Month: May 2014

Conférence de presse de Marine Le Pen à Bruxelles

Som jag skrev igår fanns det ingenting som helst förvånande i måndagens besked att Sverigedemokraterna avvisar samarbete med Front National under den kommande mandatperioden i Europaparlamentet, och i stället önskar samarbeta med Dansk Folkeparti och UKIP. Det hade varit närmast omöjligt att välja att söka sig mot det franska partiet efter Dansk Folkepartis ytterligt fientliga inställning – redan innefattande ett avvisande av SD på grund av blotta möjligheten att vi skulle kunna göra det – och UKIPs nästan lika starka fördömande.

Att beslutet var ofrånkomligt innebär emellertid inte att det var riktigt i en så att säga större och djupare mening. De sakliga grunderna – såsom skilda från medias kampanjer – för avvisandet förblir alltså för mig obegripliga; ingen gör ens ett seriöst försök att redovisa och förklara dem. Detta visar tydligare än något annat just nu de radikalideologiskt drivna medias makt. Konsensus råder i alla läger. FN är extremt, rasistiskt och antisemitiskt, punkt. All undersökning och diskussion är överflödig.

Dock finns i detta läge en fråga som även FNs svenska, danska och brittiska motståndare måste kunna besvara: vilket ska deras förhållningssätt till FN under den kommande mandatperioden bli? Det finns representanter för SD som med Kristina Winberg nu tycks vilja förneka att det inom det egna partiet finns något som helst stöd för det franska partiet och samarbete med det: hennes uppfattning att inget jubel, som först rapporterats, hörts under valvakan när FNs valresultat stod klart, upprepas nu av andra. På flera sätt försöker man minimera betydelsen av de existerande kontakterna, och vidga avståndet. Det intryck man får är att vissa vill att man nu inte ska ha några kontakter alls; att det är oacceptabelt att förespråka samarbete under kommande mandatperioder.

Men ett sådant förhållningssätt är omöjligt. Även Åkesson upprepade tidigare på måndagen att FNs utveckling var intressant, och i uttalandet till SD-Kuriren förklarade han att beslutet att inte samarbeta med dem bara gällde den kommande mandatperioden. Det var kloka formuleringar i detta läge som jag menar tydligt bör vidareföras till den franska partiledningen. För i verkligheten är det, upprepar jag, omöjligt att inte fortsätta upprätthålla goda relationer till FN. Eller åtminstone borde det vara det.

Marine Le Pen besökte under hösten SD i Stockholm, utmanande de franska radikala medias försök att giftstämpla SD som ett långt mer extremt o.s.v. parti, med vilket samarbete skulle vara komprometterande – allt på samma sätt som svenska media utmålar FN och hotar med konsekvenserna av kontakter för SDs del. Under henne har FN under de senaste åren haft oavbrutna framgångar. De är nu Frankrikes klart största parti. Det innebär att de stöds av mycket stora delar av Frankrikes bildade medelklass. Det är knappast troligt att, under överskådlig tid, ett nytt parti, ett parti av DFs eller UKIPs typ, skulle uppstiga och tränga undan FN. För närvarande tyder ingenting på att framgångarna skulle upphöra. Fortsätter de, skulle Marine Le Pen kunna bli en framtida president i ett av Europas största och viktigaste länder.

Vad händer då? Ja, en sak som är fullständigt utesluten är att undvika att “samarbeta” med FN eller dess representanter. Det skulle alla partier tvingas göra, och främst naturligtvis regeringspartierna. Om SD på allvar önskar politiskt inflytande och politiska resultat, vore det högst ofördelaktigt att ha avvisat samarbete och tidigare uppbyggande av kontakter; omvänt vore det en oerhörd fördel att stå nära presidenten och hennes parti. SD ligger långt efter FN i utveckling, storlek, växt, kompetens och inflytande. Om inte förr, så skulle samarbete med dem ge en enorm draghjälp när de når regeringsmakten.

Vi vet inte om detta kommer ske; vi vet, i ljuset av den vanliga strategi som i Frankrike används mot FN i presidentvalen, att det fortfarande kan vara en lång väg dit. Men redan nu är det, menar jag, av flera skäl både oundvikligt och önskvärt för SD att upprätthålla goda förbindelser med detta franska parti som, tillsammans med sin framgång, visar alla tecken på en sund och, i högre mening, normal utveckling.

Även med de andra partier som troligen kommer bilda en grupp i parlamentet tillsammans med FN har SD haft en hel del kontakt: FPÖ, Vlaams Belang, Wilders’ frihetsparti (PVV), m.fl. Vad som här sagts om förhållandet till FN gäller även dem, som SD alltså nu inte heller kommer formellt samarbeta med. Även de berörs förstås av giftstämplingen av sin samarbetspartner, men eftersom det är FN som hela tiden fokuseras på inte bara av media utan av DF, UKIP och nu även SD som helt oacceptabla, är det dem även jag måste ägna den mesta uppmärksamheten.

Det spel rörande samarbete och gruppbildningar som vi nu kan följa i Europa hos DF, UKIP och några andra partier, nu inkluderande SD, är tyvärr bisarrt. Det finns självklart en mycket stor mängd viktiga frågor där verkliga politiska skillnader föreligger, inte minst genom de respektive ländernas olikheter i historia, kultur, ekonomi och annat. Detta är frågor, och skillnader, som verkligen skulle behöva hanteras, och som måste hanteras när fungerande samarbete kommer till stånd. Även i de frågor som framför allt karaktäriserar och förenar dessa partier i en gemensam kategori finns åtminstone stora tonviktsskillnader.

Men inget av detta är vad spelet handlar om. Det enda som tycks bestämma de olika dragen och motdragen är hur de olika deltagarna genom sina relationer till varandra positionerar sig på den politiska skalan mellan det korrekta och det icke-korrekta. Med andra ord, det är inte de centrala, påträngande, ja för Europas framtid avgörande sakfrågorna som spelet handlar om, utan endast den problematik samtligas gemensamma motståndare uppställer. Man spelar inte det egna spelet. Därför är det hela, som jag skrev igår, tjafs, nonsens.

Inte minst när man lyssnar till danskarnas uttalanden om FN, är det lätt att se framför sig en fortsättning där partierna faktiskt förblir oförmögna att ta sig ur detta spel med dess för dem själva så ogynnsamma och främmande regler. När man dessutom tar i beaktande å ena sidan den otillräckliga nationalism som några av dem främst bygger på, och å andra sidan den ohållbara populism som dominerar hos andra, och den förening av dessa som med olika proportioner finns hos många, förstärks denna dystra bild av att de kanske inte överhuvudtaget kommer kunna samarbeta på ett konstruktivt sätt.

Därmed skulle också de, och inte bara de gamla före detta konservativa och kristdemokratiska partier om vilka vi redan tvingats ge upp hoppet, bli odugliga och omöjliga som framtida bärare och förnyare av en human, frihetlig, nyskapande traditionalism, förmögen att rädda Europa och dess centrala kulturtradition i dess politiska aspekt. Därför måste denna futtiga, isolerande splittring stoppas. I hög grad torde det vara en fråga om de interna partikulturerna. Klarsyn bortom mediaförvrängningarna, utblick, långsiktighet, disciplin – allt detta krävs. Men det blir bara möjligt med en motiverande vision. Och denna vision kan endast vara en sann Europatanke, kopplad till en realistisk förståelse vår – alla våra länders – verkliga ställning och våra verkliga intressen i det globala sammanhanget.

De partier som just nu minst spelar det nämnda spelet är just FN och de partier som förväntas ingå i dess EP-grupp. Här ser därför snabba framsteg ut att ske. Och signifikativt nog är det också här som man kommit längst i samlingen kring den nödvändiga, förenande Europaidé som växer ur vår världsdels historia och ger verkligt utrymme åt dess egen mångfald. Det är beklagligt att det var oundvikligt, att det gjorts oundvikligt – och inte bara av media – för SD att under den kommande mandatperioden ställa sig utanför denna europeiska gemenskap, till förmån för vårt kära men lilla grannlands i EP obetydliga parti och det föga Europabejakande UKIP. Det reducerar möjligheterna till åtminstone den för mig mest intressanta typen av inflytande och resultat.

Men om SD redan nu förbereder sig för nästa mandatperiod, inte avbryter de informella kontakterna med FN, och samtidigt gör det bästa av (det idag inte ens säkerställda) samarbetet med DF och UKIP, finns ändå en möjlighet att i någon mån bidra till en gynnsam utveckling för det större, alternativa Europasamarbetet. Nämligen genom att försöka övertyga DF och UKIP om sanningen i Åkessons övertygelse att FNs utveckling är intressant, och hålla dörren öppen för en framtida ny konstellation. Kanske kan man även göra det som non-inscrit.

Det är inte mycket. Inte mycket att bli entusiastisk över, från det distinkta perspektiv på Europa som jag försöker försvara i den här bloggen. Förvånande lite, i själva verket, i dessa dagar av firande. Men det är något. Det är allt. Vad kan man göra. Vad som sker var oundvikligt.

Här ser vi några av våra trevliga franska vänner i Front National under segerkvällen i Paris. De flesta har figurerat här i bloggen förut, såsom den kände geopolitikern, nu Île-de-France-representanten i EP, Marine Le Pens utrikespolitiske rådgivare Aymeric Chauprade, Marion Maréchal-Le Pen från Nationalförsamlingen, och ungdomsförbundets ordförande, den med SDU samarbetande Julien Rochedy, som intresserar sig för Europatanken, uttalar sig i vad jag hittills fått intrycket är de rätta termerna om det verkliga Europasamarbete som idag krävs, och säger sig just ha utgivit en bok med titeln L’Union européenne contre l’Europe, men som inte svarat på mitt påpekande att förlaget, högst olämpligt, inte tycks kunna distribuera den utanför Frankrikes gränser, till det övriga Europa; från andra i Frankrike kommer i stället svaret att den inte finns tillgänglig där heller! Beklagligt, eftersom det tycks vara en bok som i högsta grad behövs just nu. Ny är viceordföranden Louis Aliot (FN har flera viceordföranden – en intervju med Florian Philippot, översatt av Tobbe, kan ses nedan i Politik-kategorin).

Vi ser hur några av dem uttalar sig, fulla av tilltro till Sverigedemokraterna, om det kommande samarbetet med oss. Idag är de förstås besvikna. Därför bör nu, föreslår jag, kommuniceras till dem att Åkesson finner FN intressant, och endast ser sig tvungen att utesluta samarbete under den kommande mandatperioden, men att möjligheten till sådant kvarstår på längre sikt.

Frågan om vilka partier Sverigedemokraterna ansluter sig till i Europaparlamentet är, som framgått, av central vikt från mitt perspektiv och för mitt – begränsade – politiska engagemang, och det är naturligtvis nödvändigt att återkomma till den nu när det glädjande valresultatet föreligger.

Under lång tid har det från partiet hävdats att man inte kunnat meddela med vilka man vill eller eftersträvar att samarbeta, och att detta inte minst berott på att man inte kunnat veta något om vilka partigrupper som skulle finnas, och vilka nya som eventuellt skulle bildas, efter valet. Flera möjligheter hölls öppna, man lärde känna partier i olika länder, sonderade. Efter att valresultatet nu föreligger, skulle – det var det intryck som gavs – en längre period av förhandlingar om gruppbildningar följa, en process ur vilken SDs ställningstagande skulle växa fram.

Senast igår svarade partisekreteraren Björn Söder i SvD på frågorna om vilka som är tänkbara att samarbeta med, och när besked kan förväntas om detta, att ”det återstår att se”; “Vi får sondera terrängen”, hette det, “men vi kommer inte att skynda fram det. Det får ta sin tid. Det är mycket möjligt att det inte kommer förrän i höst någon gång.” På frågan om det kan vara så “att ni medvetet skjuter beslutet framför er för att inte störa utgången i riksdagsvalet”, svarade han: ”Nej, det är inget medvetet. Men vi vill ju diskutera i lugn och ro och inte hasta fram något. Det får ta den tid det tar.”

I SVTs Agenda Special under gårdagskvällen svarade den nu invalda, ännu icke fullt mediatränade o.s.v. toppkandidaten Kristina Winberg på frågan om det skulle kunna bli så att SD sätter sig i samma grupp som Front National, att ”Vi har ju inte bestämt än, vi måste ju förhandla nu och prata med andra partier om hur det ser ut” och ”i dagsläget kan jag inte säga någonting om det”. På frågan om det är tänkbart svarade Winberg att ”vi måste ju se här på de olika, hur de grupperas och så vidare”; och på frågan om hon inte säger nej till FN, att ”Jag säger inte någonting för vi måste prata med de olika politiska partierna”. ”När vi inte vet vilken grupp som kommer bildas kan vi ju inte ge besked om det.”

Det var därför inte konstigt att många blev förvånade när Jimmie Åkesson igår kväll, d.v.s. samma dag som den citerade intervjun med Söder publicerades och bara någon timme efter Winbergs svar, i direktsändning i SVTs Aktuellt plötsligt lämnade det av media så länge eftertjatade beskedet. Eftersom inte ens Söder och Winberg gav intryck av att ha känt till att detta var på gång så snabbt, ser det ut som om det här skulle kunna handla om ett plötsligt ingripande och beslut av Åkesson ensam (beslutsprocesserna i de amorfa och oreglerade organisationer som är våra partier är ofta obegripliga och höljda i dunkel). Det kan vara betydelsefullt.

Dock hade Winberg också tyvärr berättat i Agenda Special att hon inte hört något jubel när FNs resultat inkom under SDs valvaka (ett jubel som journalister sades ha hört och TT rapporterat), men däremot applåd när UKIPs blev känt. Och på ett sätt som visar att hon visste att beslutet snart skulle komma, även om hon alltså fortfarande trodde att förhandlingar återstod, hade hon också sagt att  ”vi sitter just och diskuterar de olika partierna” och ”jag kan lova er att ni kommer inom snar framtid få reda på hur vi ska ta ställning till detta”, ”du kommer få ett besked inom det snaraste”, ”alldeles strax”. Detta senaste upprepades påfallande många gånger.

”Vi har”, förklarade så Åkesson alldeles efter detta, “fört diskussioner idag och vi har identifierat de här två partierna som partier som vi känner oss bekväma med. Dansk Folkeparti är ju ett parti som vi har en relation till sedan lång tid tillbaka. De har gästat våra landsdagar vid ett par tillfällen och hållit tal inför våra delegater. UKIP har vi inte haft så mycket kontakt med tidigare. Men vi vet ju inte vad de här partierna tycker och tänker om oss idag i de här sammanhangen. Jag vet att Dansk Folkeparti sannolikt kommer söka sig till en annan grupp än den man har tillhört hittills och om de lyckas i det det vet jag inte. Och UKIP vet jag inte heller vad de tänker sig. Men det är de två partier vi känner att de kan vi känna oss bekväma med i det här och de kan vi tänka oss att samarbeta med och det är de som är intressanta för oss.”

Det är ju inte heller omöjligt att någonting mycket plötsligt och avgörande inträffat eller framkommit i sonderingen av terrängen under måndagen, när valets utgång stod klar, efter att Söder besvarade frågorna, ja under timmen mellan Winbergs svar och Åkessons framträdande – redan innan man ens hunnit uppfatta vad de partier som visat sig aktuella tänker om SD ”idag och i de här sammanhangen”. Något som onödiggjorde hela den tidigare förutsedda, utdragna processen och besvarade alla kvarstående frågor. Helt nya signaler av olika och ännu okänt slag, från DF och UKIP, och/eller FN, FPÖ, Wilders m.fl.

Om så är fallet eller om Åkesson plötsligt ingrep utan att förbereda sina närmaste i partistyrelsen, gäller hursomhelst att beskedet tyvärr ingalunda är förvånande i något annat avseende än dess plötslighet. I själva verket hade det varit närmast omöjligt för SD att lämna något annat. Varför så är fallet har jag beskrivit i mina inlägg Farage’s Mistake och Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats. UKIP-ledaren och hans parti har tagit avstånd från Front National och möjligheten till samarbete med dem, och godtagit och upprepat medias ständiga bild av dem som extrema, rasististka, antisemitiska o.s.v. – antingen av övertygelse eller av strategiska skäl inför det förestående valet.

I förening med DFs identiska, skarpa avståndstagande gjorde denna hållning att det redan sedan länge stått klart att SD knappast kunde ha fattat något annat beslut. Deras framträdande EP-ledamot Morten Messerschmidt hävdar att det är ”beklagligt att partier som Le Pens Front National har vind i seglen”, och att anledningen till att de har det är att ”de etablerade partierna sviker européerna”. Även den gamla vänskapliga relationen mellan DF och SD skulle avbrytas om SD inleder samarbete med FN. Den utrikespolitiske talespersonen Søren Espersen lär ha vägrat att tala på SDs senaste landsdagar efter Marine Le Pens besök på SDs riksdagskansli. Även Sannfinländarna tar såvitt jag förstår avstånd från FN.

Åkesson förklarade rentav att man sannolikt skulle bli grupplösa hellre än att samarbeta med FN, om DF och UKIP skulle ställa sig avvisande. I en sådan situation skulle man, som grupplös, försöka visa att man är ett parti som de kan samarbeta med, d.v.s. att man inte uppvisar de drag som skulle ligga till grund för avvisandet: ”För oss handlar det om att det ska vara ett långsiktigt och seriöst samarbete, och då ska vi hamna rätt från början. Och om de på något sätt är tveksamma vill vi ge dem chansen att se vilka vi är och vad vi går för och då har vi tålamod och kan vänta tills vi är välkomna.”

Det kunde synas vara ett mycket radikalt avståndstagande från FN. Till SD-Kuriren uttalar sig Åkesson emellertid på åtminstone delvis annat sätt: ”När det gäller franska Front National, så är det tydligt att där finns vissa ambitioner till förnyelse, men idag känner vi att vi inte har tillräckligt grepp om dem för att vara beredda att inleda något samarbete under den här mandatperioden.” Här finner vi en helt annan och mer öppen hållning än den Farage intog. Den innebär också att i verkligheten på längre sikt betydligt mer kvarstår av den öppenhet Söder och Winberg så sent som igår signalerade än vad Åkessons eget TV-besked gav vid handen.

Det är fortfarande svårt att förstå vad det är Åkesson och så många andra anser är fel med Front National (och jag efterlyser verkligen att någon äntligen ger en intelligent, specifik förklaring av detta, gärna i en kommentar i denna blogg, i stället för bara svepande påståenden om extremism o.s.v.). Och formuleringen ”vissa ambitioner till förnyelse” kan synas snål. Men Åkesson utesluter i alla fall inte samarbete med FN under kommande mandatperioder. Och i SVTs Gomorron Sverige hade han samma igår också talat om FNs utveckling som ”intressant”.

Detta är hoppingivande. För allt det här tjafset om vem som ska samarbeta med vem bland de nämnda partierna är nonsens. Det avspeglar inte bara en överdriven känslighet för medias och politiska motståndares vilja att splittra genom att giftstämpla framför allt FN. Som Åkesson själv nämnde söker sig nu DF mot brittiska Tories’ grupp, vilket rimligen skapar ett oöverstigligt nytt avstånd till SD. Samtidigt tycktes igår UKIP ställa sig tydligt avvisande till SD; redan tidigare har Farage gnällt på SDU på grund av förbundets kontakter med FN. Rent komiskt blir det när mitt i denna röra Farage plötsligt, bara några dagar före valet, börjar uttala sig mer positivt om – FN! Detta måste ju Åkesson ha känt till – liksom att Geert Wilders för inte länge sedan sagt sig ha förmågan att tvinga Farage till samarbete med FNs och hans egen grupp.

Man skulle naturligtvis önska att Wilders redan lyckats med detta, att bakom kulisserna den stora samarbetsfront av mogna och stabila och i åtminstone tillräcklig utsträckning likartade partier är på väg att förverkligas – den front som sådana partier borde vara förmögna att skapa. Det optimala resultatet skulle då kunna nås att Åkesson genom sitt uttalande igår för SDs del räddar den mediapåbjudna hållning han finner nödvändig, samtidigt som just genom detta ställningstagande partiet i själva verket, s.a.s. mot sin egen avsikt, släpas ombord på det enhetliga europeiska storsamarbete med FN som jag försöker förespråka.

Wilders ambition är utan tvekan den rätta. Givetvis handlar det inte om att utesluta DF och UKIP från det EU-kritiska samarbetet till förmån för FN. Självklart handlar det i stället om att omvända även dem till det större samarbete som inkluderar FN. En stor grupp med samtliga de nämnda partierna och några till liknande är vägen framåt. Under kan inte uteslutas, men att Wilders skulle ha eller vara på väg att lyckas redan nu är med till visshet gränsande sannolikhet önsketänkande, som sätter alltför stor tilltro till hans förmåga. Till att börja med måste, även om Farage är på väg att mjukna, möjligheten rimligen falla på danskarnas och i synnerhet Messerschmidts fanatism och faibless för de ”etablerade partierna”.

Men framför allt, och mer allmänt, är det den grundläggande, för mig uppenbara svagheten hos alla, eller nästan alla, av dessa partier, som förklarar den nödvändiga föreningens svårigheter. Utöver den överdrivna känsligheten för de ideologiska motståndarnas – i media och andra partier – anklagelser, är det också det även jag har problem med hos dem som ställer hinder i vägen: nationalismen som sådan, helt enkelt. Det är svårt att inte hålla med Andreas Johansson Heinö i Borås Tidning idag. Samarbete, påpekar han, har inte varit någon historisk paradgren för dessa partier: ”Vilket är rätt logiskt – givet att det är precis ett sådant de har gått till val på att avskaffa.”

Det är Europatanken dessa partier fortfarande i alldeles för stor utsträckning saknar. Därför blir deras bild också av den enda gemensamma fienden, EU, ensidig, onyanserad och förvrängd, på ett sätt som kommer kunna skada även de respektive nationerna; i verkligheten finns här redan strukturer som kan byggas vidare på, sedan felutvecklingen stoppats och rullats tillbaka.

I framtiden är det, föreslår jag, en förnyad, vidareutvecklad och fördjupad Europatanke som måste stå i centrum för dessa partiers samarbete. Endast en sådan kan rädda det. Med de stora framgångarna i EP-valet är det viktigare än någonsin att behärska och begränsa deras otyglade och odisciplinerade nationalismer, att modifiera och komplettera dem i tecknet av en sant europeisk enhets- och framtidsvision. Utan den skulle ett tragiskt, försvagande kaos, i skuggan av nya uppstigande stormakter, hota om man på något sätt lyckades bringa det nuvarande EU på fall. Men inte ens detta nuvarande EUs avveckling kan uppnås utan effektiv samling i denna visions namn.

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Europe Day 2014

Komplettera Europakampanjen!

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

En sverigedemokratisk politik för Europa

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Det senaste numret av SD-Kuriren fokuserar naturligtvis i stor utsträckning på EP-valet. Även SDU får, som vanligt, komma till tals. Utöver en förkortad version av Europamanifestet finner vi i förbundskassören Joakim Ishedens kolumn nu åtminstone några tydliga uttryck för den grundläggande, Europapositiva syn som nyligen så föredömligt formulerades av förbundets ledande ideolog Anton Stigermark och dess ordförande Gustav Kasselstrand i en debattartikel.

Även om denna åskådning ännu inte hunnit forma moderpartiets hållning, och dess nuvarande valkampanj, är det förhoppningsvis hela partiets framtida Europasyn som här kommer till uttryck – en Europasyn som kan ligga till grund för en helt annan, framtida Europapolitik inriktad på samarbete; en politik utvecklad på grundval av en förnyad, utvecklad och fördjupad Europaidé, en annan, mer kvalificerad och historiskt förankrad förståelse av Europa som enhet i mångfald än den man idag bekänner sig till, en förståelse med huvudsaklig tonvikt på den kulturella traditionen. En kraftfull nyformulering av en sådan förståelse och ett aktivt, intensifierat samarbete för en konkret politik inspirerad av den, en politik som inte hotar den nationella mångfalden, skulle jämförelsevis snabbt kunna avveckla det nuvarande EUs styre av, med Nigel Farages ord, “big business, big banks, big bureucrats”, och verka för den verkliga, alternativa, sant europeiska enhet som kontinenten och dess nationer inte kan undvara i dagens värld.

Även om Europamanifestet i sig inte rymmer mycket av Stigermarks och Kasselstrands insikter, måste det ändå betonas att det i den första punktens första mening heter att “EU är idag den stora bromsklossen för ett Europasamarbete värt namnet” (min kursiv., här och nedan). Denna formulering vittnar om befriande klarsyn och markerar också en stor skillnad gentemot moderpartiets prioriteringar. Det allra först nämnda problemet med EU är alltså att det är en bromskloss för det nödvändiga, verkliga Europasamarbetet.

Och sedan förtydligar alltså Isheden i sin kolumn: “SDU är ett Europavänligt och därmed EU-kritiskt ungdomsförbund…Förbundet eftersträvar ett Europa byggt på starka och fria nationer som lever sida vid sida i fredlig samexistens. Europa är en fantastisk kontinent…Vi är varma anhängare av europeiskt samarbete…den nationella och europeiska kulturen [måste] uppvärderas…Sverige och Europa behöver varandra. SDU ser positivt på europeiskt samarbete och vi är övertygade om att EU står i vägen för just detta…Sverige är beroende av goda relationer med övriga Europa…Den politik som förts av EU-politiker och EU-anhängare…har…varit ett kapitalt misslyckande både för Sverige och Europa.”

Allt detta, ja hela den fulla innebörden av den stigermarkska-kasselstrandska linjen, är vad även moderpartiet enligt min mening borde ha förmedlat och betonat i sin kampanj och sitt Europaprogram. Då hade partiet fått en positiv och självständig framtoning, med tonvikt på kulturella värden, som erbjudit ett verkligt, inspirerande Europaalternativ. Det är bra att SDUs ståndpunkter nu når moderpartiets medlemmar genom SD-Kuriren, men det är synd att de inte också når längre än så, ut till väljarna i EP-valkampanjen och den allmänna debatten.

Självklart är den kritik partiet framför mot det nuvarande EU riktig och nödvändig. Jag vill starkt betona detta. Min partiella kritik handlar inte om att moderpartiet skulle ha fel i sina kritiska punkter. Mina förslag gäller bara en komplettering.

Den nuvarande kritiken räcker helt enkelt inte. När den tillåts ensidigt dominera, i förening med en som torftig och lika ensidig uppfattad förståelse av svensk identitet, framstår det ändå för alltför många som en tröstlös, inskränkt provinsialpopulistisk negativism. Även om det kan attrahera en del soffliggare skrämmer det bort de avgörande Europavänliga väljarna som inte förmår se någonting attraktivt överhuvudtaget i en sådan hållning, ett sådant icke-alternativ.

Därför har jag i en rad inlägg, riktade direkt till den senare väljarkategorin i lika hög grad som till förhoppningsvis mottagliga SD-medlemmar och -politiker, försökt lyfta fram denna sida av SDUs politik, och, på grund av den, SDU i allmänhet som SDs framtid. SDUs nuvarande Europapolitik bör, föreslår jag, bli SDs framtida, ja den bör ytterligare utvecklas och modifieras i den riktning jag försökt antyda även i andra inlägg än dem jag ägnat SDU.

Att Europamanifestet nu publiceras i SD-Kuriren innebär också att moderpartiets medlemmar får ta del av ungdomsförbundets föredömliga ståndpunkter i integritetsfrågorna – en av de allra viktigaste delarna av Europapolitiken – som jag separat uppmärksammat. I Kurirens förkortade version heter det, under rubriken “JA till integritet!”:

“SDU ser med oro på de tendenser till ett övervakningssamhälle som växer fram. Vissa lagar har tillkommit nationellt, medan andra har kommit från EU. Tendensen är tydlig i EU, att allt fler förändringar görs för att lättare kunna övervaka medborgarna. Vi anser att lagstiftningen har gått för långt och att risken att informationen missbrukas är uppenbar. Brottslingar ska övervakas och sättas dit, men det innebär inte att vanliga medborgare ska behöva ge upp sin integritet och sina privatliv.

SDU vill:

– vara den tydligaste rösten mot det framväxande övervakningssamhället
– riva upp integritetskränkande lagar som IPRED och datalagringsdirektivet
– stoppa alla planer på en gemensam EU-underrättelsetjänst”

Också detta borde nått ut tydligt även till väljarna: här finns en alternativ, övervakningskritisk opinion på väg fram inom SD!  Nästa gång, om fem år, når det förhoppningsvis fram, och som hela partiets linje (om vi då inte redan hunnit förändra EUs hela politik i dessa avseenden). Kan man rentav hoppas att det gör det redan till riksdagsvalet i höst?

Ett sista försök måste dock här göras redan nu, inför detta års EP-val – nu, när exempelvis i slutdebatten med EP-ledamöterna/kandidaterna i SvT igår, alla utom de som absolut inte kan det (Marita Ulvskog och Marit Paulsen, vilken senare på bisarrt sätt försökte blanda bort korten genom att tala om genomskinlighet i de politiska och administrativa besluten och huvuvida EU-bidragen till jordbrukarna ska vara offentlig handling) tävlar om att tillhöra det parti som mest tar avstånd från, och har tagit avstånd från, det datalagringsdirektiv som även EU-domstolen nu ogiltigförklarat, liksom från annan illegitim övervakning.

SDU vill vara den tydligaste rösten mot det framväxande övervakningssamhället!

Europe Day 2014

Komplettera Europakampanjen!

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

En sverigedemokratisk politik för Europa

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Big Business, Big Banks, Big Bureaucrats

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

–

Integritetsfrågorna i SDUs Europamanifest

Öppning i integritetsfrågorna?

EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

Stoppa datalagringsdirektivet!

Problemet med datalagringsdirektivet