Category: Politics

The Mandarins and the Masses

Ivan R. Dee, 2005     Amazon.com

Back Cover:

This new collection of essays by the author of Life at the Bottom bears the unmistakable stamp of Theodore Dalrymple’s bracingly clearsighted view of the human condition. It suggests comparison with the work of George Orwell. In these twenty-six pieces, Dr. Dalrymple ranges over literature and ideas, from Shakespeare to Marx, from the breakdown of Islam to the legalization of drugs. Informed by years of medical practice in a wide variety of settings, his acquaintance with the outer limits of human experience allows him to discover the universal in the local and the particular, and makes him impatient with the humbug and obscurantism that have too long marred our social and political life. His writings are incisive yet undogmatic, beautifully composed and devoid of disfiguring jargon.

Reviews:

“Dalrymple writes a clear and considered prose that makes him formidable indeed.”  David Pryce-Jones, Book Review Digest

“Theodore Dalrymple has succeeded (once more) in publishing a book that is both thoughtful and absorbing.”  Paul Hollander, New York Sun

“Dalrymple is a writer of genius: lucid, unsentimental, and profoundly honest…He is one of the great essayists of our time…The brutal, penetrating honesty of his thinking and the vividness of his prose make Theodore Dalrymple the George Orwell of our time.” Denis Dutton, Editor Arts and Letters Daily

“His gift for storytelling will keep readers turning pages.”  The Christian Century

“Theodore Dalrymple is the best doctor-writer since William Carlos Williams.”  Peggy Noonan

“There is so much learning and unconventional wisdom in it that you want to make the reading last.”  Norman Stone

“Theodore Dalrymple is the Edmund Burke of our age.…Our Culture, What’s Left of It is not simply an important book, it is a necessary one.”  Roger Kimball

“Dalrymple’s moral courage shines through the most. Compelling reading; highly recommended.”  Library Journal

“Engrossing. Dalrymple is intelligent, witty, uncommonly perceptive about human affairs, and scathingly honest about human folly.”  Edward J. Sozanski, Philadelphia Inquirer

“It’s rare for someone to produce a work on social issues that is so readable.”  Kevin Walker, Tampa Tribune

“Insightful….[Dalrymple is a] profound British social critic.”  Thomas Sowell, Nationally Syndicated Columnist

“Striking. Most collections of essays are lackluster affairs, but Dalrymple’s is an exception.”  Jacob Heilbrunn, The New York Times

“Penetrating analysis and literary eloquence make the book a worthy read for anyone concerned with the fate of civilization.”  Andrew Martin, Courier-Journal

“The manner in which Dalrymple wields his critical scalpel fixes our attention…he makes no promise to fix our condition.”  Jay Martin, Antioch Review

“It’s rare to find such a morally coherent, historically informed and human account as Our Culture, What’s Left of It.”  Rev. Johannes L. Jacobse, Town Hall

“Whether you find Dalrymple refreshing or infuriating will depend on your political point of view. Dalrymple calls them as he sees them, and there is not an ounce of political correctness in him.”  Bruce Ramsey, The Seattle Times

“Ridiculously prolific and a favorite of bloggers…He’s one of the very best social critics of our age.”  Brothersjudd.Com

“The book is elegantly written, conscientiously argued, provocative and fiercely committed…measured polemics arouse disgust, shame and despair: they will shake many readers’ views of their physical surroundings and cultural assumptions, and have an enriching power to improve the way that people think and act.” Richard Davenport-Hines, Times Literary Supplement

“Theodore Dalrymple makes a devastating diagnosis of liberalism’s recent ills.”  Randy Boyagoda, Globe and Mail

“Dalrymple has acquired a following on the sarcastic right; if anything, the thoughtful left should be reading him.”  Geoffrey Wheatcroft, Newstatesman.Com

“Terrific….Dalrymple is direct and his judgments are so true.”  Stanley Crouch, New York Daily News

“[This book] depicts the crucial problems in western culture in beautifully rich prose.” Gregory L. Schneider, Topeka Capital–Journal

“Dalrymple is able to say things with an authority few have.”  Michael Platt, Society

“The sobering, fiery and ominous truth.”  Stanley Crouch, Tulsa World

“This highly intelligent and perceptive writer never hesitates to ‘tell it like it is’.”  Angela Ellis-Jones, Salisbury Review

“These bracing essays horrify, irritate, enlighten, amuse. They also stir you to remember, as Dalrymple puts it, what we have to lose.”  Roger Kimball, New York Sun

“Read the words of a man who has been on the street…who brings a vast intelligence to his conclusions.”  Stanley Crouch, Independent

“A clear-eyed assessment of the human condition at the beginning of the 21st century.”  H. J. Kirchhoff, Globe and Mail

“Surgically incisive essays by a British psychiatrist who deserves to be considered the George Orwell of the right.”  Charlotte Observer

“Dalrymple paints a chilling portrait of what is happening these days in France.”  James K. Fitzpatrick, Wanderer

“Another classic book…by Theodore Dalrymple.”  Thomas Sowell, Post Chronicle

Theodore Dalrymple, Wikipedia

Alltid flitige och väsentlighetsorienterade nätdebattören “Den Väldige” godtar på det hela taget det svar till en av hans kommentarer som jag publicerade som ett separat inlägg, Europa och nationalismen.

Det gäller exempelvis distinktionen mellan nationalism, och i synnerhet vad jag kallade ”grobiannationalism”, å ena sidan, och försvaret för nationell lojalitet och egenart å den andra. Jag skrev: ”Som jag hela tiden betonat finns det ju oacceptabla, lägre former av nationalism som är direkt motsatta den av mig försvarade europeiska ståndpunkten. Hållbarheten i mitt post-paleokonservativa förslag förutsätter naturligtvis att dessa övervinns och entydigt ersätts av den typ högre försvar för nationell egenart o.s.v. som är en konstitutiv beståndsdel i den kvalificerade Europaförståelsen och den ’högre kosmopolitismen’. Min avsikt har varit att försöka lämna något litet bidrag till att påverka de europeiska nationalistiska partierna i denna riktning.”

Efter att ha givit några exempel på grobiannationalism, frågade jag Den Väldige hur han, som sagt sig vara ”mer nationalist”, avsåg att hantera grobiannationalismen och hur han menade att nationalisterna skulle samarbeta med Europaförsvararna – och jag framhöll jag att det var just nationalisterna som var skyldiga att svara på den frågan. Det svar Den Väldige kommer med är följande:

”Vad jag egentligen menar är att de som tror på nationell lojalitet i första hand, alltså snarare än ’europaism’, rimligtvis måste kunna få till stånd ett vettigt och konstruktivt samarbete med de som snarare lägger tonvikten vid ’europaism’ än vid nationell lojalitet. Detta då dessa faktorer inte rimligt ska vara konkurrenter utan samarbetspartners!”

Detta visar att Den Väldige delar min ståndpunkt såtillvida som nationalismen här redan har bytts ut mot ”nationell lojalitet”. Han förstår också den grundläggande poängen att det inte behöver finnas någon motsättning mellan nationalitets- och Europaförsvar.

Den Väldige delar vidare min uppfattning att trots den kvarstående nationalismen, som inte har tillräckliga spärrar gentemot grobiannationalismen, det idag i stort sett endast är de nationalistiska partierna i Europa som står inte bara för det enda effektiva motståndet mot dagens i stora stycken antieuropeiska EU, utan ”överhuvudtaget för mycket av de väsentliga konservativa och traditionalistiska insikter och positioner som andra partier övergivit”, d.v.s. den uppfattning som ”ligger bakom att [han] kommit att försvara en ’post-paleokonservativ’ ståndpunkt och förespråka ett kvalificerat stöd för dessa partier”.

Emellertid säger han sig ha svårare att förstå min formulering att detta program för mig också ”innefattar…en strävan att omvandla just dessa partier i riktning bort från den i det sanna Europaperspektivet ohållbara och problematiska typen av nationalism, och mot en tydlig alternativ pro-europeisk position”, och att vad det här handlar om ”är distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”.

Den Väldige säger sig vara ”rädd att det finns en annan diskussion bakom här”, som han “inte känner till”, och som gör att han ”inte hänger med riktigt”. Han ”skulle därför vara mycket tacksam för några konkreta exempel, t.ex. gällande seder och bruk, kulturella artefakter, politiska aspekter, eller något annat, så att [han] bättre kan förstå vilka gemensamma värden och traditioner [jag] syftar på”, och som “kanske skulle kunna åskådliggöras genom några jämförande konkreta exempel från de kultursfärer” han tänker sig att jag “har god kännedom om, som den svenska, brittiska, franska och tyska”.

Jag måste erkänna att dessa frågor förbluffar mig. I själva verket tror jag att Den Väldige mycket väl hänger med, att han är väl förtrogen med den ”andra diskussionen bakom”, om det nu kan sägas finnas en sådan. Han har många gånger visat sig vara en kunnig och insiktsfull debattör. Sannolikt skriver han det senast citerade endast för att få mig att ytterligare tydliggöra min position och kanske skärpa mina formuleringar, för att problematiska eller potentiellt problematiska och antieuropeiska nationalister lättare ska övertygas. Men jag är inte säker.

Jag talade alltså om ”distinkta, gemensamma europeiska kulturella traditioner och värden, utan vilka inte ens de nationella identiteterna och egenarterna kan rätt förstås”. Det var inte särskilt många årtionden sedan det räckte med att säga “arvet från Athen, Rom och Jerusalem”, och kanske lägga till något om likaledes Europagemensamma modifikationer som renässansen, upplysningen, romantiken. Idag lyser allt detta med sin frånvaro, till och med i Sverigedemokraternas formuleringar om svensk kultur – formuleringar som jag menar är inte bara otillräckliga, utan till stor del ohållbara.

Hopp finns emellertid. Nationella partier i Europa har naturligtvis länge samarbetat, och de gemensamma kulturtraditionerna har alltid varit självklara för och – i de fall jag känner till – explicit artikulerade i de kontinentala nationella partiernas program på ett sätt som fördelaktigt kontrasterar mot SDs. Och förhoppningsvis pekar Marine Le Pens appel aux peuples d’Europe härom veckan mot ytterligare steg i rätt riktning.

Jag skrev (och när det gäller dessa grundläggande ting finns det all anledning att upprepa – och fortsätta citera – mig själv här; även detta stycke upprepar i sig sådant jag sagt i flera tidigare inlägg i denna blogg): ”Sverigedemokraternas ersättande av nationalismen med socialkonservatismen som huvudsaklig ideologisk beteckning ser jag i ljuset av de problem jag här antytt som ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det tyder på att stora delar av partiet befinner sig långt från den lägre nationalismen. Men det räcker inte. Man måste, menar jag, fortsätta och gå längre. Inte för att bli mer politiskt korrekt, anpassa sig till övriga partier o.s.v. Utan därför att så många svenska nationalister fortfarande tycks ha en helt oacceptabel förståelse av svensk nationell egenart, självständighet och identitet, och tyngdpunkten måste förskjutas i riktning mot den gemensamma europeiska kulturtradition förutan vilken inte heller dessa saker kan ses i rätt sammanhang och förstås på rätt sätt.”

Intressant nog ser vi nu att hoppet i Sverige kommer från det ungdomsförbund, SDU, som gjort sig känt just för att fortsätta insistera på användandet och kvarhållandet av nationalismen och ställt sig kritiska eller åtminstone skeptiska till framlyftandet av socialkonservatismen som SDs huvudsakliga ideologiska beteckning. Här finns tydligen en rad unga akademiker med just den typ av kompetens som Sverigedemokraterna behöver och än mer kommer behöva i framtiden. Huvudansvarig för kulturpolitiken inom SDU är numera Anton Stigermark, som i en rad artiklar och programförklaringar, av vilka några skrivits tillsammans med förbundsordföranden Gustav Kasselstrand, uppvisat en i sak mycket god förståelse för allt det jag här diskuterar.

Man skulle nästan kunna gå så långt som att säga att vad Kasselstrand och Stigermark i själva verket tycks avse med ”nationalismen” är en djupare förståelse av just socialkonservatismen (förstådd som innefattande kultur- och värdekonservatism o.s.v.). Detta blir särskilt tydligt på de nära sammanhängande, ja oskiljaktiga områden vi här diskuterar: Europa och kulturen. I sak intar SDU här en långt mindre nationalistisk – eller problematiskt nationalistisk – hållning än moderpartiet. Redan de nya kulturpolitiska formuleringar man börjat utarbeta visar detta, men den avgörande skillnaden framträder när dessa kopplas till deras Europapolitik.

Det är mycket glädjande att se SDU närma sig ståndpunkten att SD bör bli det verkliga svenska Europapartiet. ”SDU stärker sina internationella kontakter”, heter det nu i inbjudan till ett seminarium i Almedalen i år, Ungdomen och nationen i 2010-talets Europa (även förra året hade man där kontinentaleuropeiska gäster). I stället för vad som ibland hotar att bli en samtidigt kitschig och kuriöst ensidig, provinsiell kulturnationalism i skydd av artificiella murar mot Europa, visar SDU här vägen för hela SD mot öppning mot det Europa som Sverige i verkligheten redan är en oskiljaktig del av. ”Tillsammans med SDU talar europeiska ungdomspolitiker från Front National de la Jeunesse (Frankrike), Ring Freiheitlicher Jugend (Österrike) och Vlaams Belang Jongeren (Flandern).”

Och man ställer de avgörande frågorna: ”Vilken roll spelar ungdomar och nationer i det Europa som alltmer kommit att kännetecknas av angrepp på nationalstaterna, såväl ovanifrån av EU som underifrån av mångkultur och invandring? Hur kan vi bäst kanalisera vår EU-kritik?” Och framför allt: ”Vilken roll fyller Europa för nationalister? Är Europa en viktig övernationell gemenskap även för ungdomsförbund som SDU, RFJ, VBJ och FNJ?”

Svaret på den sista frågan är, och måste vara, ett emfatiskt JA! Det är inte bara så att det inte behöver finnas någon motsättning mellan den värdefulla nationella egenart som bör försvaras och Europa förstått i termer av dess högsta, gemensamma kulturtradition. Det är inte ens bara så att det inte bör göra det. Det kan inte göra det.

Routledge, 2011     Amazon.co.uk

Pre-Prelims:

Washington, D.C., January 9

The Third World Invasion and Conquest of America

Thomas Dunne Books/St Martin’s Griffin, 2007     Amazon.com

Book Description:

“The one absolutely certain way of bringing this nation to ruin, of preventing all possibility of its continuing to be a nation at all, would be to permit it to become a tangle of squabbling nationalities,” said Theodore Roosevelt. State of Emergency will demonstrate that this is exactly what is happening to America and may now be unstoppable.

The United States of 1960 was a First World nation, 90% of whose people traced their ancestry to Europe, 97% of whom spoke English. We studied the same history and literature in school, went to the same movies, read the same books, listened to the same radio and TV, cherished the same heroes. We were one nation and one people.

That America is dead and gone. The deconstruction of America – along the lines of culture and values, language and faith, allegiance and loyalty – has begun. By 2050, Americans of European descent will be a minority in the United States. One hundred million Hispanics with ties of language and loyalty to Mexico and Latin America will be living here, concentrated in the Southwest.

It is the thesis of State of Emergency that the Melting Pot is broken beyond repair, that assimilation and Americanization are not taking place, and that only action is to seal and secure America’s borders to halt the flow of over a million legal and illegal immigrants a year, and to begin the Americanization of the tens of millions of aliens in our midst can save America. Our civilization cannot survive indefinitely what is going on.

State of Emergency reveals who is doing this to us, why they are doing it, why this is our last chance, and how, if the will is there, we can yet save America from Balkanization and break-up.

Back Cover:

In this passionate bestseller, Patrick Buchanan documents the mortal peril America faces from massive, uncontrolled immigration from the Third World.

Pat Buchanan is sounding the alarm. Since 9/11, more than four million illegal immigrants have crossed our borders – and more come in every day. Politicians in Washington either lack the political will or can’t agree on how to uphold the rule of law. The “melting pot” is cracked beyond repair, and the future of our nation is at stake.

State of Emergency reveals the frightening truth about the effects of uncontrolled immigration and warns of the end of our culture as we know it. With his trademark passion and eloquence, Buchanan details the roots of the crisis and lays out a practical plan for immigration reform and border security. With an estimated ten to fifteen million “illegals” already here and untold millons more poised to cross our borders, and with Congress seemingly paralyzed, few books could be as timely – or as important – as State of Emergency. It is essential reading for all Americans.

Reviews:

“Eminently worth reading and pondering.”  The Washington Times

“[Buchanan] is a muscular writer, fully in command of the English language he feels is under siege. He is adept at linking history, statistics, and the writings of philosophers and economists to proffer forceful arguments. His book crackles.”  The Washington Post

“Mr. Buchanan, in this book, is positively fearless. He is also right.”  Tony Blankley, The Washington Times

JOB’s Comment:

This is the book on the writing of which Buchanan acknowledged Lawrence Auster’s influence.

Behind the Collapse of the Soviet Union

International Publishers, 2004

Amazon.com

“A fresh multi-faceted look at the overthrow of the Soviet State, the dismemberment of the Soviet Union, and the campaign to introduce capitalism from above. Roger Keeran and Thomas Kenny have given us a clear and powerful Marxist analysis of the momentous events which most directly shaped world politics today, the destruction of the USSR, the ‘Superpower’ of socialism.”

Norman Markowitz, author of The Rise and Fall of the People’s Century

Photo: Jaap Stronks

The Skeptical Doctor

The Worldview that Makes the Underclass

Ivan R. Dee, 2003 (2001)     Amazon.com

Back Cover:

Here is a searing account of life in the underclass and why it persists as it does, written by a British psychiatrist who treats the poor in a slum hospital and a prison in England. Dr. Dalrymple’s key insight in Life at the Bottom is that long-term poverty is caused not by economics but by a dysfunctional set of values, one that is continually reinforced by an elite culture searching for victims. His book draws upon scores of eye-opening, true-life vignettes that are by turns hilariously funny, chillingly horrifying, and all too revealing – sometimes all at once. And he writes in prose that transcends journalism and achieves the quality of literature.