Yuri Slezkine: The Jewish Century

Princeton University Press, 2006 (2004)

SlezkineWinner of the 2005 National Jewish Book Award, Ronald S. Lauder Award in Eastern European Studies, Jewish Book Council

Winner of the 2005 Wayne S. Vucinich Book Prize, American Association for the Advancement of Slavic Studies

Winner of the 2004 Award for Best Professional/Scholarly Book in Religion, Association of American Publishers

This masterwork of interpretative history begins with a bold declaration: The Modern Age is the Jewish Age – and we are all, to varying degrees, Jews.

The assertion is, of course, metaphorical. But it underscores Yuri Slezkine’s provocative thesis. Not only have Jews adapted better than many other groups to living in the modern world, they have become the premiere symbol and standard of modern life everywhere.

Slezkine argues that the Jews were, in effect, among the world’s first free agents. They traditionally belonged to a social and anthropological category known as “service nomads”, an outsider group specializing in the delivery of goods and services. Their role, Slezkine argues, was part of a broader division of human labor between what he calls Mercurians – entrepreneurial minorities – and Apollonians – food-producing majorities.

Since the dawning of the Modern Age, Mercurians have taken center stage. In fact, Slezkine argues, modernity is all about Apollonians becoming Mercurians – urban, mobile, literate, articulate, intellectually intricate, physically fastidious, and occupationally flexible. Since no group has been more adept at Mercurianism than the Jews, he contends, these exemplary ancients are now model moderns.

The book concentrates on the drama of the Russian Jews, including émigrés and their offspring in America, Palestine, and the Soviet Union. But Slezkine has as much to say about the many faces of modernity – nationalism, socialism, capitalism, and liberalism – as he does about Jewry. Marxism and Freudianism, for example, sprang largely from the Jewish predicament, Slezkine notes, and both Soviet Bolshevism and American liberalism were affected in fundamental ways by the Jewish exodus from the Pale of Settlement.

Rich in its insight, sweeping in its chronology, and fearless in its analysis, this sure-to-be-controversial work is an important contribution not only to Jewish and Russian history but to the history of Europe and America as well.

Table of Contents:

Preface

Acknowledgments

Introduction

1  Mercury’s Sandals: The Jews and Other Nomads

2  Swann’s Nose: The Jews and Other Moderns

3  Babel’s First Love: The Jews and the Russian Revolution

4  Hodl’s Choice: The Jews and Three Promised Lands

Notes

Index

Reviews:

“One of the most innovative and intellectually stimulating books in Jewish studies in years… [An] idiosyncratic, fascinating and at times marvelously infuriating study of the evolution of Jewish cultural and political sensibility in the 20th century… Nearly every page of Slezkine’s exegesis presents fascinating arguments or facts.”  Publishers Weekly

“Jews are not unique, [Yuri Slezkine] maintains in his fascinating new study, and it is only European provincialism that makes them seem that way… Slezkine’s interpretation of Jewish history…is wonderfully antiparochial not only vis-à-vis the Jews but vis-à-vis America, which, he reminds us, not everyone saw as a promised land and which large portions of the huddled masses struggled to avoid.”  Daniel Lazare, The Nation

“To come across a daring, original, sweeping work of history in this age of narrow specialization is not just a welcome event; it is almost a sensation.”  Walter Laqueur, Los Angeles Times

“If Osama Bin Laden ever reads this book, he will be spinning in his cave.”  Gene Sosin, The New Leader

“For Slezkine, Jews, urban, mobile, literate, flexible, have been role models of adaptability in a changing modern landscape.”  Joel Yanofsky, National Post

“Brilliant… The Jewish Century is history on a majestic scale… [It] is fresh, compelling and frequently startling… The clarity of analysis is extraordinary, and the relatively simple conceptual tools Slezkine provides are unexpectedly powerful.”  Noah Efron, Jerusalem Report

“This book is witty, sardonic and clever, written with zest and brilliant imagination and presents us with remarkable images of our recent past.”  John Levi, Australian Jewish News

Yuri Slezkine’s The Jewish Century defies standard categorization, and this makes it a masterly work of history.”  Marc Dollinger, Journal of American History

“[T]his is a brilliant book – it is extremely well written… Slezkine’s book joins a very small number of first-rate studies of the modernization of the ‘Jews’ seen through the lens of eastern rather than western history… Buy the book; read the book; use the book in Russian history and Jewish culture classes.”  Sander L. Gilman, Slavic Review

“The Jewish Century revives, with intellectual sophistication and stylistic verve, an old perception of the Jew’s centrality to modernity.”  Hillel Halkin, Commentary

“Reading Yuri Slezkine’s scholarly arguments…may make for difficult reading but it also provides intriguing ventures into highly original thinking.”  Jewish Book World

“Yuri Slezkine’s work…is a serious scholarly study of East European Jewry in the modern age, but dressed up in an eccentric and nonconventional style… [An] immensely entertaining and diputatious book… It is a work which will simultaneously inform, irritate, and entertain any reader with an interest in Russian, the Soviet, or modern Jewish history.”  John D. Klier, Russian Review

“This brilliant essay may significantly alter how we think about twentieth-century history… The part that the Jews played in Soviet Russia, or, perhaps better, the part that Soviet Russia played in the cultural imagination of the Jews, lies at the heart of the book.”  Angus Walker, Central Europe

“Yuri Slezkine has written an extraordinary book with continual surprises. A landmark work.”  Ronald Suny, University of Chicago

“I can think of few works that match the conceptual range, polemical sharpness, and sheer élan of The Jewish Century. An extraordinary book: analytically acute, lyrical, witty, and disturbing all at once.”  Benjamin Nathans, author of Beyond the Pale: The Jewish Encounter with Late Imperial Russia

“Yuri Slezkine’s book is at the same time very personal and very erudite. A blend of political and cultural history at its best, it is a splendid work, beautifully written. A true accomplishment by a master historian.”  Jan T. Gross, author of Neighbors

“Once every few decades, a book forces a reevaluation of basic assumptions in a field. Yuri Slezkine’s passionate and brilliant tour de force not only challenges received wisdom about Russian and Soviet Jews, but just as provocatively overturns the uniqueness that many ascribe to Jewish history altogether. The Jewish Century is a work sure to spark heated debate not only about the Jews, but also about what it means to be modern.”  David Biale, editor, Cultures of the Jews: A New History

“The Jewish Century is an extraordinarily stimulating and ambitious piece of work that invites debate and controversy. Slezkine’s account is subtle, beautifully written, and very moving; it combines humor, irony, and understated passion.”  Tim McDaniel, author of The Agony of the Russian Idea

“This is a strong, well-documented, passionately argued, original, and bold essay on history, or the ideology of history, in what I called ‘a Jewish century’ (see my Language in Time of Revolution). One wants to argue with the author on many pages of the manuscript, but it is such a powerful, sweeping statement that it must be left whole and intact, as a central position in future arguments on modernity, the twentieth century, and the history of the Jews.”  Benjamin Harshav, Yale University

About the Author:

Wikipedia

Simon O. Pettersson om Lund, DN och mig

Germanisten, kulturskribenten och poeten Simon O. Pettersson i Uppsala skriver i Samtiden under rubriken Den akademiska åsiktsfriheten är avskaffad om Lunds universitets agerande mot mig och om Björn af Kleens uppgifter i DN:

Pettersson
Simon O. Pettersson

“Björn af Kleens artikel ‘Den nya högern ett eko från trettiotalet’ (DN 19/12) innehöll inte mycket av intresse. En mängd personer och företeelser blandades samman utan tillstymmelse till analys (påtaglig är också mängden av rena trivialiteter – vem intresserar sig för William Hahnes högskoleprovsresultat eller för Tino Sanandajis eventuella kärleksrelationer?). Informationsvärdet tycks vara närmast noll. En uppgift, som af Kleen inte närmare verkar reflektera över, fick mig dock att sätta kaffet i vrångstrupen. Den tycks innebära att den akademiska friheten i Sverige är ett minne blott.”   Läs mer

Se även mitt svar till Kleen, Lunds universitet och min ideologi.

Bradley J. Birzer: Russell Kirk

American Conservative

University Press of Kentucky, 2015

Amazon.com

Emerging from two decades of the Great Depression and the New Deal and facing the rise of radical ideologies abroad, the American Right seemed beaten, broken, and adrift in the early 1950s. Although conservative luminaries such as T. S. Eliot, William F. Buckley Jr., Leo Strauss, and Eric Voegelin all published important works at this time, none of their writings would match the influence of Russell Kirk’s 1953 masterpiece The Conservative Mind. This seminal book became the intellectual touchstone for a reinvigorated movement and began a sea change in Americans’ attitudes toward traditionalism.

In Russell Kirk, Bradley J. Birzer investigates the life and work of the man known as the founder of postwar conservatism in America. Drawing on papers and diaries that have only recently become available to the public, Birzer presents a thorough exploration of Kirk’s intellectual roots and development. The first to examine the theorist’s prolific writings on literature and culture, this magisterial study illuminates Kirk’s lasting influence on figures such as T. S. Eliot, William F. Buckley Jr., and Senator Barry Goldwater – who persuaded a reluctant Kirk to participate in his campaign for the presidency in 1964.

While several books examine the evolution of postwar conservatism and libertarianism, surprisingly few works explore Kirk’s life and thought in detail. This engaging biography not only offers a fresh and thorough assessment of one of America’s most influential thinkers but also reasserts his humane vision in an increasingly inhumane time.

Reviews:

“An extraordinary book. Birzer has written a capacious and deeply humane treatment of an important thinker, writer, and actor who has been largely forgotten by an America that once regarded him as a singular and important voice. This lively and fascinating book will be read and talked about.”  Patrick Deneen, author of Democratic Faith

“Bradley J. Birzer’s Russell Kirk will blow away the stereotypes of what it means to be a conservative in modern America. Kirk’s thinking is sharp, his writing is rich, and the fruits of his imagination retain their power to strike even the most skeptical of readers. Birzer has produced an essential introduction to this towering figure.”  Gary L. Gregg, Mitch McConnell Chair in Leadership, University of Louisville

“Russell Kirk: American Conservative [is] a beautifully written and deeply insightful biography…Birzer traces the development of Kirk’s ideas, especially the influence Burke, Dawson, Eliot and (surprise) the political philosopher Leo Strauss. He explores Kirk’s concept of the transcendent, which moved from Stoicism to ‘full communion with the Catholic Church.’ And he considers Kirk’s forays in the public square, not least his association with Barry Goldwater, the 1964 presidential candidate.”  Wall Street Journal

“Given the confused and dispirited state of American conservatism at the present moment, it is high time for a Russell Kirk revival. The very thought of such a revival is appealing, even exhilarating, and the appearance of Bradley J. Birzer’s splendid and exhaustively researched biography of Kirk just might provide the catalyst needed to set it in motion.”  National Review

“Birzer covers it all, from Kirk’s family life and Catholic conversion to his disputes with Jaffa and other Straussians over the meaning of the Declaration of Independence…At last, we have the definitive book about this important, fascinating, and good man.”  Claremont Review

About the Author:

Bradley J. Birzer is Russell Amos Kirk Chair in American Studies and professor of history at Hillsdale College. He is also the second Visiting Scholar of Conservative Thought and Policy, Colorado University–Boulder. He is the author of American Cicero: The Life of Charles Carroll and Sanctifying the World: The Augustinian Life and Mind of Christopher Dawson.

Den Boströmska världsåskådningen: Slutbetraktelser

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

Den praktiska filosofin i allmänhet, 3     Den praktiska filosofin i allmänhet, 4

Etik, 1     Etik, 2     Samhällslära, 1     Samhällslära, 2     Samhällslära, 3

Religionsfilosofi, 1     Religionsfilosofi, 2     Religionsfilosofi, 3

Vi skall nu på följande sätt söka angiva grundtankarna i den Boströmska världsåskådningen.

Den omgivande världen i rum och tid är ett helt av våra förnimmelser och ingenting annat. Men det visar sig vidare, att den, just emedan den existerar i rum och tid, icke är ett väsende i egentlig bemärkelse, och då vi med våra sinnen ej kan komma åt något som icke äger denna karaktär, så är det givet att vi med våra sinnen ej kommer åt tingens innersta väsende, utan blott fatta en företeelse, ett fenomen. Men redan den omständigheten att vi är medvetna om sinnevärldens ofullkomlighet visar att vi är medvetna om en annan och högre art av verklighet, som är fullkomlig. Denna högre verklighet, den som vi ej fattar med våra yttre sinnen utan i känslor av annan och högre art samt i all synnerhet i vår tanke, denna verklighet är icke till i tidens och rummets former, utan den är andlig och evig samt till sitt innersta och egentligaste väsende personlig. Den utgör ett helt av personliga väsenden, levande i och genom varandra och genom Gud, den fullkomliga och absoluta personen. Av denna högre värld är människan till sitt sanna väsende en medlem, ehuru hon även tillhör naturen.

Den sanna verkligheten är också grunden till all människans förpliktelse och dess förverkligande i den sinnliga världen är hennes sanna och absoluta goda. Detta goda bliver också därför redan här på jorden ett personligt liv i personliga förhållanden samt ett liv i Gud, till vilket liv allt det sinnliga och opersonliga bör intaga ett tjänande förhållande. Människans bestämmelse är att genom allt högre och högre livsformer utveckla detta sitt personliga liv, tills hon når den högsta möjliga och tänkbara fullkomlighet.

Med ett ord – det är ej kropparna som utgör det i sanning verkliga, icke sinnligt välbefinnande, som har värde i sig själv, det är personen, som är det i sanning verkliga, och det är det personliga som har absolut värde.

Själv kännetecknar Boström sin världsåsikt som rationell idealism. Med idealism förstår han då den åsikt, enligt vilken det sant varande är icke i rummet, utan i tanken, som rationell åter betecknar han den åsikt som anser att den sinnliga världen ej är den enda och högsta, utan att det också gives en osinnlig värld. Ehuru nu visserligen mellan båda ej ett så strängt samband förefinnes att man icke skulle kunna i huvudsak ansluta sig till den ena åsikten utan att biträda den andra, så är dock ett fullt konsekvent genomförande av den ena omöjligt utan ett lika konsekvent genomförande av den andra. Ty hur läte en osinnlig värld tänka sig om all sann verklighet vore bunden vid rummets form, och hur kan man å andra sidan undgå att tillerkänna det osinnliga verklighet, så framt det verkliga är i tanken, och vi människor dock faktiskt är medvetna om fullkomligheten eftersom vi inser vad ofullkomlighet är? De betänkligheter man i sistnämnda avseende hyst utgår alla från den förutsättningen att det som skall vara verkligt befinner sig utom oss i rummet.

Det påståendet har gjorts, att Boströms läror befunne sig i strid mot den empiriska forskningens resultat. Ett dylikt uppfattningssätt kan ha sin grund i flera omständigheter. Det kan föranledas blott därav att en eller annan av Boströmianismens anhängare ej bemött den empiriska forskningen eller dess målsmän med den aktning de förtjänar, liksom också av dessa senares anspråk på att själva äga något slags monopol på allt vad vetenskaplig forskning heter. I dylika fall kan man blott säga att det första man av varje ärligt strävande att finna sanningen, ja av varje ärligt arbete överhuvud borde lära sig, det är att hysa aktning för andras bemödanden i samma syfte, även om arbetsfältet är ett annat. Självtillräcklighet och förakt för andra hämnar sig nog förr eller senare på den självtillräcklige själv, och det arbete som ej företages i ödmjukhet och under medvetande om den hjälp man av andra behöver, det arbetet kan väl för en tid bära storartade, t. o. m. lysande frukter, men förr eller senare skall det visa sig att, när man isolerar sig från andra, förmenande sig kunna vara dem förutan, då försinar en dag de källådror som skulle nära och vederkvicka det egna strävandet.

Stundom har det nämnda påståendet helt enkelt föranletts av bristande insikt i vad Boström verkligen lärt, stundom åter av motvilja mot det översinnliga i allmänhet och de krav detta ställer på viljan. Men i många fall är det ett uttryck för en så fullkomlig okunnighet och begreppsförvirring beträffande filosofins egentliga uppgift och betydelse, att det ur denna synpunkt är förtjänt av uppmärksamhet.

Antag att någon skulle framkomma med det påståendet att Copernici system strider emot vår dagliga erfarenhet, ty vi ser ju dagligen att solen går både upp och ned. Gjorde denne man anspråk på att betraktas som en i någon mån bildad man, så skulle en naturforskare visst baxna över att höra honom tala på detta sätt. Men säger han sedan själv att en rationellt idealistisk världsåsikt strider mot naturvetenskapens resultat, så använder han själv alldeles precis samma argument och alldeles precis samma grunda synpunkt för sin betraktelse av förhållandena. Det är väl alldeles klart att lika så litet som astronomen någonsin vill neka att för vårt mänskliga öga ter det sig så, att solen går upp och ned, men jorden står stilla, lika så litet kan det falla någon filosof in att bestrida att sinnevärlden är sådan som den vid noggrann iakttagelse befinnes vara. Men liksom naturvetenskapsmannen visar att de företeelser som omedelbart för oss presenterar sig för sin förklaring förutsätter vad som icke i dem omedelbart röjer sig, nämligen att jorden går och solen står stilla, likaså söker filosofen visa att hela den sinnliga världen för sin förklaring förutsätter en osinnlig värld. För uppfattningen av sinnevärlden såsom sådan har detta naturligtvis platt ingen betydelse, och något annat än att göra reda för den, det kan omöjligen vara naturvetenskapens uppgift.

Det tillkommer oss icke här att forska efter de anledningar som förmå visst icke alla men ej så få av de empiriska vetenskapernas, enkannerligen naturvetenskapernas målsmän att sammanblanda från varandra vitt skilda frågor, så att det ser ut som skulle striden mellan dem [Nämligen visst icke alla, ej en gång de flesta som för närvarande föra eller tro sig föra naturvetenskapens talan. Mellan naturvetenskapsmannen såsom sådan och filosofen kan naturligtvis inga konflikter uppstå. Den sanne naturforskaren vet att han såsom sådan ej har det ringaste att göra med filosofins problem eller filosofen med hans, och därför talar han lika litet om någon konflikt mellan de resultat vartill båda kommer som han talar om någon konflikt mellan Linnés sexualsystem och en matematisk kalkyl. LHÅ] och den filosofiska vetenskapens ämnesvänner bero därpå att dessa skulle jäva erfarenhetens vittnesbörd, under det de själva skulle hålla fast vid detta, då det för en var, som har den minsta förmåga att skilja olika frågor från varandra är uppendagligt att frågan gäller: Tolkar den empiriska eller filosofiska vetenskapens målsmän erfarenhetens vittnesbörd rätt? Och gives det en annan erfarenhet än den vars förklaring är de empiriska vetenskapernas uppgift? Icke heller har vi anledning att forska efter hur det kommer sig att mången naturvetenskapsman, då han skall besvara den fråga som föreligger honom i denna egenskap – hur är naturen beskaffad? – i stället för att helt enkelt inskränka sig till att söka lämna bidrag till detta besvarande tror sig böra på samma gång söka svaret på en annan, nämligen: är naturen den enda verkligheten?

Anledningen till detta förhållande, som vållar många missförstånd och många förvecklingar, kan, som vi redan antytt, vara mångahanda, och de ligger väl ej ensamt hos de nämnda målsmännen för de empiriska vetenskaperna. Till en god del kan de sökas i jämförelsevis ursäktliga missförstånd och i vissa hos människan i allmänhet vanliga tendenser. Såvitt vår svenska filosofi blir sin princip trogen kan i hennes lära ingenting ligga som är ägnat att vålla konflikter med den verkligt empiriska forskningens resultat. Ty i denna princip ligger ett strängt fasthållande av skillnaden emellan tvenne arter av verklighet, vilket från en sida sett är ett strängt fasthållande av skillnaden emellan den empiriska och den filosofiska vetenskapens arbetsfält. En världsåskådning sådan som den Hegelska, för vilken den sinnliga verkligheten är den enda, och som vill giva en sida i denna verklighet en absolut betydelse, kan känna sig frestad till intrång på andras ägoområde – en strängt rationell världsåskådning kan det icke. Men skulle man, ehuru man i princip hyllar en sådan lära, likväl ha kvar några empiristiska tendenser, så kan häri en anledning ligga till dylika konflikter. Man kan då i namn av denna sin världsåskådning fordra att sinnevärlden skall äga den eller den formen. Att undersöka huruvida i den Boströmska filosofin någon anledning till ett sådant sätt att gå tillväga förefinnes, tillkommer oss ej här. Därför skulle tarvas en mer detaljerad och mer strängt vetenskaplig redogörelse för denna lära än den vi här lämnat, och dessutom en kritik av densamma, som för vårt nuvarande ändamål är främmande.

Mäktigt har det inflytande varit, som den Boströmska filosofin utövat på vårt folks andliga liv, ett inflytande som sträckt sig även till de kretsar där man ej haft tillfälle att djupare intränga i den filosofiska vetenskapen. För mången av Boströms lärjungar var den snart sagt en religion, och tvivelsutan har den i sin mån, jämte flera andra omständigheter, bidragit att förskona vårt land från sådana läror som t. ex. den moderna pessimismen med flera dylika.

För närvarande har den obestridligen inom flera kretsar råkat i misskredit. Detta beror tydligtvis på flera omständigheter, av vilka vi i inledningen påpekat några. I mycket är dess grund väl även att söka i människors vanliga ombytlighet och benägenhet att överdriva så förtjänster som fel. Många av Boströms beundrare hade uppenbarligen aldrig djupare inträngt i hans läror, och berömmet i deras mun var därför företrädesvis en ytlig jargon, liksom både då och nu tadlet i mången motståndares. En dylik jargon skulle obestridligen i många fall hämma den egna tankens fria flykt och framkalla en reaktion. Dessa och andra liknande företeelser hör till det mänskliga livets vanliga gång. De har visat sig över allt, varhelst ett nytt åskådningssätt av Gud, människa eller natur framträtt. Förhållandet i fråga kan väl även ha sina djupare anledningar.

Vare härmed hur som helst. Inflytandet kvarstår i alla fall och röjer sig även där man minst anar dess tillvaro. Vad som nu ivrigast förkättras, är också mindre Boströms verkliga läror än de vidunderliga vanställningar av dem som är i omlopp. Skulle det försök till en kort framställning av dem som nu lämnas i allmänhetens händer kunna någonstädes skingra ett eller annat av dessa missförstånd eller vända någons tankar till de föremål den behandlar så vore författaren rikligen belönad för det arbete dess författande kostat honom. Med alla de fel den, som varje mänskligt verk, naturligen har – fel som det tillhör vår tid och den följande tiden att genom sorgfällig kritisk prövning inför vetenskapens forum söka upptäcka och rätta – är dock den Boströmska världsåskådningen förtjänt av att ännu en tid få leva i den eftervärlds minne, för vilken den enslige tänkaren arbetade och av vilken han hoppades så mycket.

Stoppa Kalle Anka på julafton!

Första gången publicerat 16/12 2012

Fanny och Alexander
Fanny och Alexander. Innehåller scener med svenskt julfirande före Kalle Anka.

Folk som vet bättre – och de är trots allt många – vågar inte säga det. De tror att de sårar andra, och verkligen inte bara barn. Något måste göras. Någon måste säga det.

Det finns några halvhjärtade och inte sällan förvirrade opinionsbildare och Facebookgrupper med enstaka medlemmar som protesterar. Det räcker inte. Vad som behövs är en stor, kraftfull, enhetlig, rikstäckande kampanj baserad på en precis förståelse av problemets natur.

I själva verket är det mycket enkelt:

De gamla Disneyfilmerna är inte nödvändigtvis dåliga i sin genre. De har sitt värde som bagateller. De som gillar dem och av detta skäl försvarar Kalle Anka på julafton har inte nödvändigtvis dålig smak. Felet är att Kalle Anka på julafton, skapat av svensk TV genom import av en produkt från amerikansk TV och Walt Disney Productions (idag Walt Disney Company, med ofta betydligt mer tvivelaktiga produkter, som årligen betalas en okänd men tvivelsutan stor summa av SVT), inte är, eller inte kan accepteras som, en “svensk tradition”, som framför allt annat definierar den svenska julen. När det blivit detta är det en löjlig och för hela Sverige pinsam ovana.

Det är, menar jag, fel av föräldrar att upprätthålla denna ovana och låta sina barn tillägna sig den. Det måste få ett slut.

Stöd med positiva kommentarer, återblogga, dela och sprid på Facebook och Twitter, skriv egna artiklar o.s.v.! Låt oss starta rörelsen för stoppandet av Kalle Anka på julafton.

–

Se även mitt Förtydligande om Kalle Anka.