Category: Politics

Över ett år före lanseringen av partiet meddelade vad som redan då åtminstone informellt konstituerats som dess ledning under ett trevligt evenemang för en begränsad krets vad som skulle bli dess namn: Alternativ för Sverige. Den första av de radikala åtgärder jag nu – som helt perifer och i det formella partiarbetet icke-engagerad medlem – efter valet föreslår att man vidtar är att ändra detta namn.

Dess brister var, menar jag, från början uppenbara. Givetvis ville man ansluta sig till tyska AfD som förebild och inspiration. Men namnvalet gav huvudsakligen intryck av osjälvständig imitation. Inte minst om man i enlighet med min främsta förhoppning skulle ha det alternativa Europasamarbetet som huvudsaklig inriktning, framstod namnvalet som generande. Alla samarbetspartners på kontinenten måste ju enbart tänka “svenskar – osjälvständiga epigoner”. Besvärad av detta kände jag mig efter lanseringen i mars tvungen att skriva ett långt inlägg som, i den mån det var möjligt, rättfärdigade namnvalet: Hem till Tyskland? Jag angav där i allmänna drag mycket av det jag ville att partiet skulle bli, men det kunde inte hjälpas att tolkningen blev något ansträngd och konstlad – inte minst i beaktande av att partiets främsta inspiration i själva verket, och med alltmer påträngande övertydlighet, kom inte från det tyska partiet utan från Donald Trump och Ian Wachtmeister.

Skillnaderna mellan AfS och AfD är ganska djupgående. Inte minst har AfD jämförelsevis enorma kulturella och inte minst akademiska resurser – en anmärkningsvärt lång rad av disputerade företrädare har exempelvis satt sin prägel på politikens formulering och presentation. Detta är förvisso ett ideal för AfS – man betonar gärna sina företrädares akademiska meriter, och att man har fler med sådana än SD. Inte heller saknas, som jag tidigare framhållit, inslag av de nödvändiga utvidgade kulturella och historiska horisonterna i vissa intervjuer och ibland i Kasselstrands och Berglunds podd “Den kokta grodan”. Men sådant partiet framträdde i valrörelsen, blev skillnaderna ändå plågsamt tydliga.

AfD är liksom SD ett parti som självklart ägnar sig åt den nödvändiga ideologiska och övriga gränsdragningen, och vid behov utesluter medlemmar. Det har också en annorlunda, icke enbart nationalistisk bakgrund och historia som skiljer det även från SD, och som i åtminstone vissa avseenden gör att de ligger närmare en tysk version av det “nya tredje” som jag argumenterat för att både SD och, efter den nu definitiva och ohjälpliga splittringen, även AfS borde bli i Sverige. Men vad AfS kom att likna var i stället det mycket gamla men ständigt hopplöst minimala, radikalnationalistiska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Avståndet till AfD visade sig i flera avseenden vara så stort att dessa väl rimligen närmast måste finna det svenska partiets namnval besvärande.

Namnet AfS är nu som jag ser det räddningslöst belastat av den för NPD – eller tidiga SD, ND och SvP, för att åter nämna de svenska motsvarigheterna – karaktäristiska typ av profil som man hittills uppvisat. Det kommer, är jag rädd, alltid förknippas med den primitiva, frånstötande och på högsta nivå näsklistringsuppbackade “ut med packet”-kampanjen och de stödtrupper man, på ett sätt som vore AfD helt främmande, under denna inte dragit sig för att engagera.

Slutligen skulle jag vilja påstå att “Alternativ”-namnet överhuvudtaget inte är optimalt, hur akut angeläget det än är att Tyskland, Sverige och hela Europa i sak väljer en alternativ politik. Det är möjligt att det med sin abstraktion och neutralitet fungerar bra i dagens Tyskland, och i synnerhet bättre än allt som innehåller “national”. Men generellt kan dessa egenskaper knappast sägas utgöra en styrka. Ett partinamn bör förmedla något av den positiva och specifika politiska visionen.

Den på grundlig omprövning byggande nystart som jag tror är nödvändig om Kasselstrand och de andra ska fortsätta i politiken måste alltså, enligt min anspråkslösa uppfattning, av alla dessa skäl börja med att man ger partiet ett nytt namn. Det går inte att vinna med det nuvarande namnet. Men det är lätt att skapa nya och attraktiva partinamn – många andra bra mönster för detta finns i dagens Europa.

Mitt eget namnförslag, Svenska Europapartiet, SEP, följer inget sådant mönster, utan är något helt nytt. Jag förstår att det är helt orealistiskt att partiet skulle anta detta förslag, och det finns många andra utmärkta och för mig lika acceptabla namn som kan väljas. Men jag vill ändå gå så långt som att framföra detta förslag för att åtminstone med största möjliga tydlighet markera hur viktigt jag menar att det är med en ny profil och sakpolitik i ett europeiskt sammanhang, att komma bort från vad som nu närmast framstår som en karikatyr av den genomsnittliga populistnationalismen.

Jag har redan nämnt det som begrepp i inlägget Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid, och som partinamn i Den populistiska nationalismens otillräcklighet. De sakpolitiska grunderna för förslaget ska jag inte gå igenom här. Kort bör dock sägas att eftersom det ju knappast inom överskådlig tid är möjligt att helt komma bort från AfS:arnas, det vill säga till stor del de gamla SDU:arnas, nationalism, eller ens populistnationalism, det första ledet, “Svenska”, utöver vad givetvis även jag själv vill värna av svensk egenart och så vidare, ger utrymme för just den, i en högre form och såsom balanserad, modifierad och även i sig själv fördjupad av det andra ledets “Europa”. I enlighet med bland annat den Europagemensamma nya höger som jag partiellt vill försvara, som anpassad till de övriga, huvudsakliga traditioner jag försökt anknyta till, anger detta led vad som för framtiden borde bli den viktigaste större politiska och kulturella orienteringen.

I mitt korta inlägg Varför jag har försvarat SDU, skrivet strax innan ungdomsförbundets ledning och därmed också vår ordförande i SD Stockholms stad uteslöts av SD våren 2015, nämnde jag ifråga om sakpolitiken bara Europa- och övervakningsfrågorna. “Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen”, skrev jag, “tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDU:s position.”

Det var alltför litet, orättvist litet. Jag borde lagt till deras kritiska inställning till neokonservatismen och de interventionistiska krigen i Mellanöstern, NATO-motståndet, frånvaron av russofobi. Kanske läste jag in allt detta i vad jag ville urskilja som deras vision för det alternativa Europasamarbetet. Kanske tyckte jag att “moderpartiet” ännu inte hade börjat vackla så mycket på dessa punkter att de förtjänade nämnas som särskilt utmärkande för SDU. Att i verkligheten allt detta utgjorde skäl för mitt stöd för SDU har väl ändå framgått med stor tydlighet genom åren, men det nämnda inlägget är inte den rättvisande sammanfattning som dess rubrik kunde förleda läsaren att vänta sig. Dock fortsatte jag med några mer allmänna orsaker till mitt stöd:

“Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk eller annan problematisk bakgrund, som i stället har de sociala, kulturella och utbildningsmässiga kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå.

De har i mina ögon därför stått för mindre problematisk nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, klassiskt humanistiska europeiska kulturtraditionens essentiella insikter såväl som för större och bredare historiska och intellektuella inflytelser från den konservativa idéströmningen.

Det styrelseförslag för Stockholms stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för detta, för vad jag uppfattat som innebörden av det ‘nya tredje’ som han och Gustav Kasselstrand talat om, skilt från såväl ‘bunkern’ som alltför långtgående liberal anpassning. Detta ‘nya tredje’ är den enda orsaken till att jag försvarat SDU:arna.”

På denna allmänna nivå sammanfattade inlägget på tillfredsställande sätt orsakerna till mitt försvar. Detta, i förening med de sakpolitiska ställningstagandena såsom ovan kompletterade, har alltid, ända fram till och med AfS’ bildande och valrörelse, varit hela anledningen till mitt ställningstagande. Den viktiga poängen var just att det var hela anledningen. Jag avslutade därför inlägget med följande ord: “Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella och sakligt betydelsefulla grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det.” Det vill säga, om partiledningens anklagelser om ideologiska avvikelser och kopplingar till “radikala” grupper av den typ även jag finner oacceptabla faktiskt skulle vara riktiga, trots att inga bevis för dem presenterats, så hörde dessa avvikelser och kopplingar inte till det jag stödde; jag tog i så fall avstånd från dem.

Mycket hade varit vunnet om den enhetslinje jag försökte förespråka haft framgång, om uteslutningarna hade kunnat undvikas. Även om jag också kritiserade det uppskruvade offentliga tonläget från SDU:arnas sida, handlade det då, 2015, för mig nästan enbart om att de skulle ha kunnat hålla SD på rätt kurs i de nämnda sakfrågorna och tillföra partiet de nämnda allmänna resurserna inför ett kommande generationsskifte – inte omedelbart, men kanske inom några år, exempelvis vid 2019 års landsdagar – i ledningen. Så sent som i maj i år försvarade jag, i inlägget Enhetslinjen idag, en uppdaterad version av linjen i form av en vision av synergi mellan SD och AfS. Ja, fortfarande besluten att vänta med kritik tills efter valet, trots onda aningar väckta av vad jag vid det laget sett av torgmötena, vidhöll jag ännu i augusti i inläggen Om grunderna för optimism och Den obegripliga konflikten enhetslinjens giltighet i den nya versionen, och att ingen saklig grund fanns för splittringen.

Nu måste det tyvärr i stället handla om just sådana grunder. Av mina inlägg Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje, som jag beklämmande nog ändå blev tvungen att skriva före valet, och Ett begripligt valresultat, min egen eftervalsanalys, framgår varför. Det står idag utom allt tvivel att de gamla SDU:arna ideologiskt avviker från SD på det sätt partiledningen hävdade 2015, och att de har just de problematiska kopplingar de anklagades för. Som för att bekräfta och illustrera allt det jag blev tvungen att konstatera i dessa inlägg lade samarbetspartnern Svegot, som partiledaren beviljade en intervju på valnatten, ut ett separat klipp på YouTube med vad de tydligen vill lyfta fram som ett särskilt värdefullt inslag från AfS’ kampanjfinal i Kungsträdgården:

“Episkt ärorikt”, skulle väl – att döma av Christoffer Dulnys av Erik Berglund i hans och Kasselstrands podd Den Kokta Grodan hyllade framfart mot en ensam tjej vid torgmötet på Stureplan i maj – Nordisk Alternativhögers järntempelgäng säga om denna behandling av några småtjejer med en prideflagga.

Den politiska omdömeslöshet och enkelspårighet som inom kort blev tydlig hos hälften av Hahnes styrelse för SD Stockholms stad, har genom AfS’ sant extrema strategi av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” stegrats till rent politiskt vansinne. Det parti som jag i inlägg efter inlägg hoppats skulle stå för den diametrala motsatsen, en ideologiskt vidareutvecklad och europeiskt orienterad typ av socialkonservatism, byggd på en seriös, selektiv tillägnelse av det bästa i den europeiska nya högerns tänkande såväl som de filosofiska traditioner jag försökt försvara, blev i sin offentliga framtoning inte bara närmast en karikatyr av demagogisk populistnationalism, utan gjorde sig helt enkelt till kloakens parti. Det lierade sig med den gamla grobiannationalismen med alla dess tröttsamt välbekanta attribut. 

Hade jag därför fel om SDU:arna 2015? Kanske. SD:s partiledning förtjänar erkännande åtminstone såtillvida som en potential i den riktning som nu aktualiserats i AfS måste ha funnits hos dem redan då. Men jag har fortfarande inte sett några bevis för att den potentialen skulle ha varit förverkligad vid den tiden. Såvitt jag kan se är det den nya beundran för Donald Trumps bullrande framfart 2016 som fått SDU:arna att tappa koncepterna – en beundran som går långt utöver Trumps hoppingivande sakpolitiska löften under presidentvalskampanjen. Detsamma skedde med dem som med delar av nyhögerkretsarna i Sverige, som kunde ha blivit ett värdefullt ideologiskt stöd. Trump och hans altright-stödtrupp fick dem alla att avvika från den rätta väg jag tidigare tyckte att de befann sig på, släppa alla spärrar, tro att allt var tillåtet, blotta tidigare osynliga avgrunder. Förfallet är en följd av ännu en förfelad amerikanisering.

Vad jag därför nu tänker kunde ha vunnits med enhetslinjens framgång är lika mycket att “moderpartiet” skulle ha kunnat hålla SDU:arna på rätt kurs som tvärtom. SD har ju inte dragits med i den vulgärpopulistiska Trumpkulten. Med den bevarade enheten hade SDU:arna tvingats hålla sig inom de ramar partiet uppställt i andra avseenden än de enstaka sakfrågorna, och därmed hindra den banala regression vi nu sett. Detta skulle ha varit ett lika viktigt moment i den förening, den syntes jag tänkte mig av SD:s partilednings nödvändiga uppstädning och vad jag ville se som SDU:s mer hållbara politik.

Det är tråkigt att behöva skriva det här, och det finns också en personlig dimension. Jag gillade verkligen Kasselstrand, Hahne, Berglund och de andra jag lärde känna eller åtminstone träffade. De har aldrig någonsin, åtminstone mig veterligen och offentligt, ställt sig avvisande till mig eller mina idéer och analyser. De har enbart uttryckt positivt intresse och stor uppskattning. De har bjudit in mig till många av AfS’, och det blivande AfS’, möten och evenemang. De erbjöd mig vänligen en plats på riksdagslistan. Jag trodde på dem. De sakpolitiska positioner jag inledningsvis beskrev, såväl som de egenskaper jag läste in hos dem, förblir av helt central betydelse. Det finns inte heller något principiellt fel med exempelvis deras återvandringspolitik i sig. Det är enbart invandringen, med de lätt identifierbara krafter som orsakat den, som är extrem och orealistisk. Sverige har, liksom hela Europa, en moralisk skyldighet att genomföra en rimlig återvandringspolitik inte minst som åtgärd mot invandringens bakomliggande intressen.

Men med strategin av avståndstagande från avståndstagande, de allianser den tillät, och de följder detta givetvis omedelbart fick, svek de mångas förtroende. Och eftersom de tydligen inte har några rådgivare som förklarar dessa saker, måste jag åta mig det. Om man inte har något att säga om att torgmöte efter torgmöte domineras av troglodytnationalister som vrålar “ut med packet” och ger sig på enstaka protesterande småtjejer, om man nästan låter likadant själv i sina tal, om man klistrar antisemitiska näsmärken på tunnelbanan och låter sig filmas med kommentarer av det slag en styrelseledamot och riksdagskandidat gav, om man samarbetar med alternativmedia som hyllar en sådan aktion – då har man, liksom exempelvis organisationen Nordisk Ungdom som hällde grisblod på Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm, ställt sig utanför den civiliserade parlamentariska politiken och politiska debatten. Under de få månader som gått sedan partiet lanserades har AfS lyckats skaffa sig just det jag trodde att de skulle ha fördelen att sakna: en belastande historia av det slag SD ägnat årtionden åt att befria sig från.

När AfS kör i avgrundsdiket på det här sättet förlorar vi en viktig kraft som skulle kunnat hålla SD på rätt kurs. Liksom 2015 års genom SDU tillkomna Stockholmsstyrelse i SD medels de egna felgrepp som jag, på grund av dess otroliga anonyma kalumniering, blev tvungen att ta upp i tidigare inlägg, omöjliggjorde den påverkan på partiet som jag och många andra hoppades den skulle kunna utöva, har AfS genom de här beskrivna och långt allvarligare misstagen förlorat motsvarande möjlighet. SD började visserligen anpassa sitt budskap under valrörelsen för att inte förlora väljare till AfS, vilket visar att de effekter som var den modifierade enhetslinjens mål är möjliga. Men samtidigt tog Mattias Karlsson naturligtvis fasta på den flagranta näsaffären, och såg sin gamla kritik i rikaste mått bekräftad. Sunknationalistiska partier är helt enkelt inte framgångsrika i Sverige. AfS’ valresultat gör att ingen fortsatt sakpolitisk efterföljd från SD:s sida är att vänta. Snarare torde de ha fått ytterligare ett incitament att fortsätta röra sig i fel riktning.

Vad krävs nu för att rädda AfS? Vad måste nu till för att de ska kunna bli det parti som faktiskt skulle behövas? Svaret är: så stora förändringar att det är nästan otänkbart att partiledningen kommer genomföra dem. Skulle det i förhållande till kampanjretorikens förväntningar mycket dåliga valresultatet kunna göra att de nu besinnar sig och självkritiskt omprövar? Att de läser, lyssnar på och tar intryck av sådana som delar de här framförda uppfattningarna?

När det visar sig att de under alla dessa år inte gjort det i större utsträckning än att det vi sett under valrörelsen blivit möjligt, är det inte sannolikt. Och hittills tyder heller ingenting på det. Tvärtom. Man anser sig ha gjort allt väsentligt rätt, och bara behöva på samma sätt fortsätta “framåt, framåt, framåt”, som det heter i titeln på första avsnittet av Kokta Grodan efter valet. Kasselstrand säger där att han är “otroligt stolt och nöjd med allt vi har gjort det här året”, och att han inte känner “att vi kunde gjort så mycket annorlunda”. Berglund påstår till och med att “ingen har pekat på något konkret fel eller misstag vi har gjort”!

Om detta är AfS’ eftervalsanalys har enhetslinjen nått sitt slut. Det går då inte längre att se hur den skulle kunna uppnå sitt mål, inte ens sådant jag tvingats omformulera det som en opinionsbildningsmässigt och parlamentariskt fördelaktig dynamik mellan SD och AfS. Men som del av en fortsatt och nu rent apologetisk förklaring av mitt hittillsvarande ställningstagande ska jag ändå försöka återkomma om åtminstone några saker som det nya partiet enligt min mening skulle behöva göra.

Antaios, 2017

Seit Jahrzehnten kursiert ein Begriff, der nur selten klar definiert wird: Querfront. Zu ihren Akteuren zählen mittlerweile so viele Personenkreise, daß man keinen gemeinsamen Nenner mehr finden kann. Was hat es also auf sich mit der Querfront: historisch, politisch, ideell?

Benedikt Kaiser fordert eine undogmatische Herangehensweise und eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis.

–

Benedikt Kaiser ist Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Sein Forschungsschwerpunkt gilt den Faschismus- und Totalitarismus-Studien, der geopolitischen Lage in der Levante sowie dem Themenkomplex der “sozialen Frage”.

Kaiser unterstützt die redaktionelle Arbeit der Zeitschrift Sezession, publiziert regelmäßig in der österreichischen Quartalsschrift Neue Ordnung und arbeitet als Verlagslektor.

Sein Band Querfront erschien 2017 in der reihe kaplaken; in diesem fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den mannigfaltigen politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Jungeuropa Verlag, 2018

Buchbeschreibung

Karl Marx ist zurück! Und er überrascht viele seiner heutigen Leser. Denn noch immer sind viele der von ihm aufgeworfenen Fragen aktuell, noch immer finden sich in seinen Schriften Problemstellungen, die im 21. Jahrhundert besonders relevant werden.

Obwohl anlässlich des 200. Geburtstag des Philosophen im Jahr 2018 kein Mangel an neuer Marx-Literatur herrscht, wird doch deutlich: Die Linke kommt ihrem Auftrag als Verwalter des großen Werkes nicht mehr nach. Sie verliert sich in Detailstudien und ideologischen Sackgassen.

Alain de Benoist, Benedikt Kaiser und Diego Fusaro machen sich deshalb auf, unkonventionelle Fragen zu stellen und nonkonforme Antworten zu geben: Marx von rechts – das heißt Abschied vom Marxismus, ohne dem Neoliberalismus auf den Leim zu gehen.

Der Marxismus ist tot, es lebe Marx?

Mit einem Vorwort von Philip Stein.

Über die Autoren

Benedikt Kaiser:

Benedikt Kaiser, Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Er arbeitet als Lektor für den Verlag Antaios (Schnellroda), ist Teil der Redaktion der rechtsintellektuellen Zeitschrift Sezession und schreibt regelmäßig für weitere Periodika des In- und Auslands wie Tekos (Belgien) und Neue Ordnung (Österreich).

Kaisers Forschungsschwerpunkte gelten den Faschismus- und Totalitarismus-Studien; er ist deutschsprachiger Experte für Pierre Drieu la Rochelle und paneuropäische Konzepte. Kaiser widmet sich zudem seit einigen Jahren dem Themenkomplex der “sozialen Frage”. Auf diesem Feld sorgten seine Veröffentlichungen wiederholt für Aufsehen. Sie gelten Beobachtern als Auslöser eines sozialpolitischen Bewusstseinswandels innerhalb der deutschen Rechten.

Bereits in dritter Auflage liegt Kaisers Buch Querfront (Schnellroda 2017) vor. In diesem kontrovers diskutierten Band der reihe kaplaken fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Kaiser ist dem Jungeuropa Verlag verbunden und hat bereits an mehreren Veröffentlichungen mitgewirkt.

Alain de Benoist:

Alain de Benoist, geboren 1943 in Saint-Symphorien (heute zu Tours gehörend), studierte Verfassungsrecht, Religionswissenschaften und Philosophie. Als Kopf hinter der 1968 formierten Denkfabrik GRECE gilt er als Gründer der französischen Nouvelle Droite (Neue Rechte).

Benoist lebt als Publizist und Philosoph in Paris. Er ist Herausgeber der traditionsreichen Buchzeitschriften Nouvelle École und Krisis, außerdem ständiger Autor des Zweimonatsmagazins éléments. Seine über 90 Bücher wurden in zahlreiche Sprachen übersetzt; die wichtigsten Werke sind dabei das zweibändige Opus Aus rechter Sicht, das europäische Manifest Aufstand der Kulturen sowie die nun erstmals seit Jahrzehnten wieder vorliegende Kulturrevolution von rechts; eine Schrift, deren Ideen für eine fundamental erneuerte Neue Rechte des 21. Jahrhunderts unverzichtbar ist.

In diesem Sinne der metapolitischen Erneuerungsarbeit wirkt Benoist bis heute als Leitfigur einer gesamteuropäisch ausgerichteten Denkrichtung, die die klassischen Links-rechts-Gegensätze nicht verschleiert, aber in Richtung neuartiger Synthesen “aufhebt”. Das Ziel ist dabei so klar wie weitreichend: die Überwindung des neoliberalen Denkens mit all seinen politischen, ökonomischen und gesellschaftlichen Paradigmen.

Diego Fusaro:

Diego Fusaro, Jahrgang 1983, studierte Philosophie in seiner Geburtsstadt Turin und promovierte in Mailand. Er lehrt dort Geschichtsphilosophie am Istituto alti studi strategici e politici (IASSP, Institut für strategische und politische Studien).

Fusaro, der als Schüler des marxistischen Forschers Constanzo Preve (1943–2013) gilt, beschäftigt sich seit Jahren mit nonkonformen Ideen jenseits klassischer politischer Trennlinien; großes Interesse bringt er Hegel, Fichte, Marx, Gramsci und Gentile entgegen. Vor allem auf dem Gebiet der klassischen deutschen Philosophie und in Bezug auf Marx ist Fusaro ein anerkannter Experte, dessen Wirken zunehmend auch außerhalb Italiens Rezeption erfährt.

2016 hielt Fusaro ein Gramsci-Seminar an der Harvard University ab, 2018 erschien erstmal ein Werk aus seiner Feder in deutscher Sprache: Schon wieder Marx. Die Wiederkehr der Revolution wurde im Westend Verlag (Frankfurt am Main) verlegt. Fusaro ist überdies Gründer der in Italien wichtigen Netzseite filosofico.net und Verfasser diverser Bücher, zahlreicher Aufsätze in Tageszeitungen und Fachzeitschriften sowie gern gesehener Gast in italienischen TV-Sendungen und Talkrunden.

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens alltför enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt “Handels”-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritiska till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. I TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetar- och låginkomstmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.

Åtta idéhistoriska essäer

Norma, 1996

Baksida:

Tage Lindbom har under efterkrigstiden varit den mest oförtröttlige och skarpsynte svenske kritikern av den moderna, sekulariserade och materialistiska kulturen.

För första gången utges här i bokform en serie essäer, ursprungligen publicerade i Coeckelberghs kulturtidskrift Jakobs stege.

I fem av dessa betraktelser över västerlandets historia sedan den franska revolutionen, porträtterar Lindbom några av denna utvecklings klarsynta – och av eftervärlden ofta försummade – iakttagare.

Boken innehåller också tre mer tematiskt orienterade essäer, i vilka författaren diskuterar fenomen som socialism, konformism och konservatism.

I vår förvirrade och vilsna tid, när så ånga av modernismens projekt havererat, torde Lindboms lärda och inträngande analyser vara mer angelägna än någonsin.

Boken har tillkommit med stöd av Konservativa Sällskapet och Arvid Lindmans 60-årsfond. Den är försedd med förord av Johan Andersson Sundeen och Jonas De Geer.

Björn Söder gör ett välkommet utspel om EU, som visserligen formellt är individuellt, i en radiointervju och, mer utförligt, på hans egen Facebook-sida, men som avspeglar ett mer generellt förändrat tänkande i SD i denna fråga. Det har uttryckts i flera uppmjukade formuleringar från Åkesson de senaste åren, och blev mycket tydligt i Peter Lundgrens tal på Europahuset i maj. Partiets ledande Europaparlamentariker hävdade tydligt att man måste vara med för att kunna påverka.

Söder förklarar att han helt enkelt ändrat sig: “Jag är stark motståndare till dagens EU”, heter det. “Det är ett överstatligt federalistiskt statsbygge som vi bör bekämpa. Därför har alltid min linje varit att lämna EU och återta självbestämmandet i Sverige. Det har aldrig funnits realistiska tendenser till att EU skulle kunna reformeras inifrån.” Men Söder fortsätter omedelbart i samma stycke: “För bara ett par år sedan var detta min fasta övertygelse”. Och nästa stycke inleds med “Men, något har hänt och händer i Europa”, och fortsätter förklara orsakerna till omsvängningen.

De första två meningarnas presensform signalerar kvarhållna ståndpunkter: Söder accepterar inte dagens EU, och motsätter sig fortfarande det federalistiska statsbygget. Men de två följande meningarnas perfektformer beskriver de nu under intryck av vad som händer i Europa omprövade. Söder menar inte längre att vi bör lämna EU, utan tror nu på möjligheten av reform inifrån. Målet förklaras förbli SD:s gamla: “att etablera ett väl fungerande europeiskt samarbete mellan suveräna stater där man respekterar varandras olikheter och olika vägval och beslut”. Men även just detta mål kan nu enligt Söder nås “utan att lämna EU”. Vad som hänt, eller händer, är att “det vänsterliberala etablissemanget, som varit förhärskande i EU, håller på att förlora och en ny politisk era är på väg. Vår era.”

Utspelet är anmärkningsvärt även såtillvida som det bygger på en förändrad inställning till de partier på kontinenten som åstadkommit denna förändring. Det ligger i linje med den problematiskt begränsade och liberalt anpassade hållning partiledningen intagit under senare år att Söder nämner “våra systerpartier i Danmark och Finland”. När Söder emellertid också nämner att han träffat regeringsföreträdare från andra länder “där våra systerpartier regerar”, avviker han i någon mån från partiets linje: “Det har varit bl.a. Polen, Ungern, Österrike och Italien”. Österrikes FPÖ och Italiens Lega är ju partier som tillsammans med franska RN ingår i ENF-gruppen i Europaparlamentet, som man ju hittills entydigt avvisat. Att Söder nu kallar dem “systerpartier” kan, hoppas man, ses som ett genombrott för det större alternativa Europasamarbetet, bortom den ohållbara nuvarande uppdelningen i tre grupper – utöver ENF även EFDD och ECR – i Europaparlamentet. Även det reservationslösa stödet för Polen och Ungerns regeringspartier är positivt och pekar i samma riktning.

Söder har upptäckt att alla systerpartierna, fastän de har samma mål som SD, till skillnad från dem har “en uttrycklig vilja att stanna kvar i EU”. Samtidigt som han erkänner dem som systerpartier, förespråkar han också direkt samarbete med dem. Och alltså att detta samarbete nu kan ske inom ramen för EU. SD:s utträdeskrav kan, förklarar han rentav, “utgöra ett hinder för vidare samarbete för att nå vårt mål och jag är numera övertygad om att vi skulle kunna påbörja reformeringen av EU inifrån inom bara några år. Vi kommer snart att utgöra den största kraften inom EU och arbetet kan börja för att nå det mål vi alla vill nå.”

Söders formulering om Europaparlamentsvalet nästa år kan låta pessimistisk för SD:s del: “Inför nästa års EU-val hade jag gärna sett att partiet valde denna linje under förutsättning att vi är mycket tydliga med vad vårt slutmål med det europeiska samarbetet är.” Men man ska inte låta sig vilseledas av pluskvamperfektformen här. Det tycks vara en skånsk språklig egenhet; jag minns den från många år i Lund. Om man exempelvis sa “Ska vi åka till Köpenhamn i morgon och besöka Hirschsprungska Samlingen?” och fick svaret “Det hade varit roligt”, betydde det “Det vore roligt, det skulle vara roligt”, inte, som normalt, “Det skulle ha varit roligt”, d.v.s. som om det handlade om något möjligt roligt i det förflutna som tyvärr inte blev av. Vad Söder säger är alltså att han gärna såge, gärna skulle se, att denna nya linje blir SD:s inför Europaparlamentsvalet 2019.

Allt detta är ypperligt och uppfyller alla de önskemål jag i många år försökt framföra. Det är den linje jag hoppades att SD skulle slå in på genom att gamla SDU gradvis fick större inflytande i partiet. Det var på grund av Kasselstrands samarbete med vad då endast han kallade “systerpartiernas” ungdomsförbund – ett samarbete som partiledningen gick så långt i motståndet mot dessa partier att man helt enkelt förbjöd Kasselstrand att fortsätta – som jag stödde SDU och till slut formellt engagerade mig i partiarbetet när Hahne ställde upp som ordförandekandidat i Stockholmsdistriktet. När det gäller samarbete med systerpartierna visar sig genom Söders utspel ännu en gång det löjligt grundlösa i splittringen mellan SD och SDU eller vad som nu är AfS.

Däremot tillkommer en ny skillnad mellan dem genom Söders och Lundgrens ställningstagande för reformerande samarbete inom ramen för EU. Vad jag kallat det alternativa Europasamarbetet har två moment, som uttrycks i själva detta begrepp: dels ett alternativ till det nuvarande EU, dels ett annat, positivt samarbete för Europa. Detta till skillnad mot de nationalister som menar att samarbetet i Europaparlamentet endast ska syfta till att avskaffa EU, varefter de bara ska dra sig tillbaka till sina respektive länder utan att bygga upp något annat gemensamt. Huruvida det alternativa Europasamarbetet sådant jag tänkt mig det kan ske inom EU eller ej har varit en öppen fråga, och är det i viss mån fortfarande. Det är möjligt att skapa något helt nytt, helt oberoende av EU. Det är vad som skulle bli nödvändigt om EU:s katastrofala och rent antieuropeiska utveckling fortsätter. Men det är också möjligt att bygga vidare på en del av de strukturer EU etablerat, under förutsättning att denna utveckling bryts och organisationen kan användas för andra syften än de som omfattas av vad Söder kallar det “vänsterliberala etablissemanget” och det “vänsterliberala projektet”.

Och det är alltså denna brytning, denna förändring inifrån EU, som Söder nu ser tecken på, ser som möjlig, ja som realistisk – till följd av insatserna från de “systerpartier” som tidigare endast SDU ville samarbeta med. AfS kvarhåller givetvis SDU:s gamla band till dessa partier. Men de har låst fast sig i den gamla positionen när det gäller EU, och driver en kompromisslös “Svexit”-linje. Det alternativa Europasamarbetet har också helt försvunnit i deras på “återvandring” och relaterade frågor ensidigt fokuserade valkampanj. Det är inte bra. I sak har de ju en entydig historia som ger en större trovärdighet och ett avsevärt försprång framför SD. Det borde de utnyttja. Problemet är att det skulle strida mot den populistnationalism som man uppenbart ser som nödvändig för valframgång att driva Söders och Lundgrens nya linje ifråga om EU. Ja, kanske ser man trots det gamla samarbetet med de kontinentala ungdomsförbunden hela frågan om ett alternativt Europasamarbete, även ett som helt förkastar EU, som otillräckligt publikfriande. Risken är att man hamnar i en problematisk populism som går längre än systerpartiernas, i en inskränkt och ohistorisk optik för vilken det är otänkbart att en folkmajoritet någonsin skulle kunna vara för ett enat Europa och en gemensam europeisk identitet.

Brexit är begripligt av specifika och mycket djupgående historiska skäl som inte gäller för övriga Europa; dess modell kan inte direkt överföras till andra europeiska länder. Men även trots dess begriplighet kan det framstå som beklagligt. Ovedersägligt är dock att det skickar en viktig signal till dagens EU om dess ohållbarhet och behovet av grundlig reform. Såtillvida kan det rentav vara nödvändigt även för EU:s framtid. Svexit-linjen däremot måste, som Söder nu inser, försvåra samarbetet – samarbetet med de systerpartier Kasselstrand tidigare ensam odlade kontakterna med. Om SD går på Söders och Lundgrens linje blir det en stor utmaning för AfS.

Det är sannolikt att jag kommer behöva försöka spela samma självständiga, kritiska roll i AfS som jag gjorde i SD. Nu när valrörelsen kommit igång finns flera saker som tyder på det.

Betydelsen av denna roll får på intet sätt överskattas. Den här anspråkslösa bloggen anses smal och svår, och har följaktligen få läsare. Av samma skäl har jag få följare i sociala media. Jag har vidare numera ingen som helst formell position i samhället som gör att vad jag säger uppmärksammas i större utsträckning. Vad jag säger är inte viktigt eller intressant p.g.a. någon min reguljära samhälleliga funktion. Fastän jag fortfarande deltar på akademiska konferenser där jag i någon mån är involverad i organisationen, där jag har ett bestående intresse för ämnet, eller där gamla kolleger och vänner helt enkelt vänligen önskar min närvaro, har jag inte längre någon formell koppling till den akademiska världen efter att Lund gjorde sig av med mig p.g.a. min “ideologi”, och jag har sedan dess inte heller publicerat någonting i akademiska sammanhang. Inte heller har jag någon position eller plattform – eller kan jag ha någon sådan, antar jag – i den traditionella publicistiska världen, och är därför heller ingen “skribent” eller “debattör”. Den påverkan jag kan utöva i denna bloggs blygsamma format är högst begränsad.

Min perifera roll i SD var alltså till att börja med formellt lik den jag redan nu i viss mål spelar i AfS: fri och självständig, även om jag var partimedlem. D.v.s. jag kunde vara relativt fri och självständig eftersom jag, under större delen av den tid jag var medlem, inte hade några förtroendeuppdrag. Även innehållsligt fanns avgörande, gemensamma punkter med min nya roll – om den ens kan kallas en roll – i AfS. Jag ville att SD utan att på något sätt kompromissa i centrala sakfrågor skulle bli ett socialkonservativt idéparti, utveckla och fördjupa denna ideologi genom anknytning till de skolor och idétraditioner jag försökt försvara och som också åtminstone några andra partiet närstående tillhörde eller var påverkade av, göra det alternativa Europasamarbetet till en huvudfråga, inta långt tydligare och mer konsekventa ståndpunkter på utrikespolitikens område, höja sig ur populistnationalismen, fortsätta rörelsen bort från det “gamla första”, sunkbunkern, övervinna även den liberala anpassning som ersatt den, det “gamla andra”, och uppnå det “nya tredje” – något nytt i svensk och europeisk partipolitik.

Dessa grundläggande övertygelser är givetvis vad jag vill verka för även i AfS. Ja, det är ju de som gör att jag nu är med i AfS i stället för SD: de såg, liksom en gång i tiden SDU, ut att ligga mycket närmare dem. Och det finns punkter där de verkligen gör det. Det finns mycket som AfS gör rätt och bra. Ståndpunkterna och orienteringen i de med SD gemensamma, allmänna kärnfrågorna är tydligt formulerade, sakligt skärpta och innovativt utvecklade. De utrikespolitiska markeringarna är föredömligt klara. Gustav Kasselstrand och Mikael Jansson deltog i en stor internationell konferens i Moskva om parlamentarismens framtid, där de förutom ryska duma-ledamöter träffade företrädare för några av de stora, liknande, framgångsrika partierna i Europa, och de kommunicerade detta deltagande väl genom många bilder och kommentarer. Kampanjmaterialet är föredömligt snyggt och professionellt designat, bättre än SD:s. Kasselstrand är en bra partiledare, i alla sammanhang, och det finns många andra utmärkta personella resurser. Kasselstrands och Erik Berglunds podd Den kokta grodan, liksom deras videokommentarer omedelbart efter partiledartalen i Almedalen, har varit något helt unikt i den svenska partipolitiken, något inget riksdagsparti kunnat komma ens i närheten av, och som kunde fortsätta utvecklas hur långt som helst.

Trots allt detta har det visat sig att det inte är självklart att AfS ligger närmare den ovan beskrivna visionen, d.v.s. grundlinjerna i det jag trott på och försökt arbeta för sedan 80-talet, än SD (jag gör inte anspråk på att ha gjort särskilt mycket för detta, eller att ha gjort allt särskilt bra, men i viss mån har jag under denna ganska långa tid åtminstone försökt verka för det). Och det är alltså därför min (minimala) roll även i det nya partiet rimligen kommer behöva bli både formellt självständig och innehållsligt kritisk. AfS har hittills avvisat ambitionen att bli ett idéparti, ja ideologi överhuvudtaget, och gått till val på ett rent sakfrågeinriktat program präglat av “sunt förnuft”. Det alternativa Europasamarbetet, hela anledningen till att jag först började sympatisera med SDU:arna, nämns knappt i programmet, och såvitt jag kunnat se hittills heller inte i valrörelsen, i någon artikel eller intervju, i något tal, vid något torgmöte. Under den studentikosa ytan och ibland även genom den, framträder partiet i vissa avseenden som mer populistnationalistiskt än SD. Ja, i stället för att röra sig framåt mot det nya tredje (som kan betraktas som en sammanfattande beteckning av min vision), ser det ut att vara på väg att återvända till det gamla första.

Detta sistnämnda, sjunkandet tillbaka ned i sunkbunkern, gör att det också finns en skillnad i det innehållsligt kritiska, i jämförelse med den (likaledes minimala) roll jag spelade i SD. I AfS bortfaller helt uppgiften att ifrågasätta det gamla andra, den liberala anpassningen. I stället är det just det SD-ledningen, utifrån det gamla andras position, kritiserade hos det SDU som idag är kärnan i AfS, som det visat sig att även jag måste vända mig mot utifrån min. Jag har redan utförligt beskrivit och förklarat detta i inlägget Om ideologisk gränsdragning. Jag hade försökt anpassa mig så gott det gick till den valda strategin. Min avsikt var att vänta till efter valet med att på det offentliga sätt jag hela tiden, t.o.m. när jag innehade förtroendeuppdrag, gjort i SD – ett sätt som lät åtminstone några se att det fanns en vettig mångfald av olika röster inom partiet – framföra denna kritik. Men Martin Hagwalls och Nordisk Alternativhögers antisemitiska karikatyr blev droppen som fick bägaren av under våren och i synnerhet sommaren, med närstudiet under Almedalsveckan i Visby, gradvis ackumulerad kritik att rinna över.

Inlägget om ideologisk gränsdragning har fått flera instämmanden, men också en del kritik på nätet. Det tog upp åtskilliga saker; Hagwall var bara ett av flera exempel som illustrerade nödvändigheten av denna gränsdragning. Kritiken har dock huvudsakligen fokuserat på mitt argument att Hagwall bör uteslutas, och har egentligen bara en huvudpunkt, som jag i det föregående inlägget anteciperade. Den utgörs av ett insisterande på riktigheten av den valda strategi av, om jag får uttrycka det så, avståndstagande från avståndstagande, som var just det jag där tog avstånd från.

Min position är den jag försvarade i min diskussion om “avståndstagarlogiken” och mediedramaturgin med signaturen “tras” i inlägget Ezzelino, 2 från 2012, och i synnerhet i dess kommentarfält – det inlägg som Expo på så samvetslöst sätt “fulciterade” i sitt angrepp på mig 2015 att de framställde en entydig, ja övertydlig polemik mot antisemitism som ett uttryck för antisemitism. Kritikerna av mitt inlägg om den ideologiska gränsdragningen intar, liksom AfS, helt och hållet “tras'” position. Eftersom jag menar mig redan i denna gamla diskussion ha uppvisat denna positions ohållbarhet, är det i principfrågan tillräckligt att hänvisa till den. Men det specifika aktuella fallet kräver särskilda förtydligande kommentarer.

Kritiken menar att ett krav på uteslutning av Hagwall, ja redan på ett offentligt uttalande där partiledningen tar avstånd från Hagwalls agerande, skulle innebära en oacceptabel kapitulation inför media och etablissemanget. Man ska aldrig “pudla”, aldrig “backa”, eftersom det bara leder till att media kommer med fortsatta krav och att man då obönhörligen måste anträda “nolltoleransens” förödande väg av eftergifter, som påstås ha förstört SD. Donald Trump har, hävdar man, bevisat att strategin att ignorera medias krav på avståndstagande är den rätta, att den fungerar och varit framgångsrik.

Jag vill avfärda allt detta som, för det första, irrelevant, eftersom mitt krav på avståndstagande (med eller utan uteslutning) inte har något som helst att göra med media och deras krav. Vad det handlar om är vår åskådning, vad vi vill stå för, vad vi vill vara – och jag skriver “vi” och “vårt” här eftersom jag är medlem i AfS. En uteslutning eller ett avståndstagande är en tillämpning av partiets egna värderingar, inte medias. De riktar sig inte till media, är inte avsedda för dem. Vi skickar en signal till allmänheten, till väljarna, till de egna medlemmarna. Och det sker i partiets egna kanaler, inte i fientliga media.

Det är ohållbart att hävda att det skulle vara fel av partiet att utifrån sina egna värderingar ta avstånd från Hagwalls agerande eftersom medierna gör det utifrån sina. Vilken är principen bakom en sådan hållning? Hur kan den generaliseras? Finns det några gränser för dess tillämpning? Det kan knappast bli sunkigare än denna näsa, men det är lätt att tänka sig någon som går längre i explicit ideologisk bekännelse och i handling. Ska alla ideologiska avvikelser, eller beteenden som implicerar ideologiska avvikelser eller i sig är uppenbart moraliskt förkastliga, som media kräver avståndstagande från undgå offentligt deklarerat fördömande och rimliga åtgärder? Det måste, givet de grupper som nu attraheras till AfS av de skäl jag nämnde i det föregående inlägget, i detta partis fall oundvikligen leda till en mycket snabb reell identifikation av AfS med sunkbunkern.

Det blir här uppenbart att det inte handlar om medias krav och om eftergifter mot dem, utan om partiet självt, och oundvikligen så. Centralt för det nya tredje måste vara en avancerad förmåga till urskillning och uppställande av kvalificerade kriterier. Mitt föregående inlägg efterlyste ingen nolltoleransprincip av SD:s typ. Jag argumenterade för nödvändigheten av ideologisk gränsdragning, och exemplifierade med bl.a. Hagwalls aktuella fall. Men i den första delen upprepade jag min ståndpunkt att SD:s gränsdragning delvis är felaktig, Bara för att SD ofta har underkastat sig medias krav och många av deras uteslutningar varit oriktiga och inkonsekventa, kan man givetvis inte dra slutsatsen att detta gäller alla uteslutningar av ideologiska skäl. Det finns ju solklara fall. Utan detta nödvändiga redskap, som Mattias Karlsson kallar det, skulle ju ett parti och dess åskådning bli fullständigt formlösa. Nån jävla ordning får det ju vara, som C.-H. Hermansson uttryckte det.

Alldeles oavsett hur viktigt det är att ett parti inte underkastar sig media och deras värdegrund, är det “trasska” och nu efter Trump förstärkta generella avståndstagandet från avståndstagande helt förkastligt. Om vi inte får ta avstånd från något som den nuvarande journalistkåren tar avstånd från, om det inte får finnas någon överlappning mellan deras och våra värderingar, leder det till en grotesk nihilism. Om media tar avstånd från Ezzelino – vilket de har kommit att göra, eftersom han uppmärksammades av dem några år efter att jag gjorde det genom hans polemik mot mig – får vi inte göra det!

Paula Bieler har korrekt framhållit att alla har rätt till sina åsikter och att fritt uttrycka dem, men inte inom ett och samma parti. Man kan ju tillägga att detta ligger i själva begreppet, ja själva ordet parti. Och ja, jag har då svarat att av detta följer att de i SD som förespråkar NATO-medlemskap eller eftergifter i invandringspolitiken eller homoadoptioner också borde uteslutas.

Man försöker bagatellisera näsan som “bara” ett klistermärke. Men klistermärken är en viktig och typisk del av politisk aktivism. Åtminstone var de det förr och inom vänstern, och de är det definitivt fortfarande för NMR och Nordisk Alternativhöger (som förutom klistermärkena med näsan också säljer sådana med idolbilder av NMR:s ledare). Det finns väl få saker som så klart och entydigt kan bevisa ideologisk avvikelse som ett klistermärke.

Om Hagwall sitter kvar och AfS inte offentligt tar avstånd från honom, kan man aldrig mer säga att partiets personella resurser är bättre än SD:s. Om detta är möjligt, anar förstås väljarna en avgrund av sunkeri och att Kasselstrand bara är en vilseledande yta. Och väljarna måste då oundvikligen undra om det i själva verket faktiskt var så också i SDU. Om inte det “gamla andras” företrädare i SD hade rätt, helt enkelt. Detta, hyllningarna av Nordisk Alternativhögers Christoffer Dulny, och samarbetet med Svegot, som jag nämnde i det föregående inlägget, är de första verkliga, bevisade kopplingarna av den typ SD-ledningen anklagade SDU för, som jag kunnat se.

AfS’ dominerande retorik är till stor del Nationaldemokraternas, Svenskarnas Partis, ja kanske Nationalsocialistisk Fronts såtillvida som NMR närmast är en del av det AfS på högst påtagligt sätt närstående Nordisk Alternativhöger. I senaste avsnittet av de senares podd Vita Pillret försökte sig Dulny liksom tidigare Radio Svegot på skitsnacket om Pinocchio – för att bokstavligen i nästa sekund uppmana lyssnarna att jämföra med Jerzy Sarneckis näsa, och bryta ut i en lång utläggning om judarna. Allt snack om att althögerns memer bara är skämt är löjeväckande. Det är bara ett sätt för dem att undvika den seriösa och balanserade diskussion om fascismen, judiskt inflytande o.s.v. som de borde men inte kan och inte vågar föra.

Om ND, SvP och NSF hade funnits kvar, skulle de blivit stora framgångar i årets val och stormat in i riksdagen? Varför förstod de i så fall inte det, utan lade ned sina partier? Nej, att bli enkla rabble-rousers som håller tyst om och beskyddar svinerier av Hagwalls och Nordisk Alternativhögers typ håller inte. Men även om det gjorde det, i termer av röstmaximering och valframgång, vore det förstås helt förkastligt. Detta är verkligen den lägre nationalismen och populismen.

Fallet Hagwall är, som framgick av mitt inlägg om ideologisk gränsdragning, mindre en enskild, isolerad incident än ett av flera exempel – om än det mest uppseendeväckande – på den nuvarande, obefintliga gränsdragningen. Men som jag antydde i det inlägget kan man också säga att just detta fall egentligen inte främst handlar om sådan gränsdragning, utan bara om en uppenbart okvalificerad individ. Nordisk Alternativhögers näsa är verklig antisemitism, antisemitism av Ezzelinos typ. Men Hagwall framstår mest som obegripligt omogen och okunnig, inte nödvändigtvis som ond. Det kan säkert bli något bra av honom i något annat sammanhang, om han själv under några år hanterar det inträffade på rätt sätt. Hans agerande i sig spred mest ett löjets skimmer över partiet.

Det avgörande är i stället hur (den övriga…) partiledningen och Kasselstrand förhåller sig till det. Inget parti, och i synnerhet inte ett parti av AfS’ typ idag, kan helt skydda sig från och förhindra sådana här olyckshändelser. Men en hel del kan de göra. Det har SD visat: det är deras rörelse bort från sunkbunkern som är den nuvarande partiledningens bestående, värdefulla insats, även om de, i egenskap av det “gamla andra”, gått för långt och i fel ny riktning. Det verkligt problematiska är att den subkultur Nordisk Alternativhöger representerar kunnat ta sig in i AfS’ högsta ledning. Och nu, att denna ledning hittills inte reagerat mot ett så flagrant uttryck för den som Hagwalls aktion.

Utan tvekan har Hagwall fått sitt klistermärke från Dulnys Nordisk Alternativhöger, som är de som tillverkar och säljer dem. Det är den erfarne f.d. SD-politikern Dulny som fått Hagwall att tro att det är OK att sätta upp sådana här klistermärken, och att posera så avsiktligt provokativt med det som han gjorde. I det senaste avsnittet av Den kokta grodan, efter denna näsaffär, anstränger sig Berglund, en långt mer känd partiföreträdare än Hagwall, att ytterligare cementera det nära förhållandet mellan AfS och Nordisk Alternativhöger och hamra hem det hos lyssnarna genom att ännu en gång, och ännu mer än förra gången, hylla Dulnys våldsamma framfart vid torgmötet på Stureplan. Dröjsmålet med adekvata åtgärder från partiledningen är allvarligt nog, men det fortsatta och förstärkta försvaret, i detta läge, av den ezzelinianske antisemiten Dulny i ett offentligt samtal med partiledaren, måste få åtminstone några att undra var partiledningen egentligen står. Samtidigt skruvas torgretoriken upp, och inifrån partiet hörs oavbrutet de idiottrumpistiska ropen om att man aldrig ska “backa” o.s.v. Backa! Man ser faktiskt näsan som ett utspel från partiet?!

Det är en förolämpning mot medlemmarna och mot den allmänhet vars förtroende man begär att hålla tyst om det inträffade och rentav, som vissa, kräva sluten, solidarisk sammanhållning kring det. Jag är fortfarande övertygad om att den utmärkte Kasselstrand kommer agera på rätt sätt, men varför dröjer det så länge? Vilka krafter är det som verkar i partiet här?

Det finns en risk att det redan är för sent, men åtminstone nu, efter denna händelse, är det – tvingas jag säga utifrån min position av minimalt inflytande i partiet – nödvändigt att stoppa och ändra den AfS’ strategi som tillåter sådana här saker. Man måste göra en kraftig insats under de veckor som återstår till valet för att förändra den bild av sig själva som nu framför allt de här nämnda företrädarnas omdömeslöshet förmedlat. Jag gör inte anspråk på stt kunna bedöma opinionsläget i dess helhet, och är som vanligt förbluffad av hur många som tvärsäkert uttalar sig om valresultat för enskilda partier och nu inte minst för AfS. Men hur mycket och hur snabbt åsiktsklimatet än förändras idag, och hur fullständigt otillräckliga de gamla riksdagspartierna än är, tycker jag mig i alla fall hittills av individuella reaktioner ha förstått att en bullrande trumpism som menar sig kunna överse med moralisk blindhet och smaklöshet på den nu uppvisade nivån bygger på en felbedömning av åtminstone en viktig del av väljarkåren. Fallet Hagwall kan förhoppningsvis bli en vändpunkt där partiet inser nödvändigheten av att, utöver ett avståndstagande i detta enskilda fall, även medels andra åtgärder tydligt kommunicera att man är något mer och annat än ännu ett vanligt, förutsägbart nationalpopulistiskt parti med häpp-häpp-spektakel och ideologiskt laddade sunkinslag av denna typ.

Det är nödvändigt att redan nu signalera att man har en långt större och högre vision som man avser att så snart som möjligt föra fram. Man måste helt enkelt omedelbart börja visa att man i verkligheten är det nya tredje. Det nya tredje, som inte raggar väljare i kloaken. Det nya tredje som står fast vid kritiken av de rådande missförhållandena och de annonserade drastiska åtgärderna för att avskaffa dem, men som just genom att vara det nya tredje och inte det gamla första har en verklig och stor möjlighet att genomdriva dem. Det nya tredje som presenterar ett alternativ för Sverige baserat på en utvecklad och fördjupad åskådning och helhetssyn. Det räcker inte med SD:s vaga återgång till Sverige som det var före massinvandringen, eller Sverige som Bullerbyn. Vad som krävs är det nya tredjes långsiktiga, kulturella, andliga och historiskt förankrade vision för Sverige i ett förnyat, enat Europa. AfS 2018!

“Jag har länge försökt förklara att de ideologiska skillnaderna mellan SD och den grupp av människor som grundade AfS”, skriver Mattias Karlsson på Facebook i måndags, “är mycket bredare och djupare än vad som framgår vid en ytlig jämförelse mellan programmen och den offentliga retoriken. Trots otaliga exempel på tydliga dragningar mot extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar så var det ändå många, även inom etablissemanget, som ville reducera och bagatellisera konflikten 2015 till ett personligt bråk och en ‘maktkamp’. Så var det dock aldrig. Det har från första början handlat om en djup och allvarlig ideologisk konflikt.”

Eftersom jag under större delen av den tid under vilken konflikten existerat inte befunnit mig tillräckligt nära den och de involverade personerna, har jag aldrig gjort anspråk på att veta att konflikten bara handlat om ett personligt bråk och en maktkamp. Det är bara en slutsats som legat nära till hands, eftersom Karlsson, som jag vidhåller, inte lyckats förklara att, hur, och varför de ideologiska skillnaderna mellan SD och SDU/AfS är så stora och av den karaktär som han här åter påstår. Om de är det, borde det verkligen framgå av programmen och den offentliga retoriken.

Att det finns inte bara extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, utan också sådana politiska organisationer, och även i vårt land, råder det inget som helst tvivel om. Vad jag ifrågasatt är bara påståendet om de “otaliga exempel på tydliga dragningar” till dem hos just SDU:arna/AfS:arna som Karlsson nu ännu en gång upprepar. Det är dessa “dragningar” som jag inte sett några tillräckliga bevis för, bevis av det slag som kunde rättfärdiga SD-ledningens uteslutning av det gamla ungdomsförbundet.

Tilläggas bör förstås att de anklagelser den då nye partisekreteraren Richard Jomshof genom Expo riktade även mot mig inför årsmötet i SD:s Stockholmsdistrikt 2015, då SDU:s vice ordförande William Hahne ställde upp med ett eget styrelseförslag i vilket jag ingick, inte var ägnade att inge något förtroende hos mig för partiledningens förmåga att bedöma frågan om “dragningar” av detta slag.

Jag har följaktligen ifrågasatt hur primärt den informelle “chefsideologen” Karlsson (som jag dock flera gånger hört inta en mycket ödmjuk hållning inför denna beskrivning, ja helt enkelt förneka att han skulle vara en sådan, och i stället framlyfta den yngre förmågan Aron Emilsson som en viktigare person på detta område) men också hela partiledningen definierat gränsen gentemot ideologiska avvikelser, var de dragit vad Karlsson kallade den “djupa och knivskarpa rågången”. Det här är ett svårt men viktigt och centralt problemområde för alla politiska ideologer, och inte minst naturligtvis sådana som genom politiska partier utövar verklig makt i dagens parlamentariska system. Det förenklande och abstrakt verklighetsfrämmande i de moderna ideologiernas själva väsen riskerar här ofta att göra våld på en komplicerad verklighet, såväl politisk, social, historisk o.s.v. som intellektuell. SD:s gräns framstod som alltför rigid och delvis feldragen. Rågången var helt enkelt i vissa delar av sin sträckning alltför djup och knivskarp. Det exempel som stod i centrum för min diskussion med Karlsson och för mig illustrerade problematiken var den s.k. nya högern, som jag menade inte kunde en bloc avfärdas som neofascistisk på det sätt Karlsson gjorde.

Det är begripligt att den gamla SDU-ledning som nu är AfS-ledningen reagerade mot Karlssons rågångspolitik. Denna reaktion har emellertid nu tagit sig det uttrycket att man tycks avvisa all gränsdragning mot de idéströmningar Karlsson nämner, såväl som organisationer som representerar dem. Inte så att man själv omfattar dem: jag kan fortfarande inte se något som helst uttryck för någon “dragning” till dem i deras egna ideologiska formuleringar, och nu främst givetvis AfS’ partiprogram. Men så att man, såvitt jag kan se rent principiellt, vägrar “ta avstånd” från anhängares och medlemmars dragningar, ja från vad som i vissa fall är betydligt mer än bara dragningar.

Den här hållningen är riktig i de fall dragningarna inte är till idéströmningar som uppenbart strider mot partiets ideologi, utan till idéer vars förhållande till denna ideologi är oklart och oavgjort, idéer som åtminstone potentiellt och i viss utsträckning kan vara förenliga med den och relevanta och värdefulla för partiet. Det är viktigt att framhålla detta eftersom det såvitt jag kan se alltså finns idéer tillhörande denna kategori som felaktigt hamnat på andra sidan SD:s rågång. Det finns ett gränsland här, som inte låter sig beskrivas och avfärdas i Karlssons termer. AfS har gjort rätt i att i stället förhålla sig öppna gentemot där situerade idéer. Och detta blir i än högre grad den rätta hållningen eftersom AfS hittills i sina programformuleringar valt att överhuvudtaget inte närmare ingå på ideologi, utan hålla sig till vad man kallar “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar.

Men kvar står då förstås fortfarande sådana idéer och organisationer som uppenbart strider mot partiets ideologi, mot det lilla som dock redan nu går att urskilja av partiets implicita ideologi, eller åtminstone mot dess programformuleringar även såsom i sig icke specifikt ideologiska. Här kan den relativa frånvaron av explicit ideologi bli ett problem. Fall kan förekomma där det inte utifrån de hittillsvarande formuleringarna går att dra en entydig gräns. Och situationen blir långt värre genom den som reaktion mot SD:s version av rågångspolitik uppkomna hållningen att överhuvudtaget inte ta avstånd ens från ideologiska dragningar av den typ Karlsson uppräknar. Hur begriplig AfS:arnas reaktion mot Karlssons linje än är, blir det här uppenbart att den går för långt.

De praktiska följderna är redan så stora och påtagliga att de blivit ett akut, överhängande problem för partiet, som hotar dess trovärdighet. För just av det skälet att Karlsson alltid hävdat att de nuvarande AfS:arna hela tiden haft kopplingar till extrema, radikala, neofascistiska, rasistiska, antisemitiska och ickedemokratiska idéströmningar, kommer dessa strömningars företrädare nu springande till AfS i hopp om att Karlsson har rätt, i hopp om att vara välkomna. Nu när de gamla SDU:arna genom uteslutningen äntligen är fria från SD, är det, hoppas de, fritt fram för dem att associera sig med dem, och vice versa. Nu när de inte längre kan hindras av SD-ledningen.

Här möts således på ett högst problematiskt sätt AfS:arnas alltför långtgående reaktion i form av tolerans å ena sidan och de faktiskt entydigt avvikande strömningarnas och gruppernas förväntningar å den andra. Redan på det första torgmötet i Stockholm, på Stureplan i början av sommaren, visade sig med plågsam övertydlighet resultatet av detta möte. Inte minst utmärkte sig på spektakulärt sätt Nordisk Alternativhöger, vars ideologiska inriktning och egenart jag med viss utförlighet diskuterat i tidigare inlägg. Gustav Kasselstrand har varit glasklar med att AfS inte har och inte ska ha några som helst kopplingar till dem. Likafullt spelade Nordisk Alternativhögers ledare Christoffer Dulny en huvudroll vid mötet genom att, stor och stark, hoppa på en ensam, ung, kvinnlig motdemonstrant från “vänstern” och rycka ifrån henne och trampa sönder hennes plakat med dess av oklar relevans kännetecknade text “Karma is a bitch”. Om Dulny och andra anhängare i publiken på detta sätt gått till motattack mot våldsamma AFAiter hade man ju knappast kunnat invända. Eller om de diskret med milt våld fört flickan åt sidan. Men detta spektakulära, ostentativa ingripande, påhejat av övriga mötesdeltagare, såg inte bra ut.

AfS-ledningens linje ifråga om den högst framträdande närvaron av Nordisk Alternativhöger, Nordisk Alternativhöger som spelande en ledande, direktsänd roll på detta sätt vid deras evenemang, är nu alltså att inte ta avstånd, att inte anse sig behöva ta avstånd. Man påstår sig inte beröras av detta, eftersom det är en person i publiken, vars sammansättning man naturligtvis inte har någon kontroll över, som står för den. Men faktum är att Erik Berglund och i viss mån även Gustav Kasselstrand ratihaberade Dulnys agerande i ett några dagar senare sänt avsnitt av deras podd Den kokta grodan. Och det hela blev sedan ännu värre när Dulny i Nordisk Alternativhögers podd Vita pillret berättade om vilka grupper som varit närvarande vid mötet, och rimligen utgjort åtminstone en avsevärd del av åhörarna. Dulny nämnde särskilt hur de utmärkte sig genom sin respektive klädsel. Nordisk alternativhöger själv hör entydigt till de idéströmningar Karlsson räknar upp, men det är en ny grupp som inte tidigare ingått i hans klassifikationssystem, och som skapats under intryck av de Trumps framgångar som fått de tidigare nyhögerkretsarna i Sverige att i hög grad tappa koncepterna. Nordisk Ungdom har däremot alltid stått i centrum för Karlssons bevakning; de figurerade som den kanske viktigaste gruppen i anklagelserna mot SDU 2015, inte minst i SD:s medlemsutskotts ordförande Magnus Olssons bisarra påstående att “sextio, sjuttio” av deras medlemmar skulle varit närvarande på SD Stockholms stads årsmöte och understött Hahne och hans styrelsekandidater. De utmärkte sig enligt Dulny på Stureplan av sin huligan- eller gatukämparartade klädsel.

Genom den skilde de sig, förklarade Dulny, från Nordiska Motståndsrörelsens mer militäriskt disciplinerande stil. Det framgick således av denna rapport att även de var närvarande vid AfS’ möte. Men den som följt NMR:s egna aktioner hade redan kunnat konstatera det, eftersom Dulnys ingripande mot motdemonstranten ackompanjerades av en aggressiv talkör som skanderade “PK-pack” och “ut med packet”. Åtminstone den senare ramsan är nämligen något som utmärker just NMR och regelbundet förekommer vid deras egna demonstrationer och mig veterligen inga andras.

Jag tänker här inte ingå på någon diskussion om Nordisk Alternativhögers, Nordisk Ungdoms och Nordiska Motståndsrörelsens program och ideologiska ståndpunkter utöver vad jag redan sagt om deras position i Karlssons klassifikation. Jag begränsar mig till att fastslå att deras på det beskrivna sättet framträdande närvaro på AfS’ torgmöte, och AfS’ hållning av tyst tolerans inför den, är problematiska. Om man gör anspråk på att vara en seriös deltagare i den parlamentariska politiken kan man inte acceptera en publik som skriker “ut med packet” på ett möte med själva partiledningen. Även om man accepterar att det finns anhängare som anser att vissa kategorier av människor i Sverige är “pack” och ska “ut”, kan man inte tolerera att ens eget möte ges den prägel som blir följden av att en del av publiken skriker sådant. Man uttrycker sig inte på detta sätt.

Även vid ett av de två torgmöten med AfS under Almedalsveckan i Visby som jag deltog på, var NMR närvarande. Här kunde jag, till skillnad från Stureplan där jag inte själv var på plats, konstatera att de var kvantitativt dominerande. De kom vällande in på Donners plats från alla håll, i sina särskilda tröjor med partisymbol, och med kampanjmaterial som de delade ut. Denna gång var de helt tysta och höll en allmänt låg profil. I lördags, när AfS’ s.k. “återvandringsturné” inleddes på Sergels torg i Stockholm, hördes emellertid åter ropet “ut med packet” skalla, när polisen släpade en spenslig, sprattlande vänsterdemonstrant bort från talarnas omedelbara närhet. NMR-företrädare gick åter omkring bland den stora publiken och delade ut organisationens flygblad.

AfS kan förvisso inte kontrollera vilka som kommer till deras möten och hur de beter sig. Men bara de själva bestämmer hur de förhåller sig till det. Här rör vi oss entydigt i Karlssons kategori av idéströmningar som han menar att SDU:arna/AfS:arna har en oacceptabel dragning till. Det är givetvis inte hållbart att de å ena sidan förnekar att de har en sådan dragning, å andra sidan underlåter att ta avstånd när just dessa strömningars företrädare i sådan utsträckning sätter sin prägel på deras egna möten. Alla de nämnda organisationerna tillhör, och redan genom det exemplifierade språkbruket, vad jag kallar sunkbunkern, den typ av nationalism som utgör det “gamla första”, det som SD höjde sig upp ur och rörde sig bort från redan under Mikael Janssons partiledarskap och i än större utsträckning under den nuvarande ledningen. Det beskrivna inslaget på AfS’ möten är själva kvintessensen av sunkeriet.

En direkt association med detta läger från AfS-ledningens sida finner vi i dess alltför urskillningslösa bejakande av alternativmedia. I det innefattas nämligen uttryckligen tidningen Svegot, som drivs av personer som hade ledande positioner i just de gamla, mer radikala nationalistiska partier och grupper som man hoppades att AfS skulle utgöra ett slags motsats till, och vars nationalism noga taget även SD:s fortfarande i alltför hög grad liknar, nämligen Nationaldemokraterna och Svenskarnas parti. Det sistnämnda var en modifierad och avnazifierad version av Nationalsocialistisk front. Men även åtminstone en person med bakgrund som ledare i NMR, Magnus Söderman, är en huvudfigur i Svegot. Och AfS inte bara marknadsför Svegots logga; deras riksdagskandidat Andreas Feymark skriver själv för tidningen.

Återigen, detta är ju just det AfS, såsom jag tänkte mig dem, inte skulle vara. Detta är ju den inskränkta gamla unknationalism som gång på gång har misslyckats. Visst går det att putsa upp denna typ av nationalism, befria den från den sunkiga formen och ge den en ny, polerad och mer attraktiv framtoning. Jag säger inte att sunkbunkern alltid har fel. Jag säger inte att jag inte kan föra en dialog med den. Men jag säger att den i mycket har fel, och framför allt att den helt enkelt är just sunkig. Förutom att dess problematiska ideologiska innehåll fortfarande skulle kvarstå vid en yttre ansiktslyftning, ser vi nu att det inte heller entydigt är någon sådan som pågår. SDU:arna gjorde rätt i att bestrida SD:s anklagelser. Jag höll med SD-ledningen om att en “återradikalisering”, en återgång till det “gamla första”, till sunkbunkern, var helt fel väg för SD att gå. Jag insisterade på att SDU:arna tvärtom skulle komma att stå för vad de själva någon gång kallade det “nya tredje”. De hade rätt i att den liberala anpassningslinje som den nuvarande partiledningen kommit att välja, det “gamla andra”, inte heller var acceptabel. SDU:arna, och vår nya styrelse i Stockholm, skulle fortsätta partiets omvandling bort från det första gamla, men i en annan riktning än vad den nuvarande ledningen tänkte sig. Jag trodde det var självklart att alla inblandade förstod att om AfS ska lyckas, måste de vara något helt annat än ND och SvP.

Men nu står vi plötsligt inför en helt annan och ny situation där, som Karlsson naturligtvis omedelbart påtalar, AfS riskerar att i efterhand själva bekräfta riktigheten i hans gamla anklagelser och därmed också i SDU:s uteslutning. Svegot har även en radiokanal. Måndagens långa kvällssändning innehöll en hyllning av en viss Martin Hagwall. Det är Martin Hagwalls agerande i lördags som föranleder Karlssons nya inlägg, och som nu, som han riktigt konstaterar, drivit frågan om hållbarheten i AfS’ förnekande av den ideologiska gränsdragningens nödvändighet till sin spets.

Om de uppgifter Karlsson bygger på är riktiga, uppgifter som först framfördes av Nyheter Idag och sedan också av Dagens Nyheter, är det hela fullständigt groteskt. Martin Hagwall är inte bara riksdagskandidat – på plats tio – för utan också styrselseledamot i AfS. Han sägs nu på tunnelbanan i Stockholm ha sträckt sig över en medpassagerare och klistrat upp ett antisemitiskt klistermärke med en bild som säljs av Nordisk Alternativhöger och i deras annons kallas en “ljugnäsa” med “rejäl krok”. Näsan är en detalj från en antisemitisk “mem” kallad “Happy Merchant”, som kan ses i dess helhet på Nyheter Idag. Detta ska ha skett omedelbart innan ett samtal med en annan medpassagerare ägde rum, där Hagwall säger att näsan är “väldigt typisk för en viss typ av människor”, och att han vill att medpassageraren “ska fundera på” vilken typ.

En overklighetskänsla inställer sig. Kan detta verkligen vara den styrelseledamot i AfS som utpekas? Jag reservarar mig för att rapporteringen kan vara helt felaktig, att det i själva verket inte är Hagwall som figurerar, att han inte klistrat näsan, o.s.v. Varken DN eller ens Nyheter Idag saknar ju motiv för och en historia av falsk smutskastning. Men det ser så illa ut att jag, som själv medlem i AfS, måste skriva detta redan nu. Vi tycks stå inför raka motsatsen till AfS själva grundkoncept och väsen, sådana jag velat uppfatta dem. Det här skulle ju vara de välutbildade, socialt kompetenta och kulturellt erfarna och kvalificerade ungdomar som skulle tagit över SD och löst problemet med alla klantiga grovheter och vulgarismer som ständigt höll partilednigen sysselsatt med skandaler och personärenden. Nu kommer alltså i stället en styrelseledamot i deras nya parti AfS och gör något som är jämförbart bara med de allra värsta övertrampen från de mest primitiva av SD:s unksunkigaste företrädare?

Karlsson har självklart rätt: “AfS har nu två val. Antingen så undlåter [Karlsson menar “underlåter”] man att agera och erkänner därmed helt öppet att antisemitism är en idéströmning som är fullt acceptabel inom partiet…Eller så utesluter man sin partistyrelseledamot och riksdagskandidat och slår, i strid med sin hittillsvarande retorik, fast att det är nödvändigt för alla partier att ha en tydlig gräns för hur radikala ideologiska avvikelser man kan tolerera och att uteslutningar av ideologiskt avvikande personer är ett nödvändigt verktyg.”

Man frågar sig om vi ens har att göra med en företrädare för någon “idéströmning” här. Det intryck man får är snarare av en barnunge som snappat upp något karikatyriskt judefientligt ur snacket bland mobbarna på skolgården. Beteendet är så monumentalt enfaldigt att det nästan bara framstår som löjligt. Vad som är påkallat är snarare ett omedelbart avvisande av en uppenbart okvalificerad individ än någon ideologisk avgränsning. Men generellt sett sammanhänger onekligen även de mest vulgära, oreflekterade och okunniga uttrycken för antisemitism med idéströmningen, och framför allt i ett politiskt parti får de givetvis en ideologisk innebörd. Därför har Karlsson rätt även på denna punkt: den avgränsning som nu är nödvändig är inte bara individuell utan, åtminstone i viss mån, även allmänt ideologisk. Det är en person som kandiderar till Sveriges riksdag, som sitter i styrelsen för ett parti som gör anspråk på att vara ett seriöst riksdagsparti, som nu uppvisar denna nivå av omdömeslöslöshet och smaklöshet. Hur är det möjligt?

Om AfS-ledningen nu menar att den inte behöver reagera offentligt mot Hagwalls idiotiska stillöshet har den fel. Risken är dock att den vulgärpopulistiska Trumpkult som redan dragit den svenska nyhögern ned i sunkbunkern har fått den att tro att det bara är att ignorera incidenter som denna och den kritik de orsakar, ja att man tvärtom kan svara med förolämpningar. Trump gör förvisso rätt i en del av sitt nya bemötande av media. Men att tro att man inte behöver ta avstånd från eget sunkeri, ja rentav, som inom den nya alternativhögern, att det nu är fritt fram att släppa fram det, att det är av godo, är givetvis katastrofalt.

Anders Feymark medverkar ibland också i Svegots radio, där man nu alltså hyllar Hagwall. Programledaren Magnus Söderman framstod som direkt oärlig när han låtsades primärt ha associerat till Pinocchios “ljugnäsa” när han läste om Hagwalls agerande. Söderman känner till den mem näsan är hämtad från, vet att detta också är en gammal antisemitisk karikatyr, och även mycket väl att Pinocchios näsa är alldeles rak och inte har den minsta krok. Nordisk Alternativhöger är mer hederliga i sin antisemitism när de till beteckningen “ljugnäsa” också lägger “rejäl krok”. Men även Söderman kom strax in på den judiska tematiken i detta radioinslag, och dolde inte sin uppskattning av att ljugnäsan också är judisk.

Man får självklart kritisera judar, liksom man får kritisera araber, européer, afrikaner, kineser och alla andra. Det var det faktum att jag själv gjorde det, att jag, med hänvisning till nyutkommen litteratur av judiska författare, nämnt det uppenbara, välkända och historiskt lätt förklarbara faktum att oproportionerligt många judiska vänstergrupper och -individer ligger bakom den politiska korrektheten o.s.v., som gjorde att SD-ledningen och Expo (och alla SD:are jag träffat som uttalat sig om detta menar att Expos artikel, som följdes upp av en intervju med Jomshof, var ett beställningsjobb från SD-ledningen) anklagade mig för antisemitism. Generande nog “fulciterade” de – för att använda Marika Formgrens utmärkta formulering – också ett annat av mina inlägg, som var och en lätt kunde konstatera i själva verket var en polemik mot antisemitism. Det argument för avståndstagandets nödvändighet som var huvudinnehållet i det inlägget, och i synnerhet i mina bidrag till diskussionen i dess kommentarfält, är just det som jag nu upprepar.

För det finns verklig antisemitism som, liksom annat rent rashat och andra grova etniska, kulturella och religiösa förolämpningar, man självklart måste ta avstånd från, och som är något helt annat än seriös, mogen, saklig och ansvarsfullt formulerad kritik. Jag är personligen kritisk till och med mot de så kallade Muhammedkarikatyrerna. Det är utopiskt att tro att världen kan bli fri från låga karikatyrer av det slag vi här talar om. Men ett seriöst politiskt parti kan inte ha ledande företrädare som ägnar sig åt att sprida sådana. Det som inte minst gjorde att jag aldrig kunde sätta tilltro till SD-ledningens påståenden om SDU:arna var att jag på nära håll själv hade sett Gustav Kasselstrands vaksamhet och säkra omdöme när det gällde “dragningar” mot bland annat antisemitism i hans egna led. Jag vägrar tro att Trumps och alternativhögerns framfart nu har korrumperat honom så att han inte agerar snabbt, entydigt och offentligt. Även om detta inte blir en större mediaskandal är det självklart nödvändigt.