Olle Bengtsson

För nu över åtta år sedan startade jag en anspråkslös dissidentblogg med ett inlägg som, med de för mig nödvändiga reservationerna och undantagen, försvarade SD. Ett och ett halvt år senare blev jag medlem i partiet, och efter drygt fem ytterligare år av kontinuerligt selektivt försvar och försök att genom nya inlägg påverka partiet i den av mig, utifrån min politiska och åskådningsmässiga bakgrund, önskade riktningen, blev jag, genom SDU-ledningens initiativ, ledamot av distriktsstyrelsen i Stockholm. Denna långa tid och de erfarenheter jag gjort under den, gör det möjligt att nu se hela fenomenet SD och min egen bedömning att detta parti, efter att jag givit upp hoppet om M och KD, utgjorde det bästa partipolitiska alternativet i Sverige, på delvis nytt sätt.

Men de slutsatser som därmed kan dras är samtidigt i allt väsentligt sådana som egentligen alla hade kunnat nås redan då, 2009, när jag under några år, sedan jag vid valet 2006 upptäckt det, tämligen ingående studerat partiet. Som det uttrycktes redan i rubriken till den intervju med mig som publicerades i SD-Kuriren 2011, ett halvår efter mitt inträde i partiet, har SD förändrat hela det politiska debattklimatet. Detta är uppenbart och förblir självklart min åsikt. Ja, SD är på väg att kunna nå den verkliga politiska makten, många av dess önskade politiska förändringar börjar framstå som inom räckhåll. Och fenomenet återfinns över större delen av Europa, där liknande partier haft motsvarande framgångar. De gamla partierna kan följa efter genom att förändra sig själva, men de har, som tydligt kunde konstateras på 00-talet, visat sig utom stånd att leda utvecklingen i rätt riktning. I partipolitiska termer är det hittills bara den populistiska nationalismen som förmått samla, organisera och leda motståndet mot den massiva politiska korrekthetens ideologiska tryck och katastrofala realpolitiska konsekvenser.

Under de första åren var det oundvikligt för mig att ägna avsevärt utrymme åt just denna grundläggande populistiska nationalism som sådan, av det enkla och uppenbara skälet att jag ju, av flera skäl, inte kan se mig själv som vare sig populist eller nationalist. Det gällde för mig att definiera den populistiska nationalismen i termer av ett större ramverk av modifierande politisk-filosofiska positioner, på ett sätt som gjorde försvaret för partiet legitimt i termer av den allmänna politiska åskådning jag sedan länge försökt formulera. Det var ingalunda omöjligt. Populismen kunde bestämmas som en “högre” sådan, och nationalismen reduceras till försvar för värdefulla moment av nationell egenart såväl som av det önskvärda måttet av kvarhållen decentrerad makt och självständighet inom ramen för den för mig primära europeiska enheten. Självklart var det aldrig fråga om att förneka den historiskt alltid uppenbara politiska kraften och potentialen i populismen och nationalismen och inte minst i deras kombination. SD gjorde bruk av dem på ett otillräckligt selektivt och genomtänkt sätt, utan att relatera dem till de nödvändiga större, justerande historiska, ideologiska/filosofiska och internationellt-politiska perspektiven. Men det var på intet sätt uteslutet att de i princip kunde användas på ett intelligent, begränsat och ansvarsfullt sätt, att kraften kunde tas tillvara för nödvändiga och konstruktiva syften.

Att SD och jämförbara partier i Europa med de vanliga kvantitativa parlamentariska och opinionsmässiga kriterierna redan är anmärkningsvärda framgångar är alltså uppenbart, även om de i nästan alla fall fortfarande har en bit kvar till den reella makten. Det grundläggande och definierande konceptet har såtillvida fungerat, och kompromissen med denna populistiska nationalism, med vederbörliga och med tydliga markeringar försedda reservationer, har utan tvekan varit legitim, ja nödvändig, och den förblir så i flera avseenden.

I någon mån rörde sig också SD i den av mig önskade riktningen. Beslutet att börja använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning i stället för nationalism var ett stort steg av detta slag. Så var också vidgningen av den ideologiska grundsynen genom den nya, kontinuerliga tillägnelsen av Roger Scrutons verk, kulminerande i dennes tal på ett större partimöte förra året, även om Scruton från mitt perspektiv också uppvisar en del karaktäristiska begränsningar. Och så var slutligen, och inte minst, öppningen mot den s.k. svenska personlighetsfilosofins tradition genom införlivandet, vid åtminstone något tillfälle, av Geijer i den korta lista av kanoniska historiska namn som brukar förekomma i samband med den egna ideologiska självdefinitionen. Genom förra årets nya initiativ, European Freedom Awards, och den nya europeiska samarbetsorganisation som formellt stod bakom det, framkom slutligen åtminstone ett litet rudiment till utveckling av det alternativa Europasamarbetet bortom den otillräckliga EFDD-gruppens insatser i Europaparlamentet.

Men det räcker inte. Vad som var möjligt att förutsäga redan från början av reformprocessen var att den populistiska nationalismen, som kvarstående överordnad politisk åskådning, inte i sig skulle vara tillräcklig för de förändringar som är nödvändiga och för hanteringen av de större utmaningar Sverige, med alla europeiska länder, står inför. Dess obestridliga konkreta politiska potential skulle visa sig kunna befrämja den oundvikliga politiska vidareutvecklingen endast om den öppnade sig och gjorde sig mottaglig för den modifierande styrningen i ljuset av andra, större och djupare åskådningsmässiga perspektiv. Argumentationen för denna justerande komplettering var inte bara en självklar del av mitt engagemang för partiet. Möjligheten av dess genomförande var också en förutsättning för engagemanget, för dess legitimitet. Vad som redan från början var lätt att se var att i den mån detta genomförande uteblev eller fördröjdes, skulle SD visa sig otillräckligt. Den populistiska nationalismen är inte i sig en väg som är framkomlig ända till målet, eller till det mål som alltid föresvävat mig. Den är nödvändig, men inte tillräcklig.

Samtidigt som de nämnda stegen i rätt riktning tagits, har SD på andra punkter rört sig åt fel håll. Det gäller först och främst den för mig avgörande utrikespolitiken. Här visar sig den lägre populismens alla kännetecken med plågsam tydlighet: anpassningen till förment populära (ofta mediaskapade) opinioner, den otillbörliga förenklingen, döljandet av avgörande, större sammanhang när dessa involverar obekväma sanningar och nödvändiggör svåra, icke omedelbart parlamentariskt fördelaktiga ställningstaganden, ignorerandet av att väljarna har högre intelligens än den man behöver låtsas tro att de har. Alla som följt min blogg vet vad det är jag åsyftar här, och jag ska därför inte upprepa något av det.

En liberalpopulistisk tendens har gjort sig gällande parallellt med en fortsatt, envis beslutsamhet att kvarstanna vid och sluta sig inom den begränsande nationalpopulismen som övergripande synsätt, hållning, attityd. Av båda dessa skäl har man inte fortsatt den ideologiska utveckling som inleddes med övergången till tonvikten på socialkonservatismen, och som jag hoppades på.

Det finns en skenbar paradox här som kanske fortfarande kräver en särskild kommentar. Jag har konsekvent försvarat SDU, det härom året från partiet avskilda gamla ungdomsförbundet, som framför allt är känt för att vara mer nationalistiskt än det s.k. moderpartiet. Men som jag hela tiden försökt förklara beror mitt stöd främst på att de samtidigt varit mer Europaorienterade, långt mer engagerade i det alternativa Europasamarbetet. Fenomenet är inte unikt för Sverige. Därför har jag också pekat på och försvarat motsvarande fenomen på annat håll, bland annat hos Front National i Frankrike. Man skulle kunna uttrycka det så att nationalismen i dessa fall rymmer moment som i viss mån uppväger och håller tillbaka populismen. Moment som större historisk förankring och kunskap, och därmed större insikt rörande den europeiska identitetens oskiljaktighet, åtminstone i stora stycken, från den nationella, och vice versa. Hos SDU har nationalismen tyckts förmå uppta mer av de egentliga konservativa traditionernas kulturella substans, på ett sätt som “moderpartiets” enklare och ytligare nationalism varit oförmögen till.

Av detta skäl har det varit möjligt att i viss mån sätta sitt hopp till dessa riktningar – förbund, falanger, partier – för den nödvändiga förändringen och kompletteringen av den populistiska nationalismen inte bara trots utan i viss mån på grund av den starkare betonade nationalismen. Men samtidigt har det självklart givits uppenbara gränser här. Det hopp jag talar om består i utsikten att Europaorienteringen, kanske genom ytterligare fördjupad förståelse av den verkliga nationella identiteten, skulle kunna förstärkas till den grad att nationalismen som sådan kunde börja nedtonas och avvecklas. Det som verkligen skulle kunna göra SDU till den kraft, det “nya tredje”, som skulle kunna ta SD utöver dess nuvarande begränsningar, det “gamla förstas” nationalism och det “halvgamla andras” i vissa avseenden liberalt anpassade populism, och åstadkomma partiets tillräckliga förvandling, vore en sådan utveckling: ett nytt slags försvar för den svenska egenarten och partiella självständigheten endast inom ramen för en större europeisk enhet. Med den rätta Europavisionen skulle det innebära den nödvändiga skärpningen och förstärkningen, inte någon som helst försvagning, i SD:s väsentliga kärn- och profilfrågor.

Vilken var, och är, sannolikheten för en sådan utveckling? Den med SD gemensamma, allmänna och därmed tvetydiga populistiska ansatsen förblir för de flesta i SDU oförändrad; populismen som sådan har mig veterligen ännu åtminstone inte explicit tematiserats i de interna diskussionerna, och de nödvändiga distinktionerna därmed inte etablerats. Vissa i SDU-kretsen har kopplingar till äldre nationalistiska formationer som, även om också de haft ett mer utvecklat europeiskt samarbete, inte kan sägas uppvisa någon beredvillighet att ompröva nationalismen som sådan till förmån för ett nytt och principiellt överordnat Europaideologiskt tänkande. Även den nya “alternativhögern” tycks ha nära lierat sig med samma äldre formationer, trots att en av dess inspirationskällor, den s.k. nya högern, såvitt jag minns alltid konsekvent stått för det enade Europa. Nationalismen, att vara “nationell”, förblir därför den minsta gemensamma nämnaren för alla dessa strömningar, som man ständigt i tanketorftig inskränkthet faller tillbaka på för sin grundläggande självdefinition. Hur viktig den nationella mångfalden, egenarten och identiteten än är, och hur många viktiga sanningar man än i övrigt uttalar och analyser man presterar i motståndet mot den rådande ideologiska hegemonin, känns detta slappt, förenklat och föråldrat.

Det är klargörande att konstatera vilken hållning vad som kanske kan kallas de semifascistiska strömningarnas parlamentariska representation intar på denna punkt. Vid första påseende kan det förefalla som om deras senaste paneuropeiska parti, Alliance for Peace and Freedom, entydigt prioriterade det alternativa Europasamarbetet framför det politiska arbetet inom de gamla nationalstaternas ramar. Det är nämligen så att de inte bara existerar enbart som ett europeiskt parti, utan också så att flera av deras ledande företrädare helt saknar egna nationella partier och överhuvudtaget inte representerar sådana inom APF. Detta är såvitt jag vet något nytt i dessa sammanhang. Men vid närmare påseende visar sig Europaprioriteringen illusorisk. Inte heller deras mål är att arbeta för vad jag kallar en sant europeisk union, en union som verkligen arbetar entydigt i Europas verkliga intressen. De har explicit förklarat att målet med deras samarbete, d.v.s. målet för det europeiska partiet som sådant, endast är upplösningen och avskaffandet av det nuvarande EU. Därefter ska de, enligt egen uppgift, helt enkelt bara dra sig tillbaka till sina respektive ursprungsländer igen.

Inte ens de allra mest lärda och kultiverade Europamedvetna företrädarna för dagens stora populistiska nationalistpartier på kontinenten har mig veterligen någonsin siktat utöver denna otillräckliga, ja hopplöst futtiga målsättning. Och det är den populistiska nationalismens välkända, konstitutiva begränsningar i sig själva som håller dem tillbaka. Det är här det karaktäristiska avståndet från en europeisk “konservativ” huvudlinje kanske blir som allra tydligast. Antingen vågar de inte släppa denna populism eftersom de tror att de då skulle förlora sitt masstöd, eller så är de helt enkelt oförbätterligt övertygade om dess intrinsikala sanning, hållbarhet och tillräcklighet. Men i båda fallen måste hållningen avvisas som oförmögen att ta vår tids nödvändiga politiska förändring till den nivå som kommer krävas. Det är en nivå där vi måste tänka långt mer systematiskt och fokuserat i termer av enhet i mångfald på europeisk nivå. Det finns en gemensam, historiskt framvuxen europeisk själ, som är lika viktig för oss att vårda och värna som våra nationella och regionala själar, ja idag rentav ofta mer viktig.

Därför skulle jag vilja föreslå att vad vi verkligen behöver i partipolitiken helt enkelt är Svenska Europapartiet, ett parti som inte arbetar för att avskaffa EU utan enbart för att radikalt reformera det så att det blir den sant europeiska union som är vad vi behöver, och för vilken Bryssel gärna kan få förbli ett slags “huvudstad”. Det skulle visserligen bara kunna vara ett tillfälligt partinamn, ett namn på ett parti för vilket etableringen av den rätta europeiska enheten och Sveriges integration och representation i denna enhet är den främsta frågan. När detta har uppnåtts skulle det kunna driva sina andra frågor – förslagsvis likaledes utifrån de av mig framlyfta tankeriktningarna – under annat namn, som även fortsättningsvis ett svenskt parti eller som uppgånget i, och bidragande till att forma, ett europeiskt parti. Opinionen är visserligen inte alls mogen för detta. Men jag vågar påstå att även de krafter och kanske inom kort väljarmajoriteter som den populistiska nationalismen mobiliserat, i en framtid kommer börja förstå vad ett sådant verkligt Europasamarbete kring bland annat men ingalunda enbart SDU:s linje i invandrings- och mångkulturfrågorna, och ett sådant verkligt Europasamarbete allena, kan åstadkomma för dem i en snabbt förändrad värld.

Under de åtta år min ingalunda uteslutande men till stor del politiska blogg funnits har SD vuxit i den utsträckning och börjat åstadkomma den förändring jag från början förutsåg. Men inte bara omfattningen utan också de principiella gränserna för dess potential i dess nuvarande form har samtidigt blivit tydligare. Vi kan se en del av de nya manövrer och mekanismer de gamla partierna och deras bakomliggande intressen kommer använda för att sätta stopp för fortsatta framgångar, och hur och varför de nuvarande utgångspunkterna och strategierna kommer visa sig otillräckliga för att hantera dem. Förr eller senare kommer de populistiska nationalistpartierna antagligen tvingas till omprövning och nytänkande, även i eget intresse. En möjlighet till förändring av partier av SD:s typ i den riktning jag försökt föreslå, förbi den populistiska nationalismens risker och begränsningar, och därför ett realistiskt och konsekvent arbete för denna förändring, är alltså för mig en förutsättning för tilltrons och engagemangets legitimitet. Men det är också så att en verklig förändring i denna riktning framstår som ett villkor för att de viktiga och acceptabla av den populistiska nationalismens redan uppnådda resultat ska kunna räddas och byggas vidare på.

Nationalism, globalism och det öppna samhället

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Sverigedemokraterna socialkonservativa

Sverigedemokraterna och populismen

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna och framtiden

Nationalismen och Europa

Sverigedemokratisk litteratur?

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Farage’s Mistake

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Det alternativa Europasamarbetet

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Varför jag har försvarat SDU

Det nya tredje

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är givetvis fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.