Adam LeBor: Tower of Basel

The Shadowy History of the Secret Bank that Runs the World

Public Affairs, 2014 (2013)

Summary:

LeBorTower of Basel is the first investigative history of the world’s most secretive global financial institution. Based on extensive archival research in Switzerland, Britain, and the United States, and in-depth interviews with key decision-makers – including Paul Volcker, the former chairman of the US Federal Reserve; Sir Mervyn King, governor of the Bank of England; and former senior Bank for International Settlements managers and officials – Tower of Basel tells the inside story of the Bank for International Settlements (BIS): the central bankers’ own bank.

Created by the governors of the Bank of England and the Reichsbank in 1930, and protected by an international treaty, the BIS and its assets are legally beyond the reach of any government or jurisdiction. The bank is untouchable. Swiss authorities have no jurisdiction over the bank or its premises. The BIS has just 140 customers but made tax-free profits of $1.17 billion in 2011-2012.

Since its creation, the bank has been at the heart of global events but has often gone unnoticed. Under Thomas McKittrick, the bank’s American president from 1940–1946, the BIS was open for business throughout the Second World War. The BIS accepted looted Nazi gold, conducted foreign exchange deals for the Reichsbank, and was used by both the Allies and the Axis powers as a secret contact point to keep the channels of international finance open.

After 1945 the BIS – still behind the scenes – for decades provided the necessary technical and administrative support for the trans-European currency project, from the first attempts to harmonize exchange rates in the late 1940s to the launch of the Euro in 2002. It now stands at the center of efforts to build a new global financial and regulatory architecture, once again proving that it has the power to shape the financial rules of our world. Yet despite its pivotal role in the financial and political history of the last century and during the economic current crisis, the BIS has remained largely unknown – until now.

Reviews:

“Despite a title that makes it sound like conspiracy-theory nonsense, this is a serious, well-documented story about a very real bank, the Bank for International Settlement (BIS), which predates both the International Monetary Fund and the World Bank. Founded by the governors of the national banks of Britain, France, Italy, and the U.S. in 1930, the bank was created to oversee German reparations payments after WWI. Drawing on previously published sources, original research, and interviews with some of the key players in the story, the author introduces readers to this little-known but highly influential bank and charts its course into the twenty-first century. It’s a story of financial intrigue, secrets and lies, rumor and truth. LeBor, a business journalist (he’s also the author of several thrillers), knows how to make a true story about finance as thrilling as any spy novel. A highly entertaining and informative book about the most powerful bank you’ve probably never heard of.”  David Pitt, Booklist
“Adam LeBor’s Tower of Basel: The Shadowy History of the Secret Bank That Runs the World makes a strident case for challenging these financial shamans [central bankers]…Mr. LeBor’s polemical tone makes his book compelling…It’s a very ugly picture, and Mr. LeBor has painted it well.”  Wall Street Journal

“Tower of Basel is essential reading. Meticulously researched and fluently written, it reveals a slice of the modern world’s untold history – a gripping tale of covert networks, secret deals and unaccountable, powerful individuals whose decisions shape our lives.”  Edward Lucas, author of Deception: The Untold Story of East-West Espionage Today

“Adam LeBor has written an absolutely fascinating history of the BIS, perhaps the most enigmatic financial institution in the world. The story he unveils of the many skeletons in its closet and its astounding ability to remake itself periodically only add to its mystique.”  Liaquat Ahmed, author of Lords of Finance: The Bankers Who Broke the World

“Compelling reading – a masterly depiction of the role of the BIS in the Nazi period and Second World War.”  Harold James, professor of history and international affairs, Princeton University, and author of Making the European Monetary Union

“An absorbing and thorough examination of one of the world’s most important yet opaque institutions”  Reuters Breaking Views

“[LeBor] does a creditable job in this well-researched account.”  New York Times Book Review

“LeBor exposes the wheeling, dealing, and often nefarious activities of global investment bankers…Lively…The historical and contemporary power of the secretive BIS will surprise and alarm readers.”  Publishers Weekly

 About Adam LeBor:
Adam LeBor is an author, journalist, and literary critic based in Budapest. He writes for The Economist, The Times (London), Monocle, and numerous other publications, and also reviews books for the New York Times. He has been a foreign correspondent since 1991, covering the collapse of communism and the Yugoslav wars, and has worked in more than thirty countries. He is the author of seven critically acclaimed nonfiction books, including the ground-breaking Hitler’s Secret Bankers, and two novels. His books have been published in twelve languages.

Den Boströmska världsåskådningen: Om Gud och själens odödlighet, 3

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Men en ändlig personlighet, sådan som människan, hur skall den förklaras? Vad är den egentligen? Såsom ändlig tarvar den en förklaring, men ur det omedvetna och opersonliga kan det medvetna och personliga ej förklaras, enär det förra är till endast för det senares ofullkomliga uppfattning, följaktligen genom detta. Den ofullkomliga personligheten kan endast förklaras ur den fullkomliga.

Den ändliga personligheten är, säger Boström, till sitt innersta väsende en fullkomlig förnimmelse hos Gud eller en hans eviga idé. Låt oss se, vad detta egentligen betyder.

Guds förnimmelser är naturligtvis absolut fullkomliga. Det mänskliga uppfattningssättet, som vi kallar känsla, innebär, som vi erinrar oss, dunkel och otydlighet i förnimmandet, följaktligen också ofullkomlighet. Allt sådant måste vi frånkänna Gud. Han har inga känslor, endast klara och tydliga förnimmelser eller tankar. Mången torde rysa tillbaka för en sådan lära – Gud blir ju på detta sätt en död Gud – åtminstone tyckes hans förnimmande förlora sig i tomma abstraktioner. Så skulle det visserligen förhålla sig, i fall den ofullkomlighet, som vidlåder vårt ändliga mänskliga tänkande finge överflyttas på Gud. Men vi har ingen rätt att så göra. Vår mänskliga tanke mäktar ej fatta tingen i det hela, utan blott vissa sidor hos dessa. Vi förstår ej tingen, utan deras egenskaper, vi tänker ej tingen, utan vi tänker över dem, och häri visar sig, att vårt förstånd är i viss mån innehållsfattigt. Vad som häri brister oss, måste kompletteras av vår känsla, som är oändligt innehållsrik. Vad vi klart fattar, det fattar vi ofullständigt, vad vi fattar fullständigt, fattar vi dunkelt. Det är nu visserligen sant, att Guds förnimmande måste äga den innehållsrikedom, som tillkommer vår känsla, men denna rikedom köpes ej här på klarhetens bekostnad. Gud förstår ej, såsom vi, sidor i verkligheten, utan han förstår hela verkligheten, ty hans klara och tydliga förnimmande äger den innehållsrikedom, som hos oss endast kan tillkomma den dunkla förnimmelsen, känslan. Det är följaktligen, emedan man fattat det gudomliga tänkandet i analogi med det mänskliga, som man erfarit behovet av att tillägga Gud känslor. Man har därvid förgätit, att när man på Gud överflyttar mänskliga egenskaper, så måste man se till att man renar dessa från all ofullkomlighet (i detta fall dunkel) och blott fasthåller deras fullkomliga sida (i detta fall innehållsrikedom).

Men vad är det då som Gud tänker? Icke det döda och opersonliga, utan det levande och personliga. Varje Guds tanke är i och för sig betraktad ett livande och medvetet väsende, en personlighet. Att så måste vara fallet framgår därav, att Guds tankar måste äga sanning och verklighet. Ty endast det medvetna och personliga äger verklighet i sann mening.

Varje Guds tanke är såsom sådan idel fullkomlighet, ty i och för Gud är intet annat än det, som fullkomligt är. Men är de personliga väsenden, som utgör innehållet i Guds tankevärld, därför även fullkomliga, då de tänkas såsom personer? Nej, förvisso icke. Det kan icke förhålla sig så. De skulle ju då sammanfalla med Gud. Men det gör det icke. De har sitt liv och sin tillvaro icke i och genom sig själva, utan i och genom Gud. Därför är de också som personer eller förnimmelsesubjekt betraktade ofullkomliga. De är av Gud fullkomligt förnumna, men själva ofullkomligt förnimmande. De förnimmer visserligen den ena och sanna verkligheten. Gud och hans eviga tankar, men de förnimmer den på ett ofullkomligt sätt. Den framstår för dem såsom en mer eller mindre ofullkomlig fenomenvärld, ett helt av ofullkomliga förnimmelser.

Ett slag av sådana ofullkomliga väsenden är nu människan. Och den för henne, d. v. s. den i sina grunddrag för alla människor gemensamma fenomenvärlden är den oss omgivande världen i rum och tid – vad vi kallar naturen.

På detta sätt skall nu enligt Boström natur och människoande förklaras ur Gud eller tänkas i honom ha sin eviga grund, den senare omedelbart, den förra endast medelbarligen, men båda av evighet och på ett nödvändigt sätt. Då vi bekänner: ”Jag tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare”, så utsäger vi därmed, att natur och människoliv ej har sin grund i sig själva, utan i en absolut personlighet. Men har man än blicken öppen härför, och följaktligen antar ett slags världsskapelse, så förefinnes dock en möjlighet att fatta själva denna världsskapelse såsom ett slags naturprocess eller något därmed jämförligt. Vanligen sker detta så, att den fattas i något slags analogi med en naturutveckling, följaktligen något varigenom Gud skulle vinna en högre grad av fullkomlighet. Gud vore då liksom ett frö, ur vilket världen utvecklas. Detta panteistiska antagande kan ej vara förenligt med den Boströmska världsåskådningen. Nej, alla naturanalogier, all tanke på fullkomnande måste hållas fjärran från det absoluta väsendet. Av evighet och alldeles oberoende av ändlighetens värld är han, den evige, för vilken ingen tid, ingen växling finnes, absolut fullkomlig, och av honom framgår endast det som fullkomligt är.

Allt detta ligger i den tanken, att man för världens förklaring måste gå tillbaka till en i sig själv fullkomlig och personlig världsskapare. Frågan är nu blott hur världsskapelsen är att fatta. Vi har redan anmärkt, att den ej får fattas som en godtycklig akt i tiden. Allt vad Gud är, det är han med nödvändighet och av evighet. ”Hos honom är ingen förändring eller växling av ljus och mörker.” Är han därför världsskapare, så är han det också av evighet. Vill vi kläda detta i ett språk, som närmare påminner om kristendomens uttryckssätt i denna punkt, så skulle detta ske så att om Gud skapade världen för sin oändliga kärleks skull, så var det ej en tillfällighet att han så gjorde. Liksom han av evighet haft världen närvarande i sina tankar, så har han också av evighet älskat den. För honom har världen sålunda aldrig uppkommit. Blott för sig själv och för andra ändliga väsen kan en ändlig varelse liksom ändligheten över huvud sägas börja att vara till. För Gud har den av evighet varit.

Som man ser, opponerar sig Boström i och med detta ej blott mot den äldre supranaturalistiska skapelseläran, sådan vi stundom påträffar den i sextonhundratalets teologi, utan jämväl även mot den moderna deismens läror i denna punkt. Båda dessa åsikter antar en mer eller mindre godtycklig världsskapelse i tiden, men under det att den förra menar att Gud även sedermera understundom ingriper i världshändelsernas gång, så berömmer sig den senares anhängare av att kunna undvara dylika extraordinära tilldragelser. Gud, menar de, har nog mäktat skapa en så förträfflig värld, att den kan sköta sig själv. Onekligen måste man ge de senare rätt såtillvida, att dylika extraordinära ingrepp, i form av godtyckliga rubbningar i världshändelsernas gång, måste anses oförenliga med ett tillfredsställande begrepp om Gud, men detta av alldeles samma skäl som de, vilka gör en världsskapelse i tiden till en omöjlighet. Å andra sidan erfar deismens ovannämnda motståndare livligare behovet av att fasthålla ett intimt samband mellan Gud och ändligheten. Som man finner, utgår båda från förutsättningen av en godtycklig världsskapelse i tiden. Avlägsnas denna förutsättning, så ställer sig saken ej så litet annorlunda. Detta för oss emellertid över till en annan fråga, frågan om Guds försyn.

Det är givet att den som ej betraktar världsskapelsen som en en gång i tiden timad tilldragelse, utan anser att den ingenting annat innebär än att världen har sin grund i en av densamma helt och hållet oberoende personlig Gud, för honom måste Guds närvaro på varje punkt av världsutvecklingen vara lika omedelbar. Och den, som ej sätter Gud i något yttre förhållande till världen, för honom är också Gud i allra fullaste bemärkelse närvarande i allt. Denna hans närvaro röjer sig ej i tillfälliga, världsordningen störande rubbningar, utan just i världens lagbundenhet och ordning. Denna lagbundenhet och denna ordning är nämligen, såsom fästade vid det opersonliga, sådana att de ej kan förklaras ur sig själva eller ur världen, utan blott ur en personlig världsordnare. Men eftersom vår ande har sin grund i Gud, så har även dessa lagar, följaktligen också varje i enlighet med dem timad tilldragelse, sin yttersta grund i honom. Så, men ej genom antagandet av tidtals skeende underverk, blir världsstyrelsen fullständig, så blir det också en sanning, att ”en sparv ej faller till marken vår himmelske Faders vilja förutan”.

Men denna Guds världsregering måste syfta till något ändamål. Vi har anmärkt att man ej kan förneka, att naturen verkar ändamålsenligt, ehuru man ej kan i henne själv finna hennes högsta ändamål. Då de gamle tänkte sig ett opersonligt öde såsom alltings styresman, så innebar detta i själva verket samma uppfattning, som den, vilken nu framträder hos dem som söker grunden till naturens lagbundenhet i naturen själv och tror sig inom den finna det mål, vartill allt syftar, så framt de ej förnekar ett att sådant mål finnes. Att det senare i själva verket, om man tänker ut vad däri ligger, innebär förnekande jämväl av naturens lagbundenhet, torde lätt inses. Ty frågar man varför naturens lagar är just sådana de är, så finner man härpå platt intet svar och hänvisas följaktligen ytterst till en tillfällighet, på vilken allt skulle bero, och förhåller det sig så, så har man i sanning inga garantier för att ju icke en annan tillfällighet kan laga att det i morgon blir annorlunda. Vi har också anmärkt, att varje försök att förlägga naturens högsta mål inom naturen själv leder till att förneka dess ändamålsenlighet.

Allt detta utgår emellertid från den förutsättningen att ingen högre och sannare verklighet finns än naturen. Häremot står en annan åsikt, den som hänför naturens lagbundenhet till en absolut personlighet, en allvis försyn, som leder allt till ett personligt ändamål. Vi har redan angivit en av de betydelser, i vilka detta icke får fattas. Men, invänder någon, Gud är då i alla fall verksam; strider ej detta mot hans evighet och oföränderlighet? Förvisso är Gud verksam, men icke i den bemärkelsen att världsutvecklingen, som åtskilliga panteister förmenar, skulle vara en hans självutveckling till högre fullkomlighet. Han är det endast i den bemärkelsen, att det är genom honom och förmedelst honom som världsutvecklingen fortgår så som den fortgår. Det är då tydligen alldeles detsamma, om han säges vara verksam i och för ändligheten eller om man säger att det är ändligheten som är verksam, ehuru på ett sätt, som blott genom honom blir förklarligt och begripligt.

Sverigedemokraternas utrikespolitiska vägval

SD:s nya säkerhetspolitiska talesperson Björn Söder och gamla försvarspolitiska talesperson Mikael Jansson har publicerat ett inlägg om Ryssland som, liksom deras, utrikespolitiska talespersonen Julia Kronlids och andras inlägg nyligen i Hufvudstadsbladet är betydligt mer måttfullt än den på heltid som samtidigt försvars-, säkerhets- och utrikespolitisk talesperson i sociala media verksamme Robert Ericssons oändliga kommentarer i samma frågor. Samme Ericsson ser dock delvis med rätta inlägget som ett stöd för sin linje, och eftersom han efterlyst en kommentar till det från mig kommer här en sådan.

Naturligtvis finns innehåll i artikeln som även från mitt perspektiv är helt okontroversiellt. “Sveriges vägval blev alliansfrihet”, heter det exempelvis i en kort historisk tillbakablick, “något som inte alltid var enkelt att hantera, men som hjälpt oss undslippa krig. Fördelarna med att kunna föra en dialog med olika länder som alliansfri stat, har också varit positivt för Sverige.”

Söder och Jansson skriver att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara”, och betonar att “Ett av skälen till att Sverigedemokraterna inte vill vara medlemmar i Atlantpakten Nato är att vi inte vill binda oss med länder som USA och Frankrike enligt Atlantpaktens artikel 5, det vill säga ömsesidiga försvarsförpliktelser. Detta sagt för att kritiken som följer, riktad mot Ryssland, inte ska verka ensidig.” (Söders och Janssons kursiv.)

Vidare heter det att “Bland europeiska socialkonservativa och nationalistiska partier finns i dag en stor oro för hur globalism och liberalism påverkar nationernas Europa. En del av dessa partier – bland annat brittiska UKIP och franska Front National – upplever att Ryssland har en politik som svarar på dessa utmaningar. Detta synsätt delas inte av Sverigedemokraterna.”

Det är för mig visserligen högst oklart huruvida UKIP och Front National upplever att Ryssland har en politik som svarar på globalismens och liberalismens utmaning mot nationernas Europa. Det är svårt att se att UKIP principiellt intar en sådan ståndpunkt. Vad Nigel Farage gjort är väl främst att han motsatt sig EU:s flagranta provokationer mot Ryssland, inklusive interventionerna i Ukraina och associationsavtalet. Signalerna från FN framstår som något motsägelsefulla. Ideologen Aymeric Chauprade räknar Ryssland som en annan civilisation än Europa, men vill ändå ha ett nära samarbete. Marine Le Pen förespråkar ett Europa från Ural till Lissabon. Om man menar att Rysslands politik som sådan gagnar ett nationernas Europa fritt från globalism och liberalism (i den mening som här avses), är väl tanken att den gör det indirekt, genom att motverka och balansera “väst”-unipolariteten och befrämja en multipolär värld som möjliggör en mer realistisk och mindre pseudoidealistisk tolkning av den internationella rätten, och därmed innebär en öppning för ett fritt Europa.

Men i vilken utsträckning Rysslands politik verkligen leder till förverkligandet av en sådan värld förblir, som jag framhållit, oklart. Utan tvekan uttrycker Putin med avsevärd tydlighet detta ideal i sin retorik, och jag finner det viktigt att lyfta fram detta. Bevisligen stöder han också europeiska partier med samma ideologi. Men graden av reellt oberoende av exempelvis det internationella banksystemet är givetvis fortfarande begränsad, såsom visat sig under “västs” nuvarande sanktioner, och det förlitande på delvis nya avtal med Kina som kan bli en följd av dessa sanktioner är inte något som strider mot “Soros'” planer: ledande globalister har länge arbetat inte bara för Kinas inlemmande i den globalkapitalistiska ordningen, och i detta väl redan nått ganska långt, utan stundom rentav i någon mån varit positivt inställda till dess övertagande av ledarrollen från USA. Det kan ju knappast förnekas att den konstitutionella demokratin, rättsstaten, ja i väsentliga avseenden hela den västerländska kulturtradition som dessa bygger på, ofta står i vägen för denna typ av globalisms styre. Det var ju inte länge sedan en del storkapitalister tyckte sig ha en del att vinna även på vissa kommunistiska regimer.

I det skuldbaserade, alltmer avindustrialiserade USA tycks dock medelklassen befinna sig i fritt fall ned i fattigdomen, samtidigt som raskriget trappas upp under bl.a. Obamas, Holders och Sharptons ledning (såvitt jag hittills kunnat se sker den ekonomiska återhämtning många idag menar sig kunna peka på s.a.s. helt inom ramen för dessa nya realiteter). Detta är vad “väst”, det väst jag sätter inom citationstecken, pseudo-väst, det imperialistiska, globalinterventionistiskt liberala och neokonservativa USA, EU, NATO o.s.v., i verkligheten står för. Och det är vad som snabbt kommer även i Europa med de amerikanska, postmarxistiska kulturkritiska ideologierna, den masskulturella indoktrineringen, den kapitalism vänstern tjänar i lika hög grad som högern, TTIP, massinvandringen. Men om USA inte i sig kan räddas som levande, verklig nation, utan måste lämnas till rent brasilianska klyftor och alltmer dominerande fattigdom, våld och kaos, kan landets återstående resurser fortfarande en tid användas av dess lilla härskande klass för att bomba igenom den ekonomiskt och politiskt centralistiska globaliseringen i övriga delar av världen.

Och det är här vi kommer till mina invändningar mot Söders och Janssons artikel. Vad min debattartikel i SD-Kuriren, som flera SD-motståndare tagit fasta på, och mina inlägg om Ukrainakrisen, Ryssland och “väst” handlat om, är inte Rysslands politik som ett svar på det liberal-globalistiska hotet mot Europa, utan det hot mot Europa, det krigshot mot Europa, som konflikten innebär. Vad jag förespråkar är en svensk och europeisk fredslinje som kan avvärja detta hot genom att åstadkomma avspänning och återställande av goda förhållanden mellan Ryssland och det s.a.s. sanna väst, västerlandets folk och kultur bortom atlantimperialismen. Och vad jag säger att detta kräver är en tydlig kritik även mot “väst”.

Här brister Söder och Jansson fortfarande, trots den lovvärda medvetenheten om att kritiken mot Ryssland inte bör verka ensidig och det nämnda försöket att undvika det. Och bristen förblir märklig från SD:s ideologiska utgångspunkter. Skulden läggs entydigt och uteslutande på Ryssland. “Ryssland hotar freden i Europa”, heter det redan i rubriken. Ett hot finns förvisso, som det är “viktigt för oss att agera med kraft och medvetenhet mot”. Men att säga att det är ett hot “som Rysslands politik skapat mot Europas fred och frihet” är en förenkling och förvrängning av verkligheten.

“Säkerhetspolitiskt har man inte råd att vara naiv”, skriver Söder och Jansson, men jag är rädd att det är just något åt det hållet – naivitet – man anar här. Som jag många gånger framhållit kan Ryssland idag bli ett hot mot vår säkerhet endast därför att “väst” skapat huvuddelen av konflikten i Ukraina (liksom tidigare i Georgien). Det verkliga hotet är såtillvida helt enkelt en skapelse av “västs” agerande. Ett avvärjande av detta hot kan därför icke ske medels det grova, simplistiska ericssonska utpekandet av Ryssland som fiende eller den ensidiga söder-janssonska anklagelsen mot “Rysslands politik”. Det är ohållbart att här endast peka på annekteringen av Krim, hur folkrättsligt problematisk den än var. Den skedde som svar på den väststödda kupp i Kiev som direkt och omedelbart hotade Rysslands högst konkreta intressen på Krim i from av den avgörande flottbasen i Sevastopol.

Söder och Jansson talar om denna annektering i termer av “Rysslands anfallskrig mot Ukraina”. När de dessutom skriver att “Putins regim…kastar in Ryssland i anfall på andra länder”, måste det sista ordets pluralform rimligen innebära att författarna även har konflikten i Georgien i åtanke. Men där står det i lika hög grad utom tvivel att det var “väst”, inte Ryssland, som startade den. Situationen är inte mycket annorlunda i Ukraina. Där startade den “väst”-stödda Kiev-juntan inom mycket kort tid efter kuppen ett brutalt anfallskrig mot den i stor utsträckning ryska befolkningen framför allt i Donetsbäckenet.

Om argumentet mot Ryssland – eller “Sovjetunionen/Ryssland”, som Söder och Jansson anmärkningsvärt nog på ett ställe skriver – bygger på dessa “anfallskrig” som Putins regim “kastar in” landet i, hur kan den pågående och mot SD:s principprogram stridande, mycket nära anslutning till NATO och “väst” som samma talespersoner enligt Ericsson står bakom försvaras? “Västs” regimer har ju under lång tid i strid med folkrätten kastat in sina länder i en rad långt mer brutala anfallskrig som inte bara hotat utan fullständigt ödelagt freden såväl som hela länder på annat håll i världen, med ofantligt mycket större mänskligt lidande till följd.

En märklig passage i Söders och Janssons artikel är följande: “Såväl före som under och efter kalla kriget har supermakter och stormakter använt sig av psykologisk krigföring och specialförband innefattandes [sic] såväl krigspropaganda som terror. Detta är effektivt i krig, eftersom krig i dag är relativt snabba förlopp och det gäller att vinna de kritiska lägena. Även i fred kan psykologiska operationer ha stor betydelse för utveckling av styrkeförhållanden.”

Man väntar sig här något slags slutsats och tillämpning på den aktuella frågan. Menar de att Ryssland ägnar sig åt detta? Det är ju rimligt att anta i ljuset av inläggets budskap i övrigt. Men det utsägs inte. I stället övergår författarna, i samma stycke, omedelbart efter den sist citerade meningen, till ett helt annat ämne: till att säga det jag tidigare citerat, nämligen att “USA och Frankrike är två exempel på länder som kan gå i krig för orsaker andra än de vi i Sverige tycker är godtagbara.”

Passagen hänger i luften. Men om man ändå antar att meningen – en fullt rimlig mening – är att Ryssland ägnar sig åt psykologisk propaganda, och att detta är ytterligare graverande, måste man ju fråga sig vad författarna menar att “väst” ägnar sig åt? Under hela det nu avslutade året har vi ju oavbrutet bombarderats av den grövsta antiryska krigspropaganda i alla tänkbara former och kanaler.

Jag kan inte se det på annat sätt än som att SD:s ansvariga på försvars-, säkerhets- och utrikespolitikens områden, utan att de med den nya situationen uppkomna frågorna ens behandlats på partiets landsdagar, i strid mot principprogrammet och den hittillsvarande partilinjen och dess anda nu börjar anpassa sig till en på detta sätt uppiskad och manipulerad svensk opinion. Och det är särskilt beklagligt när det ensidiga, aggressiva utspelet kommer från just Söder och Jansson, som jag flera gånger berömt för deras agerande i samband med Libyeninterventionen 2011. Nu tycks just dessa plötsligt uppge partiets förnämliga, självständiga hållning, och på vad man tydligen uppfattar som för partiet opportunt sätt falla in i den “västliga” hetsen, anpassa sig till de åsikter som omfattas av vanliga, okunniga eller av “väst”-intressena enrollerade människor i de andra partierna och i media.

Med all sannolikhet tror de att det är “omöjligt” att inte göra det, att det, förutom ett sätt att vinna nya väljare, är enda sättet att inte förlora gamla. Den märkligt långtgående svenska kulturella amerikanisering som vi alla är formade av, och inte minst arbetarklassen och inte minst från efterkrigstiden och framåt, men påbörjad redan – åtminstone – med bio- och jazzeran, den masskulturella brytning med europeisk tradition som folkbildningen och det kontinuerligt underminerade och försvagade bildningsväsendet i allmänhet inte räckte till för att motverka, spelar självklart en stor roll i denna kalkyl. Men priset kan, milt uttryckt, bli alltför högt. I stället för att fullfölja den historiska svenska linje som nu verkligen åter skulle kunna bli en fredslinje på allvar, gör de detta ställningstagande i ett läge där vårt land och hela Europa kan komma att hotas av ett nytt förödande stormaktskrig. Med ställningstagandet ökar de denna risk.

“Västs” krigsförberedande psykologiska propaganda, och inte minst strävan att utmåla Putin som den personliga inkarnationen av ondska och tyranni, är löjlig i sin förutsägbarhet, primitivitet och barnslighet, och inte bara för den historiskt bevandrade: inte minst just den personliga demoniseringen, att göra en individuell ledare till hatfokus, till “ny Hitler”, är ju ett ständigt återkommande och centralt grepp i den krigsförberedande propagandan under de senaste årtiondena.

Inför den ankdammsdebatt som nu förs i Sverige är det av största vikt att framhålla att de enskilda länder som sluter upp i den hållning Ericsson, Jansson och Söder nu vill göra till SD:s, i själva verket är få. Även inom NATO och EU avböjer flera europeiska länder tydligt. Inte ens från sin nära allierade Israel har USA, eller neocon-regimen, fått det stöd man rimligen väntat sig, och kanske beror detta inte bara på den stora invandringen under senare årtionden av mer eller mindre – och väl inte sällan mindre än mer – judiska ryssar.

Även i USA är, som jag hela tiden betonat, motståndet starkt. Där är ju avståndstagandet från den globala interventionismen ett arv från grundlagsfäderna, ett arv som på förnämligt sätt hålls vid liv av den egentliga, civiliserade intellektuella konservatismens representanter och som delar av den äldre vänstern idag utifrån sin gamla imperialismanalys på sitt sätt kan ansluta sig till. En politisk kursändring är inte utesluten. Därför skulle man kunna se det som att förslösandet av USA:s kvarvarande ekonomiska resurser på krig i andra världsdelar sedan länge också i mycket om att försvaga detta land självt, som verklig nation där folket har makt, så att inte heller det ska kunna motstå den globaliserade kapitalismens intressen, om det skulle vilja och bestämma sig för att göra det.

Mina kritikers – inte bara Ericsson, utan även Öberg, Wilderäng, Olsson, Ehrenkrona – missuppfattningar tvingar mig att än en gång understryka att jag inte gör mig några som helst rosenskimrande illusioner om Ryssland och dess “svar” på globalliberalismens utmaningar. Det är möjligt att jag här skiljer mig från en eller annan företrädare för åtminstone FN, och jag har tidigare förklarat att jag godtar SD:s nuvarande avvaktande förhållningssätt gentemot detta parti som oundvikligt.

Men man måste ha förståelse för det postkommunistiska Rysslands svåra historiska utgångsläge såväl som för Putins politik mot globaloligarkerna från Jeltsins tid (Pussy Riot-anhängaren Masha Gessen hävdade nyligen att denna politik lyckats, att det inte finns några sådana oligarker kvar) och deras allierade bland “västs” regimer. Och denna förståelse är nödvändig att uttrycka och framhäva som motvikt till den bedövande propagandan från alla gamla “väst”-media och -partier. Men förvisso finns stora problem i rysk politik, såväl historiskt som i det i hög grad av historiska förebilder präglade nuet. Min linje vill vara en sann väst-linje, utan citationstecken; en distinkt, självständig europeisk, som bygger på specifika europeiska traditioner, och som, på delvis olika och delvis samma punkter, är kritisk mot såväl pseudo-“väst” som Ryssland. Men som också ytterst eftersträvar goda relationer till, ja mellan båda. Ytterst har nämligen alla tre, Europa, Ryssland och Amerika, ja även hela den övriga världen, en gemensam motståndare i den typ av abstrakt, alltmer centraliserad ekonomisk och politisk liberalkapitalism som fortfarande, trots att de radikala modernitetsmyter som en gång var dess förutsättning egentligen för länge sedan kollapsat, driver världen med dess rika historiska mångfald mot andlig, moralisk och allmän kulturell utplåning.

Här står Sverigedemokraterna inför ett avgörande utrikespolitiskt vägval. Ska man ta ställning för en mänsklig framtid av strävan efter den sanna, frihetliga enhet-i-mångfald som i någon mån alltid är möjlig och som all verklig frihet och fred måste bygga på? Den enhet-i-mångfald som allena är förenlig med partiets grundsyn på det mest avgörande och centrala området? Eller ska partistyrelsen – utan att det ens tas upp på landsdagarna – slå in på en helt ny väg, ställa sig i tjänst hos den ofria globalkapitalismens vulgära, uniforma pseudodemokratism, och arbeta för att med våld sprida den och i dess släptåg den slutligt destruktiva masskulturradikalismen över världen?

Den aktuella konflikten mellan Ryssland och “väst” är komplex såtillvida som Rysslands grad av oberoende är begränsad, och inte minst av det skälet att vissa globalister i längden knappast har något verkligt intresse av att motverka den maktförskjutning mot Kina som Ryssland nu, nolens volens, och kanske fortfarande snarare nolens än volens, bidrar till, samtidigt som andra förblir bundna till den gamla vanliga USA-imperialismen. Konflikten i sig befrämjar naturligtvis förskjutning, forcerar utvecklingen i den riktningen. Det är inte alltid lätt att förstå den totala dominansen av den inte sällan perfida antiryska propaganda som, enligt välkänt mönster från såväl den mer avlägsna som den helt näraliggande historien, inte kan förstås som ägande något annat syfte än det psykologiskt krigsförberedande?

Det viktiga nu, det omedelbart angelägna, är för mig att SD, hur svårt och obekvämt det än kan vara i den rådande opinionsbildarhetsen, bevarar och upprätthåller sin politiska och ideologiska integritet. En kortsiktig anpassning till den av länge välkända, genomanalyserade intressen bedrivna antiryska hets som noga måste skiljas från den nödvändiga och berättigade kritiken, är, som alla de närstående partierna i Europa vet, som hela den övriga, i “väst” ej helt uppbundna världen vet, och som åtminstone en ganska stor del av vänstern fortfarande vet, en ovärdig och ansvarslös hållning. Partiet gör förvisso rätt i att markera mot Ryssland när så är motiverat utifrån de egna kriterierna. Men samma kriterier dikterar att det idag är ännu viktigare att uppvisa samma tydlighet mot “väst”. Och det har de officiella talespersonerna tyvärr inte gjort under det gångna årets beklagliga och farofyllda internationella utveckling.

Ändå kan jag inte tro att Söder och Jansson nu faktiskt väljer att på allvar slå in på en helt ny linje vars katastrofala innebörd jag här försökt beskriva. “Ska nationer och kulturer bestå”, skriver de apropå UKIP:s och FN:s ryska rapprochement, “så krävs det i och för sig politisk vilja och politiska beslut för att nå framgång. Vi känner också stark oro för hoten mot enskilda kulturer och diskuterar gärna politiska möjligheter för att vidmakthålla ett mångnationellt Europa.” Jag fäster nu mitt hopp vid denna formulering. På basis av den insikt och den vilja den uppvisar, och den utrikespolitiska linje de själva tidigare drivit, bör de kunna förväntas ta sitt förnuft till fånga.

Kulturtidskrifterna och Sverigedemokraterna

Nya kulturpolitiska talespersonen Aron Emilsson lyckades hantera den mediauppmärksammade frågan om kulturtidskrifterna och SDs ståndpunkt i den på förhållandevis bra sätt i en riksdagsdebatt i veckan före jul. Utgångsläget var dock tyvärr dåligt: en märklig motion av Margareta Larsson om en kraftig, generell nedskärning av stödet, ett förslag som också letat sig in i partiets budget. Den föreslagna nedskärningen gick visserligen inte lika långt som alliansens, men den senare backade å andra sidan, till skillnad från SD, på denna punkt.

Hur förklaras detta SDs förslag, kulturarvspartiets förslag? Här kunde man naturligtvis misstänka att det spökar den typ av lägre populism som kritiker ofta förebrår partiet. Men att i det förflutna partiet på något sätt attraherat vissa personlighetstyper som uttrycker sig generellt föraktfullt om kulturtidskrifter, eller exempelvis opera, som “inte deras” kultur utan bara det (förmodat enhetliga) “kultur- och PK-etablissemangets”, t.o.m. när det är fråga om klassiska och åtminstone historiskt även i djupa folkliga skikt populära verk, exempelvis av Mozart – detta är inte något som partiet i sig kan lastas för.

Man måste skilja sådana individers missförstånd från partiets verkliga och explicita kulturpolitiska ståndpunkter och avsikter. Varken i Larssons motion eller i Emilssons och klassiska balettdansösen Angelika Bengtssons yttrande i kulturutskottets betänkande hittar jag något relevant om motiveringen. Av andra källor framgår dock självklart att förslaget har att göra med det specifika innehållet i tidskrifterna, som anses ha en slagsida åt vänster, inte om något generellt motstånd mot kulturtidskrifter eller ens den nuvarande stödformen.

Rörande denna här icke uttalade motivering kan sägas att för närvarande tydligen en del rent politiska tidskrifter omfattas av stödet, tidskrifter som helt enkelt inte är kulturtidskrifter. Där bör naturligtvis kriterierna ändras, alldeles oavsett om det politiska innehållet är av vänster- eller högerkaraktär. Men när det handlar om rena kulturtidskrifter blir frågan om innehållets vänsterkaraktär åtminstone mindre uppenbar och självklar. Här uppstår givetvis en för kulturarvspartiet central frågeställning. Hur formulerar man sig om detta?

Det är fullt möjligt att Larsson utvecklat en hållbar och koherent kulturpolitisk argumentation på annat håll än i själva motionen. Såvitt jag förstår var det dock fråga om en mycket stor generell neddragning, inte om en specifik indragning av stödet till de politiska tidskrifter som nu tydligen av någon anledning räknas som kulturtidskriter. Och det, vågar jag påstå, är mycket problematiskt. Varje hållbar formulering av kriterier för rena kulturtidskrifter måste få till följd ett annat resultat än en sådan neddragning. Ja, den borde resultera i förslag om en ökning av stödet i vissa fall.

Liksom i frågan om de s.k. medelhavsinstituten handlar det här om hur partiet kommunicerar sin politik, inte om kulturtidskrifternas räddning – såvitt jag förstår har de ju, liksom instituten, redan räddats. För alla utom de få som läste vad Karlsson och Emilsson så småningom skrev på Facebook om instituten var vi tyvärr tysta om dessa, och det är än mer beklagligt att det framstått – och alltså verkligen inte utan grund – som att vi helt enkelt är mot tidskrifternas fortsatta existens. Såsom förslaget var utformat gjorde det på intet sätt rättvisa åt partiets kulturpolitiska tänkande. Ingenting förklarades för allmänheten/väljarna, och vi blev med rätta attackerade av kulturskribenter och andra.

Denna beklagliga situation kontrasterar skarpt och helt i onödan mot exempelvis tillförordnade partiledaren Mattias Karlssons uppenbara och för svenska partiledare unika kulturella intressen och kunskaper. Även Emilsson ser ut att bli en utmärkt företrädare för kulturarvspartiet. Det finns nämligen inget tvivel om att han är medveten om det problem jag beskrivit. Redan i den nämnda riksdagsdebatten aviserade han att partiets politik bl.a. på tidskriftsområdet ska ses över och utvecklas inför kommande budgetprocesser. Ja, hans avsikt tycks ha varit att göra det redan i år; endast p.g.a. tidsbrist fick det tydligen stå tillbaka för breddnings- och fördjupningsarbete på andra områden.

Trots denna tidskriftsincident är signalerna hursomhelst, som sig bör, att partiet har betydligt större ambitioner på kulturpolitikens område än såväl alliansen som de rödgröna. Detta politikområde är ju verkligen, och av flera skäl, helt centralt för SD, och partiet har, påstår jag, mycket att vinna på att ännu tydligare kommunicera att det är kulturarvspartiet i full mening, d.v.s. tydligare inkluderande det klassiska bildningsarvet – ja, att det är kulturpartiet i allmänhet.

Det enda som behövs för att förändra den felaktiga, vulgärpopulistiska bild media och eventuellt en eller annan problematisk individ i det förflutna givit av partiet är att lyfta fram, förtydliga, precisera och vidareutveckla det som redan är den centrala, kulturpolitiska orienteringen och substansen.

Ljungberg om teapartyrörelsens förändring

Carl Johan Ljungberg behandlar i sitt senaste blogginlägg den amerikanska teapartyrörelsens utveckling; ‘Amerikanska tepartyrörelsen skippar religion och invandring’ är rubriken:

“När den nykonservativa vågen uppstod i president Trumans 50-tals-USA var den rätt olik sina europeiska kolleger. Mer evangeliskt religiös, mer inriktad på familjen, mer positiv till en fri ekonomi och inte minst mer antikommunistisk. Till det gemensamma hörde tonvikten på tradition och historia; man ville ha kvar länkarna mellan amerikansk och anglosaxisk kultur.

Idégivare som Russell Kirk, Peter Viereck och Robert Nisbet (liksom tidigare Irving Babbitt) gav den tidiga rörelsen ett ansikte. De var akademiker och klart mera kosmopoliter än senare högergestalter som ofta drog åt populism. Kirk och hans kolleger framhöll värdet av USA:s egen tradition men också av att vårda banden till ett klassiskt europeiska arv.

Rörelser som på senare år kallats ‘höger’ har ofta sprungit fram ur folkliga stämningar som utlösts av vrede mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati liksom en ‘imperiell’ presidentmakt som upplevts strida mot ett gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik. Till dessa folkliga protestfenomen hör den omskrivna ‘Tepartyrörelsen’ som för några år sedan rörde upp känslorna och även har utövat starkt och delvis obstruktivt inflytande på arbetet i kongressen.

Vad inte alla i Europa lagt märke till är en vital förändring som det sista året skett i Tepartyrörelsen.”   Läs mer

Denna gång måste jag dock påpeka att, i tredje stycket, motståndet mot skatter, centralism och en övertung federal byråkrati och mot den “imperiella” presidentmakten som strider mot gammalt lokalt självstyre och en ödmjuk utrikespolitik kanske kan framstå som enbart en produkt av “folkliga stämningar”, som “folkliga protestfenomen”.

Så är ju ingalunda fallet, som Babbitt-kännaren Ljungberg vet. Detta är i högsta grad ett arv från grundlagsfäderna, och därmed en central del av huvudströmningen i amerikansk konservatism överhuvud – och en alltmer accentuerad sådan sedan slutet av 1800-talet. De folkliga strömningarna, i vissa avseenden delvis alltifrån den populistiska rörelsen (i den distinkta amerikanska meningen) från den tiden, och fram till teapartyrörelsen, är väl snarare endast ett komplement.