Tom Engelhardt: Shadow Government
Surveillance, Secret Wars, and a Global Security State in a Single-Superpower World
Foreword by Glenn Greenwald
Haymarket Books, 2014
In 1964, a book entitled The Invisible Government shocked Americans with its revelations of a growing world of intelligence agencies playing fast and loose around the planet, a secret government lodged inside the one they knew that even the president didn’t fully control. Almost half a century later, everything about that “invisible government” has grown vastly larger, more disturbing, and far more visible. In his new book, Tom Engelhardt takes in something new under the sun: what is no longer, as in the 1960s, a national security state, but a global security one building a surveillance structure unparalleled in history and fighting secret wars that have turned the president into an assassin-in-chief. Shadow Government offers a powerful survey of a militarized America with 1 percent elections and a democracy of the wealthy that your grandparents wouldn’t have recognized.
Reviews:
“In his regular, incisive, and often searing columns, Tom Engelhardt has uncovered layer after layer of deceit, fraud, and distortion to reveal to us harsh truths about power and its exercise that we must comprehend, and resist, and reverse, if there is to be any hope of decent survival. Shadow Government is essential reading.” Noam Chomsky
“Tom Engelhardt is an iconoclast, but he also is the latest exemplar of a great American tradition. Like George Seldes and I. F. Stone before him, he has bypassed conventionally minded newspapers and magazines, and with his remarkable website and in books like this, found a way of addressing readers directly about the issues central to our time. Again and again, he goes to the heart of the matter, drawing on his awesomely wide reading, his knowledge of history, and his acute political radar system that uncovers small but deeply revealing nuggets of news and often makes me feel, enviously: how could I have missed that?” Adam Hochschild, author, King Leopold’s Ghost: A Story of Greed, Terror and Heroism in Colonial Africa
“This is a book about secrets and surveillance, but I’m here to tell you one secret its contents won’t. For more than a dozen years, Tom Engelhardt and his website or blog or postnewspaper wire service Tomdispatch.com have been one of the great forces on the side of clarity, democracy, openness, and really good writing. Tom himself, a legendary book editor, is also one of the country’s most eloquent and tenacious political writers, electronically publishing three essays a week for all these years and writing many of them himself. This collection, focused on the new Orwellianism, is some of the finest writing and finest public service gathered together in book form for your portable pleasure and outrage.” Rebecca Solnit, author, Men Explain Things to Me
About the Author:
Tom Engelhardt created and runs the TomDispatch.com website, a project of the Nation Institute, where he is a fellow. He is the author of The American Way of War and The United States of Fear, both published by Haymarket Books, a highly praised history of American triumphalism in the cold war, The End of Victory Culture, and a novel, The Last Days of Publishing. Many of his TomDispatch interviews were collected in Mission Unaccomplished: TomDispatch Interviews with American Iconoclasts and Dissenters. With Nick Turse, he has written Terminator Planet: The First History of Drone Warfare, 2001-2050. He also edited The World According to TomDispatch: America in the New Age of Empire, a collection of pieces from his site that functions as an alternative history of the mad Bush years. TomDispatch is the sideline that ate his life. Before that he worked as an editor at Pacific News Service in the early 1970s, and, these last four decades as an editor in book publishing. For fifteen years, he was senior editor at Pantheon Books, where he edited and published award-winning works ranging from Art Spiegelman’s Maus and John Dower’s War Without Mercy to Eduardo Galeano’s Memory of Fire trilogy. He is now Consulting Editor at Metropolitan Books, as well as the cofounder and coeditor of Metropolitan’s the American Empire Project, where he has published bestselling works by Chalmers Johnson, Andrew Bacevich, Noam Chomsky, and Nick Turse, among others. Many of the authors whose books he has edited and published over the years now write for TomDispatch.com. For a number of years, he was also a Teaching Fellow at the Graduate School of Journalism at the University of California, Berkeley. He is married to Nancy J. Garrity, a therapist, and has two children, Maggie and Will, and a grandchild, Charlie.
(Glenn Greenwald is a columnist on civil liberties and US national security issues for The Intercept and the author, most recently, of No Place to Hide: Edward Snowden, the NSA, and the U.S. Surveillance State. He lives in Brazil and New York City.)
Olga Peretyatko: Ah, tardai troppo…O luce di quest’anima
2013
Marcel Rosenbach & Holger Stark: Der NSA-Komplex
Edward Snowden und der Weg in die totale Überwachung
Deutsche Verlags-Anstalt, 2014
Edward Snowden hat enthüllt, wie weitgehend die Geheimdienste unser Leben überwachen. Nahezu täglich kommen neue Details der allumfassenden Spionage ans Licht. Die SPIEGEL-Autoren Marcel Rosenbach und Holger Stark konnten große Teile der von Edward Snowden bereitgestellten und “streng geheim” eingestuften Dokumente aus den Datenbanken der NSA und des britischen GCHQ auswerten. In ihrem Buch zeigen sie die gesamte Dimension eines Überwachungsapparates auf, der nicht nur die Privatsphäre bedroht, sondern die Grundlagen demokratischer Gesellschaften – und damit selbst diejenigen, die bislang glaubten, sie hätten nichts zu verbergen.
Pressezitate:
“Ein Thriller – und nichts weniger als die Geschichte des ersten großen Zivilisationsbruchs des digitalen Zeitalters, erzählt von zweien, die ihn aufdecken halfen.” Frank Schirrmacher
“Holger Starks und Marcel Rosenbachs Der NSA-Komplex enthüllt die ganze Dimension des Skandals…[D]as Buch [liest sich] wie der Roman zum Kriminalfall des Jahrhunderts.” Frankfurter Allgemeine Zeitung
“Zum Skandal, den die Enthüllungen des Whistleblowers Edward Snowden…ausgelöst haben, ist ein Buch erschienen, das man nur als Glücksfall bezeichnen kann.” Die Zeit
“Nicht nur wegen neuer Details eine lohnende Lektüre…Auch ein umfassender Überblick über die Ereignisse, die Edward Snowden zum Whistleblower werden ließen.” netzpolitik.org
“Marcel Rosenbach und Holger Stark liefern eine Anklageschrift zur NSA-Affäre.” Tagesspiegel
“Im Vergleich zu dem Sachbuch sind die Krimis von John le Carré langweilige Romanheftchen.” NDR Info
“[Die] ‘NSA-Affäre’…noch einmal in geballter Form zusammengefasst. Das ist einzigartig! Aber auch unbekannte Fakten liefern die Autoren.” Deutschlandradio Kultur
“Zeitgeschichtlich relevante, vor allem aber spannende Blicke hinter die Kulissen…Watergate-Feeling.” Frankfurter Rundschau
“Journalisten neigen zu Dramatisierungen, aber hier ist dies gar nicht nötig, um aus der Geschichte des Whistleblowers…einen Sachbuch-Thriller zu machen.” Süddeutsche Zeitung
“Marcel Rosenbach und Holger Stark haben ein faktenreiches, wichtiges, leidenschaftlich geschriebenes Buch vorgelegt, das den Leser mitnimmt.” Hans-Georg Maaßen, Präsident des Bundesamts für Verfassungsschutz
“Das exzellent recherchierte Buch gibt Einblicke in eine Überwachungsorgie der NSA, die jedes Vorstellungsvermögen übersteigt…Interessantes Buch, unbedingt lesen.” fachbuchkritik.de
“[Die Autoren] machen deutlich, wie dringend wir eine breit geführte informierte Debatte brauchen, die uns die heutige Dimension von Transparenz und Privatsphäre verstehen lässt.” Deutschlandfunk – Andruck
“Mit ihrem aufrüttelnden Buch…bringen die Autoren…neue Details über den NSA-Abhörskandal ans Licht – und zeichnen ein alarmierendes Gesamtbild.” hr2 Kulturradio
“[J]edem Leser lässt die Lektüre das Blut in den Adern gefrieren. Es ist ein Spionage-Thriller der allerübelsten Sorte…” NDR Kultur
“Pflichtlektüre zum NSA-Skandal…Schonungslos beschreiben die beiden Autoren den imperialen Machtanspruch der USA.” nzz.ch (CH)
“[Das Buch] findet die richtige Mischung aus erzählerischer Dramaturgie und Anschaulichkeit, einem recherchegesättigten Detailreichtum und einer politischen Analyse…Ein mustergültig gelungenes journalistisches Sachbuch.” DGAP – Internationale Politik
Über die Autoren:
Marcel Rosenbach, geboren 1972, ist seit 2001 beim SPIEGEL. Der Geheimdienstexperte, der seit Jahren über Sicherheits- und Netzthemen berichtet, ist dort stellvertretender Ressortleiter Wirtschaft. 2010 hat er gemeinsam mit Holger Stark für den SPIEGEL die Dokumente der Enthüllungsplattform WikiLeaks ausgewertet und 2011 den Bestseller Staatsfeind WikiLeaks geschrieben.
Holger Stark, geboren 1970, wurde nach Stationen bei der Berliner Zeitung, beim Tagesspiegel und beim Hörfunk 2001 Korrespondent im Hauptstadtbüro des SPIEGEL in Berlin, wo er von 2010 bis 2013 das Ressort Deutschland leitete. Seit Sommer 2013 ist er Korrespondent des Nachrichtenmagazins in Washington. 2011 wurde er mit dem Henri Nannen Preis ausgezeichnet.
Claude Sahut: Salón Dorado, Palacio de Gobierno, Lima
Den Boströmska världsåskådningen: Etik, 2
JOBs inledning Inledning Filosofins begrepp Fenomenologi, 1
Fenomenologi, 2 Läran om människan, 1 Läran om människan, 2
Om Gud och själens odödlighet, 1 Om Gud och själens odödlighet, 2
Om Gud och själens odödlighet, 3 Om Gud och själens odödlighet, 4
Den praktiska filosofin i allmänhet, 1 Den praktiska filosofin i allmänhet, 2
Den praktiska filosofin i allmänhet, 3 Den praktiska filosofin i allmänhet, 4
Vi finner sålunda, hur det ur olika synpunkter visar sig att en innerligare och varmare färgton ligger över Boströms sedelära än över den kantska, både om vi tänker på individen själv och på hans förhållande till Gud, medmänniskor och samhälle. Näppeligen har någon sedelärare så som Boström sökt låta livets innerligare förhållanden och individens subjektivt personliga intressen komma till sin rätt. Men han har icke därför uppoffrat den fordran på en rent oegennyttig moral, som utgjorde Kants styrka. Den livets fullhet, som människan tarvar, och som det sedligt goda, om det skall tillfredsställa hennes behov, måste skänka henne, kan här givas henne av det rent osinnliga, enär hon, till sitt osinnliga väsende betraktad, är medlem av en värld av oändlig innehållsrikedom, vars förverkligande i denna vår sinnliga värld är hennes högsta mål och högsta bestämmelse. Detta förverkligande sker därigenom att hon låter sin vilja bestämmas av sitt personliga liv, ett liv som alltid är ett innerligt samliv med andra. Vad som ger livet dess sanna värde, blir följaktligen här vårt personliga liv och våra personliga förhållanden.
Jämför vi detta resultat med det, vartill de tyska tänkare kommit som sökt övervinna kantianismens brister, så visar det sig lätt att dessa ingalunda haft samma framgång. Bland dem tilldrager sig Hegel i första rummet vår uppmärksamhet. Vi har talat om kantianismens tendenser till egenrättfärdighet. Det finns jämväl även sidor hos Kant, som kan så utföras att de leder till ett självsvåld, för vilket samhällsordningens lagar ingen helgd har. Vi finner båda tendenserna utförda av den nyromantiska skolan, som förgudade det mänskliga subjektet. Med detta varnande exempel för ögonen trodde sig Hegel böra vända sig mot Kants lära att sedligheten vore ett uttryck för det mänskliga förnuftet, och att det vore i den enskildes samvete som detta krav gjorde sig gällande. Att stödja sig vid detta som norm för rätt och orätt, det är, framhöll Hegel, att stödja sig vid en alltför svag pelare. Nej, det är människans plikt att böja sig under gällande lagar och rådande seder i det samhälle, hon tillhör, ty häri uppenbarar sig ett högre förnuft än hennes eget. Sedligheten blir då ej heller längre en strävan mot ett oupphinneligt mål, ej väsentligen förverkligandet av något som bör vara, utan subordination under något som redan är. Det förnuftiga är just det verkliga, nämligen det som är de för människolivet i det hela bestämmande makterna.
I detta liksom i Hegels läror i övrigt fann Boström uttrycket för en panteistisk världsåskådning, som ingen annan verklighet kände än den sinnliga verkligheten allena. Icke i de historiskt i sinnevärlden givna rättsnormerna och sederna bör den högsta normen för rätt och orätt sökas, utan allena i vårt eget medvetande, vårt samvete. Man må härvid blott besinna, att just detta samvete av oss kräver samliv med andra och följaktligen aktning för de former, i vilka detta samliv historiskt framträder. Sedligheten fordrar icke, att människan såsom person skall böja sig under en objektiv och opersonlig makt. Vi måste fasthellre i samhällslivet se ett till sitt innersta väsende personligt liv. Någon strid kan då omöjligen äga rum emellan den enskildes verkligen sedliga medvetande och samhällsmaktens rättvisa krav. Förefaller det än stundom som om så vore fallet, så beror detta antingen därpå, att sistnämnda krav varit obefogade, följaktligen ej ett krav av samhället i dess sanning, eller därpå, att den enskilde misstagit sig om vad hans samvete av honom egentligen fordrade.
I utförandet blir Boströms etik en karaktäristik av sedligheten ur olika synpunkter. Bland dessa upptager vi här endast dem som framgår ur en reflektion på det sedliga motivets innehåll. Vi har sett, att sedlighetens bud har sin grund i människoförnuftet själv, men att detta förnuft måste tänkas organiskt förenat med Gud och samhälle. Människan har i följd härav plikter såsom individ, samhällsmedlem och medlem av Guds rike, och hennes sedliga liv kan i följd härav betraktas ur individualitetens, socialitetens och religiositetens synpunkt eller har m. a. o. ett individualitets-, ett socialitets- och ett religiositetsmoment. Vi vill se till, hur saken gestaltar sig när den betraktas ur dessa olika synpunkter.
Genom framhållandet av sedlighetens individualitetsmoment vill Boström framhålla Kants lära att sedligheten är ett uttryck för människans eget väsen. De plikter som ur denna synpunkt åligger människan, är också i allmänhet de som av den kantska etiken blivit framhållna. Icke sin lägre, sinnliga natur, utan den högre, förnuftiga bör människan göra till princip för sitt liv, andra människor bör hon såsom med henne själv lika berättigade individer visa den aktning som medvetandet om den personliga individens värde (”människovärdet”) endast kan ingiva, och mot ”det högsta väsendet” kräves av henne en obegränsad vördnad. Så långt kommer man genom att med Kant betrakta sedligheten ur individualitetens synpunkt – men icke egentligen längre. Det lägre är det högre motsatt. Individ står vid sidan av individ. Sinnlighetens positiva bruk som organ och medel för det högre livet, kärleken till Gud och nästan, grundad i personligt samliv med dem, framstår däremot icke här i sin fulla dager.
Dessa ensidigheter hade Hegel sökt åtminstone delvis avhjälpa genom att framhålla sedlighetens socialitetsmoment. Med honom är Boström i denna punkt ense. Sedligheten är ett samliv med andra inom det mänskliga samhället i alla dess former. Människan får icke blott betrakta det sinnliga goda som något, som icke får vara det högsta för henne, hon måste betrakta det som ett för henne och andra människor gemensamt gott, som hon skall bruka som medel till sitt och deras bästa. I sina likar måste hon se ej blott med henne lika berättigade individer, hon måste betrakta dem som medlemmar i samma samhälle. Hon har specifika plikter emot sina närmaste, emot medlemmarna av det fädernesland hon tillhör, och i vars tjänst hon måste offra sitt livs krafter – och hon får ej glömma att i hela mänskligheten se ett helt, som hon tillhör, och vars väl, vars fortskridande i andlig och materiell utveckling aldrig får vara henne främmande eller likgiltigt.
Emellertid hade Hegel i samhället sett en objektiv eller opersonlig makt, under vilken människan bör böja icke blott sitt godtycke, utan i viss mån även sin på samvetets vittnesbörd grundade övertygelse om det rätta – samt i följd av den motsättning emellan individ och samhälle, varav denna lära är ett uttryck, sett sig ur stånd att giva individualitets- och socialitetsmomentet en på en gång självständig och samstämmig ställning emot varandra, och framhållit det senare på det förras bekostnad. Boström opponerar sig skarpt emot en dylik lära. Samhället kan ej ålägga människan något som strider mot det individuella förnuftets fordringar. En nyckel till lösningen av den uppgift som i och genom denna fordran förelåg honom, fann han dels däri att han, som strängt fasthöll den sanna verklighetens systematiska form, kunde lära å ena sidan att människoförnuftet såsom en idé i Gud kunde ålägga människan verkliga förpliktelser, å den andra att det för individen, just såsom individ, vore väsentligt att leva i samhället – dels däri, att han över den faktiskt eller historiskt i samhället gällande lagen satte en annan och högre, en rationell lag, för vilken den historiska borde vara ett, såvitt möjligt, fullständigt uttryck. Det närmare utförandet torde lättast fattas i sitt sammanhang med samhällsläran. Här må blott anmärkas att då för Hegel även människans samhällsintresse, så vitt det har en individualiserad form, hennes kärlek till sin familj och sitt fädernesland – såsom omfattande något som, ehuru högre än individen, dock även vore bestämt att försjunka i världshistoriens allt uppslukande ström – egentligen blott kunde erhålla ett relativt värde, får däremot för Boström samhällslivets individuella sida, och därmed även samhällsförhållandenas personligt innerliga karaktär, en verkligen absolut betydelse.
Men Boström framhåller också att i sedligheten ingår ett religiöst moment. Klart och bestämt uttalar han detta så, att han betraktar människans sedliga liv som en gudstjänst, och på varje människa ställer kravet att hon skall se hela sitt liv ur denna synpunkt. I det skarpa betonandet av denna sida i det sedliga livet har vi funnit något för Boström och hans närmaste föregångar inom fäderneslandet tämligen specifikt. Väl är hos Kant och hans efterföljare i Tyskland i olika vändningar den sanningen framhållen, att den sedliga människan ej kan undvara tron på en högre makts ledning, men hos ingen av dem ser vi detta utfört så, att människan just i sitt sedliga liv betraktas som en Guds tjänare på jorden eller uppfyller Guds vilja just i och genom ett sedligt liv. Antydningar i denna riktning saknas väl ej, men de kommer aldrig till fullständigt utförande. Det religiösa intresset kommer i följd därav att intaga en till det profana intresset i det hela och därmed också till många sedligt berättigade intressen i viss ån motsatt eller åtminstone för dem indifferent ställning. Samma uppfattningssätt saknas ej heller hos målsmännen för religionen. Själve Luther är, så kraftigt han än betonar de profana intressenas av medeltidsaskes förbisedda rätt, dock ej främmande för en dylik åskådning. Livet i familjen och staten blir för honom väl tillåtna, men också i det hela blott tillåtna. De betraktas huvudsakligen såsom religiösa adiaphora, och först i andra hand säges att människan genom en verksamhet i dessa intressens tjänst verkligen tjänar sin Gud.
Obestridligen har Boström i direkt personlig livserfarenhet funnit anledning till att så betstämt som han gjorde betona sedlighetens religiositetsmoment. I hans världsåskådning fanns dock även anledningar till undvikande av svårigheter, som kunnat ställa sig hindrande i vägen för ett vetenskapligt genomförande av hans lära i denna punkt. Vi påpekar blott, att all sedlighets grund, människoförnuftet, enligt honom är en idé i det gudomliga förnuftet, och att det just i följd härav kan ovillkorligen förplikta, varför sedlighetens fordringar ytterst blir krav av det gudomliga förnuftet själv.
I följd av sedlighetens religiositetsmoment framstår människans plikter i förhållande till sinnligheten och mot medmänniskor i en annan och ny belysning. Det sinnligt goda blir nu icke blott ett lägre, som ej får sättas i det högres ställe, ej heller blott och bart ett för andra gemensamt gott, som skall tjäna det gemensamma ändamålet såsom medel, det blir ett lån av Gud, som skall till hans heliga ändamål användas, och för vars bruk människan är skyldig honom redovisning. Vad detta innebär och betyder med avseende på människans plikter i speciella fall, kan vi här ej närmare utföra.
Ehuru hos olika människor det ena eller andra av de nämnda momenten kan vara det mer förhärskande och för livet bestämmande, är de dock till väsendet blott olika sidor hos samma liv. Hos ingen sedlig människa kan det ena eller andra fullständigt saknas. Mot varje pliktindelning i en betydelse som innebure ett förbiseende härav opponerar sig Boström.
Såsom grundtanken i Boströms sedelära kan vi följaktligen angiva, att människans sedliga goda är hennes eget personliga liv, vilket till sin art och sitt väsen är ett personligt samliv med andra i olika former och ett evigt liv i Gud, samt att den sedliga verksamheten är en fri självutveckling, syftande till förverkligandet av detta liv. Sinnligheten hos människan får i och för denna verksamhet en positiv betydelse, som organ och medel för ändamålets vinnande.
Vladimir Borovikovsky: Elena Naryshkina
Ehrenkrona och socialkonservatismen
Olof Ehrenkrona fortsätter sin polemik, nu på det ideologiska planet, och citerar igår i en tråd på Thomas Gürs Facebook-sida ett långt stycke från mitt inlägg om den historiska skolan i nationalekonomin. Som Carl Bildts närmaste man i öst var Ehrenkrona ingalunda någon oviktig person i debatten om Ukraina-krisen och Ryssland. Denna gång är det – med anledning av att Samtiden fått en intressant ny politisk redaktör och ansvarig utgivare, Markus Jonsson – enbart ideologin han fokuserar på.
“Bara som konsumentupplysning”, säger Ehrenkrona om det citat från mitt inlägg som han tillhandahåller – ett inlägg som han kallar “en ganska typisk socialkonservativ text om den historiska skolan i nationalekonomin”. Här måste man sätta frågetecken. Hur många socialkonservativa texter om den historiska skolan i nationalekonomin skrivs idag? Man blir mycket nyfiken på vilka andra som skriver sådant. Ett hopp väcks om en bredare nyupptäckt och förnyelse. Men jag måste tyvärr betvivla att det finns så många andra sådana texter att det är möjligt att under jämförande av min med dem kalla min “typisk”.
Med “konsumentupplysning” menar Ehrenkrona dock – talande till vad han åtminstone själv tror vara en sluten krets av politiskt och ekonomiskt dogmatiska radikalliberaler för vilken inga argument krävs – att det blotta citatet skall vara entydigt och slutgiltigt avskräckande.
SD håller väl, tror Ehrenkrona, på att fylla begreppet socialkonservatism “med något slags modernt innehåll”. Det stämmer självfallet, såtillvida som partiet, i enlighet med det historiska synsättet, har att hantera nya historiska situationer – något som enligt just detta synsätt dock på intet sätt är detsamma som att tappa bort historiskt givna erfarenheter, värden och insikter: istället handlar det om att i den nyskapande traditionalismens anda hålla dem levande och forma det “moderna innehållet” i enlighet med dem.
För Ehrenkrona har termen “modernt” dock som vanligt bara den till synes obotliga liberala radikalismens innebörd: ett annat innehåll, ett helt nytt, en brytning med och ett avståndstagande från det tidigare innehållet. “De klassiska hänvisningarna till Disraeli – anglosaxisk tradition – och Bismarck – tysk idealistisk – håller ju knappast idag”, heter det om hänvisningar som, förutom jag själv, även Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson gjort.
Naturligtvis håller dessa hänvisningar idag. I själva verket är det inte minst just de hänvisningarna vi behöver. Den anglosaxiska traditionen går givetvis tillbaka till och konceptualiserades på ett sätt som är av bestående betydelse för all konservatism av Burke, men kompletterades av bl.a. Disraeli med en social dimension av ny typ. När det gäller den tyska idealismen kan det enbart vara okunskap som får Ehrenkrona att – med hela den svenska kulturradikala strömningens tröttsamma förutsägbarhet alltifrån Strindberg och Hägerström – vifta bort den på det sätt som här sker. Mitt inlägg var ett i en serie där jag försöker lyfta fram socialkonservatismens akademiska ursprung, i syfte att komplettera det som Mattias Karlsson och andra i SD hittills tagit upp.
Jag ser den historiska nationalekonomiska skolan som en del av vad jag kallar den vidare tyska (naturligtvis inte uteslutande tyska, men av Tyskland överallt i hög grad inspirerarade) idealistisk-historicistiska traditionen. Det akademiska intresset för denna tradition och dess olika varianter i olika länder har länge varit kontinuerligt växande, och dess allmänna sanningar och insikter är av grundläggande betydelse även för all i s.a.s. högre mening modern humanistisk samhällsvetenskap och politisk filosofi.
Historicismen som sådan, idealismens förståelse av det mänskliga tänkandets natur och den skapande fantasin, värdefilosofin, hermeneutiken, fenomenologin i vidare mening – allt detta, inte bara den metafysiska idealismen, har länge varit obegripligt för den dominerande, ensidigt och flackt rationalistiska, kulturradikala, modernitetsutopiska och på botten nihilistiska svenska borgerligheten. I stället har man helt följt efter vänstern i det strindbergianska och hägerströmianska skifte som filosofiskt och ideologiskt senare modifierades av de common-sense-empiristiska, positivistiska, analytisk-filosofiska (i den snäva, specifika meningen), popperianska och övriga ohållbara torftigheter man än idag klamrar sig fast vid.
Att man gör det är i mycket en följd av den efterkrigstida orienteringen mot USA, som innebar en katastrofal utarmning genom sin ensidighet både i den meningen att de kontinentaleuropeiska influenserna gick förlorade (eller endast tillägnades via deras amerikanska översättning i olika bemärkelser) och i den meningen att USAs kultur och tänkande assimilerades med sådan beklaglig selektivitet. Att Ehrenkrona framstår som helt genomdrypt av denna anpassnings typiska mentalitet i allmänhet förklarar naturligtvis också den okritiska urskillningslöshet med vilken han ställt sig i Bildts och därmed den liberala och neokonservativa amerikanska eller pseudo-amerikanskt globalistiska utrikespolitikens tjänst.
Men är det någonting som inte längre håller idag så är det hela detta åsiktspaket och dess referenser. Hans Zetterberg var en av ytterst få svenska konservativa tänkare med direkt inflytande på den borgerliga politiken och opinionsbildningen som förstod dess ohållbarhet i åtminstone några aspekter och där gick i en annan riktning. Hoppingivande här var även Axess’ öppning mot Roger Scruton, inte minst genom Thomas Gür: en tänkare med helt annan förståelse än den svenska borgerlighetens intellektuella för de riktningar jag här försvarar.
Än mycket längre går dock Claes Ryn, som i sin värdecentrerade historicism upptar många av de essentiella sanningarna i den tyska och europeiska idealistisk-historicistiska traditionen, och dessutom visar hur de kan konstruktivt förenas med, ja äger partiella motsvarigheter i amerikanskt tänkande, även utanför den distinkta amerikanska varianten av den allmänidealistiska strömningen, hos Irving Babbitt.
I den värdecentrerade historicismen förenas därmed just anglosaxisk tradition i dess bästa tänkbara, klassicistiskt kompletterade burkeanska form med en kritiskt balanserad tillägnelse av just den tyska idealismen. Historiskt är ju detta på intet sätt ett mysterium, såtillvida som Burke själv omedelbart fick ett stort inflytande i hela Europa och inte minst i Tyskland, där han själv därmed bidrog till det historicistiska tänkandets utveckling, den historiska skola av vilken den nationalekonomiska är blott en gren. Och den förnyade syntes som Ryn står för har naturligt nog också fått avsevärt inflytande i den genuina amerikanska konservatism som sedan länge står för en stor del av kritiken av den neokonservativa ideologin och politiken.
Som på djupet kan studeras i denna blogg är därför också denna förening av anglosaxisk tradition och tysk idealism i den värdecentrerade historicismens form central för min egen socialkonservatism. I den artikel Ehrenkrona citerar är syftet endast att komplettera och delvis modifiera den medels hänvisningar till och framlyftande av andra moment i den vidare idealistisk-historicistiska traditionen, på samma sätt som när jag skriver om den idealistiska personalismen, som även den äger en samhällsfilosofisk och politisk-filosofisk dimension. Efter ett i så många avseenden katastrofalt århundrade i hög grad dominerat av Ehrenkronas idéer blir det alltmer uppenbart att det i stället är just denna förening av det han lättvindigt förkastar, ja kanske endast denna förening, som, kreativt förnyad, håller idag. Bara som konsumentupplysning.
Olga Peretyatko: Ah, tardai troppo…O luce di quest’anima
2011
Hans Edfeldt
Edfeldt, Hans, universitetslärare, filosofisk skriftställare, f. 28 juni 1836 i Ed, Västernorrlands län, student i Uppsala 1861, ägnade sig med iver åt filosofiens studium och åtnjöt därvid Boströms undervisning, även sedan denne 1863 avgått som emeritus och ända till hans död. E. blev filos. kandidat 1867, docent i praktisk filosofi 1868, filos. doktor 1869, var längre tider förordnad att förestå professuren i nämnda ämne och fick 1896 professors n. h. o. v. Han har genom flitig skriftställarverksamhet sökt närmare utföra Boströms läror, företrädesvis på den praktiska filosofiens område, och utgivit Boströms “Samlade skrifter” (bd 1 och 2 1883, bd 3, i förening med E. J. Keyser, 1891). [Död 1909.]
Ugglan (moderniserad stavning)
[S]in för boströmianismens fortsatta utveckling mest skickelsedigra insats gjorde [Nyblaeus] genom sin berömda strid med Hans Edfeldt angående Boströms lära om Guds idéer. Edfeldt…hade 1883 givit ut första delen av en utgåva av Boströms Skrifter. Till den hade han skrivit ett förord som gav en framställning av Boströms filosofi i dess sammanhang med tidigare riktningar. Det var mot en punkt i denna teckning som Nyblaeus opponerade sig. Enligt Edfeldt lärde Boström att Guds idéer, sådana de uppfattades av Gud själv och i sanning var, alla vore oändliga. Varje människas idé skulle således egentligen och för Gud vara absolut och oändlig, relativ och ändlig bara för sin egen ofullkomliga uppfattning: ‘Men såsom tillvarande äro icke väsendena i och för sig sjelfva detsamma, som de äro i sin ursprunglighet och sanning eller i det gudomliga förnuftet. I det gudomliga förnuftet äro de absoluta väsenden; såsom tillvarande deremot äro de endast relativa eller ändligt förnuftiga väsenden.’…
1. Nyblaeus menade…att antagandet av flera absoluta väsen innebar en form av polyteism. Det oändliga tillåter inte någon pluralis. Mot detta anförde Edfeldt att de övriga absoluta väsendena inte hade något liv utom Guds oändliga liv och att de vore blotta bestämningar till det gudomliga subjektet. Ett sådant försvar ville Nyblaeus emellertid inte acceptera utan ansåg att om Gud vore de övriga oändliga väsendenas subjekt skulle därmed dessas ‘oändlighet eller fulla jämlikhet med Gud’ vara upphävd.
2. Ett relaterat argument hos Nyblaeus utgår från principen om identitas indiscernibilium: Om nu Guds idéer har oändlighet och alla formella attribut gemensamma med honom själv – vad finns det då som skiljer dessa idéer från varandra eller från Gud själv? Om s.a.s. de olika idéerna i talserien inte skiljer sig åt genom sin olika grad av fullkomlighet, utan alla är absoluta, måste de inte då sammanfalla till en?
Edfeldts svar på denna invändning är inte tillfredsställande. Han kan egentligen bara anföra att de olika idéerna skiljer sig från varandra genom den olika graden av klarhet hos deras perceptioner. Men detta besvarar inte frågan om inte idéerna för Gud ändå måste sammanfalla. För honom skall ju de olika graderna av klarhet inte existera!
3. Nyblaeus förebrår också Edfeldt att han undanröjer varje möjlighet att förklara det ändliga ur det oändliga. Om ingenting ändligt finns hos Gud – hur kan då det ändliga förklaras utifrån honom? Edfeldts försvarsmanöver är att vända på steken: att förklara det ändliga ur något ändligt hos Gud vore att gå i cirkel. En lösning av problemet fordrar just att det är ur det oändliga som det ändliga förklaras.
Mer effektiv är Nyblaeus måhända när han varierar sitt argument: Hur kan Edfeldt förklara att Guds idéer, som i verkligheten är oändliga och fullkomliga, ändå har en ofullkomlig perception av sig själva? Hur kan fullkomliga väsen uppfatta något på ett ofullkomligt sätt, vilket hela antagandet om en fenomenvärld dock förutsätter? På detta har Edfeldt egentligen inget svar. Men han riktar motargument mot Nyblaeus’ ståndpunkt som visar, att förklaringen av det ändliga ur Gud kanske inte blir så mycket lättare om man accepterar denna.
4. Edfeldts kanske viktigaste argument mot Nyblaeus’ position säger att om Guds bestämningar är relativa så måste även han själv vara relativ.
Mot detta invänder Nyblaeus att ett subjekt inte behöver ha samma karaktär som sina bestämningar eller en helhet samma karaktär som ett moment i denna helhet. Det jämna talet 10 innehåller det udda talet 9 utan att för den skull vara udda.
Här vill Edfeldt likväl mena att det organiska förhållandet mellan Gud och hans bestämningar utesluter ett sådant resonemang. En organism som har en missbildad lem är ju själv missbildad!
Rent formellt förefaller Nyblaeus här ha rätten på sin sida. En person med svart hår behöver ju t. ex. inte själv vara svart, även om han är en organism.
5. Starkare står Edfeldt när han varierar sitt argument på ett sätt som gör det oberoende av formallogiska fallgropar. Att en idé är ändlig och relativ innebär ju i Boströms system att den är empirisk, hör fenomenvärlden till. Om då vissa av Guds bestämningar är ändliga måste det innebära att dessa är empiriska. Gud skulle då till en del höra hemma i fenomenvärlden, en orimlighet från Boströmska utgångspunkter. Edfeldt för tankegången vidare genom att säga att Gud då heller inte skulle kunna förstås utom genom en hänvisning till fenomenvärlden, empiriskt. Därmed hamnar man i panteism, sådan Ribbing definierat innebörden av denna.
Svante Nordin, Den Boströmska skolan och den svenska idealismens fall (1981), 69-72.
Olle Bengtsson 