Keith Ward: In Defence of the Soul

Oneworld, 1998 (1992)     Amazon.co.uk

Back Cover:

WardIs there such a thing as the human soul?

Are we tiny cogs in a vast cosmos, or do we have special value?

In the modern scientific age, questions such as these become more and more difficult to answer. In this book, Keith Ward presents a balanced, strongly argued and convincing case for the existence of the human soul in the context of scientific discovery.

Drawing on a range of disciplines and writers, from Nietzsche, through Darwin, Freud and Marx, to contemporary philosophers and scientists, Ward’s study of the key protagonists in the debate on the soul is authoritative and comprehensive. Covering such thorny issues as individual freedom, morality, the role of religion and the limits of scientific investigation, In Defence of the Soul builds rational bridges between apparent contradictions to shed light on an area we would all like to understand more fully.

Keith Ward

JOB’s Comment:

Many of my comments on Ward’s arguments against materialism as set forth in his book The God Conclusion apply to this defence of the soul too. I am inclined to question in important respects, or rather in important areas, the claim accepted by Ward that science is a worldview, and to put forward a more basic argument against the position that the cosmos could be of such a kind as has cogs and in which we are among those cogs. Both positions seem to me to be chimeras, of a closely related kind. But Ward’s argument is important in the major part of the debate on the issues of spirit and matter etc. in which it is accepted, as basic assumptions, that science is a worldview and that it is possible that the universe is a coggy one. And much of it can be retained with only minor conceptual modifications and adjustments in a defence of the soul from a position that does not accept these assumptions.

Psychiatry

There are embarrassingly few posts in my category Psychiatry. When I started the blog, I planned to write much more on this subject. I even included on the original About page the following separate section under the heading Psychiatry.

–

Another area of interest – although hardly specialization – has been psychiatry and psychotherapy. Here I have sought to implement certain concrete applications of the restored humanities and humanistic philosophy, as supported by the spiritual teachings. I have provided dialogical advice to people with psychiatric disorders and their relatives, in and out of some organizations for such people, on the basis of my own familiarity with ”abnormal” psychological states gained in connection with some of my early spiritual and mystical experiences.

Having found my own experiences of this kind only occasionally painful and primarily interesting, I have advised against the use of certain antipsychotic drugs or neuroleptics, which I find to be often more destructive than the disorders themselves. As is today well known, such drugs can cause persistent adverse effects, like tardive dyskinesia.

In the last few decades, through the impact of anti-psychiatry psychiatrists like R. D. Laing, Thomas Szasz, and David Cooper, but also through figures like Michel Foucault, Félix Guattari and successful novelists and influential autobiographers, mental illness has become increasingly fashionable, something that confers aesthetic and intellectual status – to the point that some who speak of their illness can now be suspected of trying to exploit it for the purpose of making themselves interesting in the eyes of others.

I see this narcissistic phenomenon as yet another expression of the legacy of problematic forms of romanticism in one side of modernism, and insist on the need for rejecting the implied relativism and defending the existence sound criteria of mental health and disease. I also think the whole ideological and cultural climate of the contemporary West is to a considerable extent such as to contribute to the increase of mental disease and, above all, to make it much harder to cure, since, not least as manifested in the world of psychotherapy, it fails to teach patients how to deal properly with their own suffering and hence bring about their recovery.

But I have come to agree with some analyses of and to understand the problems with the philosophical errors and the ideological abuse (not just in the Soviet Union) represented by mainstream psychiatry, and this has influenced my political and cultural analysis of the contemporary society of which psychiatry is a part. The standards I defend are therefore not at all those of the other, rationalist and scientist side of modernity.

There is real, pathological mental illness; and there is good psychiatry alongside the bad. But I have tried to point to the potential value and deeper meaning of many psychiatric disorders. I have suggested that they can have the function of breaking down lower orders of the mind and the ego, and establishing higher ones of the spirit.

Adequately handled, and refined in accordance with a proper moral and humanistic understanding, experiences in abnormal states can be further developed in the direction of spiritual enlightenment and humane wisdom. I have recommended that they be understood in the perspective of wider historical, cultural, philosophical, and spiritual references than the ones currently available in psychiatric diagnosis and treatment and in psychological therapy and councelling.

–

 

Somehow I have not been able to mobilize or maintain sufficient interest in the matter to write about it to the extent I hoped to or indeed to write about it at all: the posts in the Psychiatry category do not contain my own writing; the only writing I have produced is this section from the old About page (I have also added some posts with books on psychiatry, and one on tardive dyskinesia, in the References category).

This is one of the several reasons why I have now removed that About page, which contained seprate sections on Spirituality, Humanities, Politics, Psychiatry, and Arts. It is now in the process of being completetly rewritten. On the new About page, the information about me and my work will be presented in three sections only, corresponding to the main themes indicated in the name of the blog: Teaching Spirituality, Restoring the Arts and Humanities, and Saving Europe. New paragraphs on psychiatry will be included under both Teaching Spirituality and Restoring the Arts and Humanities, but they will not be found in a separate section.

The category Psychiatry will be retained, however, since I do have quite a lot more to say about it. I think I am able to identify at least two explanations for the limited number of posts on psychiatry. The first is that it is not really psychiatry as such that I am interested in, but rather the kind of “’abnormal’ states gained in connection with some of my early spiritual and mystical experiences” that I mentioned. While I accept that some of them are part of what is clinically diagnosed in terms of psychiatric illness, I still fail to identify many of the instances I have come across, not only in myself but also in others, as pathological. Indeed, the spiritual experiences that produced these states are still basically what my whole life is about.

The definition of schizophrenia, for instance, always seemed fantastically inadequate to me in its shocking obscurity and amorphousness; much of it was in fact strictly incomprehensible. It had the appearance of an ad hoc, omnium gatherum diagnosis adopted for purely pragmatic reasons. I am not denying that some of those pragmatic reasons could be legitimate, but this has nothing to do with the proper theoretical understanding of the matter. The “abnormal” states in question are indeed to some extent schizophrenia as currently defined. What I suggest is simply that this definition should be revised and that at least some of them are better understood in other terms, namely in terms of spirituality and some forms of idealistic and humanistic philosophy.

What is interesting with psychiatry in itself is, from my perspective, primarily its function as part of contemporary society with its dominant ideologies. As soon as I entered upon the spiritual path long ago, it became evident to me that this society and these ideologies were problematic in central and decisive respects; and as I experienced states that were most definitely statistically “abnormal” in this context and hence came in contact with psychiatry, I soon also perceived clearly that not least the function of psychiatry was questionable. The response in the given social context to my spiritual and mystical experiences and the states they engendered caused me to seek to articulate the alternative worldview in terms of which they became comprehensible and “normal”, and which had so overwhelmingly revealed its truth to me, or at least the truth of some of its main aspects that I could then intellectually grasp.

The other reason for the paucity fo posts, the other thing that is holding me back, is the phenomenon I described of mental illness having become “increasingly fashionable, trendy, something that confers aesthetic and intellectual status – to the point that some who speak of their illness can now be suspected of trying to exploit it for the purpose of making themselves interesting in the eyes of others”. I feel this is something I could be suspected of if I started to write at length about my own distant experiences of abnormal states in connection with spiritual and mystical practices more than thirty years ago, even if I do not and cannot account for them in terms of psychiatry.

It is not that I would prefer the opposite historical situation where people were afraid or ashamed of speaking about psychiatric illness or states defined in such terms and their consequences in their lives. But I simply cannot find the current reversal of that situation sound either. It is “yet another expression of the legacy of romanticism in one side of modernism”; “the need for rejecting the implied relativism and defending the existence sound criteria of mental health and disease” must be insisted on.

The phenomena are what they are, viewed in the right perspective they are interesting, and they are increasingly important; they should be analysed and understood in a sober, objective, and philosophical manner. More generally, there is a frightening increase of psychiatric illness and psychiatric diagnoses in today’s society. While the diagnoses often remain highly spurious – I spoke here of “the philosophical errors and the ideological abuse (not just in the Soviet Union) represented by mainstream psychiatry”, and rejected the standards of health and illness standards “of the other, rationalist and scientist side of modernity” which contemporary psychiatry represents – much of the illness is still real indeed. The reasons for this are quite clear; they are all of course found in the continuous, broader social, cultural, moral, spiritual disintegration and degeneration of Western society: “the whole ideological and cultural climate of the contemporary West is to a considerable extent such as to contribute to the generation of mental disease”. The increase must be humanely dealt with; but it must be dealt with in order to be stopped. Real psychiatric illness should not be normalized and glorified.

Writing about the “abnormal” states of others that I have come in contact with over the years would allow me to avoid the mentioned pitfall of contemporary literary culture. It has been suggested to me several times that because of my own experience of psychiatry, I should write and speak more about these issues in order to help others, and in fact it might not be wholly unrealistic that, on the basis of my own experience, I could do at least some good in this field. Not least the “persistent adverse effects” of “neuroleptics and certain other antipsychotic drugs”, side effects that, early on, I experienced very clearly and complained about, and that I still suffer from, but which have only more recently been adequately understood by neuropsychopharmacologists and others, are something I strongly feel more attention must be drawn to, so that the use of those drugs can be minimized whenever possible. Although there is still much that is unclear to me here, and there may indeed also be, as psychiatrists insist, other factors involved, these precise effects are in fact in many cases the only things I have been able to identify beyond any possibility of doubt as instances of real pathology. I feel psychiatriy in general, and such problematic aspects of it in particular, should be a much more important area of contemporary politics, and would like to help contribute to establishing it as such.

The purpose of the Psychiatry category and the passage on the About page was indeed to focus on psychiatry even though only by means of its problematization, precisely by relating the “abnormal” states to it, by discussing how they are regarded and dealt with by psychiatry. In what I still hope to be able to write on this subject, I will try to keep to an analysis in phenomenological, historical, and social terms distinct from autobiography. Finally, the positive aspect of it all should also be kept in mind – what I called “the potential value and deeper meaning of many psychiatric disorders”, or what is perceived as such. Properly understood and dealt with, as they can be when adequate resources of spiritual, philosophical, moral, humanistic knowledge and experience, of a certain kind of increasingly rare wisdom are available, they can, as I suggested, even “have the effect of breaking down lower orders of the mind and the ego, and establishing higher ones of the spirit”.

Konstitutionell och plebiscitär demokrati, 1

Ryns mer specifikt politiska teori, framför allt såsom formulerad i termer av hans analys av och distinktioner rörande demokratin, är alltså, som jag framhållit, hans egen vidareutveckling och tillämpning av den leanderska filosofiska syntesen av moment från Babbitt, Croce och andra.

Ryn bygger här vidare på de traditionalistiska, klassisk-kristna, burkeanska och konstitutionalistiska insikter som funnit moget intellektuellt uttryck i den amerikanska efterkrigstidens konservativa tradition, och fördjupar dessa med sin och Leanders gemensamma utveckling av Babbitts tänkande. Det är utifrån de klassiska distinktionerna hos Platon och Aristoteles, utifrån den amerikanska konservativa traditionens tolkning av den amerikanska konstitutionen, utifrån Babbitts distinktion mellan högre och lägre vilja och moralisk och idyllisk fantasi, i sig byggande på hela den subtila och djupa modernitetsanalysen i termer av rationalismens och romantikens frambrytande och ofta dolda ömsesidiga beroende, som Ryns förståelse av den konstitutionella respektive plebiscitära demokratin växer fram.

I Europa hade naturligtvis modernitetens borgerliga revolutioner rest just kravet på konstitution, mot den absoluta furstemakten. Men i det den gjorde det, åberopade ju även den sig, på sitt sätt, på den klassiska, romerska modellen – inte minst den franska revolution Burke vände sig mot. Idag försvaras konstitutionalismen tvärtom av många mot revolutionens fortsatta, och nu anti-konstitutionella, krav. Och Ryns försvar är säkert ett av de allmänt politisk-filosofiskt mer djupgående.

Den konstitutionella demokratin står för Ryn i den skarpaste motsättning till vad han kallar den plebiscitära demokratin. Det är för honom inte fråga om två varianter av samma fenomen, demokratin. Det handlar i stället om två radikalt olika politisk-filosofiska åskådningar och politiska system.

Den etiska filosofin, historiefilosofin, kunskapsteorin, logiken och estetiken, sådana Leander formulerat dem, blir för Ryn oskiljaktiga från och nödvändiga beståndsdelar av den politiska filosofin. De olika områdena står hela tiden i det intimaste förhållande till varandra och växelverkar ständigt. Ryn försvarar tänkandets systematicitet, hävdar att allt verkligt filosofiskt tänkande med nödvändighet är systematiskt – inte i den meningen att ett fast, slutet, statiskt och tidlöst konstruktionistiskt system en gång för alla skulle kunna vare sig uppnås eller upprätthållas av den mänskliga tanken, utan i den meningen att verklighetens egen natur, tingens egen ordning, erfarenhetens och tankens inneboende väsen tenderar mot det systematiska i en oavslutad och oavslutbar process.

Tematiken från etiken, historiefilosofin, epistemologin o.s.v. är således lätt urskiljbar i Ryns samhällssyn och vice versa. Man kan på grund av denna systematicitet kanske rentav välja att betrakta den konstitutionella demokratin som antingen den samhällsfilosofiska konsekvensen och tillämpningen av hans ståndpunkter inom övriga områden, eller som den samhällsfilosofiska förutsättningen för dessa ståndpunkter inom filosofin i övrigt. Men Ryn, som ju med Leander och Croce försvarar en modifierad variant av den hegelska dialektiken, skulle givetvis vända sig mot hävdandet av entydigt prioritetsförhållande härvidlag. Ytterst kan områdena överhuvudtaget omöjligt skiljas från varandra när man har att göra med systematisk filosofi eller med den typ av etisk hållning som Ryn huvudsakligen intresserar sig för – och hos Ryn är ju den senare inordnad i den förra.

Den konstitutionella demokratin är huvudsakligen en produkt av den klassisk-kristna traditionen med dess dualistiska, etiska människosyn, dess normativitet och värdeobjektivism, och av denna traditions moderna förvaltare. Ryn ansluter sig uttryckligen till Russell Kirks tolkning av den amerikanska konstitutionella politiska ordningen i en lång rad verk från The Conservative Mind (1953) till The Roots of American Order (1976), där betydelsen av arvet från Athen, Rom och Jerusalem och den engelska burkeanska konservatismen för den amerikanska demokratin och mer eller mindre även för dess grundare levande åskådliggörs. Den konstitutionella demokratin bygger på decentralism, federalism, lokalt självstyre, självständiga intermediary groups mellan individen och staten, representation, och det system av checks and balances som motverkar de tillfälliga majoriteternas tyranni.

Men för att detta system skall fungera krävs en moralisk ordning, en hög kulturell nivå i hela samhället och hos den enskilde medborgaren. Den högre viljan, “the inner check”, den moraliska fantasin, karaktärsutvecklingen och självdisciplinen måste vägleda såväl den enskilde som statsmakten. Ryn vänder sig med den konservativa traditionen mot det abstrakta formella sättet att analysera och söka förstå förhållandet mellan medborgarfrihet och statsmakt, som präglat den liberala traditionen. Samhällets politiska och rättsliga institutioner måste ses i organiskt sammanhang med de helhetliga kulturella förutsättningarna och ramarna på respektive plats och vid respektive tid. Formalistisk abstraktion från dessa leder till farlig och verklighetsfrämmande spekulation och ideologisk manipulation.

Åtskilliga av de principer som ligger till grund för den konstitutionella demokratin återfinns alltså i den äldsta klassiska traditionen, i Platons och Aristoteles distinktioner mellan och analyser av olika styresskick, i deras etiska dualism, värdeobjektivism, normativa syn på det mänskliga livets rätta utveckling o.s.v., och i den kristna traditionen med dess tonvikt på enskilt moraliskt ansvar och kärlek till nästan. Men Ryn påpekar också att den klassiska traditionen har distinkta brister såväl på de nära sammanhängande etiska, kunskapsteoretiska, logiska och estetiska områdena som på det med dessa i sin tur oskiljaktigt förenade politisk-filosofiska området. Dessa brister hänger enligt Ryn huvudsakligen samman med det ahistoriska tänkande som präglade antiken och även i hög grad den efterföljande kristna medeltiden. Vad han uppfattar som den hellenska idealismens rena aprioriska tidlöshet och motsägelselösa identitetstänkande visar sig i själva verket inte vara förenlig med vare sig etikens, kunskapsteorins och logikens eller den konstitutionella demokratins krav.

Burke försvarade den amerikanska revolutionen – som i likhet med 1688 års s.k. ärorika revolution i England av de konservativa i USA gärna betecknas snarare som “a revolution not made, but prevented” – men tog skarpt avstånd från den franska. Jakobinerna styrdes, som Ryn ofta återkommer till, av Rousseaus idéer. Men de styrdes också av en typ av klassicism som gärna omfattade de “generalistiska”, tidlöst ideella, abstrakta principerna i det hellenska tänkandet. I själva verket blandades dessa två moment intill förväxling i den franska revolutionen. Ryn har understrukit hur traditionella ideal hämtade ur den klassisk-kristna traditionen här omtolkades och omvandlades till att passa den nya egalitära rousseauanska människo- och samhällssynen.

Men han är även medveten om att det finns svagheter inbyggda också i den klassiska traditionen som sådan. Redan där finns det ensidiga betonandet av det allmänna på bekostnad av det särskilda, av de tidlösa normerna och abstrakta principerna o.s.v., som lätt leder till bristande uppfattning av de förhandenvarande konkreta omständigheterna med deras möjligheter och risker, till en förhastad pseudotranscendentalism, till en flykt från den obekväma verkligheten till en ren och intaminerad ideell sfär, till ren eskapism i de högre idealens namn – en hållning som lätt blir rent omoralisk och farlig. [‘History and Universality: The Concrete as Normative’, Humanitas, VI/1, 1992/1993.] Dessutom leder den till centralism i politiskt avseende: den lokala egenarten, det historiskt framvuxna, det decentraliserade enskilda ansvaret – allt detta blir obegripligt och överflödigt i den abstrakta monismens schemata. [Konsekvenserna för den politiska filosofin och samhällssynen studeras förutom i Democracy and the Ethical Life (1978) också i alla Ryns senare böcker såväl som i en lång rad artiklar.]

Hur långt Ryn än alltså är beredd att försvara den klassiska traditionen i dess politisk-filosofiska distinktioner och analyser, i dess inriktning på det goda livet och den etiska strävan, måste han alltså likafullt också ta avstånd från dess abstrakta universalism och aprioriska tidlöshet. Hur mycket den moderna rousseauanska, lägre romantiska, panteistisk-monistiska, plebiscitärt-demokratiska och positivistisk-rationalistiska världsbilden än på övriga områden skiljer sig från den klassiska traditionen, finns i den ahistoriska rationaliteten dock också väsentliga likheter.

Ändå måste man, även här, fråga hur den konkret uppfattade moraliska ordning Ryn försvarar gentemot äldre och nyare abstrakta rationalister närmare är beskaffad, eller snarare, vilken som är denna ordnings egentliga ontologiska status. Det är en sak att den objektiva, transcendenta ordningen må ha uppfattats rationalistiskt och abstrakt och därmed ha förvrängts även inom det klassiska tänkandet. Men Strauss’ poäng är som vi sett att denna ordning likafullt uppfattas som i förhållande till människan objektiv och transcendent, och därmed upptäcks av hennes tänkande och samvete, i motsats till den moderna naturrättens rationalism som istället snarast uppställer den moraliska ordningen i enlighet med det mänskliga förnuftets egna positiva diktat.

Ryns ordning uppfattas konkret i dess förening av det universella och det partikulära, men den förstås inte explicit i strikt filosofiska termer som transcendent förankrad. Den förblir, på det sätt den artikuleras av Ryn, i högre grad än den av Stanlis upplinjerade naturrätten en s.a.s. inommänsklig ordning, en i det mänskliga förnuftet och högre viljan upptäckt men också frambringad ordning, vars filosofiska förståelse är en produkt av det moderna tänkandet, Kant och delvis den romantiska idealismen. Som sådan äger den förvisso objektivitet och sanning, och undgår den abstrakta rationalismens faror, men den uppger samtidigt i viss mån i den direkta filosofiska konceptualiseringen den klassiska uppfattningen av den moraliska ordningens reella transcendenta ursprung och dess absoluthet i betydelsen av dess oberoende av människans egen skapande förnufts- och fantasiaktivitet.

När Ryn ändå i detta sammanhang vill bejaka den transcendenta dimension vars försvar han vanligen alltid misstänker för verklighetsflykt i abstraktionens och den lägre romantikens tecken, framstår formuleringarna visserligen inte som teoretiskt oförenliga med denna specifika uppfattning av den moraliska ordningen, men likafullt som teoretiskt oförenade, som delvis externa i förhållande till systemet. Även detta förhållande i sig har dock en systematisk grund i den leanderska (o.s.v.) kunskapsteorin.

12th ICP: Juan Manuel Burgos

Burgos

Juan Manuel Burgos is the leading personalist philosopher in the Spanish-speaking world today. In this video, and in this, his latest book, Introducción al personalismo, is presented (in Spanish). See also the website of the Asociación Española de Personalismo.

See also:

Irving Babbitt: Rousseau and Romanticism

With a new introduction by Claes G. Ryn

Transaction, 1991 (1919)

From the Back Cover:

Rousseau and RomanticismThis volume is the best-known and most widely discussed work of the influential scholar and critic Irving Babbitt (1865-1933), intellectual leader of the movement known as the New Humanism. It is also the work that best conveys the ethical and aesthetic core of his thought. Broad in scope, it examines a variety of manifestations of romanticism and presents a typology of the imaginative inclinations of that movement. Rousseau is analyzed as paradigmatic of the ethical and aesthetic sensibility that is replacing the classical and Christian outlook in the Western world. For Babbitt, works of imagination are integral to human life in general. He explores romanticism with a view to its implications for Western civilization. Babbitt identifies serious ethical, religious, aesthetic, and philosophical problems in the modern world, but he also shows how remedies to those problems must incorporate the best insights of modernity. First published in 1919, the book is strikingly relevant to today’s discussion of the crisis of American and Western culture and education. Babbitt anticipated and analyzed dangerous cultural trends whose consequences are now widely bemoaned. He applies to these phenomena an intellectual breadth and depth rare today. At the end of the twentieth century his prescriptions for dealing with the central problems of Western civilization have acquired an acute urgency. At a time of much renewed interest in Rousseau, Babbitt’s book offers a penetrating commentary that challenges widely held beliefs and interpretations. Graced with a lengthy and wide-ranging new introduction by Claes G. Ryn, Rousseau and Romanticism is simultaneously a work of literary history, criticism, and a theory of civilization. In addressing its special subject, this classic study reflects the main themes of Babbitt’s thought, making it representative of his work as a whole. Ryn explicates and critically assesses Babbitt’s central ideas, refutes widely circulating misinterpretations, and demonstrates the relevance of his writing in the intellectual and cultural circumstances of today.

Sverigedemokraterna och framtiden

Åkesson på framtidsseminarium, 9/2:

Några ytterligare, anspråkslösa förslag inför framtiden:

Nolltolerans mot all grobiannationalism. Fortsatt nedtoning och avveckling av nationalismen nationalismen överhuvudtaget till förmån för sunt, måttfullt och av urskillning präglat försvar för nationell, historisk egenart och nationell lojalitet i det större sammanhanget av den med andra europeiska länder gemensamma europeiska identiteten (givetvis under fortsatt motstånd mot den nuvarande europeiska unionen, även om vissa av dennas strukturer kan användas och byggas vidare på). Övergång från att enbart vara Sverigedemokraterna till att också vara Europademokraterna, det verkliga svenska Europapartiet, med lika tonvikt på svenska och Europapartiet. Partiellt omtänkande av kulturpolitiken i ljuset av nyanserad, historiskt förankrad förståelse av de stora, centrala europeiska kulturtraditionerna och den svenska representationen och variationen av och bidragen till dessa under århundradena. Närmare samarbete med europeiska partier med samma eller liknande inriktning. Bejakande av den högre kosmopolitismen, i såväl europeiskt som globalt sammanhang. Fördjupat tänkande rörande förhållandet mellan olika kulturer. Befrämjande av mer vital intern debatt  i ordnade former och inom rimliga gränser. Topprioritering av anställning i stor skala och med konkurrenskraftiga löner av akademiker och intellektuella intellektuella med adekvat utbildning och relevant erfarenhet, och av internutbildning av stor omfattning och intensitet i hela landet, ledd av sådana personer. Grundligare studium och därigenom utvecklad ideologisk förståelse av socialkonservatismen socialkonservatismen i termer av nyskapande traditionalism, alternativ modernitet, kvalificerad pluralism o.s.v. Fördjupad insikt och argumentation i frågan om människosyn, baserad på genuin humanistisk filosofi i traditionell mening. Avveckling av den alltför dominerande torftiga anda som skapas av många (inte alla) ingenjörstypers begränsade perspektiv på tillvaron och, ofta nog, oförståelse och i värsta fall likgiltighet, ja vulgära fientlighet mot den humanistiska kultur, i traditionell mening, som är grunden för det goda samhället. Omprövning av – och frikoppling av kriminalpolitiken från – ställningstagandet för datalagringsdirektivet, FRA-lagen och liknande företeelser, och större fokus på det nya övervakningssamhällets hot, och dess verkliga innebörd, i ett internationellt perspektiv. Tydligare post-paleokonservativ profil i utrikes- och försvarspolitiken, åtminstone så länge de ledande NATO-länderna och de dominerande, stora internationella organisationerna uppvisar den hittillsvarande problematiska ideologiska och politiska inriktningen. Snabb utfasning av kvarstående element av tröttsamt förutsägbar lägre populism  populism populism populism. Kraftfullt bekämpande av sjuklig misstänksamhet och unk-sluten, självmarginaliserande och -isolerande bunkersektmentalitet som avvisar och stöter bort sympatisörer, ja medlemmar, och avskräcker rätt typ av personer som delar de politiska åsikterna och övervägt att ta steget till partiet. Avståndstagande från  nätpublikationer  nätpublikationer  som inte genomgående håller god ton och ibland direkt eller indirekt besmutsar partiet och bringar det i vanrykte. Omedelbart uppbyggande, under ledning av den nämnda nya kompetensen, av egna, seriösa media av annat slag och på annan nivå.