Joel Bakan: The Corporation

The Pathological Pursuit of Profit and Power

Free Press, 2005 (2004)     Amazon.com

BakanOver the last 150 years the corporation has risen from relative obscurity to become the world’s dominant economic institution. Eminent Canadian law professor and legal theorist Joel Bakan contends that today’s corporation is a pathological institution, a dangerous possessor of the great power it wields over people and societies.

In this revolutionary assessment of the history, character, and globalization of the modern business corporation, Bakan backs his premise with the following observations:

– The corporation’s legally defined mandate is to pursue relentlessly and without exception its own economic self-interest, regardless of the harmful consequences it might cause to others.

– The corporation’s unbridled self-interest victimizes individuals, society, and, when it goes awry, even shareholders and can cause corporations to self-destruct, as recent Wall Street scandals reveal.

– Governments have freed the corporation, despite its flawed character, from legal constraints through deregulation and granted it ever greater authority over society through privatization.

But Bakan believes change is possible and he outlines a far-reaching program of achievable reforms through legal regulation and democratic control.

Featuring in-depth interviews with such wide-ranging figures as Nobel Prize winner Milton Friedman, business guru Peter Drucker, and cultural critic Noam Chomsky, The Corporation is an extraordinary work that will educate and enlighten students, CEOs, whistle-blowers, power brokers, pawns, pundits, and politicians alike.

Reviews:

“Bakan does such a good job of creating awareness that [The Corporation] can’t help but be a call to action.”  USA Today

“The corporation, according to Joel Bakan, is the monster that can swallow civilization – greedy, exploitive, and unstoppable. We are all its potential victims, which is why we must all understand how the corporate form makes it so difficult to control its abuses.”  Alan M. Dershowitz, Felix

“This incisive study should be read carefully and pondered. And it should be a stimulus to constructive action.”  Noam Chomsky, Ph.D., professor of linguistics, MIT, and author of 9-11

About the Author:

Joel Bakan is professor of law at the University of British Columbia. A Rhodes Scholar and former law clerk to Chief Justice Brian Dickson of the Supreme Court of Canada, he holds law degrees from Oxford, Harvard and Dalhousie Universities. An internationally renowned legal authority, Bakan has written widely on law and its social and economic impact.

Den Boströmska världsåskådningen: Den praktiska filosofin i allmänhet, 3

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning     Filosofins begrepp     Fenomenologi, 1

Fenomenologi, 2     Läran om människan, 1     Läran om människan, 2

Om Gud och själens odödlighet, 1     Om Gud och själens odödlighet, 2

Om Gud och själens odödlighet, 3     Om Gud och själens odödlighet, 4

Den praktiska filosofin i allmänhet, 1     Den praktiska filosofin i allmänhet, 2

I sammanhang härmed står frågan om det ondas förhållande till Gud, vilken vi här i korthet behandlar, ehuru den av Boström själv, åtminstone delvis, hänfördes till den teoretiska filosofin.

Med teodicé förstås, såsom bekant är, en vetenskaplig undersökning rörande det förhållande, i vilket det onda och överhuvud taget bristen och ofullkomligheten i världen skall tänkas stå till världens upphovsman, det absoluta väsendet, vilket dock måste anses såsom fullkomligt. Dess huvudfråga är: Hur kan en ofullkomlig och särskilt en ond värld ha ett fullkomligt och gott ursprung? Denna fråga förutsätter för sin rimlighet, 1) att världen har ett fullkomligt upphov, 2) att den själv är ofullkomlig, ja, vad mer är, att inom den finns ondska, fysiskt lidande och moralisk skuld. De bevis Boström anfört för den förra satsen har vi ovan sökt framställa. Om den senares sanning övertygas vi allt för handgripligt genom vår dagliga erfarenhet.

Med försöka att besvara den framkastade frågan har sedan urminnes tider religiösa och tänkande människor sysselsatt sig, och de svar de avgivit har, hur olika de än varit, dock huvudsakligen gått i två olika riktningar, vilka båda kan kännetecknas som försök att förneka eller åtminstone bortförklara de fakta, på vilka själva frågan vilar.

Det ena av dessa förklaringsförsök är det dualistiska. Gud, det fullkomliga väsendet är, säger man, väl världens upphov, men endast såvitt världen är god och fullkomlig. Ondskan och ofullkomligheten skall förklaras ur en annan, den goda makten motsatt princip, mörkrets rike, som, till väsendet lika ursprunglig som den förra, sått ondskans frö i den värld som Gud ursprungligen skapade god.

Denna åsikt utgår ifrån och stöder sig på människans omedelbara medvetande därom, att i världen ett verkligen ont finns, att följaktligen också en konstant skillnad emellan gott och ont äger rum, och att det goda är ett rent gott, ej bemängt med eller i någon mening besmittat av det onda.

Men har denna åsikt sålunda än ögonen öppna för det ondas realitet, så förbiser den däremot helt och hållet dess relativitet, vilken dock är för den oförvillade uppfattningen lika väsentlig som den förra. För att här icke tala om att åsikten upphäver världens ursprungliga enhet och därmed råkar i strid med förståndets oavvisliga krav i detta hänseende, samt i själva verket förnekar det förstnämnda av de grundfakta på vilka den teodiceiska frågan vilar, att hela världen har ett fullkomligt ursprung, så skulle antagandet att det onda vore lika ursprungligt som det goda i själva verket giva det förra en dignitet jämngod med det senare. Man inser icke klart, varför icke människan kunde såsom tjänare åt mörkrets rike fylla sin plats lika väl, som då hon ställer sig under ljusets fanor. Och var har vi garantierna för det godas stundande seger, vid vilken dock den religiösa människan ovillkorligen måste knyta sitt hopp? Och slutligen, hur har det kunnat lyckas mörkrets furste att bringa ondskan in i ljusets skapelse, människans värld, när den likväl ursprungligen varit fullkomlig?

Mer eller mindre tydligt inseende dessa svårigheter, har åsiktens anhängare sökt på mångfaldigt sätt modifiera den. Det vanligaste sättet att härvid gå till väga har varit, att man föreställt sig det onda väsendet såsom av Gud skapat till det goda, men såsom sedermera avfallet. Beträffande denna utväg inses lätt, att den i själva verket blott är ett undanskjutande av svårigheten. Vore frågan den, hur människan kunnat avfalla, så låge onekligen något tillfredsställande i det svaret: det är icke hon, som förorsakat sitt avfall, utan det är djävulen, som förlett henne därtill, ehuru man visserligen blir svaret skyldig på frågan, hur frestelsen från mörkrets furste kunde vinna genklang i människans inre, om icke även där en makt funnits, som till sin natur var sådan att den kunde bli hans bundsförvant. Men frågan var icke egentligen denna, utan snarare, hur har ett ändligt, av Gud till det goda skapat väsende kunnat falla? Och då innebär svaret: ”det är djävulen, som föll först”, uppenbarligen inte svar på tal.

Den andra av de antydda utvägarna att söka en lösning på den skenbara motsägelse som ligger däri, att det som ofullkomligt och ont är har ett fullkomligt och gott ursprung, vore att på ett eller annat sätt söka ur världen bortförklara faktum av det ondas tillvaro, genom att giva detta betydelsen av ett blott sken. Det synes väl för oss, ändliga människor så som skulle ett ont finnas, men denna uppfattning beror på vår ändlighet och kan med stigande utveckling i viss mån åtminstone korrigeras. Vi fattar något såsom ont därför att vi ser det från vår ändliga synpunkt, ej från synpunkten av det hela.

En sådan åsikt, vanligen förenad med och stödd på en mer eller mindre genomförd panteistisk världsåskådning, har framträtt i mångfaldiga former. Hit hör sådana åsikter som den, att det faktiskt givna onda – ty att ett ont i någon mening finnes, kan naturligtvis ej förnekas – vore nödvändigt, vore ett utvecklingsstadium, som den ändliga varelsen för sin fulländning måste genomgå; att det vore en blott negation, en frånvaro av det goda; att det kunde jämföras med en dunkel bakgrund, mot vilken det goda måste bryta sig för att framstå så mycket klarare o. s. v. I mildare gestalt framträder den även i sådana läror som t. ex. den att det inginge i Guds världsplan att ”tillstädja” det onda för att ”leda det till en god utgång” o. s. v.

Genomträngda av medvetandet om det ondas relativitet, har åsiktens anhängare förts till förnekande eller förbiseende av dess realitet. Lätt finner åsikten sin vederläggning i människans medvetande, att ett verkligt ont finnes i världen. Allra tydligast röjer sig detta i den sida hos det onda, att det har karaktären icke blott av fysiskt lidande, utan även och allra förnämligast av moralisk skuld. Det är i denna sin egenskap självförvållat, det borde icke vara. Detta onda eller det onda, sett ur den synpunkten, beror ej på någon ofullkomlighet eller brist i människans teoretiska uppfattning, utan fasthellre på en förvändhet i hennes fria vilja. Det är därför icke till sitt väsende nödvändigt (i ovan angivna bemärkelse) utan tillfälligt och just däri, just i den sidan hos det, att det kunde och borde icke vara, ligger dess karaktär av att verkligen vara ont. [Det onda, såvitt det är verkligen ont, är alltid tillfälligt. Förnekar man tillfälligheten hos något, som synes oss ont, och lär dess nödvändighet, så förnekar man i själva verket dess ondska. LHÅ]

Men även om man ser bort ifrån denna sida, så visar sig åsikten kämpa med oövervinneliga svårigheter. Ty hur kan väl det, som är ett gott för det hela, förefalla den ont, som till sitt väsende är en lem i detta hela? Man måste i sanning antingen ha gjort sig bra vaga föreställningar om vad ett organiskt helt i själva verket betyder, eller också måste man erkänna, att ej en gång ur det helas synpunkt finnes något, som är ett rent gott, utan att allt gott är bemängt med sin motsats. Och just i detta sist anförda visar sig, att åsikten, utgången från bristande erfarenhet av det onda såsom moralisk skuld, i sina konsekvenser leder till det i grund och botten irreligiösa antagandet att intet i sig rent och fullständigt gott finnes, ty det onda ingår alltjämt som ett moment i det goda.

Då Boström i och genom framställandet av de s. k. distinktiva bestämningarna hos Gud ville göra reda för de fordringar som måste ställas på en teodicé, skedde detta så att han i och genom dessa attribut tillbakavisade båda de nämnda åsikterna. Mot det dualistiska antagandet framhöll han att Gud såsom världens skapare och upprätthållare är allsmäktig, och att följaktligen ingen mot honom fientlig makt får tänkas ställd vid hans sida. Mot läran att det onda på något sätt inginge som ett nödvändigt moment i Guds världsplan, betonade han att Dug såsom försyn och saliggörare är allvis och allgod. Genom hans ledning vinnes ändamålet på bästa eller enda möjliga sätt, men detta skulle icke vara fallet om han som medel betjänade sig av sådant som självt i någon mening vore till sin natur ändamålet motsatt. Och det ändamål till vilket denna ledning tenderar, är själv ett gott alltigenom och har ej det onda till sin förutsättning eller är på något sätt bemängd med detta; det är följaktligen också ett gott under alla förhållanden och för alla. Kan det ur någon synpunkt presentera sig såsom ett ont, så beror icke detta på den sidan hos det samma, att det är ett moment i Guds världsplan, utan fasthellre på andra, därav oberoende och däremot i viss mån motsatta förhållanden. Tillämpningarna i etiskt och religiöst avseende gör sig själva.

Det är dock tydligt att härmed blott vissa fordringar är framställda. Hur de skall lösas torde framgå av den föregående framställningen. I läran om människan som i sin egenskap av förnimmande subjekt emot gudomligheten i viss mån självständig, samt i den läran, att det onda i sin högsta form har karaktären av moralisk skuld, äger vi bestämda utgångspunkter för att rätt fatta Boströms lära i detta avseende. Det onda är enligt honom ej en nödvändig illusion, det har ej ens sin grund i människans fenomenalitet allenast, utan i hennes viljas missbruk av sin frihet. Men betingelserna för dess möjlighet är nödvändiga, ty de ligger i människans ändlighet. Och det är slutligen i människans fenomenvärld, ej i den absoluta världen, som dess verklighet faller.

James Goldsmith: The Trap

Macmillan, 1994     Amazon.co.uk

GoldsmithJames Goldsmith, after amassing a vast fortune in the 1980s, turned his companies into cash before the stock market collapse on Black Monday. He officially “retired” from business to devote himself to ecological causes. (His brother, Teddy, is the founding father of the British green movement, and publisher of the “Ecologist”). His enquiries led him to confront the worldwide problems of unemployment, urban decay, the poisoning of our food and air, and made obvious the lack of essential solutions politicians, of whatever persuasion, were offering. He confronts in this book, the “sacred cows” of modern political and economic thought, exposing why global free trade will destroy nations, the lies about the nuclear energy industry, why agricultural policy is poisoning and destabilizing communities, and the cost of a welfare state that doesn’t deliver welfare.

About the Author:

Wikipedia     sirjamesgoldsmith.com

Hélène Carrère d’Encausse om Ukraina

Hélène Carrère d’Encausse är ständig sekreterare i Franska akademien, historiker och Rysslandskännare, härstammande från en aristokratisk georgisk familj. Hennes kända bok om Lenin föreligger i svensk översättning. La Tribune de Genève publicerade härom dagen en intervju med henne i samband med att hon besökte staden, under rubriken Sur l’Ukraine, l’Europe s’est complètement trompée.

Carrère d’Encausse säger bl.a. att Porosjenkos senaste angrepp på Donetsk syftar till att ytterligare dra in väst och NATO på Kievs sida, under förevändningen av en rysk intervention. Europa, varmed hon menar EU, har fullständigt missuppfattat allting, ända sedan den orangea revolutionen 2004. Oförmågan att förstå realiteterna, och det ensidiga i att man förhåller sig enbart till Ukraina och ej till Ryssland, har förvärrats sedan dess. Det östliga partnerskapet, som uteslöt Ryssland, var förkastligt. Europa borde tagit fasta på Putins uttalande härom dagen att han erkänner och respekterar Ukrainas territoriella integritet. Vissa av sanktionerna borde ha hävts. Hollande har förstått att Europeiska kommissionen begått dumheter. Frankrike och Tyskland måste återuppta medlingsförsöken, och USA får inte blanda sig i. Putin är bunden bl.a. av den ryska opinionen, det är omöjligt för honom att svika ryssarna i östra Ukraina, vilka därför måste tillerkännas en särskild ställning. Väst måste gå honom tillmötes, förhandlingar är något som äger rum mellan två parter. Rysslands upprustning beror på NATOs framflyttande av positionerna i Tjeckien och Polen. Ryssland har en viktig roll att spela ifråga om både Syrien och Iran. Väst måste acceptera Rysslands uppfattning att Assad inte är det främsta problemet. Samarbete bör organiseras på basis av detta erkännande. Väst måste samarbeta med Ryssland och Iran för att bekämpa den islamistiska terrorismen som hotar samtliga. Frankrike måste återuppta samarbete med Ryssland.

–

L’historienne française spécialiste de la Russie, Hélène Carrère d’Encausse, était de passage à Genève ce mardi. Invitée par le Centre européen de culture, la Société des membres de la légion d’honneur et le Cercle français de Genève, elle a évoqué les conséquences de la crise ukrainienne. Connue pour sa liberté de parole et son indépendance d’esprit, l’académicienne n’a pas mâché ses mots…   Läs hela

Ohistoriskt betrakta Ryssland som arvfiende

Professorn i krigshistoria vid Försvarshögskolan, Gunnar Åselius, gav i en intervju på högskolans webbsida härom året, under rubriken Allians med Ryssland grunden för vår långa fred, en beskrivning av det förhållande mellan Sverige och Ryssland som etablerades med Karl Johans omsvängning under Napoleonkrigen, med 1812 års politik, och med Wienkongressen, i linje med den som legat till grund för min konservativa analys här under det gångna året.

Det finns självfallet mycket att säga om 1812 års politik, och naturligtvis förlusten av Finland, men liksom Kristian Gerner – i kortare formuleringar – förra våren, där han beskrev 1800-talets Stockholm och Sankt Petersburg som varandras speglar, systerstäder vid Östersjön (vackert inte minst mot den då närliggande antagonistiska bakgrunden), klargör Åselius på utmärkt sätt varför det är ohistoriskt, ensidigt, ja felaktigt att helt enkelt beskriva Ryssland som vår “arvfiende”, såsom motståndarna till den svenska självständighetslinjen, talesmännen för EU:s, NATO:s och USA:s politik, idag ofta gör.

Den tidigmoderna konflikten mellan våra länder var förvisso långdragen, men den är långtifrån hela sanningen om förhållandet. Den historiska poängen här handlar heller inte om det sovjetkommunistiska Ryssland. Putins regim må uppvisa andra problematiska sidor, men den är inte kommunistisk. I synnerhet dagens alltför ofta förflackade och masskulturellt genomamerikaniserade svenska borgerlighets debattörer ser dock ingen skillnad, och liksom det inte finns något Ryssland efter kommunismen finns för dem heller inget för dagens situation relevant Ryssland före kommunismen.

De löjligt missvisande, billigt lättillgängliga, och för den ytliga perspektivlösheten avslöjande jämförelserna med den gamla vänsterns medlöperi, med “kålsuparteorin” o.s.v., upprepas oavbrutet. Även de bättre skribenterna tenderar att dras med i eller ställa upp på denna propagandakampanj. Det hela är tröstlöst primitivt och provinsiellt. Den oförskämda ignoransen kulminerar när några av dessa EU-försvarare och NATO-förespråkare, som alltså redan bidragit till att uppge stora delar av svensk frihet och vill uppge långt mer, som avindustrialiserat och sålt ut Sverige, och som försvarat den måttlösa massinvandringspolitiken med de uppenbara och fundamentala hot den medför, talar om Sverigedemokraterna som en femtekolonn!

Medan sovjetkommunismen utgjorde en speciell, kritisk period, som dock självklart inte kan bortses från, inte kan historiskt tänkas bort, utan också kommer lämna en del spår i den framtida utvecklingen, kan Ryssland i vidare perspektiv, det Ryssland man efter kommunismen oundvikligen måste delvis återknyta till, det Ryssland som med början i det metternichska systemet på nytt och s.a.s. mer reguljärt sätt blev en politisk aktör i och i stor utsträckning del av Europa, än mindre ignoreras som sådant.

Nu skall 1800-talet verkligen inte idealiseras eller idylliseras – redan Metternich själv var medveten om maktbalanssystemets brister och ofullkomlighet, och inte minst de potentiella problem som Rysslands särart i olika avseenden medförde. Men det var inte enbart Ryssland som kunde bli ett problem. Det var ju från början uppenbart att nationalismen i sin nya tillväxt skulle kunna komma att ta sig för den postnapoleonska ordningen problematiska former. Allt hängde på ett förverkligande av gemensamma civilisatoriska värden och normer, inte bara gemensamma intressen. Och detta gäller än idag. Stora förändringar har skett under de två århundraden som gått, inte minst ifråga om nationalitetsprincipen och dess konkreta följder, och dessa måste hanteras och integreras inom ramen för de ännu ofullkomligt etablerade ordnings- och gemenskapsprinciperna.

Men detta är både möjligt och nödvändigt. De i så stor utsträckning “väst”-provocerade oroligheterna och deras tragiska följder i Ukraina kan inte tillåtas omintetgöra det goda förhållande till Ryssland som den postkommunistiska tiden åter möjliggjort och som i mycket också är en viktig del av det i så många avseenden lovande och idag förnyat aktuella politiska arvet från 1800-talet. Putin är en president, hans är en regering. Deras missgrepp måste förvisso, liksom deras förtjänster, analyseras och utvärderas. Men nya presidenter och regeringar kommer följa, och politiskt är de angelägenheter för Ryssland, det ryska folket eller den ryska federationens olika folk. De senare är något oerhört mycket mer och större.

Med vederbörligen sammanvägda kriterier finns knappast någon anledning till ett mindre gott förhållande till detta land än till det efter kommunismen långt mer aggressiva “väst” – inte heller inrikespolitiskt saknar väst, och främst USA, missförhållanden direkt jämförbara med sådana Putin idag anklagas för. Det innebär naturligtvis inte att vi ska ingå någon ny allians med Ryssland – lika litet som vi ska det med “väst”. Ryssland har distinkta, historiskt betingade politiska problem som förvisso berör omvärlden, och även detta land agerar förvisso ibland på problematiskt sätt gentemot denna.

Men vi ska, gärna anknytande till likasinnade politiska krafter i Norden såväl som på den europeiska kontinenten, konstruktivt vidareutveckla vår alliansfrihets- och neutralitetstradition, fria att kritisera båda sidor, och med realistisk verklighetsförankring och genuin historisk förståelse eftersträva avspänning, fredlig samexistens och goda relationer till och mellan båda. Här vacklar, ja sviker ju Socialdemokraterna sedan länge; senast igår lade Margot Wallström, osjälvständigt fallande in i Bildts och EU:s mönster, ensidigt skulden på Ryssland för de förnyade striderna i Donbassängen, där det “väst”-stödda Kievs brutala aggression är lika uppenbar som någonsin. Här som på så många andra områden måste SD ta över, kan endast SD ta över.

Ryssland och Europa

Klemens von Metternich