Category: Politics

Gustav Kasselstrand och SDU är pionjärer för omvandlingen av SD till vad jag vill kalla det sanna svenska Europapartiet. Här ses Kasselstrand med Jean-Marie Le Pens dotterdotter och Marine Le Pens systerdotter Marion Maréchal-Le Pen i Stockholm i somras, strax före evenemangen i Almedalen med ordföranden Julien Rochedy och Paul-Alexandre Martin från Front National de la Jeunesse, Udo Landbauer, ordförande för Ring Freiheitlicher Jugend (FPÖ), och Tom van Grieken från Vlaams Belang Jongeren.

Varför är det viktigt att lyfta fram detta? Det är viktigt därför att det, för att balansera och modifiera den i sig som politisk filosofi helt otillräckliga nationalismen, krävs mycket mer sådant här när de mer eller mindre nationalistiska partierna i Europa växer: disciplinerat Europafokuserat samarbete, i den organisatoriska form som FN, FPÖ och VB nu förbereder och fler förhoppningsvis snart ansluter sig till. Och inte minst är det viktigt därför att just SD som helhet redan från början bör bli en del av detta samarbete och göra ett helhjärtat engagemang där till en central punkt i sin politik: det sanna Europapartiet contra alla de falska och i verkligheten antieuropeiska.

Med sin franska och även nederländska orientering tar Tobias Svensson och hans medieblogg ställning för ett samarbete mellan Sverigedemokraterna och Front National, och Geert Wilders Frihetsparti, i Europaparlamentet efter vårens val. Detta är en särskilt viktigt ställningstagande från hans sida. Jag håller med om att det är det rätta vägvalet för vårt svenska parti.

Jean-Marie Le Pen påpekade i ett inslag i det av Tobbe översatta intervjuprogrammet med hans dotter i december med humor och självinsikt hur partiet med henne fått ett mer tilltalande (avenant) ansikte. Detta gäller även i vidaste mening.

Alla europeiska nationalistiska partier har, tycker jag, ganska långt kvar att gå i riktning mot alternativ europeisk enhet-i-mångfald och bort från urskillningslös nationalism, eller bristande vaksamhet och kritik mot den lägre nationalismens ständigt närvarande hot, dess förmåga att släppa lös människans lägre sidor, pöbelväldets ibland obehagligt påtagliga potential. Men med Marine Le Pen har betydande steg tagits i denna riktning, bland annat genom hennes Appel aux peuples d’Europe förra året.

Redan tidigare fanns djupt kultiverade och sympatiska personer i ledningen, inte minst den tidigare vice partiordföranden Bruno Gollnisch, och partiet utmärker sig också för den mängd betydande intellektuella och tyngre tidskrifter som är mer eller mindre knutna till det eller åtminstone närstående. Här finns i största allmänhet kulturella och intellektuella resurser som gör en fortsatt gynnsam utveckling både möjlig och sannolik.

Nationalismen finns ju också i en högre form, och vad man än tycker om nationalism i allmänhet har den historiskt naturligtvis ägt resurser av detta slag i helt annan utsträckning än vanlig populism, sådan den tyvärr i alltför hög grad representeras exempelvis av Fremskrittspartiet och även våra vänner i Dansk Folkeparti. De senare partierna har förvisso utvecklats, men de har svårt att frigöra sig från sina enkla populistiska ursprung.

Det räcker att läsa inledningen till Front Nationals gamla partiprogram (‘La France: L’universalité, la mémoire et le sacré’) och dess kulturpolitiska avsnitt, med deras historiska djup, litterära referenser och allmänna kulturella och andliga insikter, för att inse vilken nivåskillnad det här är fråga om. Den amerikansk-neokonservativa populism som de norska och danska partierna fortfarande uppvisar starka drag av är inte bara otillräcklig utan på flera punkter en politiskt alltmer uppenbart ohållbar väg. Förhoppningsvis kan den helhetliga europeiska oppositionens sammantagna utveckling dra dem med sig i riktning bort från den.

Det är viktigt att betona hur Sverigedemokraterna här fördelaktigt skiljer sig från dem. Sverigedemokraterna är inte Ny Demokrati. Nedtoningen av nationalismen och framlyftandet av socialkonservatismen var ett riktigt steg (som naturligtvis inte i sig behöver innebära något som helt uppgivande av den självklara värderingen av nationell egenart eller med denna sammanhängande, specifika politiska ställningstaganden), ett steg som togs med det nya principprogram som antogs 2011. Men det gamla program som det ersatte tydliggjorde, trots sina brister, åtminstone ett viktigt förhållande rörande partiet. Man kunde se att det var en under lång tid framvuxen produkt av seriöst tänkande personers arbete, som grep tillbaka på traditioner bortom populismen.

Åtminstone detta är ett värdefullt arv att förvalta och föra vidare, när partiet nu, som jag hoppas, rör sig vidare i riktning mot en humanistiskt-filosofiskt fördjupad och nyskapande social-, kultur- och värdekonservatism. Och inte minst: vidare mot Europa.

Tidigare brukade jag då och då publicera YouTube-klipp med tal och intervjuer med franska Front Nationals företrädare. Partiet, och den franska politiken i allmänhet, följdes, som jag minns det, i mycket begränsad utsträckning, om överhuvudtaget, av den verkliga politiska oppositionen i Sverige och dess media.

Idag känns behovet av sådana inlägg inte lika stort. Förra året dök nämligen Tobbes Medieblogg upp i den svenska politiska debatten. Den etablerade sig från början som en av Sveriges allra bästa politiska bloggar, och glädjande nog inte bara rapporterar den även om Front National och Frankrike, utan den kan sägas ha denna bevakning som en särskild specialitet.

Bloggaren, Tobias Svensson, presenterar sig som en oppositionell samhällsdebattör som även skriver i Dispatch International och Fria Tider och har visst samarbete med Avpixlat. Redan denna presentation signalerar vad som rikligt bekräftas vid läsningen, nämligen att han med självständigt, balanserat omdöme rör sig över det åsiktsspektrum inom oppositionen som markeras av dessa nätpublikationer och som av vissa uppfattas som innehållande oförenliga positioner. Så är det utan tvekan också i några fall; själv ser jag tydliga svagheter inte minst hos Dispatch International. Men mycket finns också som förenar, och det är framför allt detta Svensson visar.

Med stor bredd, imponerande kvantitet, utmärkt språkbehandling och väl avvägd stil täcker Svensson in och kommenterar med oftast osviklig träffsäkerhet en stor del av det politiska skeendet och den politiska debatten i Sverige idag. Men det är bevakningen av Frankrike, och även Nederländerna, som är hans helt unika bidrag. Svensson behärskar av allt att döma i grunden det franska språket, och är väl förtrogen med landets kultur och politiska förhållanden.

Det visar sig i de svenska översättningar han tillhandahåller när han publicerar den typ av franska YouTube-klipp som även jag tidigare uppmärksammade, liksom i hans pedagogiskt förklarande kommentarer. Denna föredömliga omsorg och initierade hjälp gör det naturligtvis mycket bättre och lättare för svenska läsare att ta del av detta material på Svenssons blogg. Hans översatta klipp finns även samlade på hans egen YouTube-kanal.

Understanding and Overcoming Administered Freedom, Inquisitorial Tolerance, and Equality by Command

When it comes to liberalism, the usual story in postwar America is one of decline, accompanied by the subplot of conservatism’s ascendance. But take a longer view – look beyond and below politics – and it is the unchallenged triumph of liberalism and its philosophical assumptions that ought to command our attention.

Identitarian Ideas V, Stockholm, 29 June

I flera inlägg har jag diskuterat vad som tidigare var “bloggportalen” Motpol, och i kommentarfält såväl där som här har jag även diskuterat direkt med dess skribenter. Den fråga jag först hade anledning att ta upp var den rörande “anonymitetskulturen”. Senare noterade jag att de från mitt perspektiv rört sig i rätt riktning, bort från denna, i det att de började organisera en återkommande, för allmänheten annonserad endagskonferens, Identitär Idé.

Nu har ytterligare ett steg i denna riktning tagits. Man har övergått till att bli en “tankesmedja”, Tankesmedjan Motpol. Skribenterna har inte längre sina egna bloggar som blott löst sammanhålls i en portal, utan de är samtliga nu medarbetare vid den enhetliga tankesmedjan och skriver endast på dess gemensamma, ny- och väldesignade sajt; länkarna till de förra får på min länksida ersättas med en enda länk till den senare. Detta ligger i linje med ett förslag jag för några år sedan framförde om att de borde utvecklas åtminstone till en reguljär nättidskrift, Tidskriften Motpol. Då framstod de märkligt nog inte alls som mottagliga för denna idé; de svarade inte på eller publicerade inte ens de kommentarer i vilka jag framförde den; senare hörde jag dock att de själva diskuterade denna möjlighet.

I samband med det nya steg man nu tar lämnar Motpol också principiellt nätets anonymitetskultur, i enlighet med vad en av de ledande bloggarna, Solguru, signalerade som en plan eller avsikt här redan för flera år sedan. Det är mycket glädjande, av alla de skäl jag då tog upp i vår diskussion – även om just Solguru, som tillhör dem som har de allra bästa förutsättningarna inte bara i saklig substans utan även rent stilistiskt att hävda sig som debattör och skriftställare, märkligt nog nu är ett undantag och ännu inte själv framträder under eget namn. Ett fotografi av honom får vi dock.

En viss osäkerhet känner man också inför några av de andra namnen. När skribenten bakom bloggen Oskorei härom året skrev på Newsmill hette han, om jag minns rätt, Joakim Holm. Nu presenterar han sig som Joakim Andersen, och utan bild. Det framstår därför inte som självklart att något av dessa namn är hans riktiga (dessutom talades i bloggen ofta om flera personer, “de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei”). Ingenting hindrar att även andra som presenteras utan bild ägnar sig åt denna typ av kurragömmalek med sina läsare, med nya pseudonymer som bara, till skillnad från de gamla teatraliska, ser ut som verkliga namn. Men detta är ett marginellt frågetecken. Flera av namnen är utan tvekan författarnas riktiga, och de framträder därmed nu äntligen som normala europeiska intellektuella, verksamma på samma normala sätt som sina många åsiktsfränder på kontinenten. Några nya namn har också tillkommit. Åtminstone ett – Jonas De Geer – har fallit bort.

Mina invändningar mot och frågetecken inför identitarismen o.s.v. kvarstår naturligtvis. Jag har diskuterat några för mig problematiska aspekter av den nya höger från vilken identitarismen är en avknoppning i de tidigare inläggen, och även exempelvis i mina inlägg om Alexander Dugins bok om den fjärde politiska teorin (se länkar nedan). På det mest allmänna planet rör min kritik dessa riktningar som uttryck för de mer eller mindre förenade, radikala romantiska och rationalistiska kulturella strömningar som dominerat den västerländska moderniteten, och, i politiskt avseende, på intet sätt endast socialismen/kommunismen och fascismen utan i lika hög grad liberalismen.

Utan tvekan är flera Motpolskribenter intresserade av fascismen och även fascismen i vissa avseenden närstående, men i synnerhet herrarna Andersen och Holm har också en tydlig kvarstående vänsterinspiration (utöver den som präglade den tidiga, och för den delen också den sena, italienska fascismen). Inte minst tonläget i vissa inlägg, och framför allt inslag i diskussionerna i kommentarfälten, har snarast hört hemma i en del av ett fascistiskt åsiktsklimat. Den viktige, om än från den guénonska och schuonska huvudlinjen i den traditionalistiska skolan på flera centrala punkter avvikande traditionalisten Julius Evola, som även jag skrivit om här, är en ofta återkommande referens. Evola var på signifikativt sätt kritisk mot fascismen på centrala områden men föredrog den ändå framför det liberala och socialistiska alternativ som etablerades i och med utgången av det andra världskriget.

I en diskussion med De Geer, efter att denne publicerat en tillbakablick på sin tid som redaktör för Samtidsmagasinet Salt, råkade jag något oförsiktigt och orättvist – jag hade då just upptäckt Motpol och blivit litet förbluffad – kalla hans nya sällskap för “teatraliska lekstugefascister”, vilket, naturligt nog, inte gjorde mig populär. Det ledde till sanslösa raseriutbrott både där och här. Rimligen berodde det mer på epitetet “lekstuge-” än på “teatraliska” och “fascister”. När de nu träder fram ur anonymiteten lämnar de åtminstone lekstugan.

Men redan med de äldre radikalkonservativa inflytelserna, såväl som med den nya högerns inspiration, följer en rad karaktäristiska distinktioner gentemot fascismen. När dessutom uppmärksamhet ägnas såväl andra representanter för den traditionalistiska skolan än Evola som konservativa tänkare av mer typiskt slag, blir det uppenbart att Motpol inte rättvisande kan beskrivas som helt enkelt fascistiskt, samtidigt som det innebär att de intellektuella resurser samlas som är nödvändiga för att de ska kunna erbjuda den typ av kvalificerad historisk och politisk-filosofisk diskussion av fascismens komplexa fenomen som i Sverige idag i alltför hög grad är begränsad till ett fåtal forskare.

Detta bör, menar jag, välkomnas. Fascismen i mycket vid mening var en dominerande politisk strömning under en stor del av nittonhundratalet och på många håll finns idag politiska riktningar som mer eller mindre direkt bygger vidare på den. Den kräver en avancerad analys och kan inte bara avfärdas genom att, såsom mycket länge skett i det liberalsocialistiska lägret, den från all ideologisk definition frikopplade termen missbrukas som argumentum ad baculum även mot åsikter, idéer och företeelser som på intet sätt historiskt och filosofiskt kan specifikt eller överhuvudtaget hänföras till denna – till den grad att, som Tage Lindbom påpekade, de flesta inte längre har någon som helst adekvat uppfattning om vad fascism är. “Fascism” tenderar att bli beteckningen för och “antifascismen” motståndet mot allt som inte är liberalsocialismen själv; och därmed förstörs en hel civilisation, inklusive dess subtila, samlade politiska visdom och dess unika politiska och rättsliga landvinningar. En flertusenårig historia mals ned i de kritiska kvarnarna.

Urskillning är med andra ord akut nödvändig. Även identitarismen kräver en sådan kvalificerad diskussion. Man kan tycka att det är en manifestation av en av beklagliga, delvis specifikt svenska historiska faktorer betingad torftighet när en så vitt beläst och självständigt tänkande författare som Thomas Nydahl artikulerar sin politiska åskådning först i termer av den gamla vänstern, sedan i termer av vad som närmast såg ut som en neokonservatism av den typ vi i hög grad finner hos Dansk Folkeparti, Fremskrittspartiet och Dispatch International, och slutligen, under de senaste månaderna, åtminstone delvis i termer av identitarismen. Men det visar ändå att den senare inte heller i Sverige i något avseende är en negligerbar storhet.

Jag jämförde tidigare flera gånger, i något svepande termer, Motpol med Axess. Om de senare, trots periodvis god vilja, aldrig orkade, vågade eller kunde på entydigt sätt nå fram till den mer centrala europeiska kulturtradition jag har åtminstone som ambition att i någon mån försöka med vissa kompletteringar och modifikationer förmedla, utan i stället sjönk ned i en generande ohållbar liberalism, hade Motpol alltifrån början lagt sig alltför långt ifrån denna på den andra sidan, den sida som de nu väljer att sammanfatta med termen identitarism men som också innefattar de övriga nämnda strömningarna som identitarismen mer eller mindre upptar i sig och bygger vidare på.

Men liksom i Axess finner vi också i Motpol ofta stora överlappningar med det fält jag urskiljer s.a.s. mellan dessa och som jag alltså menar kan definieras i termer av en mer central europeisk tradition – kulturell, filosofisk, och politisk. Båda rör sig in på dess område – Axess när de själva publicerar tänkare som Roger Scruton och Theodore Dalrymple, som ingen i dess egen redaktion i något avseende kommer ens i närheten av, Motpol när de skriver om dem, eller om tänkare som Paul Gottfried och Claes Ryn. Då möts de också på ett gemensamt område. Förhoppningsvis kan Motpol, när man nu i andra avseenden förbättrats i linje med sådana synpunkter som jag framförde, komma att röra sig längre i denna riktning och låta de för mig väsentliga tankelinjerna modifiera den hittillsvarande orienteringen (för Axess finns tyvärr knappast längre något hopp i detta avseende, om inte nye redaktören P. J. Anders Linder gör underverk).

Om man exempelvis fortsätter uppmärksamma den värdecentrerade historicism och babbittianska humanism som Ryn representerar, borde det vara svårt att undvika de avgörande kritiska perspektiv på den moderna romantisk-rationalistiska syntes som i vissa av dess många varianter kännetecknar Motpols inriktning, perspektiv som man av någon anledning fortfarande inte tillägnat sig genom de huvudsakliga tänkarna i den traditionalistiska skolan, inte ens dess ledande och dessutom svenske representant, Lindbom. Och därifrån är steget inte långt till en viss typ av idealism och personalism, och därmed till vad jag menar vara det essentiella Europa.

Jag såg i år med glädje att inte bara tänkare i Motpols vanliga ideologiska läger utan även den ledande amerikanske paleokonservative tänkaren Paul Gottfried medverkade på Identitär Idé. Ett än tydligare gott tecken är att den nya tankesmedjan beskriver sig själv med två huvudsakliga termer, inte bara som identitär, utan också som en värdekonservativ. Till detta kommer att det intresse för den vediska traditionen, dess tänkande och andlighet och deras förhållande till den europeiska kulturen som återfinns åtminstone på vissa håll i de specifika strömningar som inspirerar Motpol är något som jag verkligen välkomnar som liggande i linje med ett av min bloggs huvudtemata, trots att förståelsen av dem ibland på karaktäristiskt sätt färgas av samma strömningars mer problematiska inslag.

Även om det i flera avseenden är en lång väg kvar finns här kanske också i övrigt, i intresset för andra kulturer, en öppning för den typ av högre kosmopolitism och kvalificerad pluralism jag försöker försvara. Redan i tonvikten på Europa och på i Sverige fortfarande försummade europeiska tankeströmningar finner vi förstås resurser som, med en fortsatt gynnsam utveckling, kan bidra till övervinnandet av det hot som billiga, lägre populistiska, neokonservativa, kloakbrölande och allmänt inskränkta former av nationalism idag utgör.

Även om jag alltså skulle önska att sådana resurser hämtades åtminstone huvudsakligen från annat håll, välkomnar jag detta Motpols nya steg och ser med intresse fram mot att följa utvecklingen vidare.

–

Daniel Friberg: Välkommen till nya Motpol

Om Motpol

–

Motpol och anonymitetskulturen

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Sign their petition, A Stand for Democracy in the Digital Age, at change.org.

A Compass for Rediscovering the Permanent Things

Imaginative Conservative Books, 2013 (originally published by Regnery as A Program for Conservatives in 1956)     Amazon

Book Description:

“The mind and heart of America, in this tremendous hour, require an inspiration which cannot come out of the party caucus and the editorial room of the daily newspaper.” So writes Russell Kirk in Prospects for Conservatives. Sixty years hence the hour is late, the situation even more dire. Our governing elites, in all areas of social, political, and cultural life, have snapped the central axis of humanity and trampled upon the principles of natural, social, and transcendent order. But such are not ever lost, and it is these that Russell Kirk offers to us in this work – perhaps his best, in terms of style as well as intellectual depth and creativity, as Bradley Birzer notes in his introduction to this new edition.

As Dr. Birzer goes on to indicate, the book’s importance lies less in the specific issues it addresses than in its discussion of eternal truths. In Prospects, the author engages problems of the intellect, community, justice, order, loyalty, tradition, and power; and associates each of these either with the seven classical and Christian virtues or with the seven deadly sins. Yes, the hour is late, but transcendent order can never be entirely extinguished, and its re-articulation in Prospects for Conservatives – bringing it into clear view so that it can affect everyday living – is an unexpected grace from the pen of Russell Kirk, given to all whose intellects and imaginations have not yet lost their bearings. In an age when it is all too easily led off course, Dr. Kirk offers American conservatism a sure way forward, and reason for hope in perilous times.

Reviews:

“Originally regarded as the sequel to his landmark book, The Conservative Mind, Prospects is widely regarded as a stand-alone essay in its own right. In it, we are reminded that human beings best flourish in community, where the moral imagination is joined to right reason. Amid modernity’s minefields, wastelands, and pitfalls, readers of Russell Kirk will see hope in the possibilities of renewal for America and the West.”  Gleaves Whitney, Director of the Hauenstein Center for Presidential Studies, Grand Valley State University

“Prospects for Conservatives is a breathtakingly beautiful and wise affirmation of cultural conservatism. And it remains an indispensable guide to both the hope that is central to Kirk’s brand of conservatism, and to the dangers and discontents the current generation of conservatives still must confront.”  Jeffrey O. Nelson, co-editor, American Conservatism: An Encyclopedia

“Russell Kirk follows Edmund Burke and other conservative masters in asserting that the problems of human life are ‘not to be amended overnight by some coffee-house philosopher.’ Instead, Kirk consults serious thinkers who consider fundamental questions and seek for principles, not programmatic solutions.”  Benjamin G. Lockerd, author of Aethereal Rumours: T.S. Eliot’s Physics and Poetics

Praise for earlier editions:

“Mr. Kirk deals faithfully with the smug and sentimental intellectual fashions that have contributed to our demoralized culture.”  The New York Times Book Review

“Professor Kirk has composed a sound and searching tract for our times, written with a vividness that should arouse the most jaded reader.”  Wall Street Journal 

“A Program for Conservatives is a vigorous book, written with conviction, love and indignation.”  Studies: An Irish Quarterly Review

“It has been Russell Kirk’s service to his country to reexamine the fundamentals of conservatism, to face facts that doctrinaire liberalism has glossed over, to ask that most fundamental of questions – What must a man do to be saved? Liberalism’s answer has been in our day disastrous.”  The Christian Science Monitor

About the Author:

Russell Kirk (1918-1994), historian of ideas, critic, essayist, editor, and novelist, was the author of thirty-two books. Among them are The Conservative Mind, The Roots of American Order, The Politics of Prudence, Enemies of the Permanent Things, and six works of fiction. He received twelve honorary doctorates from American universities and many awards, including the Presidential Citizens Medal.

Lars-Erik Ryd lyfte nyligen i en kommentar fram följande roliga liknelse från den gamla Flashback-tråden om mig, SD och konservatismen:

Jag läste in mig på de tidigare försöken förut, hela första tråden på flashback, svaromålen här. [Se Contents.] I den första tråden kom en liknelse upp om att du var en “digital invandrare” vilken jag kan tycka stämmer något.

Det är verkligen en bra liknelse, jag känner i högsta grad igen mig i den.

Samtidigt måste jag säga att en process av åtminstone i någon mening fungerande assimilation nu pågått i ganska många år. Men vissa element i sin egen ursprungskultur vill man ju också gärna behålla i sitt nya digitala hemland.

Ryd bidrog också med en egen och lika rolig liknelse om just Flashback:

När man nu börjar skriva på flashback, så kan detta liknas lite vid att man tar en anställning vid den lokala industrin. Första tiden undrar alla lite vilken kuf man fått till arbetskamrat, efter tre månader börjar folk fika med en vid arbetsbordet, efter ett år kan man ta sig lite större friheter och man kan komma undan med att inte alltid göra det man ska. Dvs, man kan gå ifrån jobbet lite mer, utan att direkt få en varning.

Så är det säkert för de flesta nya medlemmar. Kloakrensaren tror dock att hans erfarenhet hittills pekar på att situationen inte riktigt kommer utvecklas på samma sätt för honom. Han har en annan historia att berätta.

Kloakrensaren försökte uttrycka uppskattning av kamraterna på det nya jobbet, ja tydligt förklara att det var på grund av den uppskattningen, på grund av att han trodde på dem och den produkt de tillverkade, som han var där. Men som kloakrensare var han dock där för att rensa, vilket oundvikligen innebar att han var tvungen att uttala en del kritiska åsikter om arbetsplatsen. En nyanställd, för att inte tala om en invandrare, börjar ju normalt inte sitt nya jobb med kritik mot grundläggande missförhållanden.

Det första han gjorde var att påpeka att den värdefulla produkt industrin tillverkade skulle sälja mycket bättre om de kloakartade fabrikslokalerna storstädades och produktens paketering och marknadsföring inte längre formades i så hög grad av denna dåliga arbetsmiljö. På grund av detta, hävdade Kloakrensaren, sålde denna lokala industris produkt bara lokalt, på en onödigt liten marknad – trots att produkten i sig var bättre än konkurrenternas mer väldistribuerade och välexponerade.

Men arbetskamraterna och ledningen ville inte lyssna på det örat. Trots att företaget var känt för sina öppna och kreativa diskussioner, för hur alla anställda fick vara med och bidra med sina synpunkter, hur fria de var från hämmande regler och förtryckande, irrationell auktoritet och hierarki. Kloakrensaren var själv intresserad av företaget av dessa skäl – utan tvekan fanns det många missförhållanden på andra håll i branschen. Men nu visade det sig plötsligt att de i verkligheten inte orkade höra obehagliga sanningar om den egna arbetsmiljön och den egna marknadsföringen.

Då hjälpte det inte att den nyanställde invandraren upprepade att hans förslag var för fabrikens bästa. Alla reagerade inte negativt och betedde sig inte illa. Men flera började ösa just den smuts han kommit dit för att ta bort över honom själv, och försökte trycka ned honom med vilt irrationella och odisciplinerade argument. Avdelningschefen ingrep nästan omedelbart och bestämde att Kloakrensaren inte fick beröra frågan om fabrikens orenligheter. Denna fråga var ovidkommande för de arbetsuppgifter som utfördes på Kloakrensarens avdelning, förklarades det. Kloakrensaren fick endast yttra dessa obekväma åsikter inför en begränsad grupp på en annan avdelning. I den gruppen fanns visserligen insiktsfulla och sympatiska personer som förstod Kloakrensaren, men gruppen var så liten att inte mycket kunde åstadkommas där.

Kloakrensaren höll givetvis inte med arbetskamraterna och chefen, och naturligtvis var han inte nöjd med åtgärderna mot honom. För att inte ställa till med för mycket bråk när han just anställts, och dessutom var invandrare, accepterade han avdelningschefens beslut. Men eftersom han ju inte bara ville jobba med just det han kunde och var bra på, utan också nå resultat, försökte han sig i detta läge i stället på att, på sin vanliga avdelning, framföra synpunkter på branschen som helhet. Denna avdelning ägnade sig nämligen just åt sådan övergripande bransch- och marknadsanalys.

Det fanns i branschen många som tillverkade produkter som var mycket lika Kloakrensarens fabriks, och just dessa hade intressant nog samma miljöproblem. Detta gav hela denna del av branschen ett dåligt rykte. När arbetskamraterna alltså inte tålde att Kloakrensaren påpekade den egna fabrikens kloakmässighet och de konsekvenser den fick, övergick han till att försöka diskutera kloakmässigheten i hela denna del av branschen. Varför gick det inte bättre för denna del? Varför sålde den inte mer, när den egentligen hade överlägsna produkter? Varför avvisades dess tillverkare även av kunder som egentligen borde efterfråga just deras produkter? På grund av smutsen naturligtvis.

Men knappt hade Kloakrensaren satt igång med denna nya uppgift, förrän arbetskamraterna ännu en gång, med några undantag, började ösa smutsen över honom och få irrationella utbrott. Till och med detta var för mycket för dessa som i fikarummet alltid talade stora ord om hur toleranta och de var, om hur bara de bästa idéerna överlevde bland dem eftersom orättvisa maktmedel inte ens kunde användas på deras företag!

De kände sig tydligen hotade av Kloakrensaren. De vågade inte ta debatten ens om branschens problem som helhet. Avdelningschefen bestämde än en gång att vad Kloakrensaren sa var ovidkommande och inte fick tas upp. Han inskränkte Kloakrensarens yttrandefrihet på avdelningen, precis på det sätt man på företaget alltid anklagade de största konkurrenterna för att göra.

Detta är Kloakrensarens histora, så här långt. Det är väl därför högst osäkert i vilken utsträckning han kommer bli accepterad som arbetskamrat, kommer slippa varningar, och kommer få större frihet med tiden. Men han har nu i alla fall gjort sin plikt, gjort vad han kunnat, och tagit upp problemet med den begränsade grupp på en annan avdelning som han hänvisats till med sina klagomål. Han har också vänt sig till den högsta ledningen för att överklaga avdelningschefens andra beslut, beslutet att inte ens miljöproblemen i branschen i övrigt fick diskuteras i den avdelning som borde ägna sig åt detta.

Kloakrensaren tror att de problem han stött på i mycket har att göra med hans invandrarbakgrund. Han tycker rentav att arbetskamraterna och chefen är främlingsfientliga, nästan litet rasistiska. Med undantag för den lilla gruppen på den andra avdelningen respekterar de inte alls honom och den kultur han kommer från. Han betraktas bara som en kuf. Men Kloakrensaren börjar mer och mer tro att det är just det faktum att han kommer från en annan kultur som låter honom tydligt se problemen i den existerande företagskulturen. Det finns saker de skulle kunna lära.

Anledningen till att Kloakrensaren sökte sig till just detta företag var alltså att han hört så mycket om dess verkliga frihet, dess klimat av uppriktighet – allt detta som var så skilt från den tröstlösa idéfattigdom, ängsliga konformism och kvävande inskränkthet som rådde på hans tidigare arbetsplats. Man kunde jämföra med det steg Kloakrensaren tog när han utvandrade från den dogmatiska stelhet och slutenhet som rådde i hans hemland. Där drabbades vissa rentav av förföljelse  – de smutskastades, marginaliserades och tystades, ja det kunde gå längre än så.

Men lika litet som friheten visade sig vara hela sanningen om Kloakrensarens nya hemland, var dessa missförhållanden hela sanningen om hans gamla. För honom ägde det också ett värdefullt kulturellt arv. Det förvaltades dåligt, men det fanns där. Kloakrensaren ville gärna assimileras i sitt nya hemland, både på grund av dess distinkta värden, som var orsaken till att han själv sökt sig dit, men också för att det ju var nödvändigt för att han skulle kunna leva och fungera tillsammanas med sina nya landsmän att de delade en gemensam kultur. Men det var hela tiden viktigt för Kloakrensaren att också ta med sig och bevara något av det bästa i den egna kulturen i det nya landet, på ett sätt som passade där.

Han hade rentav hoppats att hans nya landsmän skulle tycka att det han tillförde var berikande. Även på hans nya jobb vid den lokala industrin.

Igår postade Kloakrensaren en ny trådstart på Flashback, eftersom moderatorn Siegfrid ansåg att frågan om Flashbacks kloakmässighet inte fick diskuteras i DogDylans tråd om mångkulturen i media, och i enlighet med Lars-Erik Ryds förslag i en kommentar. Kloakrensaren postar den nu även här, men läsare som vill diskutera ämnet, och är Flashback-medlemmar, föreslås göra det på Flashback, i tråden; Kloakrensaren deltar i diskussionen. Andra är förstås välkomna att diskutera det här.

–

I vissa trådar i Flashbacks politikforum finner vi numera mycket av Sveriges intressantaste och viktigaste politiska debatt. Forumformatet, som tekniskt befrämjar en intensifierad och preciserad debatt, kompletterar nättidningar, bloggar o.s.v. med liknande innehåll, och här finns utmärkta debattörer som ställer tekniken i tjänst hos reell substans och hög kvalitet. Inte sällan är de dessutom roliga och formellt och stilistiskt goda skribenter.

Med politisk debatt menar jag inte mer utvecklad ideologisk, politisk-filosofisk eller historisk analys, utan debatt om löpande politiska händelser och om debatten själv. Men tillräckligt mycket av de större och djupare perspektiven finns med för att generellt hålla denna debatt på en hög nivå. Inte minst tråden ’Början på ett mediakrig om mångkulturen’ är ett ständigt växande tidsdokument av stor betydelse.

Men Flashback, där forum finns för allt mellan himmel och jord, inte bara politik, är samtidigt oundvikligen amorft, vildvuxet, urskillningslöst. Öppet för alla, och under parollen ”Yttrandefrihet på riktigt!”, präglas det i politikforumet inte bara av de allt fler tänkande människor som med nödvändighet faller utanför den ständigt krympande, avsmalnande, radikaliserade och med alltmer artificiella metoder upprätthållna ideologiska konsensus som råder i de flesta politiska partier och de gamla media. Det formas också i avsevärd utsträckning av deltagare vars inläggs språk, stil och innehåll, och ofta nog även deras användarnamn och ”avatarer”, är sådana att de gör det lätt för motståndare att avfärda.

Samtidigt har Flashbacks stora betydelse för journalistiken blivit erkänd och accepterad. Man borde tillägga: för den allmänna debatten. Men motståndet är ändå naturligt, och även från den position ofta utanför konsensus som jag själv intar är problemen med Flashbacks politikforum uppenbara. Själva ”läsmiljön” på Flashback, med stora påträngande annonser av oftast smaklöst slag, ja det inte helt självklart välvalda och begripliga engelska eller väl snarare amerikanska namnet Flashback, med den retroartat jukeboxestetiska logon med en rökande kloakråtta (eller vad det nu är), underlättar för många förkastandet – även om denna miljö verkligen inte skiljer sig mycket från tidningarnas, vare sig i tryck eller på nätet.

Att tala om en kloak låter orättvist, men jag syftar med detta inte på hela politikforumet eller detta i allmänhet, utan endast på en alltför ofta förekommande typ av innehåll. Det är här inte nödvändigt att ge några exempel. Problemet är välkänt och detsamma som på många andra håll på nätet, inte minst i kommentarfält. Detta innehåll är så rikligt förekommande att när det dominerar och blir påträngande trådarna måste sägas få karaktären av kloak, och ett ord som är starkt nog att uttrycka vad många känner inför detta är önskvärt, ja nödvändigt.

De stöts helt enkelt bort. Forumet begränsas till en subkultur, där bara ett särskilt slags läsare och skribenter attraheras och härdar ut: dels sådana som värdesätter den väsentliga debatten i så hög grad att de är beredda att betala priset av miljöns obehaglighet, men dels också sådana som känner sig hemma i och själva bidrar till den senare. Problemet hänger naturligtvis samman med den på många håll på nätet utbredda anonymitetskulturen; endast undantagsvis skriver någon här under eget namn.

Flashbacks inflytande på den politiska opinionen och därmed politiken själv är inte obetydligt. Men det är begränsat i förhållande till vad det skulle kunna vara med hänsyn till det bästa innehållets kvalitet. Man måste fråga sig inte bara hur många fler som kunde nås utan kloakinnehållet, utan också vilka nu icke nådda som kunde nås, och hur de som nås kunde använda det de nås av om det inte kom från en så illa beryktad källa.

Vad det mer generellt handlar om här är hur kloakmässigheter skapar ett förråat, antihumanistiskt klimat som tenderar att i alltför hög grad prägla de fora där det växande antal medborgare som hamnar utanför politikens och medias ”korrekta” konsensus samlas, och därmed hotar även essentiella politiska traditioners adekvata artikulation och representation. Jag vill sträcka mig så långt som att påstå att kloakproblematiken idag är den centrala utmaningen för den politiska opinion, och opposition, som oundvikligen måste ta form som i någon mening konservativ.

Tråden om mediakriget är alltså ägnad debatt av debatten. Deltagarna står vid sidan av. Jag skulle vilja att många av dem själva blev mediakrigare i samma mening som dem de analyserar. Det de har att säga är betydligt mer väsentligt och angeläget och ofta även bättre formulerat än den debatt de med sådan fascinerande vaksamhet genomlyser.

I den här trådstarten vill jag peka på det märkliga förhållandet att vi har en analytisk politisk debatt av ofta exceptionell kvalitet och kvantitet, inspärrad i vad som åtminstone stundtals framstår som en kloak. Jag vill föreslå att något görs för att befria dess värdefulla innehåll från det alltför rikligt flödande kloakinnehållet. Man skulle vilja att de bästa deltagarna flyttade till ett bättre forum. Men av allt att döma tror de inte själva på eller önskar de inte en sådan förändring. Det enda som kan göras är därför tills vidare att rensa kloaken.

I vilken utsträckning det är möjligt är förvisso oklart. Men att det är meningslöst att ens försöka är inte uppenbart. Jag ställer mig frågande till frånvaron på Flashback av elementära etikettsregler och normer för den civiliserade debatten, men jag tänker inte yrka på förbud och censur. Under de givna förutsättningarna kommer kloakinnehåll alltid finnas. Men jag är intresserad av att se om man endast genom fri opinionsbildning i forumet, genom att i denna nya tråd tydligt identifiera problemet och med koncentrerat fokus lyfta fram de därmed sammanhängande frågorna, och, om möjligt, i någon mån i andra trådar direkt påtala och kritisera kloakmässigheterna, kan förändra klimatet så att deras omfattning åtminstone reduceras.

Vad jag här sagt kan omformuleras till frågor eller diskussionspunkter, men min kännedom om Flashbacks skribenter säger mig att det inte är nödvändigt. Och ja, jag vet att många inte ens accepterar problembeskrivningen. Erfarenheten säger mig att problemet självt snabbt dyker upp och illustrerar den. Jag hoppas på men räknar inte med god respons. Det är inte minst det beklagliga förhållandet att även de skribenter jag uppskattar så ofta tycks omedvetna om problemets natur och omfattning, eller åtminstone underskattar det, som motiverar en ny tråd.