Category: Politics

I mitt förra inlägg om socialdemokratins nedläggning av Brunnsviks folkhögskola skrev jag:

“Det måste upprepas: Deras egen rörelse har agerat på ett sådant sätt att rubriker som ‘Ett kulturarv kastas rakt ner i containern’ och ‘En kulturskatt förvandlas till makulatur’ möter oss, i både Aftonbladet och Sydsvenskan. Hur har man kunnat tillåtas ens komma i närheten av risken av en sådan reaktion? Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas, kommer de skingras, vilket är allvarligt nog. Men detta är naturligtvis bara en del, om än central, i förlusten, i vad som nu förstörs. Om man genom vanskötsel och inkompetens kört verksamheten så fullständigt i botten att nedläggning är oundviklig, hur kan själva nedläggningen tillåtas skötas på sådant sätt att det genererar rubriker av detta slag?”

Med formuleringen “Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas”, signalerade jag att jag trodde att rubrikernas formuleringar kanske var överdrivna. Det faktum att rubriker av detta slag genererats var illa nog, och signifikativt nog, men jag reserverade mig för att detta med “containern” och “makulatur” var fantasifulla tillspetsningar från journalisternas sida.

I Facebook-gruppen som protesterar mot nedläggningen finner jag nu emellertid ett fotografi som tydligt visar just en container med böcker i. Det verkar alltså som om journalisternas uppgift var riktig, som om de faktiskt själva hade sett containern och makulaturen.

Timbro gav på 90-talet ut en bok av Fredrik Erixon med titeln Arv i vanhävd: Om frihetliga rötter i arbetarrörelsen. Det var, minns jag, en bra bok som tog upp många utmärkta idéer rörande främst folkbildningen och kooperationen som socialdemokratin och arbetarrörelsen svikit, även om jag inte delade alla Erixons egna ståndpunkter.

Nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola illustrerar på en ny spektakulär nivå av tydlighet denna vanhävd. Nej, det sätt den skötts på visar att det nu är fråga om mer än bara vanhävd. Vi förefaller stå inför ett aktivt förstörelsearbete. En adekvat symbol för vad rörelsen idag alltför ofta representerar har skapats.

2004

How Exporting Free-Market Democracy Breeds Ethnic Hatred and Global Instability

Anchor, 2004 (2002)     Amazon.com

Book Description:

For over a decade now, the reigning consensus has held that the combination of free markets and democracy would transform the third world and sweep away the ethnic hatred and religious zealotry associated with underdevelopment. In this astute, original, and surprising investigation of the true impact of globalization, Yale Law School professor Amy Chua explains why many developing countries are in fact consumed by ethnic violence after adopting free market democracy. Chua shows how in non-Western countries around the globe, free markets have concentrated starkly disproportionate wealth in the hands of a resented ethnic minority. These “market-dominant minorities” – Chinese in Southeast Asia, Croatians in the former Yugoslavia, whites in Latin America and South Africa, Indians in East Africa, Lebanese in West Africa, Jews in post-communist Russia – become objects of violent hatred. At the same time, democracy empowers the impoverished majority, unleashing ethnic demagoguery, confiscation, and sometimes genocidal revenge. She also argues that the United States has become the world’s most visible market-dominant minority, a fact that helps explain the rising tide of anti-Americanism around the world. Chua is a friend of globalization, but she urges us to find ways to spread its benefits and curb its most destructive aspects.

Utöver de artiklar jag länkade till i mitt inlägg om Brunnsviks folkhögskola bör även, tror jag, journalisten Svante Isakssons utförliga artiklar om bakgrunden till nedläggningen i  tidskriften Folkhögskolan, nr 7, 2012  framhållas. Isaksson nämndes av Per T. Ohlsson i den artikel jag citerade som ett lysande undantag – tillsammans med den av mig likaledes citerade Ingvar Persson – i offentlighetens likgiltighet. Isaksson sammanfattade också en del av sin bakgrundsbild i Aftonbladet.

Vad man nu, fortfarande matt efter chocken, framför allt undrar över är förstås den specifikt socialdemokratiska offentligheten, eller åtminstone den del av den som, när socialdemokratin fortfarande hade ett mått av autentiskt liv kvar, man alltid kunde förlita sig på när det gällde uttalanden i centrala frågor om arbetarrörelsens folkbildning och dess traditioner. Bengt Göransson måste ju ha kommenterat detta? Även exempelvis en Olle Svenning borde väl ha gjort det? Och det finns ju flera mindre kända.

Det måste upprepas: Deras egen rörelse har agerat på ett sådant sätt att rubriker som ‘Ett kulturarv kastas rakt ner i containern’ och ‘En kulturskatt förvandlas till makulatur’ möter oss, i både Aftonbladet och Sydsvenskan. Hur har man kunnat tillåtas ens komma i närheten av risken av en sådan reaktion? Även om själva böckerna från biblioteket på något sätt skulle kunna räddas, kommer de skingras, vilket är allvarligt nog. Men detta är naturligtvis bara en del, om än central, i förlusten, i vad som nu förstörs. Om man genom vanskötsel och inkompetens kört verksamheten så fullständigt i botten att nedläggning är oundviklig, hur kan själva nedläggningen tillåtas skötas på sådant sätt att det genererar rubriker av detta slag?

Vilken okunnighet och historielöshet, vilket lättsinne, krävs inte för att man ska kunna hantera sitt eget historiskt unika bildningsarv på detta sätt? Till att börja med, hur skulle man inte idag med tillräcklig kreativ intelligens ha kunnat förvalta, förnya och “marknadsföra” just de egna, i folkbildningssammanhang överlägsna traditionerna som ett alternativ till det som så många upplever som själlös konsumism och ytlig information? I frånvaron av debatt, i frånvaron av de relevanta historiska sammanhangen i debatten, avslöjas bankrutten i alla viktiga avseenden.

Som åtminstone partiell lärjunge till Tage Lindbom tänker jag att jag borde varit bättre förberedd. Redan under femtiotalet såg Lindbom, som chef för Arbetarrörelsens arkiv, ledande socialdemokratisk intellektuell, och erfaren internationell ambassadör för det svenska folkhemsbygget, vad som höll på att hända med de tidigare folkbildarnas ideal och strävanden. Och han gick verkligen till botten med analysen av orsakerna.

Till och med den legendariske gamle Brunnsviksrektorn, den humanistiske filosofen Alf Ahlberg, tycks mot slutet av sitt liv ha börjat medge riktigheten av Lindboms förklaringar. Och de ideologiska och kulturella förändringar socialdemokratin genomgått sedan dess har givetvis ingen i min generation kunnat undgå.

Inte minst den egna utbildningspolitikens satsningar på att dränera våra gamla, verkliga, kulturtäta universitet på resurser för att kunna starta mängder av nya, flacka högskolor överallt där alla, även de mest studieolämpade och -ovilliga, ska dölja arbetslöshet och få förment tidsenliga och ofta nog framför allt tidstypiskt ideologiskt programmerande utbildningar, går exempelvis ut också över de bästa folkhögskolorna och deras egen kulturtäthet.

Ändå överväldigar det nu närmast suicidala i arbetarrörelsens agerande, attityd, och inte minst tystnad – ja, förtigande – även mig. Socialdemokratin framstår i än högre grad reducerad till ett instrument för den nihilistisk-globalistiska destruktionen. Den är död i och med att den förskingrar sitt eget värdefullaste arv, ignorerar och vanhedrar vad som återstår av sin moraliska och humanistisk-kulturella samhällsinsats och legitimitet.

Har alltså Göransson et consortes uttalat sig? Vad har de att säga? Vid det här laget handlar det ju om de kvarvarande, humanistiska folkbildarnas hela livsgärning.

Socialdemokratin lägger ned Brunnsviks folkhögskola.

Att jag missat debatten är inte konstigt. Den har, visar det sig, varit mycket begränsad. Detta är naturligtvis i sig en signifikativ aspekt av katastrofen.

Finns det någon folkhögskola som skulle kunna förbli attraktiv, blomstrande och levande idag är det väl denna, arbetarrörelsens äldsta, den mest kända, den mest ansedda, med det största – prisbelönta – biblioteket, med de mest framstående rektorerna rektorerna, lärarna och eleverna, i centrum av det svenska 1900-talets kultur och samhälle.

Arbetarrörelsen gör sig av med en del av sin själ, sin stolthet, grunden för sin historiska legitimitet och framgång, symbolen för sin storhet.

Men det finns inga ord; jag förmår idag bara citera från Ingvar Perssons och Per T. Ohlssons utmärkta artiklar. Klicka på länkarna för att läsa även de icke citerade avsnitten om vad som måste ha varit den bottenlösa sjaskighet, omdömeslöshet och inkompetens som lett fram till denna svenska tragedi.

Ingvar Persson skriver i Aftonbladet under rubriken Ett kulturarv kastas rakt ned i containern:

“Jag hittar de klassiska böckerna i resterna av det som varit Sveriges största och till för ­några år sedan också mest välskötta folkhögskolebibliotek. Tillsammans med statliga utredningar och inbundna årgångar av ABF:s tidning Fönstret, Kommunalarbetaren och det avsomnade gruvfackets tidning ligger de klassiska verken nu i en container på väg till destruktion.

Den traditionstyngda skolan är utannonserad till försäljning, och en kulturskatt plundras.”

Och i en annan artikel i samma tidning:

“Här har de beslutsfattare och administratörer som gjorde folkhemmet möjligt  utbildats. Här har också de poeter och författare som avslöjade folkhemmets  avigsidor och ofullständigheter gått.

Men framför allt har Brunnsvik varit platsen där tusen och åter tusen människor kunnat växa.

Dessutom har den ­moderna folkbildningen och folkrörelsetraditionen sina rötter just här. Utan Brunnsvik hade Sverige varit ett ­annat och mycket sämre land […]

Tidningen Folkhögskolan har talat med Brunnsviks chef – hon kallar sig  rektor. Intervjun ger mig en aning om hur man tänker.

Nyckelordet är ­flexibilitet. Det är en flexibilitet utan gränser. Den tillåter varken fast anställd personal, fasta lokaler eller ordhållighet gentemot de kursdeltagare som trott sig söka till en skola med traditioner.

I stället gäller det att snabbt anpassa sig till tidens trender och myndigheternas nycker i Projektsverige.

Det är ironiskt. Brunnsvik blev en gång vad det varit just ur bristen på  flexibilitet. Skolans ­grundare vägrade anpassa sig till makten, och skapade på så vis något nytt.

Nu bärs det arvet alltså bort och säljs till högstbjudande. En del av det svenska kultur­arvet går i graven.”

En kulturskatt förvandlas till makulatur, hette det härom dagen i Sydsvenskan. Per T. Ohlsson skriver:

“Med sin toleranta miljö blev Brunnsvik ett slags ventil, eller i vissa fall tillflyktsort, för motarbetade kvinnor. Den sidan av Brunnsvik personifieras av fysikern Eva von Bahr. Hon doktorerade i Uppsala 1908, blev sedan hindrad från att undervisa och nekades professurer, eftersom kvinnor inte tilläts ha tjänster vid universiteten; regeln upphävdes först 1925.

Hon sökte sig till Brunnsvik där hon blev något av en institution och hjälpte Dan Andersson med försörjningen. Senare, vid tiden för andra världskriget, understödde Eva von Bahr den österrikisk-judiska kollegan och flyktingen Lise Meitner […] den första fysikern som förstod vilken oerhörd kraft som ryms i klyvning av atomkärnor. Fast Nobelpriset gick till hennes manlige kollega Otto Hahn.

I Brunnsvik lanserade Rickard Sandler midsommardagen 1912 en organisation som skulle ‘inskärpa betydelsen av energiskt och djupgående bildningsarbete’ för arbetarklassen. Det var starten för ABF, Arbetarnas bildningsförbund, som till en början hade sitt högkvarter på skolan.

Men att enbart betrakta Brunnsvik som en utlöpare från arbetarrörelsen är att begränsa skolans betydelse. Den kombination av folkbildning och demokratiskt engagemang som bar upp verksamheten fick återverkningar långt utanför rörelsens led […]

Att detta arv nu vräks ned i containrar utan att någon nämnvärt tycks bry sig i den breda offentligheten – med Ingvar Persson och frilansaren Svante Isaksson som lysande undantag – säger något nedslående om vår egen tid och fixeringen vid snabbhet och effektivitet. Som vore det så lätt och enkelt att alla samband uppenbarar sig efter en snabb slagning på Google och ett ännu snabbare klick på Wikipedia följt av ett besök på någon blogg som enbart rymmer åsikter som bekräftar våra egna förutfattade meningar om hur allt egentligen hänger ihop. Så skingras inte bara vårt kollektiva minne, utan också, i förlängningen, den gemensamma offentlighet som demokratin vilar på.

Redan [den tidige rektorn] Torsten Fogelqvist var inne på det, om än i ordvändningar som märkts av tidens gång:

‘En klok framtidsman är icke någon dum jasägare till allt vad dagen tanklöst fordrar. Han förstår, att det levande måste med sig förena “det levande förflutna” och att förflutet, närvarande och tillkommande bilda en obruten livets kedja.’

Vi konfronteras dagligen med informationsmassor som är lika outsinliga som osorterade. Just därför har det aldrig tidigare framstått som mer angeläget att värna de institutioner som erbjuder en motkraft till ytlighet och förenkling, från de största arkiven till de minsta skolbiblioteken.

Frågan hänger över [sjön] Väsman:

Vad håller på att hända med förbindelserna mellan igår, idag och i morgon när inte ens arbetarrörelsen orkar ta hand om Brunnsvik?”

Jag får försöka återkomma med egna kommentarer senare, om jag lyckas hämta mig. Hallå Bengt Göransson Bengt Göransson, var är du? Socialdemokratin är död. Det skulle varit svårt att känna något annat än förakt för de ansvariga i dess nuvarande ledning även om de skött det hela på sådant sätt att de bara kommit i närheten av att riskera att skapa de rubriker jag citerat.

När FRA och den s.k. FRA-lagen diskuterades under en typiskt nog kort men i och för sig intensiv period här i Sverige 2008 hade jag ännu inte startat denna blogg. I stället var det i samband med debatten om EUs s.k. datalagringsdirektiv några år senare som jag här skrev om dagens framväxande övervakningssamhälle.

Framför allt försökte jag sätta in frågan i ett större internationellt och historiskt perspektiv, och belysa vad som kunde kallas övervakningssamhällets politiska och ideologiska innebörd och syfte idag. Det finns naturligtvis anledning att påminna om detta efter Edward Snowdens avslöjanden om NSA och PRISM.

Denna innebörd ligger bortom det s.k. ”krig mot terrorismen” (eller vad som åtminstone under Bushs tid kallades så) som antar alltmer motsägelsefulla och absurda drag, bl.a. i det att USA nu öppet stödjer samma terroristgrupper i vissa länder som man bekämpar i andra. Den hänger visserligen samman med detta krig såtillvida som terrorismen i stor utsträckning är en följd av den gamla vanliga destruktiva globalistisk-revolutionära politik som USA gjorts till det huvudsakliga instrumentet för alltsedan Wilson, och som även förklarar motsägelserna i terrorismbekämpningen. Men den döljs också av terrorismargumenten; övervakningen framställs som en enkel fråga om medborgarnas omedelbara fysiska säkerhet.

Alltsedan 911 har det dock blivit uppenbart för allt fler att övervakningssystemen inte bara kan användas utan också har som syfte att användas mot kritiker av och motståndare till den globalistisk-revolutionära politiken. Dess redan flera gånger historiskt förverkligade inhumana och totalitära potential får alltmer sofistikerade teknologiska redskap till sitt förfogande. Det är detta debatten borde handla om, även i Sverige.

Problemet med datalagringsdirektivet

Stoppa datalagringsdirektivet!

Datalagringsdirektivet efter bordläggningen

Hong Kong, June 6

Takimag: The Week That Perished

Scott Locklin: Hiding in Plain Sight

Pat Buchanan: Who Can Check the Surveillance State?

Paul Craig Roberts: What Is the Government’s Agenda?

Jeffrey Tucker: The Character of Edward Snowden

Obama in 2007: No more spying on citizens who are not suspected of a crime

The Council on Foreign Relations and the American Decline

Western Islands, 1988     Amazon.com

Back Cover:

Does America have a hidden oligarchy?

Is U.S. foreign policy run by a closed shop?

What is the Council on Foreign Relations?

It began in 1921 as a front organization for J.P. Morgan and Company. By World War II it had acquired unrivaled influence on American foreign policy. Hundreds of U.S. government administrators and diplomats have been drawn from its ranks – regardless of which party has occupied the White House. But what does the Council on Foreign Relations stand for? Why do the major media avoid discussing it? What has been its impact on America’s past – and what is it planning for the future? These questions and more are answered by James Perloff in The Shadows of Power.

“An eye-opening account of a private group that has helped shift American foreign policy away from America’s best interests. Highly recommended.”  David B. Funderburk, Former U.S. Ambassador to Romania

“Policies linked to the organization described in this book have helped visit a number of tragedies on the free world. There may be more forthcoming. James Perloff has cut through a litany of myths to bring out the facts. To not read this book is to live dangerously.”  Philip Crane, United States Congressman

“If we want to avoid the disaster of one-world government, if we wish to preserve our priceless national sovereignty and live through all time as free men, then it is imperative that the American people read The Shadows of Power.”  Meldrim Thomson, Jr., Governor of New Hampshire (1973-1979)

“There have been many books purporting to explain the ‘real’ reasons for what happened to us in Vietnam. Unfortunately, most of these have been part of the same old smokescreen from the actual architect of the war, the American Establishment. Our veterans deserve more than memorials – they deserve the truth. Here at last is a book where they can find it.”  Andrew Gatsis, Brigadier General, U.S. Army (Ret.)

About the Author (p. 254):

As a student of Colby College and Boston University during the latter years of the Vietnam War, James Perloff included himself in the new generation that had gone radical left – an outlook he voiced as a school columnist and cartoonist. However, when he probed America’s power structure deeply, he was shocked to learn that he and his fellow strudents had moved in the precise direction intended by the Establishment – that unofficial ruling entity they thought they had been rebelling against. Several years of research persuaded him that the American Establishment was a far more clever organism than anyone had ever dreamed, and culminated with his writing The Shadows of Power. Mr Perloff is a contributing editor to The New American, the biweekly journal of news and opinion.

JOB’s Comment:

Like William F. Jasper’s book on the UN, this book represents a development and improvement of the JBS worldview, although to a lesser extent; some interpretations are still clearly twisted, exaggerated, or simply false, and the political philosophy that is always the point of departure, the classical liberalism plus conservative moral values, the kind of “free” society that the criticism aims to defend, are all flawed and unhistorically conceived. Still, there are partial truths and elsewhere ignored facts in the JBS’s presentations that must be taken into account. Jasper’s and Perloff’s books are updates with more such truths and facts.

Svar till DogDylan

Kände men tyvärr anonyme nätdebattören DogDylan (som jag i något tidigare svar sagt förtjänar dock den roliga pseudonymen erkännande, även om den ju är en sådan som inte kan användas hur länge som helst…) skriver en viktig kommentar till mitt inlägg Sverigedemokratisk litteratur? som förtjänar att återges och besvaras i ett separat inlägg. Jag tillämpar som flera gånger tidigare “forum-formatet”, med Doggens text uppdelad i mindre delar i fetstil, följda av mina svar.

–

Sverigedemokraterna har aldrig varit intresserade av den europeiska kulturen. Partiet är inte heller kristet eller konservativt i någon djupare bemärkelse. I den mån Sverigedemokraterna värnar om kultur handlar det primärt om att värna om svensk etnokulturella traditioner så som midsommar.

Just det. Det är därför jag i en mängd inlägg sagt att partiet måste revidera sin kultur- och Europapolitik. Det unikt svenska ska naturligtvis försvaras, i den mån det är värdefullt. Detta är viktigt. Men svensk kultur är en del av och en variation av den europeiska; att inte vara intresserad av den europeiska kulturen är att inte vara intresserad av den svenska.

Det huvudsakliga fokuset i den sverigedemokratiska politiken är invandringspolitiken. Utöver detta är arbetsmarknadspolitik, försvarspolitik, kriminalpolitik och EU-politik viktiga politiska plattformar för partiet.

Ja. Och mer kan läggas till och proportionerna bli bättre.

Fram till terroristdådet i Oslo fanns också en mycket explicit och tämligen liberal kritik av Islam. Det är bara en tidsfråga innan denna ådra kommer återuppväckas i partiet.

Det är möjligt.

Sverigedemokraterna är inte – och detta kan inte nog understrykas – ett parti som värnar om kultur. Det är få partier som är intresserade av sådana frågor och Sverigedemokraterna är inget undantag. När partiet talar om kultur handlar det primärt om politisk kultur. Således, i den mån SD vill stödja konst och litteratur är syftet primärt att förändra samhället i en viss politisk riktning. Det kvalitativa innehållet i konst, litteratur och opera spelar mindre roll och kulturen värderas primärt i relation till vilka metapolitiska effekter den får. 

Alltså återigen: revision av kulturpolitiken.

Den omtalade mediesatsningens format kommer likna den islamkritiska tidningen Dispatch International. Ideologiskt kommer ”tidningen” stå nära liberalismen och neokonservatismen eftersom det är åt det hållet som SD sedan 2005 har vandrat.

Den inriktningen måste i så fall ändras. Dispatch International har väl en del bra innehåll, men tidningen kan ju inte stå nära liberalismen och neokonservatismen utan att överge det som gör SD värdefullt, sympatiskt, viktigt och intressant – det som exempelvis Björn Söder på utmärkt sätt representerade representerade i riksdagen 2011. Och liberalismen strider ju mot socialkonservatismen som man 2011  med stor beslutsamhet etablerade  som huvudsaklig ideologisk beteckning.

Eftersom mediesatsningens primära utgångspunkt har varit att maximera partiets mål – dvs. växa, kommer mediesatsningen vara lättillgänglig och vända sig till potentiella väljare. Det är av relevans att förstå att SD är ett politiskt parti och ingen folkrörelse, företag eller kamprörelse. 

Ett politiskt parti behöver ju dock inte stå i motsättning till en folk- eller ”kamprörelse”; och politiska partier är av olika slag. Vad som måste undvikas är att SD blir ett billigt, lägre populistiskt, liberalt eller neokonservativt Bert Karlsson-parti (om neokonservatismens delsanningar, se min kommentar om Irving Kristol här). Det måste förbli, eller, om det inte redan är det, bli ett seriöst, långsiktigt arbetande parti med djup, genomtänkt och historiskt förankrad ideologi och sakpolitisk förståelse. Det har ju alla förutsättningar att bli – eller i än högre grad bli – ett sådant, men möjligheten till den nödvändiga fortsatta utvecklingen i denna riktning kan naturligtvis också missas och gå förlorad genom felaktiga beslut.

Mediesatsningen kommer heller inte vara ”fristående” från partiet. Det är ganska uppenbart att partiet inte kommer släppa ifrån sig en satsning på flera miljoner kronor utan att ha absolut kontroll.

Nej, det tror inte jag heller. Vad som menats är väl att den ska vara delvis fristående i den meningen att även icke-SDare ska kunna skriva i den och att den inte bara ska publicera material om snävt partirelaterade frågor (och att fortfarande Almqvist, nu dessvärre och onödigtvis t.o.m. som icke-medlem, i någon funktion ska ansvara för den).

Partiets interna kultur är mycket hierarkisk och partiet accepterar inte alternativa röster – i synnerhet inte röster som är i konflikt med partiets stundande liberalism.

Om liberalismen är stundande är jag en alternativ röst. Jag känner mig inte icke-accepterad. Men det skulle ju i och för sig kunna bero på att jag är helt och hållet en outsider och inte på något sätt aktiv i partiet.

Vi kan säkerligen vänta oss en ganska populistisk tidskrift eller tidning.

Det måste naturligtvis undvikas, förebyggas – eftersom vad du här åsyftar är vad jag kallar den lägre populismen. Tidskriften och hela SD måste räddas undan dess träsk – att visa att man inte är ett nytt Bert Karlsson-parti har ju, som jag skrev, länge varit en nödvändig, medveten strävan. Och som jag ser det bör detta helst ske åtminstone ungefärligen enligt de linjer jag försökt antyda i många inlägg under de senaste åren.

Du nämnde att SD bara säljer en bok. SD får inte sin primära finansiering från försäljning av böcker.

Nej, naturligtvis inte. Jag säger inte att SD nödvändigtvis måste sälja fler böcker. Som jag skrev vore det bättre för SD att inte sälja någon bok överhuvudtaget än att bara sälja Wachtmeisters. Ett alternativ är naturligtvis att utöver Wachtmeisters sälja också en stor mängd andra böcker av annan typ. Vad jag vände mig mot i inlägget var hursomhelst bara de signaler det sänder att endast sälja Wachtmeisters bok, innebörden av detta. Det skulle ju kunna synas tala för att du har rätt om partiets nuvarande tendens.

SD-butiken är inget bokförlag. Huruvida ett bokförlag kommer instiftas i SD:s mediesatsning får vi se men jag tror man kommer sälja mycket islamkritisk och kontra-jihadistisk litteratur snarare än den litteratur som du har i åtanke.

Detta är alltså inte en fråga jag tog upp. Men om man kommer sälja fler böcker måste det naturligtvis vara sådana som jag och Mattias Karlsson har i åtanke.

Det stora problemet är egentligen att det bara är SD som har de ekonomiska resurserna och viljan att bidra till en konservativ mediesatsning och det innebär också att partiet kommer kontrollera innehållet. Jag tror faktiskt inte att det kommer ske någon djup idédebatt. 

I så fall måste det kontrollerande partiet förändras enligt ovan. Bert måste ut och Mattias in, Karlsson. Eller de ambitioner som kommer till synes på den sannolikt av den senare drivna webbplats jag nämnde, Socialkonservativa tankar. Till att börja med. Därefter är det bara att fortsätta. Som jag skrev, de potentiella intellektuella resurserna är närmast outtömliga. Och som jag nyligen nämnde i mitt inlägg Nationalismen och Europa har ju SDU – “Sverigedemokraternas framtid”, som de med rätta kallas på moderpartiets webbplats – redan börjat formulera den nödvändiga, reviderade kultur- och Europapolitiken.

För Sverigedemokraternas del är naturligtvis den här mediesatsningen mycket positiv men för debatten och bildningen i stort är jag betydligt mer tveksam. Jag skulle hellre köpa ett reformerat och förbättrat Axess.

En reformerad och förbättrad Axess vore naturligtvis bättre än en Bert Karlsson-tidskrift. Men målet för mediasatsningen bör, tycker jag, vara en reformerad och förbättrad Salt. En sådan tidskrift kan bli verkligt positiv både för SD och för debatten och bildningen.

Hur som helst har SD de ekonomiska resurserna att långsiktigt bedriva opinionsbildning och denna mediesatsning kommer vara ett av flera verktyg för partiet. Jag tror faktiskt denna kan ha en positiv effekt på debatten överlag. Det kommer bli spännande att se vad de kan leverera.

Just det.

Kom hem Erik Almqvist och ta itu med detta. Engagera med fördelaktiga villkor DogDylan och en rad liknande, utmärkta nätskribenter under deras verkliga namn.

Och alltså, om inte samtidigt ett stort antal böcker av annat slag snabbt kan börja säljas i SD-Butiken: Bort med Wachtmeisters bok!

Jag har inte närmare satt mig in i Björn Söders och den sverigedemokratiska partistyrelsens grunder för uteslutningen tidigare i år av partiets gruppledare i Göteborg och Västra Götaland, Patrik Ehn, eller i dennes försvar mot anklagelserna, och känner mig därför inte kunna rättvist bedöma det hela. Inte minst äger jag bristande förtrogenhet med partiets kriterier i fall som dessa.

Till skillnad från Erik Almqvists fall var det i Ehns inte fråga om något mediadrev efter någon “skandal” rörande hans beteende. Ehn uteslöts på grund av vad partiledningen på eget initiativ bedömde som ideologisk avvikelse – och uteslutningen var en mer långtgående åtgärd än den som vidtogs mot Almqvist, som endast fråntogs sina specifika uppdrag i partiet.

Utan att ta ställning i denna fråga, och oavsett frågan om Ehn gör rätt i att sitta kvar som politisk vilde i kommunen och regionen, måste dock konstateras att Ehns allmänna inriktning som politiker, vad som tycks vara hans huvudsakliga intresseområden, som sådana, gör att han framstår som en politiker av den typ som partiet i själva verket behöver många fler av. Jag har visserligen inte följt Ehns arbete i Göteborg, men på senare tid, och inte minst i samband med uteslutningen, har det tydligt framgått att han åtminstone delvis är fokuserad på de nära sammanhängande områdena kulturen och Europa.

I den här bloggen har jag försökt framföra uppfattningen att SDs politik på båda områdena behöver revideras. Kulturpolitiken, och inte minst den för partiet helt centrala frågan om vad som är svensk kultur, måste omdefinieras i europeiska termer. Det hotande populistiska och thatcherska misstaget att helt enkelt lägga ned eller dra in stödet till kultur- och forskningsinstitutioner enbart på grund av deras nuvarande innehåll och problematiska ideologiska ledning, i stället för att välja den svårare, långsiktiga lösningen att arbeta för deras förändring i dessa avseenden, måste undvikas. Ett nära samarbete med motsvarande europeiska politiska partier för en Europagemensam politik, syftande inte minst till etableringen av ett konstruktivt alternativ till det nuvarande EU, och på grundval av den gemensamma europeiska kulturtraditionen, måste inledas.

SDs nya principprogram antogs såvitt jag förstår mycket snabbt vid landsdagarna 2011 eftersom man – eller en majoritet – snabbt ville etablera socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk inriktning och beteckning i stället för nationalismen. Brådskan var såtillvida begriplig, och det är naturligt att produkten inte blev optimal. Men det är viktigt att inte försumma det arbete med fortsatt revision av programmet som av dessa skäl är nödvändigt. Just när socialkonservatismen skulle lyftas fram i stället för nationalismen, blev resultatet i stället på den helt avgörande kulturpolitikens område att intrycket av nationalism, i problematisk mening, snarare förstärktes.

Jag vet inte vilka som är ansvariga för just det kulturpolitiska avsnittet (som, liksom alla avsnitt i jämförelse med det tidigare programmet, är mycket kort). I själva verket är det två avsnitt – ett allmänt om kulturpolitiken, och ett separat om frågan om vad som är svensk kultur. Mattias Karlsson ansågs såvitt jag minns ha haft något slags övergripande ansvar för programmets helhet, men naturligtvis måste rimligen många i partiet ha bidragit som medförfattare.

Mitt intryck är att Karlsson är ideologiskt kunnig och har historiska intressen. Det föreslogs exempelvis att det var han som låg bakom webbplatsen Socialkonservativa tankar, som innehåller citat från några kända och okända politiska tänkare. Den är visserligen högst rudimentär och begränsad i sitt urval, och den har inte uppdaterats sedan februari 2012, men signalerar ändå, om Karlsson är upphovsmannen, en god vilja till fördjupad ideologisk diskussion från partiledningens sida. Bland de citerade filosoferna finner vi Roger Scruton, en av vår tids ledande kulturfilosofer. Ja, vi finner till och med T. S. Eliot! Inte minst mot denna bakgrund är det svårt att tro att Karlsson står bakom just de otillräckliga och delvis ohållbara kulturavsnitten. Deras svagheter måste vara tillfälliga misstag åtminstone främst från andras sida, olyckshändelser som förklaras av tidsbristen.

Oavsett frågan om riktigheten av Ehns uteslutning var det högst olyckligt att det för många kom att framstå som att den, på ett allmänt plan, berodde just på hans intresse för vissa tänkare och för viss litteratur och konst, och på hans engagemang för och kontakter i Europa: den som uteslöts var en av de alltför få hittillsvarande ledande sverigedemokraterna med verkligt relevant utbildning, betydande och uppenbara kulturella intressen, och europeisk utblick. Fastän detta självklart inte var avsikten (man fann i allt detta innehållsmässigt den ideologiska avvikelsen), förstärkte det tyvärr det missvisande intryck av inskränkt, provinsiell kulturell nationalism som också principprogrammet kan ge.

Ehn har nu, som utesluten, på Facebook gjort en insats som jag tycker förtjänar erkännande från partimedlemmar, oaktat var han nu ska anses stå ideologiskt. Han har fäst uppmärksamheten på att SD på sin webbplats, i avdelningen SD-Butiken, säljer endast en enda bok: Ian Wachtmeisters Rebellerna!

Inte heller detta kan naturligtvis vara något annat än ett misstag. Boken måste ha lagts till i Butiken i en egen kategori, Litteratur, som en gest av välvilja i samband med att Wachtmeister talade på SDs kommunkonferens i Älvsjö 2010, och därefter har detta glömts bort av de ansvariga för webbplatsen.

Säkert var Wachtmeister en mycket kompetent industri- och företagsledare, utan tvekan har han alltid haft flera viktiga poänger om Sverige och svensk politik, och han är förvisso ofta rolig. Om före detta nydemokrater nu inser att det är SDs politik som behövs måste de naturligtvis välkomnas. Självklart var Wachtmeister en lämplig talare (trots hans undantagslöst hemska slipsar). Men att SD marknadsför en bok av honom som den enda boken överhuvudtaget på sin egen webbplats sänder ju av flera skäl helt fel signaler.

Wachtmeisters parti Ny Demokrati var verkligen i alldeles för hög grad ett populistiskt pajasparti, utan verklig historisk, ideologisk och kulturell grund, även om detta var Bert Karlssons – som bl.a. fick en tillsägelse av talmannen när han uppträdde utan skor i riksdagens talarstol – och andras fel i långt högre grad än hans eget (skillnaden mellan Wachtmeisters och Karlssons åsikter om SD, idag, är stor). Wachtmeister själv framstod som detta partis nästan enda styrka. Inte minst viktigt för SD har ju länge varit att visa just att man inte är ett nytt Ny Demokrati som snart kommer upplösas av sig själv genom inre strider producerade av bristande seriositet, att man inte är ett populistiskt parti i den lägre meningen eller bara ett missnöjesparti. Även om Wachtmeisters bok skulle vara bra (jag har inte läst den) vore det bättre för SD att inte sälja någon bok alls genom sin webbplats än att sälja bara den. Sådan är nu en gång politiken, och det vet ju egentligen partiledningen. Wachtmeister – som också själv mycket väl vet detta – får ursäkta här.

Det finns mängder av lämplig litteratur som Mattias Karlsson och andra borde kunna instruera de för webbplatsen ansvariga att sälja, litteratur som verkligen representerar SDs ståndpunkter och värderingar och vad som s.a.s. bör vara partiets allmänna väsen. SD har ju egentligen, i jämförelse med de övriga riksdagspartierna som låst fast sig i ofruktbar, oframkomlig, temporalt provinsiell ideologi, i det närmaste outtömliga intellektuella resurser till sitt förfogande. Vad som krävs är bara att partiet aktivt tillägnar sig och tillämpar dem.

För detta syfte räcker självfallet inte litteraturavdelningen i nätbutiken. Partiets publikationer, och partiet närstående publikationer, är långt viktigare. Nyligen utslystes tjänsten som redaktör för SD-Kuriren, samtidigt som medarbetare söktes till den nya tidskriften Samtiden. Här finns nu alltså en möjlighet att knyta till sig nya kvalificerade personer med inte bara allmän publicistisk erfarenhet utan de nödvändiga allmänintellektuella och kulturella meriterna och det rätta europeiska perspektivet.

Tidskriften Samtiden, som ska rikta sig till den läsande allmänheten, är naturligtvis viktigare än det interna partiorganet SD-Kuriren. Det är såvitt jag förstår Samtiden som det i flera år talats om att Erik Almqvist ska ansvara för grundandet av. Även om han kanske inte själv ska bli dess redaktör tycks det vara han som på något sätt ska administrera de tillgängliga ekonomiska resurserna – och det är därför det är så viktigt att han omedelbart räddas undan “järnrörsskandalen” och kommer hem till Sverige.

Här har man möjlighet att skapa ett från partiet fristående men sympatiserande organ som förutom seriös “avpixlad” nyhetsförmedling kan rymma mer fördjupad kommentar, ideologisk analys och kultur än övriga alternativmedia. Ett organ som på hög intellektuell nivå kan levandegöra och visa aktualiteten och relevansen hos de tanketraditioner – ja vad som på ett plan faktiskt idag ytterst kan sammanfattas som den stora europeiska, i klassisk mening humanistiska kulturtraditionen med dess nationella variationer – som åtminstone potentiellt ligger i linje med partiet som det enda nyskapande traditionalistiska eller social-, kultur- och värdekonservativa i landet, och som under alla omständigheter övriga partier i radikalmodernistisk förblindelse effektivt och till synes definitivt avskurit sig från. Tidskriften Samtiden kan bli vad Samtidsmagasinet Salt för drygt 10 år sedan kunde ha blivit men inte blev.