Tider och tidningar

Post- och Inrikes Tidningar, ursprungligen Ordinari Post Tijdender, är världens äldsta tidning, grundad 1645. Norrköpings Tidningar har funnits sedan 1758, då den hette Norrköpings Weko-Tidningar. Många andra tidningar har ordet “tidning” eller “tidningar” i sina namn.

Den 1:a januari 1788 bytte tidningen The Daily Universal Register, grundad tre år tidigare, namn till The Times. Följande i denna tidnings fotspår har oerhört många tidningar i anglosfären ordet “times” i sina namn. Även på vissa andra språk används “tider” eller “tid” som del av tidningsnamn. I engelskan är dock inte ordet för den typ av publikation som har olika namn i vilka dessa ord ingår själv en variant av dem, som i svenskan och tyskan (tidningen Göteborgs-Tidningen, die Zeitung Die Zeit).

När ordet “tidning”, “tidningar”, eller “tidender” ingår i namnet på en svensk tidning avser det emellertid inte typen av publikation. Tidningen heter inte tidningen eftersom det är en tidning. Ordet tidning i namnet kommer av fornsvenska “tidhning”, som betyder “underrättelse” eller “nyhet”, och fornsvenska “tidhende”, “händelse”.

Därav den vanliga pluralformen, “tijdender”, “tidningar”: post- och inrikes händelser, nyheter, Norrköpings händelser, nyheter. Detsamma gäller på engelska: The Times betyder inte “tiderna”, utan händelserna, nyheterna, det som händer, det som timar, “timningarna” (även ordet “timme” är släkt med “time”).

Orden tidning och Zeitung kom att bli ord för den typ av publikation där “timningar” återgavs, men kvarhölls alltså också i den ursprungliga betydelsen i de individuella namnen på dessa publikationer.

Singularformen i namnen innebär emellertid en förskjutning i förhållande till den ursprungliga betydelsen: det kan ju inte vara fråga om att tidningen i dessa fall publicerar endast en timning, en tidning, en händelse, en underrättelse, en nyhet. En ytterligare förskjutning ser vi i det redan nämnda tyska tidningsnamnet Die Zeit, i det svenska tidskriftsnamnet Tiden och tidningsnamnet Ny Tid, och i det amerikanska tidskriftsnamnet Time. Här tycks betydelsen till skillnad från vad som var fallet med såväl “tidender” och “tidningar” som “tidning” och “Zeitung”, trots det etymologiska sambandet, faktiskt helt ha frigjorts från den ursprungliga och övergått till “tiden”, tiden som sådan, även om man förstås också vill syfta på det som timar i den, händelserna i den, nyheterna.

I detta läge kunde det uppfattas som ett något märkligt ytterligare steg när man inför pluralformen inte av “tidning”, som i äldre svenska tidningsnamn, utan av det i nyare svenska tidningsnamn förekommande “tid”. Detta steg har senast tagits av tidningarna Nya Tider och Fria Tider. Möjligen har det skett efter mönster av franska tidskriften Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Här kunde det visserligen fortfarande se ut som om det inte var fråga om ytterligare steg av förskjutning eller frigörelse från den ursprungliga betydelsen av de olika “tid”-orden i tidningsnamnssammanhang, utan tvärtom som ett steg tillbaka. Det kunde se ut att vara ett försök att återknyta till de gamla tidningsnamnen – som dock råkat få en felaktig form: “tider” i stället för “tidender”, “tidningar”. D.v.s. betydelsen skulle vara moderna, nya, fria timningar, tidender, tidningar, händelser, underrättelser, nyheter.

För denna tolkning talar att det utöver tidningsnamnen med times också finns tidskriftsnamn med tid i pluralis, som ganska klart syftar på tiderna som sådana, i allmänhet, även om påverkan från det gamla bruket finns även i dessa fall: franska Les temps modernes och svenska Moderna tider.

Det är högst rimliga betydelser. Men de nya svenska publikationerna skulle, om detta är den avsedda betydelsen, ha hetat Nya Tidningar respektive Fria Tidningar. Det hade, tycker jag, varit mycket bra namn, i ljuset av deras ambitioner att återge sådana timningar som andra tidningar undviker och undertrycker. Varför heter de då inte så? Formen “tider” tyder på att avsikten inte varit att återknyta till de gamla tidningsnamnen, trots att man s.a.s. faktiskt gjort det genom att använda den svenska motsvarigheten till det vanliga engelska namnet.

Risken finns i de svenska fallen att det endast är fråga om ytterligare en av de många ogenomtänkta anglicismerna i samtidssvenskan. Det är emellertid inte alls säkert att det förhåller sig så. Det kan också tänkas att man valt att ignorera det faktum att “tider” måste uppfattas av många som ett formellt fel, och försökt sig på en språklig innovation: “tider” skulle då vara en modernisering, en språklig förenkling av “tidender” och “tidningar”, som kvarhåller den gamla betydelsen.

I stället för att som, antar jag, på 1600-talet fråga sig vilka “tijdenderna” är, skulle man då nu kunna fråga sig “vilka är tiderna” i samma betydelse, d.v.s. vad har hänt, vilka är nyheterna, vad nytt? “Tiden har just nått oss att” skulle betyda “nyheten har just nått oss att”; “vi har just fått tider från” skulle betyda “vi har just fått nyheter från”. Det kanske inte är något alldeles självklart lyckat exempel på språklig förnyelse. Men åtminstone finns möjligheten att man tänkt så, vilket skulle förklara namnen.

En annan – och mer sannolik – tolkning är naturligtvis att det i stället för ett steg tillbaka och ett återknytande verkligen är ett nytt steg i förskjutningen bort från den ursprungliga betydelsen. Följande Die Zeit, Tiden, Ny Tid och Time, som redan släppt denna koppling trots även dessa namns rent historiska ursprung i den, skulle man nu bara ha åsyftat “tiden” som sådan, och endast indirekt, genom den, det som timar i den. Och man skulle nu dessutom velat tala om denna tid i pluralis, “tider”, som i “goda tider”, “svåra tider”, “härliga tider”. Det skulle, åtminstone direkt och i första hand, vara dessa innevarande, nuvarande tider som sådana, eller snarare i största allmänhet, som är nya respektive fria.

Även om namnen Les temps modernes och, i än högre grad, Moderna tider nog också är påverkade av de äldre tid-namnen med deras annorlunda betydelse, har ordet tider i dessa namn i sin syftning med viss säkerhet frigjort sig från denna och överförts till (den moderna) tiden som sådan, i allmänhet. I dessa fall är denna betydelse också helt rimlig.

Men är den det också i fallen Nya tider och Fria tider? Är vår tid, våra tider, nya respektive fria, och i så fall i vilken mening? Alla tider är förstås i åtminstone viss mening nya. Men kan det anses finnas något särskilt nytt och fritt i just våra tider som är av sådan betydelse att det förklarar och legitimerar namnen? Det kan man alls inte utesluta.

Om man bedriver en ny typ av journalistik, eller en journalistik som täcker nya, tidigare försummade områden, kanske man rentav vill se betydelsen av just detta som något som motiverar föreställningen om nya tider. Detsamma gäller fria tider: själva det nya, av andra media undertryckta innehållet kan uppfattas som ett genombrott, som något som gör de tider i vilka det publiceras friare än de äldre tiderna.

Den nya användningen av “oavsett”

I en kommentar till mitt inlägg om Simon Petterssons artikel om Erik Wellander i Samtiden avfärdades denne som en humorfri språkpolis vars råd i språkfrågor var fullständigt subjektiva och godtyckliga. Pettersson var i sin tur benägen att avfärda denna kritik som uttryck för den ohållbara ståndpunkten att språknormering överhuvudtaget inte var nödvändig.

Det är väl inte säkert att någon av dessa uppfattningar var riktig. Man kan förstås mycket väl bejaka en språknormeringens allmänna nödvändighet, och samtidigt kritisera enskilda försök till sådan som otillbörligt subjektiva och godtyckliga, eller helt enkelt felaktiga. Man kan också föreslå ett visst normativt språkbruk utan att göra absoluta anspråk på dess objektiva riktighet. Ja, man kan t.o.m. göra det med humor.

Nu ska jag själv göra ett anspråkslöst litet försök till språkreglering, eller uttrycka en egen uppfattning om en önskvärd sådan.

Ordet “oavsett” har börjat används helt självständigt och oberoende, i den sats i vilket det förekommer, av något angivande av det som inte är “avsett”, det som inte bör eller behöver “avses”, d.v.s. det som inte bör eller behöver göras avseende på eller beaktas. Man säger eller skriver exempelvis “Det är fel oavsett”, eller “Det gäller oavsett.” Såvitt jag vet är detta helt nytt, något som kommit under, säg, det senaste årtiondet. Men man finner det nu i publikationer som uppfattas som representerande ett normativt riktigt språkbruk.

Möjligen är det en anglicism: “regardless” används på detta sätt i engelskan. Även denna användning finner jag problematisk, även om ordet skiljer sig grammatiskt från “oaktat”. I tyskan är jag osäker om “ungeachtet” används på detta sätt (det mesta eller åtminstone det här relevanta som gäller “oavsett” gäller också “oaktat”), liksom i franskan (“nonobstant”?). Men under inga omständigheter låter det enligt mig bra i svenskan.

I sak hänsyftar ordet förstås även i denna nya användning på något som tidigare sagts eller som impliceras. Det kan ha talats om att ett visst handlingssätt kan leda antingen till det ena eller till det andra, och när det sedan sägs att handlingssättet är fel “oavsett”, är vad som avses dessa två olika resultat, utan att dessa omnämns i den sats eller mening i vilka “oavsett” ingår. Eller det kan ha talats om handlingssättet i förhållande till någon särskild situation eller några särskilda omständigheter, och när det anses att denna situation inte gör handlingssättet mindre fel, eller att det är fel under alla dessa omständigheter, kan det sägas att detta “gäller oavsett”, utan att situationen eller omständigheterna figurerar i meningen. Men ibland känns dessa outtalade och förutsatta relationer ganska svaga eller oprecisa, så att det semantiskt isolerade och syntaktiskt frisvävande hos “oavsett” blir desto mer påfallande. Man frågar sig: oavsett vad?

Även om sambandet är klart och det tidigare tydligt angivits vad “oavsett” avser, gäller att denna nya användning är formellt problematisk, och, menar jag, att den är det på ett sätt som tydligt hörs, som låter illa. Om jag själv skulle använda ordet på det nya sättet, skulle jag kunna uttrycka detta på följande sätt: “Oavsett gäller att denna nya användning ar formellt problematisk”. D.v.s. jag skulle kunna byta ut “även om” mot “oavsett”, och utelämna “sambandet är klart och det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser”. Eller i det föregående stycket: “Oavsett låter det inte bra” i stället för “Under inga omständigheter låter det bra”. Men lika vanligt är att det ensamma “oavsett”, som i mina första exempel ovan, förekommer i slutet av meningen: “Denna nya användning är formellt problematisk oavsett”; “Det låter inte bra oavsett”.

Men så vill jag alltså inte skriva. Den korrekta användningen av “oavsett” i dessa fall är, påstår jag: “Oavsett om sambandet är klart eller ej, oavsett om det tydligt angivits vad ‘oavsett’ avser eller ej, gäller att denna nya användning är formellt problematisk”, respektive “Oavsett omständigheterna låter det inte bra”.

Grammatiken säger att “oavsett” är en participiell partikel, eller ett particip som används, och räknas, som preposition eller subjunktion, en participiell preposition eller en participiell koncessiv (av visst slag) subjunktion; inte ett adverb. Det måste därmed följas av något, en nominalfras, en verbfras, en bisats – det måste ange en i dess helhet uttryckt relation (“oaktat” kan till skillnad från “oavsett” ofta avsluta meningar, i vilka sådant som bör följa “oavsett” föregår det, med smärre formella skillnader i vissa fall).

Nu är sådana formella klassifikationer och regler inte alltid absolut och tidlöst giltiga; vad som vid en tidpunkt uppfattas som formellt fel kan senare bli accepterat språkbruk och även godtas som formellt korrekt. Men här finns också gränser, och frågan om relativitetens omfattning, s.a.s., förblir öppen. Det aktuella fallet är, tror jag, ett bra exempel. Det finns här ett behov av en normativ diskussion, utrymme för det individuella omdömets tillämpning. Mitt förslag är att den nya användningen av “oavsett” är formellt felaktig och att den är det på ett sätt som medför en märkbar stilistisk svaghet. Har jag fel?

Mer till nystartens försvar

Partimedlemmars offentliga och av smutskastning åtföljda torgförande av interna partiangelägenheter rörande SD Stockholms stad i den anonyma Flashback-kloaken har just nu lugnat ned sig. Det är säkert bara tillfälligt. Men även om denna nya dimension av svensk politik, eller åtminstone av SD:s verklighet, kan tyckas ha blivit bestående, finns det ännu ingen anledning att ge upp tron att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att med åtminstone tillräcklig framgång hantera fenomenet på det sätt jag har försökt.

Att tvingas ta upp interna angelägenheter även på detta sätt är obehagligt, även om jag fortfarande inte kommer gå in på de avgörande orsakerna till att jag själv beslöt att inte ställa upp för omval till distriktsstyrelsen. Men såvitt jag kan se finns inget annat sätt att bemöta de nya metoderna. Man ska inte kunna vinna med hjälp av dem!

Det är sorglustigt att se hur kritikerna av nystartsförslaget på fullt allvar tror, eller låtsas tro, att Mattias Karlsson uppfattar Jimmy Hesselbäck, Maggi Haglund (nu avhoppad), Bruno Nordmark och de andra i den sittande rumpstyrelsen som ett politiskt hot, och av detta skäl vill bli av med dem.

Jag kan i viss mån förstå att han betraktade William Hahne som ett inte bara personligt utan även politiskt hot, trots att denne i verkligheten knappst var något större sådant och gick mycket långt i nedtoningen av de politiska skillnaderna. Men den ideologiskt ointresserade Hesselbäck och hans likartade anhängare? Att se dem som ett hot av något som helst slag mot Karlsson är en grov missuppfattning och överskattning.

Det var svårt att finna tillräcklig motivation för att fortsätta diskutera med Flashbackskribenterna när ingen av dem förklarade vilken den avgörande politiska skillnaden skulle vara mellan nystartens styrelseförslag å ena sidan och rumpstyrelsen och enmansvalberedningens förslag, som Hesselbäck i den offentliga presentationen förklarar att det är han själv som satt ihop, å den andra.

En av flashbackisterna, KlausStein, hade ju rentav avslöjat att han inte var intresserad av någon sådan eventuell skillnad, utan att det för honom bara handlade om Karlsson och hans påstådda tyranniska maktmissbruk som sådant, oavsett politik, som nu sades ha uttryckt sig genom nystartsförslaget. Det blev därmed uppenbart att kritiken i alldeles för hög grad handlade om gammalt dunkelt personligt-psykologiskt agg som omöjligen kunde äga tillräckligt allmänintresse.

Maktmissbruk och illegitim toppstyrning kan självklart vara problem som måste hanteras i sig, alldeles oavsett koppling till politiska frågor. Men eftersom kritikerna inte kommit med några bevis för att det skulle vara fråga om något sådant i det aktuella fallet, och jag själv har åtminstone viss inblick i hur det hela har gått till, förmår jag inte tillräckligt intressera mig för detta just nu.

Smokey är upprörd över att jag anser honom och de andra förblindade av hat mot Karlsson. Vad han missar är att min tonvikt inte ligger på detta hat som sådant, utan på det faktum att det, oaktat dess natur och dess grunder, gör honom och de andra blinda för de helt icke-politiska skeenden som är vad som i verkligheten ligger bakom tillkomsten av nystartsförslaget. På att det gör dem oförmögna att se att det nu är en ny situation. Jag kan försäkra Smokey att det förhåller sig så, men jag har ju en stor nackdel i den här diskussionen eftersom jag till skillnad från de anonyma i kloaken vill avstå från att närmare gå in på vissa av de interna skeendena.

Smokey skriver: ”Tomtarna som kampanjar för Nystart lever i ett fullständigt delirium om att det plötsligt skulle stå två fria medlemsinitiativ till styrelseförslag emot varandra nu, och att för första gången i världshistorien partitoppen inte skulle ha sin fingrar i syltburken det allra minsta, utan godmodigt luta sig tillbaka och bara passivt titta på.”

För att börja med Karlsson kan jag givetvis inte med säkerhet veta att han inte utövat påtryckningar på någon eller några av dem som drivit nystartsinitiativet. Till skillnad från Hesselbäck har jag, eftersom jag inte ställer upp för omval, inte varit med på många möten med nystartsgruppen. Vad jag har gjort är att jag har beskrivit hur jag uppfattat nystartförslagets tillkomst, och såvitt jag kunnat se har Karlsson inte varit involverad. Det är givetvis inte bara så att jag inte hört honom ”officiellt uttala sig i frågan”. Det är därför att jag trots mitt begränsade deltagande haft viss inblick i hur det hela gått till som jag ställer mig kritisk till de monomana Karlsson-hatarnas tolkning och deras användning av den uppkomna situationen för att förnya förra årets beklagliga och nu ovidkommande, SDU-relaterade konflikt.

När det gäller partitoppen i övrigt tycks åtminstone visst stöd för nystarten finnas där, men det är högst oklart hur många och vilka fingrar man har i syltburken. Jag tror, eller hoppas åtminstone, att man stöder nystarten av samma skäl som föranledde att initiativet till den först togs av medlemmar på distriktsnivån – medlemmar som uttryckt missnöje med specifika missförhållanden. Jag upprepar att hälften av vad som efter vårens uteslutningar och avskiljandet av SDU i september återstod av William Hahnes styrelse nyligen avgått, och är involverad i nystarten. Hade så inte varit fallet hade det knappast blivit någon nystart.

Om Karlsson-toppen stöder nystarten stöder den därmed alltjämt hälften av Hahnes styrelse. Hade den velat få bort hela styrelsen och inte bara Hahne själv och hans närmaste, skulle den bara behövt fullfölja hotet att inte godkänna årsmötet. Så skedde inte, styrelsen tillträdde, om än med två månaders fördröjning, och ett fungerande samarbete med partiledningen etablerades.

Men även om det vore Karlsson och hela partitoppen som ensamma tagit initiativet till och varit de pådrivande bakom engagemanget hos de i nystartsgruppen som inte satt i styrelsen – ja t.o.m. om de nu, som trådstartaren Tjockisen befarar, skulle planera att upplösa hela Stockholmsdistriktet om det hesselbäckska valberedningsförslaget skulle få medlemmarnas förtroende, en åtgärd jag tycker vore mycket olycklig och som framför allt borde vara fullständigt onödig – kvarstår frågan om den politiska innebörden.

Här har nu emellertid Frappie, enligt egen uppgift en av de aktiva medlemmarna i distriktet, äntligen uttalat sig. ”SD är speciellt”, skriver han, ”för SD är det parti många har ställt förhoppningar till skulle vara det parti som förhjälpte Sverige, vårt land, i ödesfrågan om invandringen. Många har bokstavligen offrat liv och blod för den saken, i partiets tjänst. Och de flesta…förstår att när en liten penningsugen klick kapar partiet, utesluter alla som vill ha några andra i ledningen, låter de kvarvarande rösta fram sig och sedan i princip avskaffar partiets invandringskritik av rent personliga bekvämlighetsskäl, börjar dagtinga med moderaterna om ’integration’ och annat, ja, då tar det hus i helsike bland de som har blivit förrådda.” Det är, förklarar han, detta som är orsaken till att ”den här konflikten inte lägger sig”.

Här visar det sig att den drivkraft bakom de ständiga angreppen på Flashback som jag menade måste finnas också verkligen finns, åtminstone hos Frappie själv. Till helt övervägande delen förblir Flashbackkritiken baserad på en rent personlig maktspelsanalys utan politisk innebörd. Hade Frappie inte nu kommit med detta hade det varit omöjligt att orka fortsätta intressera sig för hans och de andras tolkning av skeendet.

Jag bortser från frågan om partiledningen är en penningsugen klick, eftersom även den framstår som irrelevant för det aktuella ämnet, och noterar bara att det redan av Flashbacktråden framgår varför kanske inte alla känner sig fullständigt övertygade om att Hesselbäck och hans anhängare är de rätta att rädda partiet från penningsugna klickar. Jag bortser också från frågan om uteslutningar som sådana, som är en del av maktmissbruksfrågan. Vad jag vill fokusera på är enbart den påstådda politiska innebörden.

För där handlar det om helt avgörande frågor som verkligen förtjänar diskussion. Är SD på väg att radikaliseras? Håller SD på att närma sig extremismen? D.v.s., har SD anpassat sig till den svenska politiska korrektheten, d.v.s. den verkliga radikalismen och extremismen? Har partiet svikit genom att ändra och försvaga sin position i invandringsfrågan? Är det berett till förkastliga kompromisser med Moderaterna om integration för regeringssamarbetets skull? Här står vi inför det ”halvgamla andras” problem.

Fler sakfrågor skulle kunna tilläggas: har SD, exempelvis, övergivit den rätta linjen på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens område under Julia Kronlid, Björn Söder och Mikael Jansson? Den invändning som framförts att utrikespolitiken, exempelvis Mellanösternpolitiken, inte är av så stor betydelse när det gäller sammansättningen av en lokal styrelse är delvis relevant, men bara delvis. Alla partiets frågor diskuteras i medlemsaktiviteter på alla nivåer, och distriktsnivån är en relativt hög sådan. Under hösten har vi haft såväl Söder som Jansson som talare vid stora möten. Vidare har ju distriktsstyrelsen inflytande på dessa frågor inte bara vid landsdagarna utan även genom nomineringar till riksdagslistan.

Problemet är bara att när vi, såsom är meningen, tillämpar Frappies politiska förklaring på ämnet för den aktuella diskussionen, innebörden blir i det närmaste komisk. Karlsson vudde ha ingripit mot rumpstyrelsen medels nystartsförslaget eftersom han i princip vill avskaffa partiets invandringskritik och dagtinga med moderaterna om integration och annat, och rumpstyrelsen och det hesselbäckska styrelseförslaget står i vägen för detta genom att driva en hårdare linje i invandringsfrågan och vara mindre villiga att kompromissa med Moderaterna?

I sak vore det mycket rimligare, om än också ointressantare, att bara säga att Karlsson sannolikt fortfarande i viss mån ogillar Hesselbäck och de andra för att de från hans perspektiv tog fel ställning förra året, och, omvänt, att en viss ovilja mot Karlsson hänger kvar hos Hesselbäck sedan dess. Men som jag redan förklarat är detta historia, och historia som rumpstyrelsen sedan länge är helt inriktad på att övervinna.

Det är svårt att komma på något kvarstående uttryck för motstånd mot partiledningen från dess sida. Hesselbäck samarbetade förvisso med den av Karlsson ogillade Fria Tider när han i vintras lanserade kampanjen för de hemlösa: tidningen publicerade flera artiklar om den, och jag tror att den i det nya hesselbäckska styrelseförslaget ingående Madeleine Nilsson skrev en av dem. Men skulle Hesselbäck vara mer positivt inställd till denna publikation, och därmed förespråka en hårdare linje i invandringsfrågan utan dagtingan med Moderaterna, än ur-bunkermännen David Lång och Jacob Eriksson, eller Per Ossmer? Det är inte sannolikt. Och skulle fler indikatorer av detta slag finnas gäller detsamma om dem.

Jag har aldrig någonsin sett minsta lilla skymt av någon som helst politisk diskussion förd av de olika styrelseförslagens medlemmar i samband med dessa förslags framläggande. Arbetet i en distriktsstyrelse handlar i mycket om administrativa och praktiska saker utan direkt politisk innebörd i sig; det är på intet sätt så att politik hela tiden diskuteras. Tyvärr har politik, som jag kort nämnt, rentav diskuterats i alltför liten utsträckning under det verksamhetsår som nu går mot sitt slut.

Ingenting som rör hårdare invandringskritik eller kompromisser med Moderaterna har någonsin kommit upp. “Sveriges Donald Trump” har aldrig hållit något politiskt tal eller skrivit någon politisk artikel – lika litet som någon annan i rumpstyrelsen. Hans heroiska insats för “folket med tusenårig historia” inskränkte sig i talarstolen på de viktiga landsdagarna i november, då det verkligen gällde, såvitt jag minns till en halv minuts plädering för studielån till körkort.

Sarkasmen här är inte riktad mot Hesselbäck och de andra – som jag redan sagt kan de, på rätt plats i organisationen, göra utmärkta insatser. Ja, de har gjort några utmärkta insatser även på sina nuvarande platser. Exempelvis gick de snabbt med på att betala kommuniktionschefen Joakim Wallersteins kampanj på Östermalmstorgs tunnelbanestation mot tiggeriet, när vi med mycket kort varsel kallades till en presentation av den på riksdagskansliet i somras, och de hjälpte sedan också till med flygbladsutdelning under genomförandet. Det finns även anledning att tro att om styrelsen förblivit intakt, sådan den ursprungligen var tänkt, med Hahne som ordförande och Adam Berg som sekreterare, de skulle gjort ännu utmärktare insatser.

Men begränsningarna måste nämnas p.g.a. de måttlösa underjordiska anspråken å dessa ledamöters vägnar och angreppen på nystarten. Den ende från oss, Hahnes styrelse, som på landsdagarna, i enlighet med av mig framförda önskemål, fortsatte driva kritiken mot partistyrelsen, eller närmare bestämt mot medlemsutskottets ordförande Magnus Olsson som vid detta tillfälle valdes in i partistyrelsen, var nystartens Ossmer.

Det finns m.a.o., som jag nu många gånger och på många sätt visat, ingen politisk skillnad mellan nystarten och Hesselbäck/valberedningens förslag. Jag stöder nystartsförslaget av helt andra skäl.

Smokey säger fortfarande ingenting av politisk betydelse, men kommer ändå i åtminstone någon liten utsträckning in på frågan om politiskt innehåll. Han vänder sig nämligen på följande sätt mot vad jag kallat ”enhetslinjen”: jag har, skriver han, ”en idé om en ’enhetslinje’ som [jag] tycker är överlägsen eftersom den är fullständigt abstrakt, och som [jag] propagerar för som en stillastående klocka oavsett hur landet ligger. Det är samma sorts idé som när Dalai Lama ber ett fullsatt Globen tänka på fred samtidigt för att förändra världen. Jättegulligt!” Jag sjunger rentav: ”Imagine enhetslinjen / Living life in peace / Uo-uh o-o-uhh! / You may say I’m a dreamer / But I’m not the only one / I hope someday you’ll join us / and the party will be as one”. Här följer han Frappie, som tidigare påstått att min politiska filosofi kan sammanfattas som “kan inte bara alla sitta i ring och hålla varandra i handen och sjunga Kumbaya”.

Alla som läst mig vet förstås att detta är fel på samtliga punkter. Min linje har varit att övervinna den politiskt-sakligt och ideologiskt betydelselösa eller åtminstone fullständigt otillräckligt betydelsefulla konflikten från förra året. Jag har velat försöka lämna något litet bidrag till att ena dessa båda sidor, så att den begränsade personkonflikten med SDU-toppen inte skulle spridas och fördjupas till en bestående spricka i partiet och framför allt Stockholmsdistriktet. Som jag förklarat är enhetslinjen fortfarande aktuell såtillvida som man bl.a. just på Flashback vill fortsätta denna konflikt och förvärra den med anledning av dagens nya situation. Och nystartsförslaget överensstämmer med linjen såtillvida som det innehåller personer från båda förra årets sidor.

Men det är ju jag som mot Smokey insisterar på att landet inte alls ligger som förra året, att nystartsförslaget tillkommit av skäl som är skilda från förra årets konflikt. Det är jag som säger att Smokeys och de andras analys och förståelse av allt som händer i SD propageras som en stillastående klocka oavsett hur landet ligger, och att detta nu blir fullständigt missvisande.

Att min linje som sådan, i övrigt, skulle vara abstrakt och Lennon-utopisk är bisarrt. Just i mina senaste diskussionsinlägg riktade till Smokey, Frappie och de andra har jag ju med stor konkretion påmint om att den drivs utifrån distinkta, innehållsligt bestämda positioner. Även om de inte i allo överensstämmer med den gamla SDU-ledningens – som jag nämnt menade den att konflikten inte handlade om några avgörande åsiktsskillnader eftersom några sådana inte fanns – var det ju under hela förra året just jag som i långt större utsträckning än någon av de av Smokey, Frappie och de andra nu försvarade rumpledamöterna kritiserade partiledningen, och jag gjorde det just utifrån denna enhetslinje. För bara två veckor sedan upprepade och vidareutvecklade jag ju dessutom på vilka punkter denna linje skiljer sig från Karlssons.

Min önskan har förstås varit att hela partiet, bortom den förhandenvarande situationen i Stockholm som inte har med detta att göra, skulle kunna enas kring även detta politiska innehåll i min linje, d.v.s. i det nya tredje. För mig handlar detta bl.a. om vissa viktiga politiska skillnader. Men Smokey och Frappie avvisar tydligen denna vision, som verkligen skulle kunna hålla partiet på rätt kurs. De sätter i stället sin tilltro till Hesselbäck som SD:s räddning… Jag hör väl för dem till ”Karlssons lakejer”…

I ett senare inlägg påstår Smokey, vidhållande påståendet om min linjes abstraktion, att mitt accepterande av en styrelseplats “uppenbarligen” inte var ett ”ställningstagande”. Detta sägs med anledning av Björn Söders dementi på Facebook av Hesselbäcks/valberedningens presentation av honom som ”adjungerad ledamot” i sitt förslag. Det var knappast acceptabelt i detta politiska föreningssammanhang att valberedningen på det sätt som skedde inför årsmötet och medlemmarnas val överhuvudtaget ange en person som adjungerad ledamot, en obefintlig post. Än värre blev det naturligtvis när det visade sig att Söder inte var med på noterna. NATO-samarbetaren Söders ansikte och formuleringen om adjungerad ledamot togs bort från presentationen, men i stället förklarades anmärkningsvärt nog, och med klumpiga formuleringar, att Söder “kommer bistå styrelsen med sin långa erfarenhet och stora kunskap i vårt styrelsearbete. Det kommer utveckla såväl oss som våra lokalpolitiska frågor. Stort tack!”

Flashbackisterna gick förstås igång med ytterligare malplacerade spekulationer i enlighet med den oföränderliga maktspelsanalysen. Men i Smokeys diskussion om ett eventuellt ställningstagande mellan de olika alternativen från Söders sida skymtar möjligen en svag liten skugga av en innehållslig-politisk dimension av deras tolkning. Besviken över dementin skriver Smokey att folk, eller snarare svenskar, ofta tackar ja till styrelseposter enbart för att förtroendet får dem att känna sig betydelsefulla.

Detta skulle alltså gällt Söder: han skulle ha ställt upp, och dementin skulle enbart visat att han inte gjort det som ett ställningstagande. I hans fall stämmer det naturligtvis att han inte gjorde något ställningstagande, eftersom han överhuvudtaget inte kände till att det fanns några alternativ att välja mellan. Sanningen måste naturligtvis vara att Söder förklarat sig villig att som adjungerad (ej ledamot) assistera distriktsstyrelsen som sådan i dess arbete, alldeles oavsett vem som satt i styrelsen. Dementin inleddes ju med att Söder förklarade att han ”uppmärksammats på att det finns olika förslag till distriktsstyrelse”, vilket, som han därvid också måste ha sett, bl.a. innebar att den sittande styrelsen uppdelats på de olika förslagen.

Men det skulle också gällt mig: jag skulle inte ha tagit ställning för Hahnes styrelseförslag utan endast tackat jag för att känna mig betydelsefull. Men var och en som till skillnad från Smokey läst i synnerhet mina inlägg från förra våren, men också mina många tidigare inlägg om SD, vet förstås att detta är nonsens, att jag ställde upp i Hahnes förslag just för att jag trodde på den vision som personerna som ingick i det och flera andra mig närstående och till förslaget knutna omfattade: det “nya tredje”.

Och det är även bl.a. på grund av en icke-politisk aspekt av just detta nya tredje, målsättningen att uppnå större professionalism och kompetens, som jag nu stött nystarten. Det finns några enstaka som jag inte känner så väl i nystartsförslaget, och några som jag nominerade saknas tyvärr. Men i synnerhet presidiet med Lång och Eriksson befinner sig, har jag anledning att tro, på en helt annan nivå ifråga om politisk, administrativ och kommunikativ kompetens och professionalism, såväl som, och inte minst viktigt, förenings- och styrelseformalia, än Hesselbäcks och valberedningens förslag – något som är akut nödvändigt i detta viktiga distrikt i Sveriges snart största parti.

Slutligen talade jag i en text från 90-talet om ”John Lennons tomt, kallt och ödsligt utopiska sång”, och jag återkom till den i ett djupare kritiskt-analytiskt sammanhang i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop – d.v.s. den sång den märkvärdigt enfaldige Smokey tror uttrycker min enhetslinje.

Jag är medveten om att det finns åsiktsskillnader, ja delvis stora politiska åsiktsskillnader i partiet, inom den ”spännvidd”, det ”tänjande på gränserna”, som partisekreteraren Richard Jomshof accepterat som något naturligt. Och inom dessa gränser har jag alltså förespråkat en distinkt linje. Vad jag sagt nu är bara att varken den gamla konflikten eller de nya styrelseförslagen handlar om detta.

Och när det gäller de gamla personmotsättningarna tog jag mig faktiskt friheten att betrakta dem som futtiga i det större politiska perspektivet, att ställa mig utanför dem, och att fortsätta försvara en enhetslinje för att förhindra deras irrelevanta fortplantning. Nystartsstyrelsen, med stöd från halva Hahnes styrelse, erbjuder både värdefull kontinuitet och övervinnande av kvarstående inaktuella konfliktmoment.

Susan Stebbing och standardfallargumentet

En analytisk Cambridgefilosof som kort behandlas av Svante Nordin i hans stora översiktsverk Filosoferna: Det västerländska tänkandet sedan år 1900 (2011) och som jag inte tidigare kände till är Susan Stebbing (1885-1943), huvudsakligen verksam som professor vid Bedford College, University of London, grundare av tidskriften Analysis, och ordförande för både the Mind Association och the Aristotelian Society. Nordin tar upp hennes bidrag till vad som senare skulle kallas “standardfallargumentet”, ett bidrag som enligt honom blev viktigt i vardagsspråksfilosofin, nämligen hennes kritik av Eddingtons och Jeans‘ tolkning av “den moderna naturvetenskapens resultat i riktning mot idealistisk metafysik”.

Jag har inte Stebbings bok Philosophy and the Physicists (1937) tillgänglig och utgår därför från Nordins återgivning och översatta mening för denna kommentars begränsade syfte; eventuellt kan jag översätta den till engelska senare: eftersom nästan alla filosofer fortfarande sitter fast i vad jag föreslår är de missförstånd diskussionen bygger på kan det vara motiverat, och jag kan i så fall också fördjupa mig i Stebbings fullständiga argumentation. Men Nordins referat brukar inte vara missvisande, inte ens de allra kortaste och mest förenklade.

Stebbings polemik förnyade enligt Nordin G. E. Moores försvar för common sense: “När de spekulativa fysikerna försökte visa att exempelvis ett bord enligt den moderna partikelteorin inte är ‘solitt’, eftersom det mest består av tomrum mellan de virvlande partiklarna, ställde Stebbing motfrågan: …’Var kan vi finna en tillämpning av orden “solid verklighet”, som vi inte kan använda med referens till bordet? Åter måste vi fråga: Om bordet inte är “solitt”, vad innebär “solid”?'”

Nordin kommenterar: “Det kan förefalla som om ett bord eller ett skåp eller en sten utgör standardexempel på ‘solida’ föremål. Det är genom sådana föremål vi överhuvudtaget vet vad som menas med ‘solid’. Om man då förnekar att sådana föremål är ‘solida’ uppstår frågan vad man alls menar med ‘solid’. Något föreföll vara fel åtminstone med Eddingtons och Jeans sätt att uttrycka sig.”

Om Eddington och Jeans verkligen säger att ett bord inte är solitt eftersom det mest består av tomrum mellan virvlande partiklar, är förvisso deras sätt att uttrycka sig problematiskt, otillräckligt, missvisande. Men Stebbings invändning, som Nordin framställer den, förefaller i lika hög grad bygga på ett missförstånd.

Vad “de spekulativa fysikerna” med fog kan säga är att bordet inte existerar som objektiv materiell substans med det förnumna bordets egenskaper, utan tomrum, flytande omkring i objektiv tid och objektivt rum. Såtillvida har de rätt. Men något sådant hävdade inte 16- och 1700-talets empirister och fysiker heller. Enligt dem var bordet som sådant, som vi uppfattade det, en produkt av just vårt sätt att uppfatta; vad som objektivt existerade var en för oss otillgänglig, av atomer uppbyggd formation av materia i rummet. Man kom att göra en distinktion mellan “primära” och “sekundära” egenskaper.

För Eddington och Jeans hade atomerna ersatts av virvlande subatomära partiklar, och “tomrummet” ökat, men vår förnimmelse, förnimmelsen av bordets soliditet, var subjektiv och oriktig i det den inte motsvarade denna verklighet. Detta motsvarade ju inte helt den gamla distinktionen, men principen var, så här långt, likartad. Att Eddington och Jeans sedan också går in på relationen mellan vår förnimmelse och de virvlande partiklarna och tomrummet behöver vi inte gå in på här eftersom det enda Stebbing, åtminstone så långt Nordin refererar henne, tar fasta på är uppfattningen om det “illusoriska”, om man får kalla det så, i upplevelsen av soliditet och den i förhållande till denna kontrasterande verkligheten av de virvlande partiklarna och tomrummet.

En av de filosofer som sitter fast i denna allmänna dikotomi, formulerad som en dualitet och motsättning mellan å ena sidan den fenomenellt, subjektivt upplevda livsvärlden å ena sidan och den objektiva, naturvetenskapliga världsbilden å den andra, är, som jag tidigare påpekat i en kommentar till en av hans böcker, Roger Scruton. Det finns anledning att nämna just honom i detta sammanhang eftersom en mycket stor del av hans filosofi kretsar just kring det problem som den senares invasion av den förra, som i så stor utsträckning präglar den västerländska moderniteten, utgör: dess hot mot livsvärlden, räddandet av livsvärldens värden undan detta. Men den objektiva, naturvetetenskapliga världsbilden kvarstår för honom som objektivt sann, det finns där ute en verklighet som svarar mot fysikens modeller och som på något sätt bidrar till att ge upphov till vår så annorlunda beskaffade upplevelsevärld.

Inte heller Keith Ward, som jag också skrivit om och som i princip fortsätter på Eddingtons och Jeans’ väg i sin kritik av materialismen, har helt släppt denna dualitet: med de flesta materialismkritiker kvarhåller han föreställningen om en åtminstone rent matematisk realitet som i någon mån faktiskt svarar mot fysikens modeller, som en yttersta, oberoende grund för vår förnumna verklighet och som sanningen om materien.

Eddington och Jeans går som sagt (åtminstone som jag minns det) längre i sin analys, och närmar sig därmed sanningen. Men från ett boströmianskt perspektiv måste framhållas att Stebbing har rätt i att vi kan använda “solid verklighet” med referens till bordet, att bordet är “solitt”, att “solid” inte har eller behöver ha någon annan innebörd. Hela problemet uppstår ju enbart på grund av den gamla ohållbara åtskillnaden mellan primära och sekundära egenskaper eller dess variant, åtskillnaden mellan vår förnimmelse av soliditet å ena sidan och de virvlande partiklarna och tomrummet å den andra.

Vad som i Nordins framställning ser ut som Stebbings fel tycks bero på hennes tilltro till Moores common sense. Om Eddington och Jeans tror att bordet i verkligheten är icke-solitt, virvlande partiklar och tomrum, och att detta talar för en idealistisk metafysik, tycks Stebbing, eftersom hennes syfte – som vanligt i hennes hopplösa skola – är att vederlägga all idealistisk metafysisk, tro att bordet existerar, som solitt, i en objektiv verklighet, oberoende av vår eller någon annan förnimmelse.

I själva verket finns ingen som helst motsägelse mellan hennes argument för bordet som standardfall och referens för “solid verklighet”, som förklarar meningen av “solid”, och idealistisk metafysik. Vad en hållbar idealistisk metafysik säger här är bara att bordet och dess soliditet inte existerar oberoende av vår förnimmelse i enlighet med den nya fysikens virvlande partiklar i tomrum, den gamla fysikens atomer, eller common sense’s naiva realism. De existerar som sådana endast som ett helt av förnimmelser, som obakomgåbart medvetandeinnehåll, vars intersubjektiva verklighet, ja objektivitet, måste fastställas på helt annat sätt. Det finns ingen materia eller ens någon matematisk verklighet bortom detta, som medverkar till uppkomsten av vår fenomenvärld.

Detta innebär på intet sätt att bordet inte är solitt. Det är just genom att vara bevetenhetsinnehåll, och enbart detta, som bordet och skåpet och stenen verkligen kan vara solida, som de i sig har alla de egenskaper som en dominerande empiristisk riktning betraktade som blott sekundära och som materialismen idag felaktigt tillskriver endast de mänskliga sinnenas och hjärnans uppfattningssätt.

Att Stebbings realistiska common-sense-uppfattning av soliditeten är felaktig uppvisas väl av den nya fysik som Eddington och James försvarade. Men denna fysiks uppfattning, såsom uttolkad av Eddington och Jeans, att soliditeten s.a.s. är overklig, är också felaktig, såtillvida som den kvarhåller ett moment av den abstrakt-rationalistiska scientismens hypostaserade och i någon mening som oberoende, yttre verklighet postulerade konstruktioner.

Om detta vymodus bibehålls kommer i längden knappast något blott fenomenologiskt försök, av Scrutons typ, att försvara och upprätthålla livsvärldens konkretion och värden vara tillräckligt. Det är i lika hög grad som den naiva realismen detta postulat, med alla dess teoretiska och inte minst praktiska konsekvenser, som är en illusion, en för moderniteten näranog konstitutiv och, genom de tillämpningar man tror sig berättigad att göra, för vår kultur förödande illusion. Den kan endast upplösas genom en rätt förstådd idealistisk metafysik.

Radikalhögern och de intellektuella

Svar till Rasmus Fleischer

Det visar sig att även Rasmus Fleischer, som driver bloggen Copyriot, gav sig in i den debatt om “radikalhögern” i slutet av förra året som inleddes av Björn af Kleens långa artikel i DN. Till skillnad från Kleen men i likhet med Expo och möjligen (hon uttrycker sig oklart) Maja Hagerman, påstår Fleischer explicit att jag gjort “antisemitiska” uttalanden.

I Kleens artikel, skriver han, “nämns bara tre personer med förankring i forskarsamhället: nationalekonomen Tino Sanandaji, idéhistorikern Jan Olof Bengtsson och arkivchefen Lars-Erik Hansen. Det är särskilt frapperande med Bengtssons antisemitiska uttalanden men av sådant märks inga direkta spår i hans bidrag till den utmärkta volymen Tysk idealism. Såvitt jag vet har varken Bengtsson eller Hansen någon hemvist på universitet eller högskola. Av de tre nämnda är det veterligen endast Sanandaji som ägnar sig åt forskning med direkt relevans för en nationalistisk rörelse.”

Jag inser att man inte kan fortsätta bemöta alla påhopp av det här slaget. Det är givetvis vid det här laget, efter mina svar till Expo, till Kleen, och till Hagerman, fullständigt överflödigt att säga mer i frågan om “antisemitismen” i det citat från mig i Kleens artikel som Fleischer avser. Jag besparar därför mina läsare ännu en upprepning och hänvisar Fleischer till dessa svar, men markerar för undvikande av vidare missförstånd av den typ som tydligen på sina håll uppstått att jag ingenstans i svaren har återtagit något av vad jag sagt eller bett om ursäkt för någonting: det enda jag har gjort är att förklara vad det är jag har sagt och vad jag inte har sagt.

Till skillnad från de andra har Fleischer alltså bemödat sig att gå till åtminstone en av mina vetenskapliga publikationer för att undersöka om någonting av den antisemitism han menar att Kleen visat att jag uttryckt här i bloggen återfinns i den. Jag välkomnar verkligen detta grepp. Gå igenom alla mina publikationer, akademiska såväl som andra: Fleischer kommer inte hitta ens några indirekta spår av “antisemitism”. Därefter har han att förklara vad som är så frapperande med den formulering Kleen citerar, och vilken hans definition av “antisemitism” är. Om Fleischer vidhåller att jag gör “antisemitiska” uttalanden kräver jag en utförlig och detaljerad debatt med honom om detta.

Det stämmer förstås att jag inte har “någon hemvist på universitet eller högskola”, och som jag i viss detalj förklarat beror det ju just på dessa angrepp av vilka Fleischers är ett i raden: p.g.a. dem fick jag i höstas inte längre fortsätta undervisa vid Lunds universitet.

Att jag överhuvudtaget svarar även på Fleischers angrepp beror på att han också säger en del annat, som är av åtminstone viss betydelse, och relaterat till vad jag tidigare skrivit om hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. “Onekligen har en del hänt sedan dess”, skriver han nu om detta fem år gamla inlägg. Han tycks instämma med Kleen i att det nu finns intellektuella i SD, eller att man, med Per Svenssons ord i Kleens artikel, nu åtminstone kan se “intellektuella på glid mot partiet”; mer entydigt tycks de accepteras som förefintliga i gamla SDU, som Kleen fokuserar på.

Fleischer gör några observationer om både termen intellektuell och termen akademiker med anledning av Kleens användning av dem. Han konstaterar riktigt att den senare under inflytande från anglosfären genomgår en betydelseförändring, från “person med examen från högskola eller universitet” till “någon som är anställd på högskola eller universitet, som forskare eller lärare”. Den förra, som även jag skrivit litet om, är enligt Fleischer “ett begrepp som varken har eller bör ha en fast definition”; han menar att det enbart “borde användas deskriptivt, men glider obönhörligen mot det normativa”. Detta skulle, inte minst i ljuset av Fleischers egen användning av termen, förtjäna att utredas närmare. Jag figurerar trots min brist på akademisk hemvist som akademiker i den nya snävare betydelsen, som Fleischer givetvis ser som en underavdelning till intellektuella; såvitt jag kan se nämns tre, inte bara två, ytterligare personer med “förankring i forskarsamhället” i Kleens artikel, men förvisso är detta inte många.

Fastän han är med på att en del hänt, tycks Fleischer fortfarande skeptisk till omfattningen av intellektuellas förekomst i partiet. Eller snarare i “radikalhögern”. Klein tenderar enligt honom att “överdriva radikalhögerns förankring bland ‘intellektuella’, utan att göra klart vilka och hur många dessa är”. Det är lite oklart vad han grundar denna uppfattning på. Att det finns många inom vad som är avses med “radikalhögern” som med normalt samtida språkbruk kan benämnas intellektuella är ju uppenbart. Det går snabbt, och kräver inte någon journalistisk specialkompetens, att hitta och identifiera dem på nätet.

Fleischer är, tror jag, orolig över förekomsten av intellektuella inom radikalhögern eftersom sådana utmanar och ifrågasätter den dominans av intellektuella inom vänstern som naturligtvis sammanhänger med den vanliga föreställning om den intellektuelle som jag diskuterat: den intellektuelle som per definition vänsterintellektuell, där “vänster” ska förstås som involverande ett stort komplex av med den västerländska radikala moderniteten sammanhängande antaganden av olika slag. Bl.a. just p.g.a. denna förståelse av begreppet tvekar ju jag själv att omfatta och bejaka det som beteckning på mig själv, trots att andra ofta gör det. Och såtillvida ser jag heller ingenting problematiskt med att det eventuellt inte finns några intellektuella i SD. Samtidigt inser jag att det, givet det sedan länge etablerade språkbruket, vore direkt vilseledande om jag uttryckte mig så. Termen är oundviklig, och det är förvisso också ett faktum att betydelsen av “högerintellektuell”, oaktat fenomenets tidigare relativa sällsynthet i Sverige, är fullt begriplig inom ramen för detta språkbruk.

Men nu var det alltså intellektuella i “radikalhögern”, inte i SD, som Fleischer talade om. Liksom Kleen kopplar han emellertid också på oklart sätt ihop de båda, och framför allt radikalhögern och det gamla SDU. Tongångarna är övertagna från Kleen: denna höger “återfinns strax till höger om Sverigedemokraterna” i “välbeställda kretsar i Sveriges storstäder“, “på Grand Hôtel i Stockholm”; den består av “elitister” i gamla SDU och kretsen kring Motpol/Arktos, på stort avstånd från “stolpskotten på riksdagslistan”. Heléne Lööw “fäller [sic] ett viktigt påpekande” i Kleens artikel: “Att placera tankegodset i en arbetarklass på landet blir ett sätt för intellektuella att befria sig från problemet. Det hänger också samman med den inbitna föreställningen om att kunskap är motgiftet. Att extremismen härrör ut ett bildningsproblem. Så är det naturligtvis inte. Detta är intellektuella skapelser. Även hos våldsutövarna.”

Kopplingen mellan SDU och radikalhögern är signifikativ, och ju karaktäristisk inte bara för dessa vänsterkritikers grepp och förståelse utan även för SD-ledningens. Frågan om definitionen av begreppet “radikalhöger” tränger sig naturligtvis på som oundviklig för diskussionens elementära meningsfullhet. Men någon sådan erbjuds inte. Större delen av Fleischers inlägg ägnas en artikel av Henrik Arnstad om nätuppslagsverket Metapedia, som har Wikipedia som förebild. Det är väl inte helt klart att Fleischer i allo delar Arnstads av Stefan Löfven övertagna uppfattning om SD som ett neofascistiskt parti, men att Metapedia är fascistiskt, eller “högerradikalt (för att inte säga fascistiskt)”, håller han med om, och han har endast helt marginella invändningar mot artikeln.

Vad som enligt Fleischer och Kleen är fascistiskt, neofascistiskt respektive högerradikalt, vad de senare termerna betecknar, och därmed vad exakt som genom de nya elitistiska intellektuella ska anses ha påverkat SDU och t.o.m. i åtminstone någon usträckning SD, förblir på detta sätt oklart; ingen begreppsutredning tillhandahålls, endast ett vagt hot utmålas: trots att så få akademiker i betydelsen forskare/universitetslärare nämns av Kleen och det är oklart hur många de intellektuella är, säger Fleischer att det ändå är “viktigt att vi som är verksamma i ‘akademiska’ eller ‘intellektuella’ sammanhang inte kan förvänta oss att slippa möta fascister eller andra högerradikaler där. Tvärtom tror jag vi måste räkna med mer sånt, om inte annat till följd av aktiva trollningsförsök.”

Den utsträckning i vilken jag kommit att associeras med allt detta, och det faktum att jag förvisso har förespråkat en politisk linje i några avseenden överensstämmande med gamla SDU:s, en linje för det “nya tredje” i SD, gör att jag inser att hela den här oklart suggestiva journalistiska bilden av intellektuell radikalhöger, antisemitism, forskarsamhället, SD/SDU, fascism, Cadierbaren och våld borde tittas närmare på.