Jan Olof Bengtsson

Sedan jag började försvara populistnationalismen, med de reservationer och förslag till modifikation och utveckling som mitt – anspråkslösa – politiska skrivande sedan dess huvudsakligen handlat om, har jag faktiskt ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt världspolitiken än invandringspolitiken. Försvaret för populistnationalismen hade givetvis med bland annat invandringspolitiken att göra. Men de världspolitiska frågor jag fokuserade på förblev viktiga även oavsett den. Och huvudskälet till mitt ställningstagande för populistnationalismen var att den, redan som blott sådan, sådan jag fann den, hade en bättre linje i åtminstone vissa centrala världspolitiska frågor än både högern och vänstern. När det gällde NATO och den amerikanska imperialismen, neokonservatismen, Mellanöstern och Ryssland var den betydligt mer balanserad. Dess egen, i sig begränsade ideologi var tillräcklig för åtminstone större klarsyn i dessa för Sverige och Europa avgörande frågor. Den möjliggjorde ett även av andra skäl nödvändigt ifrågasättande av den rådande svenska politiska konsensuslinjen på detta område.

Men den inte bara nationalistiskt utan även populistiskt motiverade tendensen att nedprioritera den internationella politikens stora frågor var likafullt stark. Nationalismens hållning var att det generellt var tillräckligt att se till våra egna, snävt nationellt definierade intressen, populismens att utrikespolitiken var alltför komplex, kontroversiell och opinionssplittrande, och att tydliga ställningstaganden därför måste undvikas för att väljare inte onödigtvis skulle alieneras. Men detta blev ett problem även för invandringspolitiken. I en utsträckning som populistnationalismen förbisåg just därför att den var endast en populistnationalism i behov av modifikation och utveckling, hängde invandringspolitiken samman med de världspolitiska frågorna. Invandringsproblematiken kunde helt enkelt inte hanteras utan förståelse för och rätta ställningstaganden i världspolitiken.

I och med populistnationalismens – i Sverige SD:s – strävan efter en allians med den gamla atlanticistiska högern har situationen förändrats och förvärrats. Inte så att benägenheten och motiven för att underbetona utrikespolitiken har minskat. Utan så att bakom den oförändrade populistisk-nationalistiska hållningen av ensidig upptagenhet med inrikespolitiken – och primärt invandringens inrikes konsekvenser – nu döljer sig ett av denna allianssträvan betingat gradvis uppgivande av den tidigare självständiga utrikespolitiska kursen. Det finns ett akut behov av ett fortsatt och fördjupat klargörande av dessa sammanhang, både på grund av de världspolitiska frågornas betydelse i sig och i allmänhet, och på grund av deras specifika och fortfarande alltför ofta förbisedda betydelse för invandringsfrågan.

– – –

Förhållandena vid USA:s gräns mot Mexico har länge varit katastrofala. Dagens migranter kommer, säger den nytänkande amerikanske socialisten Caleb T. Maupin, som jag uppmärksammat här några gånger de senaste åren, främst från de fattiga, instabila, av vålds-, brotts- och drogkaos präglade amerikanska klientstaterna i Centralamerika, främst Honduras och Guatemala. De kommer inte från socialistiska Nicaragua, som, om än långsamt, kunnat kontinuerligt minska fattigdomen och utvecklas. För lösningen av problemet föreslår Maupin därför vad han kallar en “Sandino–Zapata Economic Corridor”, ett stort, statligt, postimperialistiskt samarbetsprojekt mellan USA, Kina, Mexico och Nicaragua, med massmobilisering för “emergency development”, strategisk ekonomisk utveckling och uppbyggnad – infrastruktur av alla slag – av främst dessa i mycket förhärjade och utplundrade länder, men även Mexico. Maupin är inspirerad av det kinesiska Belt and Road-tänkandet och dess formuleringar om ömsesidiga fördelar – men med USA anslutet till det.

Maupin har ett ganska kompromisslöst, om än i väsentliga avseenden nyskapande paleovänsterperspektiv, om jag får kalla det så, vilket i sig möjliggör ett avsevärt mått av sympati för konservativa och nationella perspektiv, ja även för arbetare vars protest mot massinvandringen eller andra kapitalismens missförhållanden tar sig skeva uttryck i stöd för Trump, alternativhöger, konspirationsteorier, rasism. Han har också uttalat sig förstående om Alexander Dugin, och medverkat på ett seminarium tillsammans med honom. Man måste säga att han har en hel del gemensamt med den oundvikliga nya sociala-media-trend i USA som kallats postvänstern, som ibland tycks ha börjat utforska också vad som skulle kunna kallas den posthöger som representerar det väsentliga konservativa och traditionalistiska tänkandet i opposition mot den existerande högern (för egen del brukar jag föreslå att även det måste överskridas, och har därför talat om en “post-paleokonservatism”). Båda dessa riktningar, såväl som deras karaktäristiska förening, har länge funnits i den europeiska debatten.

Maupin bygger emellertid tydligare än de flesta på den äldre socialistiska erfarenheten, såsom alltså skild från den nuvarande vänstern. Och det blir mer och mer uppenbart att det är i Maupins konkreta förslags allmänna riktning som en lösning av migrationskrisen måste sökas. En positiv och konstruktiv riktning. På ungefär samma sätt som det rimligen är så att, som Maupin också framhåller, energi- och klimatfrågorna måste lösas genom framsteg i forskningen – en forskning som på centrala områden rentav hindrats av politiska skäl. Man kan invända att en stor migration har skett från Venezuela – visserligen inte till USA, men väl till Colombia – de senaste åren, och att Venezuela är ett med Nicaragua delvis jämförbart socialistiskt land. Men det är också ett land som på grund av sina oljetillgångar är långt mer utsatt för de stora amerikanska oljebolagens och oljebankernas – det vill säga det som länge varit själva kärnan i det atlanticistiska systemet – motstånd, interventioner och sanktioner, givetvis även medels systemets politiska makt, och att det är dessa som orsakat de politiska och ekonomiska störningarna. Maupin har med viss utförlighet analyserat dessa faktorer och sammanhang. Man kan också framhålla att det finns andra, mindre länder med något slags socialistiska regeringar i denna del av världen som av andra skäl ännu har uppenbara, migrationsgenererande problem, som El Salvador. Och att även invandrare från Mellanöstern, Asien och Afrika korsar gränsen.

Även många andra frågor inställer sig givetvis, en del av vilka anges i mina tidigare formuleringar om 1900-talets socialism och kommunism. Formerna för samarbetet med de existerande regeringarna, förhållandet mellan demokrati och statsmakten såväl som mellan den statliga planeringen och den ekonomi som utvecklas på basis av den nya uppbyggnaden, Kina i största allmänhet, de individuella, eller som jag ofta föredrar att beskriva dem, personalistiska frihetsfrågorna – allt detta är givetvis också ämnen som tarvar behandling. Men låt oss till att börja med försöka förstå den situation man faktiskt står inför och vad den i verkligheten kräver. Låt oss vänta med dessa andra frågor ett ögonblick och hålla oss till just lösningens allmänna inriktning, i ljuset av migrationsproblematikens art och omfattning.

Ekonomisk utveckling, förbättrade materiella förhållanden, löser i fall som Centralamerikas åtminstone en hel del grundläggande problem. Men, insisterar Maupin, den globaliserade monopol- och finanskapitalismens systematiskt våldsunderstödda så kallade marknad förmår inte åstadkomma en sådan utveckling: hade den gjort det skulle den ägt rum för länge sedan. Hans analys bekräftas, tror jag, av Aviva Chomskys (Noams dotters) nya bok Central America’s Forgotten History: Revolution, Violence, and the Roots of Migration, såväl som av Oscar Martinez’ A History of Violence: Living and Dying in Central America från 2016; och ett centralt verk om USA:s allmänna förhållningssätt till hela Latinamerika som är relevant som bakgrund är Greg Grandins Empire’s Workshop: Latin America, the United States, and the Making of an Imperial Republic. I detta sammanhang bör också nämnas att den stora invandringen till USA från Mexico varit en direkt följd av nyliberala NAFTA:s effekter inte minst för det mexikanska jordbruket. I verkligheten står här, i Maupins vision, det skapande mot det förstörande, eller, med de termer han använder i titeln på en av sina böcker, “city builders” mot “vandals”. Det har länge varit lätt att se att globalkapitalismen inte är vad de nyliberala propagandisterna säger att den är, inte gör vad de säger att den gör. Det är idag primärt det sönderfallande, av USA upprätthållna unipolära världssystemet som på olika sätt orsakat den destruktiva massmigrationen.

Naturligtvis säger även högern och det amerikanska etablissemanget att det är ekonomisk utveckling i de regioner migrationen kommer från som ska stoppa den. Aviva Chomsky delar inte Maupins åtgärdsprogram eftersom hon tillhör den problematiska del av vänstern som inte ser migrationen som ett problem utan som i sig en del av lösningen. Men hon har en klar uppfattning om det bedrägliga i högerversionen av den ekonomiska utvecklingens argument:

“Biden and Harris are only recycling policy prescriptions that have been around for decades: promote foreign investment in Central America’s export economy, while building up militarized ‘security’ in the region. In truth, it’s the very economic model the United States has imposed there since the nineteenth century, which has brought neither security nor prosperity to the region (though it’s brought both to U.S. investors there). It’s also the model that has displaced millions of Central Americans from their homes and so is the fundamental cause of what, in this country, is so often referred to as the ‘crisis’ of immigration.

In the 19th and early 20th centuries, the U.S. began imposing that very model to overcome what officials regularly described as Central American ‘savagery’ and ‘banditry.’ The pattern continued as Washington found a new enemy, communism, to battle there in the second half of the last century.

Now, Biden promises that the very same policies – foreign investment and eternal support for the export economy – will end migration by attacking its ‘root causes’: poverty, violence, and corruption. (Or call them ‘savagery’ and ‘banditry,’ if you will.) It’s true that Central America is indeed plagued by poverty, violence, and corruption, but if Biden were willing to look at the root causes of his root causes, he might notice that his aren’t the solutions to such problems, but their source.”

– – –

Hos Maupin finner vi en vision för ett USA som självt börjar frigöra sig från detta system, från vad vi kallar atlanticismen, från den amerikanska imperialismen, från det som dagens globalkapitalism primärt är en förlängning av. Det är en frigörelse som, hävdar han, kunde göra USA till ett i positiv mening ledande land, som åter kunde sätta i rörelse dess fortfarande – trots systemets försvagande verkan – avsevärda dynamiska energier för ett konstruktivt syfte, kunde göra det till ett verkligt efterföljansvärt exempel för världen.

Återigen, vad Maupins program visar är i vilken allmän riktning den rätta hanteringen av migrationsproblematiken är att söka. Och detta gäller, vill jag föreslå, även för Europa, där situationen med migranter främst på Medelhavet är ännu allvarligare. Fallet är visserligen i mycket annorlunda. Missförhållandena i de länder migranterna kommer från är värre, och deras orsaker delvis annorlunda. Länderna är fler och mycket större. De av massmigranterna från Mellanöstern och Afrika som kommer till Europa och uppvisar ett av våldsbrottslighet präglat beteende, en av islamsk radikalism motiverad aggression, och kulturella och sociala mönster helt oförenliga med de europeiska, det vill säga det som ger upphov till den mest uppseendeväckande och påträngande delen av problematiken och den största opinionsmässiga reaktionen i mottagarländerna, har ofta i stor utsträckning sänkts ned i kulturlöshet av nykapitalismens direkta och indirekta aktioner och effekter, och mer eller mindre övertygats av samma nykapitalisms postmoderna vänsterideologi att de så att säga har rätt att bete sig på detta sätt när de kommer hit. De tillhör generationer som aldrig kommit i åtnjutande av den paleosocialismens konservativa, till humanitet fostrande disciplin som väl i åtminstone några fall och under en tid den nationella frigörelsens ledarskap förmådde erbjuda i några av deras hemländer.

Insatsen i denna del av världen skulle behöva bli mycket mer omfattande och tidskrävande, och väl överhuvudtaget inte kunna beskrivas som ett begränsat projekt av Maupins slag, utan snarare som en mer generell ny politik för de involverade länderna. Men det innebär inte att den allmänna inriktning som hans utväg för Centralamerika representerar är irrelevant och felaktig. Vi vet tillräckligt om de också i mycket likartade orsakerna till migrationen från dessa länder; den relevanta litteraturen om Irak, Libyen och Syrien är oöverskådlig. En uppbyggnad av samma slag är vad som även i detta fall borde diskuteras som långsiktig, humanitär lösning i invandringsfrågan.

Av central betydelse här är förstås att Irak, Libyen, Syrien och tidigare även exempelvis Egypten ju nådde långt, om än med historiskt och kulturellt betingade hårda nypor, i en sådan uppbyggnads riktning före den av USA-imperialismen åstadkomna förstörelsen medels de egna krigen, kupperna och sanktionerna, den islamistiska radikalism den särskilt sedan 70-talet, och även på annat håll, understödde och mobiliserade, och de allmänna effekterna av den globalistiska ekonomin. På internätet hittar man lätt många bilder från länder som dessa före denna mobilisering, ja även många från det mindre utvecklade Afghanistan före de jihadister Brzezinski mobiliserade 1979, inte minst från Saudiarabien, för att förmå Sovjetunionen att intervenera och därmed gå i en “fälla”, få “sitt eget Vietnam”. På bilderna kan vi se vad som var på gång före denna atlantimperialistiska politik. Vi kan följa en modernisering i stor utsträckning på dessa länders egna villkor, ända tillbaka till första hälften av 1900-talet: fattig landsbygd förvisso, men även framväxande moderna stadsmiljöer med kvinnor i högre utbildning och liknande. Där finns med andra ord inhemska traditioner att anknyta till. Den amerikanska radikalislamismen är förstås för närvarande ett formidabelt hinder, men det finns ingen annan väg: de krafter som representerar detta historiska arv måste, såvitt jag kan se, under urskillning stödjas och förnyas. Atlantimperiet flyr nu de jihadister det en gång självt släppte lös i Afghanistan. Men på ett djupare plan borde imperiets nedgång även medföra en försvagning av den wahhabism – och de liknande rikningar – det så länge direkt och indirekt befrämjat. Maupin har också diskuterat en liknande satsning som den för Centralamerika även i Afghanistan, varifrån ny migration nu kan väntas: en utveckling av Belt and Roads redan existerande China-Pakistan Economic Corridor, som involverar även Ryssland, Indien – och USA.

Ytterst pekar denna typ av åtgärder förstås mot behovet av framväxten av ett nytt världssystem av internationell samverkan, som övervinner såväl kapitalismens som marxismens fel och som formar mer mogna ledare, bortom dagens ofta just genom en alltför ensidig och långt driven populistnationalism – även, i olika former, i andra delar av världen än väst – förnyat trånga horisonter och motiv. Det samtida väst är ju inte heller i allo något allmänkulturellt föredöme, liksom inte heller den realexisterande socialismen var det. En nyskapande modernitet måste förenas med en nyskapande traditionalism. Maupin har, liksom sedan länge de flesta socialistiska länder, omprövat marxismens alltomfattande materialism och religionsfientlighet. Som han påpekar är det idag rentav så att medan de socialistiska länderna normalt insisterar på värdet av religionen, är den så kallade “nya ateismens” ledande figurer militanta försvarare av USA-imperialismen. Men hans omprövning tycks ännu alltför ensidigt bygga på den vanliga inomvärldsliga tolkningen av abrahamismen och Jesus som socialismens föregångare. Övriga dimensioner tycks ännu inte spela någon större roll, och filosofiskt förefaller han i sina analyser ofta tillämpa den dialektiska och historiska materialismen tämligen oavkortad. Man kan kanske säga att någon verklig andlig insikt av den typ som är viktig även för samhällsförståelsen ännu inte präglar hans utläggningar på det sätt som delvis är fallet hos den framstående australiensiska socialisten Caitlin Johnstone. Inget samhällssystem som inte i tillräcklig utsträckning bestäms av den verkliga andlighetens krafter kan, som hon framhåller, i längden bestå; den rena profanhumanismen är, liksom givetvis profanantihumanismen, en ren blindhet, och denna blindhet var en huvudsaklig orsak till den historiskt existerande socialismens nedgång, liksom den i lika hög grad är en orsak till det värre förfall som dagens globalkapitalism i flera avseenden representerar. De filosofiska resurserna för den nödvändiga kompletteringen av Maupins projekt med en för dess syfte adekvat förståelse av de andliga och kulturella dimensionerna är dock lätt tillgängliga.

– – –

Men vilka skulle, i politiskt organiserad form, förespråka denna uppbyggnadens väg som just åtgärdsprogram i invandringsfrågan? De främsta invandringskritikerna, och därmed de som borde vara mest angelägna att finna fungerande lösningar, är förstås populistnationalisterna. Maupin är inte populistnationalist. Och hans förslag är framför allt helt oförenligt med både den amerikanska och den europeiska populistnationalismens nuvarande högervägval. Populistnationalismen ser förstås olika ut i olika länder. I Europa präglas inte minst Alternative für Deutschland av intern spänning orsakad av starkt motstånd mot denna orientering, trots att den där, till skillnad från svenska SD, överensstämmer med partiets ursprung. En utbredd tendens kan ändå konstateras: i flera europeiska länder har populistnationalismen redan bildat regering tillsammans med den gamla högern. I USA kom tendensen att förkroppsligas av Trump. I Sverige har SD, delvis med inspiration från Trump, med sin satsning på högerblocket och därmed kapitalist- och krigsatlanticismen också valt fel sida för denna uppbyggnadsväg som svar på migrationens utmaning. De som för inte länge sedan i så stor utsträckning representerade en legitim folklig reaktion mot den radikala globalkapitalism som högerns konservativa varken kunde eller på allvar ville ifrågasätta och som därför erbjöd ett verkligt alternativ för marginaliserade konservativa, samtidigt som de av samma skäl vann missnöjda väljare från pseudovänstern; de som gjorde en så avgörande insats för att politiskt lyfta problemen med massinvandringen, som förändrade hela debatten i denna fråga – de går nu i fel riktning, går i just denna problematiska högers riktning.

Med detta val blir populistnationalismen mer och mer en vanlig högerpopulism. Världsekonomin förstås i de konventionella marknadstermerna, och satsningar av det här beskrivna slaget framstår som bistånd, något som man generellt är negativt inställd till. På grund av biståndets hittillsvarande ineffektiva och korrupta karaktär i många fall kan denna negativitet även av den utpräglade marknadsliberalismen framställas i slående rättvisetermer, som att pengar överförs “från fattiga i rika länder till rika i fattiga”. Och populistnationalisterna vänder sig givetvis särskilt mot bistånd till länder som vägrar ta tillbaka sina egna migranter. Bland radikalnationalisterna tillkommer rasteoretiska överväganden. Kan dessa länder överhuvudtaget utvecklas? Missförhållandena i vad som brukade kallas tredje världen beror enligt dem varken på några historiskt relativa och föränderliga kulturella faktorer eller på något agerande från västerlandets sida, utan på biologiskt betingad, konstitutiv, intelligens- och karaktärsmässig underlägsenhet hos denna del av mänskligheten. Västerlandets imperialism är tvärtom, som många av dess egna ideologer förr framställde det, och om detta överhuvudtaget anses ha varit möjligt, det enda som höjt den till civilisation. Men det kan alltså lika gärna bedömas så att ingenting överhuvudtaget kan göras åt de rådande förhållandena. Det enda vi bör göra är i så fall att, oavsett ekonomiska relationer, på något sätt hålla dessa människor borta från våra länder.

Det är extrema positioner som förbiser vad som, om än ofullkomligt, i flera fall bevisligen har åstadkommits. Inte främst av det vanliga, hittillsvarande biståndet från västvärlden, dess storföretags investeringar eller IMF:s lån, utan från den annorlunda typ av utvecklingssatsning som det vi här diskuterar i verkligheten representerar. Det är inte så att kapitalistländerna – i samarbete mellan statsmakten och storföretagen – och de globala kapitalistinstitutionerna inte också gjort uppbyggnadssatsningar. Men generellt tycks förhållandet mellan den sig globaliserande västkapitalismen och de länder som blivit föremål för dessa insatser visa att de inte fungerar som de måste för att missförhållandena ska kunna avhjälpas. Kapitalismens grundstruktur gör att också imperialismens karaktäristika i stort måste kvarstå, och resultatet av just det är ofta att förhållandena rentav förvärras; när länderna ifråga uppnår eller eftersträvar politiskt och ekonomiskt oberoende, är det våld och förstörelse som är den enda responsen. Den uppbyggnad Maupin talar om är något annat. Man måste sätta sig närmare in i Belt and Road-tänkandet såväl som Kinas egen utveckling, man måste beakta hur, oaktat många problem, Sovjetunionen, visserligen till stora kostnader för Ryssland, lyckades jämförelsevis väl med uppbyggnadssatsningar i samarbete med de många fattiga och underutvecklade republiker som ingick i den, och man måste studera dess liknande projekt i Mellanöstern och andra delar av världen för att förstå vilken historisk erfarenhet det är Maupin på nytt sätt väger in i sin argumentation.

Högerkonservatismen talar för närvarande många stora ord i Sverige. Men de avgörande, obekväma frågorna måste mer än någonsin ställas. Representerar den överordnade värden eller överordnade irrationella vinstintressen? Tror den på ett nyskapande bevarande eller fortsatt destruktiv förändring? Är den mer än bolagshöger? Står den verkligen för något annat och mer än “liberalism”? Är den för eller mot den ständigt alltmer åsiktsförtrycks-, vålds- och krigsberoende dekadenskapitalismen? Står den på uppbyggnadens eller nedrivningens sida? Och inte mist: vill och kan Reinfeldts gamla höger på allvar lösa problemen med invandringen?

Det finns en marginal inom vilken högern givetvis kan ändra sig i enlighet med en meningsfull konservatism och därmed möjliggöra en verklig, politiskt funktionell parlamentarisk allians med populistnationalismen. Men bortom denna marginal framstår svaren på dessa frågor ändå som uppenbara. Högerns konservatism är en liberalkonservatism som, som sådan, inte kan stå för något annat än det som åtminstone på någon omväg är förenligt med den i väst rådande, alltmer korrupta ekonomiska (o)ordningen. Även de mer distinkt konservativa elementen i dess ideologi tjänar till att legitimera denna ordning. Det är deras oundvikliga funktion. Inte en en enda framträdande offentlig person som vidkänns beteckningen konservativ motsätter sig mig veterligen detta system; inte en enda önskar ett Europa som på allvar börjar frigöra sig från det och spela en egen roll i en framväxande multipolär värld som självständig världsmakt. Vår ekonomi och vår politik anses alltför sammanslingrade med det. Som parlamentariskt organiserad är högern rent konstitutivt ett instrument för dess ekonomiska och geopolitiska intressen, och kan därför inte utgöra något alternativ. Och det är inte minst i migrationsfrågan som detta blir ödesdigert.

Det nya problemet med SD är att de inte längre ens vill i tillräcklig utsträckning dra högern åt annat håll. Det är inte alls fel att SD i den nödvändiga rörelsen bort från den gamla radikalnationalismen även har vidgat och modifierat de enklare och snävare momenten i den äldre populistnationalismen överhuvudtaget, genom att införliva väsentliga element av en utvecklad, filosofisk konservatism som Roger Scrutons. Det är tvärtom ett utomordentligt framsteg, en avgörande korrektion, en högst välkommen fördjupning och utveckling, som även jag själv förespråkat. Detsamma gäller, och i ännu högre grad, den i Uppsala verksamme partiföreträdaren Simon O. Petterssons bidrag att lyfta fram svenska konservativa profiler. Problemet, som det allt tydligare kommit att framstå, är den nya orientering mot och koppling till den existerande högern och därmed atlanticismen som åtföljt denna förändring. Tyvärr är de naturliga såtillvida som konservatismen, sådan den finns representerad i det samtida Sverige, sedan länge helt tillhör det sammanhanget allena. Orienteringen och kopplingen var förstås, som en självklarhet, förhanden även hos Scruton själv. Det är inte minst därför Petterssons svenska historiska motvikt, som för partiet borde vara mer näraliggande, är så viktigt. Den förenas hos honom också med en kontinentaleuropeisk, främst tysk, kulturell och historisk orientering som för partiet är ett lika oundgängligt komplement.

Överhuvudtaget gäller dock att tillägnelsen av en intellektuell konservatism hittills är alltför smal och begränsad, och numera alltmer tycks bestämmas av de krav som ställs av den politiska alliansen med atlanthögern. Det vill säga, att den börjar ytterligare inskränkas och snedvridas i riktning mot den neokonservatism och liberalinterventionism som man tidigare varit explicit kritisk mot, liksom, återigen, mot ett alltmer reservationslöst accepterande av hela det fortfarande västcentrerade ekonomiska system som alstrat den problematiska versionen av globaliseringen. Även i den amerikanska konservatismen finns ju andra och djupare riktningar som själva vänder sig mot den amerikanska imperialismen, och som borde vara långt mer relevanta för ett parti som SD. Jag tänker här förstås inte minst på den riktning som representeras av Claes Ryns så kallade värdecentrerade historicism, men även på vissa traditionella delar av den äldre amerikanska konservativa rörelsen, och inte minst delar av den paleokonservatism som Karlsson tyvärr redan 2015 gick ut med en sakligt problematisk, alltför generell markering mot. Att SD, kommande utifrån, från populistnationalismen, misslyckades med att känna igen vilken amerikansk konservatism som stod i störst överensstämmelse med dem själva, var illavarslande. Det har länge varit i tidskrifter som The American Conservative och Chronicles som vi funnit det levande vidareförandet av det verkligt intressanta och förblivande relevanta i den amerikanska intellektuella konservatismens tradition. Deras svaghet har varit den utsträckning i vilken de i sina spalter kvarhållit den libertarianska falangens representation, men den senaste tiden har denna sida av den konservativa rörelsen börjat kompromisslöst attackerats från en ny, mer distinkt och konsekvent post-paleokonservativ position av framför allt Pedro Gonzalez, inte bara i Chronicles utan också i flera stora media.