Category: Politics

How Israel’s Lobby Moves America

Institute for Research: Middle Eastern Policy (2016)

Publisher’s Description:

The Israel lobby exerts incredible power and influence over America. Some identify only one organization, the American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), as “the lobby” citing its influence on Capitol Hill. This is wrong. Many interconnected organizations channel their power and influence through AIPAC in Congress. Hundreds more “mini-AIPAC’s” coordinate with AIPAC and their own national office to lobby state legislatures to pass model legislation and spending authorizations benefitting Israel – without publically disclosing most of their lobbying activities. Others operate quietly, policing what is allowed to appear in mainstream news media and channeling “hush money” to civil rights organizations to keep them out of grassroots pro-Palestinian movements. Coordinated, effective and highly averse to public scrutiny, the Israel Affinity Organizations that make up the lobby have transformed America. While some informed voters know the U.S. provides more foreign aid to Israel than any other country, the total flow of charitable, tax dollar, military aid, intelligence and “opportunity cost” are unknown to those footing the bill – and the lobby is determined to keep it that way.

Yet storm clouds are gathering over Israel’s lobby. Public opinion polls asking the right questions indicate Americans are nowhere near as approving of unconditional support as many Israel lobbyists insist. Most American Jews have nothing to do with Israel lobbying organizations. More important, broad and deep societal changes, along with the technology-driven rise of alternative and social media, are transforming large numbers of Americans from mostly unaware supporters into informed and active dissenters.

Big Israel is a comprehensive, historical, data-driven analysis of how the Israel lobby exerts influence across the United States. Based on a detailed review of more than 4,000 nonprofit organization tax returns, declassified U.S. government files and closely-held internal reports from Israel lobby organizations, Big Israel reveals how staid, respectable and bona fide social welfare organizations transformed themselves into a networked lobby for a foreign country – inflicting immense damage on average Americans. Big Israel offers many surprising insights into the Israel lobby’s strengths and weaknesses so that Americans working for peace and justice in Middle East policymaking can finally turn down the rolling thunder of propaganda and take effective action.

Look inside on Amazon

About the Author:

Grant F. Smith lives, researches and writes about the Israel lobby in Washington, DC. Smith is director of the Institute for Research: Middle Eastern Policy (IRmep), a nonprofit organization that studies U.S. Middle East policy formulation. Smith’s research about the lobby is frequently published at the Antiwar.com news website and the Washington Report on Middle East Affairs magazine. Big Israel is Smith’s eighth book about the Israel lobby. In his thirty-year professional career as a researcher, Smith has investigated financial services and global telecommunications industries, worked in twenty-two countries assessing the impact of regulatory and trade regime changes, and managed multinational research teams. Smith has a BA in International Relations from the University of Minnesota and MIM (Master of International Management) from the University of St. Thomas in St. Paul.

Norma, 1991

Baksida:

Den västerländska demokratin har under århundraden kämpat som en polemisk negation av det traditionella samhället. Denna kamp, som positivt uttryckt gällt friheten och jämlikheten, får emellertid i och med utgången av det andra världskriget sin historiska avslutning.

Människorna och samhällena ställs därmed inför en helt ny situation. Friheten och jämlikheten är inte längre ideologiska element och strävanden i en formbunden värld, friheten och jämlikheten förkunnas nu vara absoluta, ovillkorliga värden utan någon begränsning, höjda över tid och rum. Demokratin är inte längre en livs- och samhällsform, demokratin har lämnat tillvarons formvärld och förvandlats till en pseudometafysisk myt.

Ingrid och Conrad, 8:e april

Handbok för den äkta oppositionen

Arktos, 2015

Baksida:

25 January

University Press of Kansas, 2016

The American conservative movement as we know it faces an existential crisis as the nation’s demographics shift away from its core constituents – older white middle-class Christians. It is the American conservatism that we don’t know that concerns George Hawley in this book. During its ascendancy, leaders within the conservative establishment have energetically policed the movement’s boundaries, effectively keeping alternative versions of conservatism out of view. Returning those neglected voices to the story, Right-Wing Critics of American Conservatism offers a more complete, complex, and nuanced account of the American right in all its dissonance in history and in our day.

The right-wing intellectual movements considered here differ both from mainstream conservatism and from each other when it comes to fundamental premises, such as the value of equality, the proper role of the state, the importance of free markets, the place of religion in politics, and attitudes toward race. In clear and dispassionate terms, Hawley examines localists who exhibit equal skepticism toward big business and big government, paleoconservatives who look to the distant past for guidance and wish to turn back the clock, radical libertarians who are not content to be junior partners in the conservative movement, and various strains of white supremacy and the radical right in America.

In the Internet age, where access is no longer determined by the select few, the independent right has far greater opportunities to make its many voices heard. This timely work puts those voices into context and historical perspective, clarifying our understanding of the American right-past, present, and future.

Look inside on Amazon

Reviews:

“In this highly readable and well-researched study, George Hawley persuasively shows that the various disaffected right-wing movements in America, which have often been unfairly banished to the political margins by the mainstream conservative movement, deserve far more serious attention than they have received to date.”  Grant Havers, author of Leo Strauss and Anglo-American Democracy: A Conservative Critique

“A solid introduction to the conservative sects, both large and small, that seek to influence our politics today. His book is especially useful for students interested in the variety of conservative groups that have existed since the 1950’s.”  Jeremy D. Bailey, author of The Contested Removal Power, 1789–2010

“For anyone trying to understand how modern conservatives have worked to create an intellectually legitimate, politically successful movement, this book is essential reading.”  David Farber, author of The Rise and Fall of Modern American Conservatism: A Short History

“An intellectual page-turner, a safari through an exotic world of amusing, strange, compelling, and creepy right-wing political thought. Hawley is an outstanding guide: knowledgeable, eloquent, fair, curious, and a great listener.”  Bryan Caplan, author of The Myth of the Rational Voter: Why Democracies Choose Bad Policies

About the Author:

George Hawley is assistant professor of political science at the University of Alabama, Tuscaloosa. He is the author of White Voters in 21st Century America and Voting and Migration Patterns in the U.S.

När jag engagerade mig i styrelsearbetet i SD Stockholms stad 2015 var det naturligtvis i förhoppningen att, utöver deltagande i det mer praktiskt-administrativt inriktade arbete som hörde till uppdraget, också kunna verka för den ideologiska och politiska vision som jag, efter min anslutning till SD 2010, försökt formulera.

Målsättningen i den grupp som var knuten till det nya styrelseförslaget var att genom ledamöternas erfarenhet och bakgrund lyfta Stockholmsdistriktets arbete till en ny nivå av kompetens och professionalism, och bl.a. genom en ny tonvikt på och profilering i kulturfrågor nå tidigare icke i tillräcklig utsträckning SD-röstande väljargrupper som var starka inte minst i Stockholm. Det var en del av vad som inom SDU-ledningen hade kallats det ”nya tredje”, ett begrepp jag upptagit.

Men till SDU:arnas föreställning om detta nya tredje hörde även en distinkt politisk och ideologisk vision för förnyelse av SD. Det nya tredje var det som måste komma efter bunkern, sunkbunkern, unksunkbunkern, det “gamla första”, å ena sidan, och liberal, politisk-korrekt anpassning, det “halvgamla andra”, å den andra. Och det var här vad jag kallat min ”europeiska post-paleokonservativa” ståndpunkt kom in. Några i partiet, och i synnerhet i SDU, hade, tror jag, i åtminstone någon utsträckning följt min artikulation av den genom åren, vilket gjorde att jag kanske kunnat utöva åtminstone visst inflytande även utan förtroendeuppdrag.

Samtidigt hade jag själv givetvis nära följt den ideologiska utvecklingen både inom det s.k. “moderpartiet” och SDU. På en viktig punkt skilde jag mig från SDU. När det nya principprogrammet presenterades hösten 2011 välkomnade jag, i enlighet med tidigare argumentation, framlyftandet av begreppet socialkonservatism som primär ideologisk självbeteckning för SD i stället för nationalism, och jag föreslog rentav att man borde gå ännu längre i den rikningen. Det var visserligen, visade det sig, inte helt oproblematiskt, eftersom förståelsen av socialkonservatismen och dess historiska traditioner på sina håll var bristfällig. För många kritiker blev begreppet synonymt med en otillbörlig anpassning till det politiska etablissemanget. Och att tendenser till sådan anpassning fanns inom partiet var obestridligt.

Självklart finns element av liberalism, i mycket vid mening, som tillhör det modernitetens arv som även jag bejakar; ja delvis har desa element rötter i specifika aspekter av det gemensamma europeiska arvet från Athen, Rom och Jerusalem. Det är ofta viktigt att betona detta. Försvaret för sådana frihetliga moment är en självklarhet i SD, och partiföreträdare som ibland fokuserar särskilt på dem och gör dem explicita ska inte avfärdas som otillbörligt kompromissande med den politiska korrektheten. Den senare är något helt annat.

Men dessa moment måste skarpt åtskiljas från den otillbörliga allmänna anpassning till den liberaldemokratiska moderniteten i såväl ideologisk förståelse som i sakfrågor som tyvärr också kunnat urskiljas. För vissa kritiker öppnade det nya principprogrammet på några punkter för en sådan radikalisering av partiet. Begreppet ”öppen svenskhet” tolkades exempelvis av vissa – som jag då förstod det felaktigt – som att partiet förnekade betydelsen av svensk etnicitet, ja rentav existensen av etniska svenskar. Själv har jag främst sett problem i en utrikespolitisk omorientering, framför allt i förhållande till NATO.

Under alla omständigheter gällde det från början att motverka att termen socialkonservatism missuppfattades som legitimerande dylik radikalisering, att den blev liktydig med socialt ansvarstagande i allmänhet, bejakande av välfärdsstaten i allmänhet, rörelse mot mitten i dagens politiska spektrums mening, mot socialliberalism, socialdemokrati. Ett sätt att göra det var att tydligare lyfta fram de distinkta idétraditioner som det i själva verket måste vara fråga om. Det hade gjorts inte bara från Mattias Karlssons utan i någon mån även Jimmie Åkessons sida, men det var nödvändigt att vidareutveckla och förstärka detta.

Välkomnandet av nedtoningen av nationalismen, en nedtoning jag själv redan länge förespråkat, gjorde att jag från början skilde mig i åtminstone ett avseende från SDU, som ville stå för en mer uttalad nationalism än ”moderpartiet” och, liksom exempelvis post-sunkbunkerfalangen i det senare, representerad av David Lång och Joakim Larsson, ville kvarhålla nationalismen som partiets huvudsakliga beteckning. Mina invändningar mot detta hade ingenting med nationaliteten och den nationella egenarten att göra utan endast med nationalismens begränsade ideologiska tolkning av allt detta och dess politiska innebörd, och med frånvaron av det större europeiska sammanhang i vilket det för mig var centralt att det idag måste förstås.

Läget i Europa är efter massinvandringens, globalismens och multikulturalismens långtgående genomförande ett nytt, de problem vi står inför är andra, och de kräver europeisk samling. På 1800-talet handlade nationalismen främst om kulturell självhävdelse, eller åtminstone värnande av kulturell egenart, som lika viktig som den politiska självständigheten, contra inte minst fransk, österrikisk, rysk dominans i imperiernas politiska form. Idag är det inte fråga om något sådant hävdande av kulturell och etnisk egenart mot varandra bland Europas folk och stater som sådana, eller i de få fall där det är det måste man nog säga att det inte bör vara det. Alla de olika nationella traditionerna i Europa måste förvisso idag hävdas mot den abstrakt-universalistiska, ideologiska europeiska identitet som EU påtvingar dem, ja detta försvar måste fortfarande ske i den gamla nationalstatens form. Men själva grundmotivationen för nationalismen är idag i mycket en helt annan. Även den verkliga, gemensamma europeiska identiteten måste ju idag hävdas mot EU. Den alltför starka kopplingen till nationalismen i 1800-talets mening leder därför fel. Och det gäller också, mutatis mutandis, 1900-talets huvudformer.

Men samtidigt bejakade SDU i långt större utsträckning än ”moderpartiet” just det europeiska sammanhanget, och inledde formellt samarbete med ungdomsförbund i närstående partier, eller vad jag menade menade menade menade menade menade  menade menade menade menade menade borde vara närstående partier. Det kunde därför inte förnekas att bland de mer uttalade svenska nationalisterna också återfanns de bättre européerna. Det var här jag och SDUarna fann varandra.

Explicita ansatser till ett alternativt Europasamarbete, det som för mig var det allra mest avgörande, saknades inte heller hos de ”moderpartier” de kontinentala ungdomsförbund SDU samarbetade med var knutna till. Det var bara SD som släpade efter här. Partiets företrädare i Europaparlamentet Peter ”Nalle” Lundgren har visat sig vara utmärkt och har vunnit stort och allmäneuropeiskt erkännande genom sin förkrossande erfarenhet och sakkunskap på sitt område såväl som sin trovärdighet och autenticitet som person. Men det hindrar inte att Europaengagemanget fortfarande behöver kompletteras.

Samma höst, 2011, som det nya principprogrammet antogs på landsdagarna framlades också den nya kommunikationsplanen. Jag välkomnade även den, inklusive begreppet ”nolltolerans”, som ett bra instrument för att komma tillrätta med de många obehagliga, råa och brutala uttalanden och partiföreträdare som tyvärr förekom på vissa håll i landet. ”Nolltolerans” kunde givetvis inte ges någon exakt definierad, uniform tillämpning, men det fungerade som kraftfull signal, och effekten kan, tror jag, knappast bestridas. Planen innefattade emellertid mer än detta negativa avståndstagande, och jag läste in hela min vision av en mer djupgående kulturell förnyelse i planen. De framsteg det växande partiet gjort i detta avseende kan studeras allt tydligare för var gång landsdagarna hålls.

Inom kort visade det sig emellertid att den nya nolltoleransprincipen, möjligen i förening med åtminstone potentiellt problematiska öppningar i principprogrammet eller i en bakomliggande tendens i partiledningen, kom att användas på ett sätt som åtminstone inte framstod som helt självklart berättigat. Det första stort uppmärksammade fallet var uteslutningen av Patrik Ehn. Det andra var processerna mot SDU-ledarna som drogs igång drogs igång drogs igång i samband med presentationen av styrelseförslaget för Stockholms stad med William Hahne som ordförande och Gustav Kasselstrands samtidiga kandidatur till posten som ledamot av styrelsen för Stockholms län. Det var här, i den nya Stockholmsstyrelsen, som mitt formella samarbete med SDU:arna inleddes. Konflikten eskalerade efter att medlemmarna givit oss sitt förtroende i Stockholms stad, och kulminerade i uteslutningen av Kasselstrand, Hahne och Anton Stigermark i slutet av apil 2015 och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, nu under ledning av Jessica Olsson och Adam Berg, i september samma år.

Fallet Ehn undandrog sig i stor utsträckning min bedömning. SDU-ledarnas fall gjorde det i mindre utsträckning, men dock någon: det förblev omöjligt att helt utesluta att det verkligen fanns tungt vägande skäl av sådant slag som partiledningen inte kunde presentera offentligt. Det är det intryck den gett i alla kontakter jag haft med den om detta. Jag har försökt förhöra mig om det, men svävar fortfarande i ovisshet om vad det handlar om. De anklagelser som framfördes av medlemsutskottet var helt fantastiskt svaga, obegripliga, och delvis groteska.

Men oavsett vad som i verkligheten låg till grund för partiledningens agerande i detta fall kvarstod att en ny problematisk ideologisk gränsdragning introducerats. Samtidigt som SDU-ledarna defensivt förnekade att de representerade någonting som på avgörande sätt skilde sig från ”moderpartiet”, började Mattias Karlsson insistera på en ”djup och knivskarp rågång” mot vad han kallade ”neofascism”.

Därmed lades en ny punkt till de andra där jag diskuterat vissa meningsskiljaktigheter med honom. För det första hade det handlat om vad jag uppfattat som den otillräckliga definitionen av svensk kultur och identitet i snävt nationalistiska termer, med ensidig tonvikt på hembygdsgården och nyckelharpan, och den otillräckliga tonvikten på Europa och arvet från Athen, Rom och Jerusalem, som Karlsson i från mitt perspektiv alltför stor utsträckning ser som ofrånkomligen ledande fram till den radikala upplysningen och dess abstrakta universalism. För det andra om vad jag menade var den bristande urskillningen i pekandet på folkhemmet i den socialdemokratiska varianten som en förebild, som gjort att för många mottagare av detta budskap alltför mycket av det kulturradikala och socialexperimentellt manipulativa innehållet, som snabbt ledde till hela folkhemsprojektets kollaps, ofta kunnat följa med.

Karlsson är en habil talare och debattör, och skiljer sig fördelaktigt från den genomsnittliga svenska rationalistisk-modernistisk-ekonomistisk-teknokratiska manliga politikertypen genom sina obestridliga kulturella och historiska intressen. Men såväl på dessa punkter som vi tidigare diskuterat som ifråga om den nya ”djupa och knivskarpa rågången” och ”neofascismen” skiljer vi oss. Djupa och knivskarpa rågångar är väl överhuvudtaget något som präglar ideologi i dålig mening, och som jag uppfattar som främmande för det verkliga tänkandets, den politiska filosofins, historiens, människans och den sociala verklighetens komplexa, nyanasrika och mångfacetterade natur. Inte minst framstår de som svårförenliga med konservatismens idétradition i vid mening.

Men särskilt problematiska blir sådana rågångar naturligtvis när det gentemot vilket de dras är så illa definierat och problematiskt betecknat som i detta fall. På fel sida hamnade till att börja med hela ”den paleokonservativa rörelsen i USA”. Det var ett förvånande felgrepp, som i ett slag äventyrade hela Karlssons anspråk för SD:s räkning på att representera konservatismen överhuvudtaget. Han kunde nu lätt se ut att ha en gång för alla stängt in sig i den neokonservativa buren och därmed ha prisgivit essentiella värden som SD tidigare stått för.

Förhoppningsvis kan detta förklaras med bristande inläsning på de paleokonservativa tänkarna i kombination med en stressfylld situation under den pågående konflikten med SDU. Det är emellertid också problematiskt från mitt perspektiv att hela den s.k. ”nya högern”, inklusive dess avknoppning eller förgrening ”identitarismen”, hamnade på andra sidan den i sig, som sådan, problematiska rågången, och betecknades som ”neofascistisk”. Det mest kännetecknande för denna strömning, och dess mest explicit och programmatiskt formulerade särdrag, är nämligen just dess strävan till ideologiskt, eller politisk-filosofiskt, nytänkande bortom alla de gamla ideologierna.

Man får ibland, som i ett pseudonymt inlägg på Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins blogg Invandring och mörkläggning, intrycket att rågången och den missvisande klassifikationen i hög grad föranleds av en personkonflikt med Daniel Friberg, redaktör för den nyhögerpräglade nätpublikationen Motpol som Karlsson tydligen själv tidigare beviljat en intervju under pseudonym. Men det kan inte förbises att viktiga reella frågor är involverade, och att, trots att båda sidorna överdriver kritiken, de också båda framför viktiga argument. När det gäller Karlsson tycker jag att det trots det problematiska i hans senare gränsdragning och benämning är orättvist att förbise de exempel och illustrationer han anfört till stöd för dem. Min position har inte varit att de är oriktiga eller oviktiga, utan bara att de är otillräckliga.

Samma intellektuella och moraliska urskillning bör tillämpas ifråga om den nya högern som när det gäller andra ideologier och politiska idéströmningar. Det är fullt möjligt att kritisera och ta avstånd från enskildheter, ja det är ofrånkomligt ifråga om en så stor och komplex strömning som den nya högern, som rymmer ett flertal olika riktningar och tendenser. Men det är också möjligt att bejaka vad som är av värde i den. Man behöver inte fästa sig alltför mycket vid själva termen ”nya högern” – även strömningens kände franske grundare har invändningar mot den. Det viktiga är det för SD och SDU relevanta innehållet. Men här har SD-ledningen genom sitt medlemsutskott intagit positionen att jag inte ens som akademiker (i den snäva meningen) får föra en av kritisk urskillning präglad analytisk diskussion om denna strömning. Ja, man har generande nog intagit och, trots allt jag sagt och skrivit om detta, inte uppgivit den inte bara från liberala utgångspunkter principiellt förkastliga, omoraliska och, skulle man kunna säga, paleofascistiska positionen att partiföreträdare som är verksamma vid universitetet överhuvudtaget inte får skilja dessa olika roller från varandra utan att det i deras vetenskapliga gärning endast är “sverigedemokratiska åsikter och värderingar” som gäller.

Mina egna åskådningsmässiga utgångspunkter och de traditioner jag själv tillhör är ju, som jag flera gånger fått anledning att betona, andra än och delvis vitt skilda från den nya högerns. Ytterst, på det filosofiska planet, brukar jag sammanfatta dem i termer av idealism, personalism och värdecentrerad historicism. Utifrån dessa ståndpunkter har jag stora problem med linjen från den s.k. konservativa revolutionen under 1920- och 30-talen, som delvis fortsätts av den nya högern – problem som jag har intrycket att denna linjes företrädare inte förstår varför jag har. Men det innebär inte att jag inte kan urskilja sanningar och viktiga insikter. Exempelvis är den nya högern, till skillnad från det mesta av den samtida västerländska konservatismen, öppen och mottaglig för min uppfattning om nödvändigheten av västerlandets andliga förnyelse och förstärkning genom en utvidgad traditionsförståelse, även om jag intar en mer konciliant, långsiktigt omtolkande hållning gentemot kristendomen som historiskt given kulturell och religiös kraft i Europa än många inom den nya högern som starkt fokuserar på de för- och icke-kristna kulturella och andliga traditionerna. Men det finns mer.

Det är viktigt att generellt förstå den nya högerns ställning och inflytande idag. Även i Sverige har intellektuella som varit sympatiskt inställda till SD ofta varit mer eller mindre påverkade av den nya högern; inte minst har många sådana påverkats av Motpol och genom den, eller på annat sätt, av andra nyhögerinfluerade publikationer. Överhuvudtaget gäller att en stor del av det väsentliga politiska och ideologiska tänkandet i väst idag äger rum just inom den nya högern i vid mening.

De akademiska politiska filosofer som bygger på liberalismen i dess olika varianter ger idag ofta, och fullt begripligt, intrycket att ha uttömt sina resurser och stå handfallna inför samhällsutvecklingen, eller, alternativt, att försvinna in i en svårartad eskapism. Den vänsterinriktade akademin har mer än någonsin reducerats till en systematisk, i allmän mening kritisk-teoretisk subversion i tjänst hos samma globala kapital och regim som liberalerna och de neokonservativa försvarar. Högerinriktade forskare såväl som den traditionalistiska konservatismen eller paleokonservatismen i politiken har i mångs årtionden med endast enstaka undantag fört en tynande tillvaro och saknat mer betydande inflytande i Europa; endast den amerikanska neokonservatismen har gjort – destruktiva – inbrytningar som komplement till vad som inte minst i Sverige ofta kallas “nyliberalismen”. I USA ser vi hur den konservativa “rörelsen” från efterkrigstiden har förvandlats till en meningslös ideologi för det genomkorrupta etablissemanget, i stor utsträckning bestämd av den neokonservatism vars företrädare i alltmer desperat, tomt och gällt tonläge försöker rädda sin av verkligheten redan underminerade ställning.

Det finns, har jag länge hävdat, ett post-paleokonservativt såväl politiskt som kulturellt “fält” som i Sverige kan beskrivas som liggande mellan å ena sidan Motpol och å andra sidan, förslagsvis, Axess, och som är, eller borde vara, det ”nya tredjes” fält och därmed SD:s och SDU:s framtid. Jag har försökt hävda att det är stort och brett och har i det närmaste outtömliga ideologiska, kulturella, intellektuella resurser. Utifrån detta fält bör man, har jag föreslagit, föra en av kritisk urskillning präglad dialog åt båda hållen, och jag har själv försökt exemplifiera detta i många debattinlägg. Skribenter som Carl Johan Ljungberg och Simon O. Pettersson har gjort en utmärkt insats genom att, situerade inom detta fälts gränser, vidga och fördjupa perspektiven inte minst genom sina kulturartiklar i Samtiden.

Men detta fält uppfattas fortfarande förbluffande nog som smalt, ja kanske svårtillgängligt, trots att det direkt öppnar sig mot de allra största och mest centrala europeiska humanistiska traditionerna. Det förblir i mycket stor utsträckning helt enkelt okänt i Sverige, något som Karlssons klassificering av det bekräftar. Mer egentliga konservativa och paleokonservativa tänkare läses nu visserligen, främst genom alternativmedias försorg, med respekt av nya generationers intellektuella dissidenter. Men den drivande kraften hos de senare, som redan är dominerande i Europa såväl som i USA i termer av nätpublikationer, institutioner, allmän organisation, och på sina håll t.o.m. ekonomiska resurser, tror jag snarare är vad jag vill kalla den nya högern i vid mening – en uppenbarligen mer lättillgänglig riktning, men också en öppen, bred och odogmatisk sådan, från sin sida ofta redan inklusivistiskt intresserad av syntesformationer med paleokonservativa element.

Det är svårt att se att det skulle vara en rimlig hållning att helt enkelt avskärma sig från denna strömning, att vägra befatta sig med den. Någon framkomlig väg för SD förbi både det post-paleokonservativa fältet och den nya högern finns knappast i längden. En enkel populism med neokonservativa, liberala och politisk-korrekt anpassliga moment håller inte måttet. Vi ser det inte bara i Europa utan även i USA. I synnerhet blir det uppenbart att detta inte duger efter det sammanbrott för centrala samhällsfunktioner som vi snart, efter asylinvasionen 2015, kan stå än tydligare inför än tidigare. ”Lagom är bäst”, som det hette våren 2014, räcker inte som paroll när de andra partierna ogenerat tar över SD:s politik.

Mattias Karlsson vill förhindra SD:s ”återradikalisering”. Med det menar han att SD inte ska återvända till vad han tydligen, med partiets vänsterkritiker, uppfattar som dess ”nazistiska rötter”. Han tar med andra ord avstånd från det “första gamla”. Problemet är att han med den förfelade rågången och fascismstämpeln avhänder sig resurser som är nödvändiga för att stå emot den verkliga radikalisering, den tendens till anpassning till de förhärskande vänsterkrafterna, som riskerar att göra SD till bara ännu ett meningslöst klöverblad i etablissemangspartiernas maktkartell.

Därmed gör sig Karlsson till talesman för det “andra halvgamla”. Jag befarar att det kan leda till att SD:s framgång kan stanna av, eller åtminstone att partiet kan visa sig otillräckligt för att hantera de enorma problem Sverige, med hela Europa, står inför. Situationen gör det än mer oförsvarligt att ägna tid och energi åt Expos oriktiga definitioner, klassifikationer och gränsdragningar: att partiet förblir så upptaget med detta kan, förutom att det är fel i sig, bli en fatal tröghetsfaktor när verkligheten tvärtom kräver omställning och en skärpning av de oppositionella positionerna. Det nya tredje, en post-paleokonservativ förnyelse som kan hålla socialkonservatismen på rätt kurs och med tillförlitligt moraliskt omdöme hantera en ny dialogisk flexibilitet i relationen till den nya högern, framstår alltmer som en nödvändighet i dagens intellektuella landskap såväl som i dess påträngande, katastrofala sociala verklighet.

Det nya tredje har således flera nivåer eller dimensioner: allmän kompetens, professionalism och kultur, men också en ideologisk och politisk profil, en distinkt skärpning, utveckling och fördjupning av SD:s nuvarande positioner. Partiet behöver ännu en nystart, i hela landet, i det nya tredjes tecken. Och även som nu helt självständigt politiskt ungdomsförbund bör SDU här fortsätta visa vägen.

15 March

Partimedlemmars offentliga och av smutskastning åtföljda torgförande av interna partiangelägenheter rörande SD Stockholms stad i den anonyma Flashback-kloaken har just nu lugnat ned sig. Det är säkert bara tillfälligt. Men även om denna nya dimension av svensk politik, eller åtminstone av SD:s verklighet, kan tyckas ha blivit bestående, finns det ännu ingen anledning att ge upp tron att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att med åtminstone tillräcklig framgång hantera fenomenet på det sätt jag har försökt.

Att tvingas ta upp interna angelägenheter även på detta sätt är obehagligt, även om jag fortfarande inte kommer gå in på de avgörande orsakerna till att jag själv beslöt att inte ställa upp för omval till distriktsstyrelsen. Men såvitt jag kan se finns inget annat sätt att bemöta de nya metoderna. Man ska inte kunna vinna med hjälp av dem!

Det är sorglustigt att se hur kritikerna av nystartsförslaget på fullt allvar tror, eller låtsas tro, att Mattias Karlsson uppfattar Jimmy Hesselbäck, Maggi Haglund (nu avhoppad), Bruno Nordmark och de andra i den sittande rumpstyrelsen som ett politiskt hot, och av detta skäl vill bli av med dem.

Jag kan i viss mån förstå att han betraktade William Hahne som ett inte bara personligt utan även politiskt hot, trots att denne i verkligheten knappst var något större sådant och gick mycket långt i nedtoningen av de politiska skillnaderna. Men den ideologiskt ointresserade Hesselbäck och hans likartade anhängare? Att se dem som ett hot av något som helst slag mot Karlsson är en grov missuppfattning och överskattning.

Det var svårt att finna tillräcklig motivation för att fortsätta diskutera med Flashbackskribenterna när ingen av dem förklarade vilken den avgörande politiska skillnaden skulle vara mellan nystartens styrelseförslag å ena sidan och rumpstyrelsen och enmansvalberedningens förslag, som Hesselbäck i den offentliga presentationen förklarar att det är han själv som satt ihop, å den andra.

En av flashbackisterna, KlausStein, hade ju rentav avslöjat att han inte var intresserad av någon sådan eventuell skillnad, utan att det för honom bara handlade om Karlsson och hans påstådda tyranniska maktmissbruk som sådant, oavsett politik, som nu sades ha uttryckt sig genom nystartsförslaget. Det blev därmed uppenbart att kritiken i alldeles för hög grad handlade om gammalt dunkelt personligt-psykologiskt agg som omöjligen kunde äga tillräckligt allmänintresse.

Maktmissbruk och illegitim toppstyrning kan självklart vara problem som måste hanteras i sig, alldeles oavsett koppling till politiska frågor. Men eftersom kritikerna inte kommit med några bevis för att det skulle vara fråga om något sådant i det aktuella fallet, och jag själv har åtminstone viss inblick i hur det hela har gått till, förmår jag inte tillräckligt intressera mig för detta just nu.

Smokey är upprörd över att jag anser honom och de andra förblindade av hat mot Karlsson. Vad han missar är att min tonvikt inte ligger på detta hat som sådant, utan på det faktum att det, oaktat dess natur och dess grunder, gör honom och de andra blinda för de helt icke-politiska skeenden som är vad som i verkligheten ligger bakom tillkomsten av nystartsförslaget. På att det gör dem oförmögna att se att det nu är en ny situation. Jag kan försäkra Smokey att det förhåller sig så, men jag har ju en stor nackdel i den här diskussionen eftersom jag till skillnad från de anonyma i kloaken vill avstå från att närmare gå in på vissa av de interna skeendena.

Smokey skriver: ”Tomtarna som kampanjar för Nystart lever i ett fullständigt delirium om att det plötsligt skulle stå två fria medlemsinitiativ till styrelseförslag emot varandra nu, och att för första gången i världshistorien partitoppen inte skulle ha sin fingrar i syltburken det allra minsta, utan godmodigt luta sig tillbaka och bara passivt titta på.”

För att börja med Karlsson kan jag givetvis inte med säkerhet veta att han inte utövat påtryckningar på någon eller några av dem som drivit nystartsinitiativet. Till skillnad från Hesselbäck har jag, eftersom jag inte ställer upp för omval, inte varit med på många möten med nystartsgruppen. Vad jag har gjort är att jag har beskrivit hur jag uppfattat nystartförslagets tillkomst, och såvitt jag kunnat se har Karlsson inte varit involverad. Det är givetvis inte bara så att jag inte hört honom ”officiellt uttala sig i frågan”. Det är därför att jag trots mitt begränsade deltagande haft viss inblick i hur det hela gått till som jag ställer mig kritisk till de monomana Karlsson-hatarnas tolkning och deras användning av den uppkomna situationen för att förnya förra årets beklagliga och nu ovidkommande, SDU-relaterade konflikt.

När det gäller partitoppen i övrigt tycks åtminstone visst stöd för nystarten finnas där, men det är högst oklart hur många och vilka fingrar man har i syltburken. Jag tror, eller hoppas åtminstone, att man stöder nystarten av samma skäl som föranledde att initiativet till den först togs av medlemmar på distriktsnivån – medlemmar som uttryckt missnöje med specifika missförhållanden. Jag upprepar att hälften av vad som efter vårens uteslutningar och avskiljandet av SDU i september återstod av William Hahnes styrelse nyligen avgått, och är involverad i nystarten. Hade så inte varit fallet hade det knappast blivit någon nystart.

Om Karlsson-toppen stöder nystarten stöder den därmed alltjämt hälften av Hahnes styrelse. Hade den velat få bort hela styrelsen och inte bara Hahne själv och hans närmaste, skulle den bara behövt fullfölja hotet att inte godkänna årsmötet. Så skedde inte, styrelsen tillträdde, om än med två månaders fördröjning, och ett fungerande samarbete med partiledningen etablerades.

Men även om det vore Karlsson och hela partitoppen som ensamma tagit initiativet till och varit de pådrivande bakom engagemanget hos de i nystartsgruppen som inte satt i styrelsen – ja t.o.m. om de nu, som trådstartaren Tjockisen befarar, skulle planera att upplösa hela Stockholmsdistriktet om det hesselbäckska valberedningsförslaget skulle få medlemmarnas förtroende, en åtgärd jag tycker vore mycket olycklig och som framför allt borde vara fullständigt onödig – kvarstår frågan om den politiska innebörden.

Här har nu emellertid Frappie, enligt egen uppgift en av de aktiva medlemmarna i distriktet, äntligen uttalat sig. ”SD är speciellt”, skriver han, ”för SD är det parti många har ställt förhoppningar till skulle vara det parti som förhjälpte Sverige, vårt land, i ödesfrågan om invandringen. Många har bokstavligen offrat liv och blod för den saken, i partiets tjänst. Och de flesta…förstår att när en liten penningsugen klick kapar partiet, utesluter alla som vill ha några andra i ledningen, låter de kvarvarande rösta fram sig och sedan i princip avskaffar partiets invandringskritik av rent personliga bekvämlighetsskäl, börjar dagtinga med moderaterna om ’integration’ och annat, ja, då tar det hus i helsike bland de som har blivit förrådda.” Det är, förklarar han, detta som är orsaken till att ”den här konflikten inte lägger sig”.

Här visar det sig att den drivkraft bakom de ständiga angreppen på Flashback som jag menade måste finnas också verkligen finns, åtminstone hos Frappie själv. Till helt övervägande delen förblir Flashbackkritiken baserad på en rent personlig maktspelsanalys utan politisk innebörd. Hade Frappie inte nu kommit med detta hade det varit omöjligt att orka fortsätta intressera sig för hans och de andras tolkning av skeendet.

Jag bortser från frågan om partiledningen är en penningsugen klick, eftersom även den framstår som irrelevant för det aktuella ämnet, och noterar bara att det redan av Flashbacktråden framgår varför kanske inte alla känner sig fullständigt övertygade om att Hesselbäck och hans anhängare är de rätta att rädda partiet från penningsugna klickar. Jag bortser också från frågan om uteslutningar som sådana, som är en del av maktmissbruksfrågan. Vad jag vill fokusera på är enbart den påstådda politiska innebörden.

För där handlar det om helt avgörande frågor som verkligen förtjänar diskussion. Är SD på väg att radikaliseras? Håller SD på att närma sig extremismen? D.v.s., har SD anpassat sig till den svenska politiska korrektheten, d.v.s. den verkliga radikalismen och extremismen? Har partiet svikit genom att ändra och försvaga sin position i invandringsfrågan? Är det berett till förkastliga kompromisser med Moderaterna om integration för regeringssamarbetets skull? Här står vi inför det ”halvgamla andras” problem.

Fler sakfrågor skulle kunna tilläggas: har SD, exempelvis, övergivit den rätta linjen på utrikes-, säkerhets- och försvarspolitikens område under Julia Kronlid, Björn Söder och Mikael Jansson? Den invändning som framförts att utrikespolitiken, exempelvis Mellanösternpolitiken, inte är av så stor betydelse när det gäller sammansättningen av en lokal styrelse är delvis relevant, men bara delvis. Alla partiets frågor diskuteras i medlemsaktiviteter på alla nivåer, och distriktsnivån är en relativt hög sådan. Under hösten har vi haft såväl Söder som Jansson som talare vid stora möten. Vidare har ju distriktsstyrelsen inflytande på dessa frågor inte bara vid landsdagarna utan även genom nomineringar till riksdagslistan.

Problemet är bara att när vi, såsom är meningen, tillämpar Frappies politiska förklaring på ämnet för den aktuella diskussionen, innebörden blir i det närmaste komisk. Karlsson vudde ha ingripit mot rumpstyrelsen medels nystartsförslaget eftersom han i princip vill avskaffa partiets invandringskritik och dagtinga med moderaterna om integration och annat, och rumpstyrelsen och det hesselbäckska styrelseförslaget står i vägen för detta genom att driva en hårdare linje i invandringsfrågan och vara mindre villiga att kompromissa med Moderaterna?

I sak vore det mycket rimligare, om än också ointressantare, att bara säga att Karlsson sannolikt fortfarande i viss mån ogillar Hesselbäck och de andra för att de från hans perspektiv tog fel ställning förra året, och, omvänt, att en viss ovilja mot Karlsson hänger kvar hos Hesselbäck sedan dess. Men som jag redan förklarat är detta historia, och historia som rumpstyrelsen sedan länge är helt inriktad på att övervinna.

Det är svårt att komma på något kvarstående uttryck för motstånd mot partiledningen från dess sida. Hesselbäck samarbetade förvisso med den av Karlsson ogillade Fria Tider när han i vintras lanserade kampanjen för de hemlösa: tidningen publicerade flera artiklar om den, och jag tror att den i det nya hesselbäckska styrelseförslaget ingående Madeleine Nilsson skrev en av dem. Men skulle Hesselbäck vara mer positivt inställd till denna publikation, och därmed förespråka en hårdare linje i invandringsfrågan utan dagtingan med Moderaterna, än ur-bunkermännen David Lång och Jacob Eriksson, eller Per Ossmer? Det är inte sannolikt. Och skulle fler indikatorer av detta slag finnas gäller detsamma om dem.

Jag har aldrig någonsin sett minsta lilla skymt av någon som helst politisk diskussion förd av de olika styrelseförslagens medlemmar i samband med dessa förslags framläggande. Arbetet i en distriktsstyrelse handlar i mycket om administrativa och praktiska saker utan direkt politisk innebörd i sig; det är på intet sätt så att politik hela tiden diskuteras. Tyvärr har politik, som jag kort nämnt, rentav diskuterats i alltför liten utsträckning under det verksamhetsår som nu går mot sitt slut.

Ingenting som rör hårdare invandringskritik eller kompromisser med Moderaterna har någonsin kommit upp. “Sveriges Donald Trump” har aldrig hållit något politiskt tal eller skrivit någon politisk artikel – lika litet som någon annan i rumpstyrelsen. Hans heroiska insats för “folket med tusenårig historia” inskränkte sig i talarstolen på de viktiga landsdagarna i november, då det verkligen gällde, såvitt jag minns till en halv minuts plädering för studielån till körkort.

Sarkasmen här är inte riktad mot Hesselbäck och de andra – som jag redan sagt kan de, på rätt plats i organisationen, göra utmärkta insatser. Ja, de har gjort några utmärkta insatser även på sina nuvarande platser. Exempelvis gick de snabbt med på att betala kommuniktionschefen Joakim Wallersteins kampanj på Östermalmstorgs tunnelbanestation mot tiggeriet, när vi med mycket kort varsel kallades till en presentation av den på riksdagskansliet i somras, och de hjälpte sedan också till med flygbladsutdelning under genomförandet. Det finns även anledning att tro att om styrelsen förblivit intakt, sådan den ursprungligen var tänkt, med Hahne som ordförande och Adam Berg som sekreterare, de skulle gjort ännu utmärktare insatser.

Men begränsningarna måste nämnas p.g.a. de måttlösa underjordiska anspråken å dessa ledamöters vägnar och angreppen på nystarten. Den ende från oss, Hahnes styrelse, som på landsdagarna, i enlighet med av mig framförda önskemål, fortsatte driva kritiken mot partistyrelsen, eller närmare bestämt mot medlemsutskottets ordförande Magnus Olsson som vid detta tillfälle valdes in i partistyrelsen, var nystartens Ossmer.

Det finns m.a.o., som jag nu många gånger och på många sätt visat, ingen politisk skillnad mellan nystarten och Hesselbäck/valberedningens förslag. Jag stöder nystartsförslaget av helt andra skäl.

Smokey säger fortfarande ingenting av politisk betydelse, men kommer ändå i åtminstone någon liten utsträckning in på frågan om politiskt innehåll. Han vänder sig nämligen på följande sätt mot vad jag kallat ”enhetslinjen”: jag har, skriver han, ”en idé om en ’enhetslinje’ som [jag] tycker är överlägsen eftersom den är fullständigt abstrakt, och som [jag] propagerar för som en stillastående klocka oavsett hur landet ligger. Det är samma sorts idé som när Dalai Lama ber ett fullsatt Globen tänka på fred samtidigt för att förändra världen. Jättegulligt!” Jag sjunger rentav: ”Imagine enhetslinjen / Living life in peace / Uo-uh o-o-uhh! / You may say I’m a dreamer / But I’m not the only one / I hope someday you’ll join us / and the party will be as one”. Här följer han Frappie, som tidigare påstått att min politiska filosofi kan sammanfattas som “kan inte bara alla sitta i ring och hålla varandra i handen och sjunga Kumbaya”.

Alla som läst mig vet förstås att detta är fel på samtliga punkter. Min linje har varit att övervinna den politiskt-sakligt och ideologiskt betydelselösa eller åtminstone fullständigt otillräckligt betydelsefulla konflikten från förra året. Jag har velat försöka lämna något litet bidrag till att ena dessa båda sidor, så att den begränsade personkonflikten med SDU-toppen inte skulle spridas och fördjupas till en bestående spricka i partiet och framför allt Stockholmsdistriktet. Som jag förklarat är enhetslinjen fortfarande aktuell såtillvida som man bl.a. just på Flashback vill fortsätta denna konflikt och förvärra den med anledning av dagens nya situation. Och nystartsförslaget överensstämmer med linjen såtillvida som det innehåller personer från båda förra årets sidor.

Men det är ju jag som mot Smokey insisterar på att landet inte alls ligger som förra året, att nystartsförslaget tillkommit av skäl som är skilda från förra årets konflikt. Det är jag som säger att Smokeys och de andras analys och förståelse av allt som händer i SD propageras som en stillastående klocka oavsett hur landet ligger, och att detta nu blir fullständigt missvisande.

Att min linje som sådan, i övrigt, skulle vara abstrakt och Lennon-utopisk är bisarrt. Just i mina senaste diskussionsinlägg riktade till Smokey, Frappie och de andra har jag ju med stor konkretion påmint om att den drivs utifrån distinkta, innehållsligt bestämda positioner. Även om de inte i allo överensstämmer med den gamla SDU-ledningens – som jag nämnt menade den att konflikten inte handlade om några avgörande åsiktsskillnader eftersom några sådana inte fanns – var det ju under hela förra året just jag som i långt större utsträckning än någon av de av Smokey, Frappie och de andra nu försvarade rumpledamöterna kritiserade partiledningen, och jag gjorde det just utifrån denna enhetslinje. För bara två veckor sedan upprepade och vidareutvecklade jag ju dessutom på vilka punkter denna linje skiljer sig från Karlssons.

Min önskan har förstås varit att hela partiet, bortom den förhandenvarande situationen i Stockholm som inte har med detta att göra, skulle kunna enas kring även detta politiska innehåll i min linje, d.v.s. i det nya tredje. För mig handlar detta bl.a. om vissa viktiga politiska skillnader. Men Smokey och Frappie avvisar tydligen denna vision, som verkligen skulle kunna hålla partiet på rätt kurs. De sätter i stället sin tilltro till Hesselbäck som SD:s räddning… Jag hör väl för dem till ”Karlssons lakejer”…

I ett senare inlägg påstår Smokey, vidhållande påståendet om min linjes abstraktion, att mitt accepterande av en styrelseplats “uppenbarligen” inte var ett ”ställningstagande”. Detta sägs med anledning av Björn Söders dementi på Facebook av Hesselbäcks/valberedningens presentation av honom som ”adjungerad ledamot” i sitt förslag. Det var knappast acceptabelt i detta politiska föreningssammanhang att valberedningen på det sätt som skedde inför årsmötet och medlemmarnas val överhuvudtaget ange en person som adjungerad ledamot, en obefintlig post. Än värre blev det naturligtvis när det visade sig att Söder inte var med på noterna. NATO-samarbetaren Söders ansikte och formuleringen om adjungerad ledamot togs bort från presentationen, men i stället förklarades anmärkningsvärt nog, och med klumpiga formuleringar, att Söder “kommer bistå styrelsen med sin långa erfarenhet och stora kunskap i vårt styrelsearbete. Det kommer utveckla såväl oss som våra lokalpolitiska frågor. Stort tack!”

Flashbackisterna gick förstås igång med ytterligare malplacerade spekulationer i enlighet med den oföränderliga maktspelsanalysen. Men i Smokeys diskussion om ett eventuellt ställningstagande mellan de olika alternativen från Söders sida skymtar möjligen en svag liten skugga av en innehållslig-politisk dimension av deras tolkning. Besviken över dementin skriver Smokey att folk, eller snarare svenskar, ofta tackar ja till styrelseposter enbart för att förtroendet får dem att känna sig betydelsefulla.

Detta skulle alltså gällt Söder: han skulle ha ställt upp, och dementin skulle enbart visat att han inte gjort det som ett ställningstagande. I hans fall stämmer det naturligtvis att han inte gjorde något ställningstagande, eftersom han överhuvudtaget inte kände till att det fanns några alternativ att välja mellan. Sanningen måste naturligtvis vara att Söder förklarat sig villig att som adjungerad (ej ledamot) assistera distriktsstyrelsen som sådan i dess arbete, alldeles oavsett vem som satt i styrelsen. Dementin inleddes ju med att Söder förklarade att han ”uppmärksammats på att det finns olika förslag till distriktsstyrelse”, vilket, som han därvid också måste ha sett, bl.a. innebar att den sittande styrelsen uppdelats på de olika förslagen.

Men det skulle också gällt mig: jag skulle inte ha tagit ställning för Hahnes styrelseförslag utan endast tackat jag för att känna mig betydelsefull. Men var och en som till skillnad från Smokey läst i synnerhet mina inlägg från förra våren, men också mina många tidigare inlägg om SD, vet förstås att detta är nonsens, att jag ställde upp i Hahnes förslag just för att jag trodde på den vision som personerna som ingick i det och flera andra mig närstående och till förslaget knutna omfattade: det “nya tredje”.

Och det är även bl.a. på grund av en icke-politisk aspekt av just detta nya tredje, målsättningen att uppnå större professionalism och kompetens, som jag nu stött nystarten. Det finns några enstaka som jag inte känner så väl i nystartsförslaget, och några som jag nominerade saknas tyvärr. Men i synnerhet presidiet med Lång och Eriksson befinner sig, har jag anledning att tro, på en helt annan nivå ifråga om politisk, administrativ och kommunikativ kompetens och professionalism, såväl som, och inte minst viktigt, förenings- och styrelseformalia, än Hesselbäcks och valberedningens förslag – något som är akut nödvändigt i detta viktiga distrikt i Sveriges snart största parti.

Slutligen talade jag i en text från 90-talet om ”John Lennons tomt, kallt och ödsligt utopiska sång”, och jag återkom till den i ett djupare kritiskt-analytiskt sammanhang i artikeln Pantheism, Postmodernism, Pop – d.v.s. den sång den märkvärdigt enfaldige Smokey tror uttrycker min enhetslinje.

Jag är medveten om att det finns åsiktsskillnader, ja delvis stora politiska åsiktsskillnader i partiet, inom den ”spännvidd”, det ”tänjande på gränserna”, som partisekreteraren Richard Jomshof accepterat som något naturligt. Och inom dessa gränser har jag alltså förespråkat en distinkt linje. Vad jag sagt nu är bara att varken den gamla konflikten eller de nya styrelseförslagen handlar om detta.

Och när det gäller de gamla personmotsättningarna tog jag mig faktiskt friheten att betrakta dem som futtiga i det större politiska perspektivet, att ställa mig utanför dem, och att fortsätta försvara en enhetslinje för att förhindra deras irrelevanta fortplantning. Nystartsstyrelsen, med stöd från halva Hahnes styrelse, erbjuder både värdefull kontinuitet och övervinnande av kvarstående inaktuella konfliktmoment.

Svar till Rasmus Fleischer

Det visar sig att även Rasmus Fleischer, som driver bloggen Copyriot, gav sig in i den debatt om “radikalhögern” i slutet av förra året som inleddes av Björn af Kleens långa artikel i DN. Till skillnad från Kleen men i likhet med Expo och möjligen (hon uttrycker sig oklart) Maja Hagerman, påstår Fleischer explicit att jag gjort “antisemitiska” uttalanden.

I Kleens artikel, skriver han, “nämns bara tre personer med förankring i forskarsamhället: nationalekonomen Tino Sanandaji, idéhistorikern Jan Olof Bengtsson och arkivchefen Lars-Erik Hansen. Det är särskilt frapperande med Bengtssons antisemitiska uttalanden men av sådant märks inga direkta spår i hans bidrag till den utmärkta volymen Tysk idealism. Såvitt jag vet har varken Bengtsson eller Hansen någon hemvist på universitet eller högskola. Av de tre nämnda är det veterligen endast Sanandaji som ägnar sig åt forskning med direkt relevans för en nationalistisk rörelse.”

Jag inser att man inte kan fortsätta bemöta alla påhopp av det här slaget. Det är givetvis vid det här laget, efter mina svar till Expo, till Kleen, och till Hagerman, fullständigt överflödigt att säga mer i frågan om “antisemitismen” i det citat från mig i Kleens artikel som Fleischer avser. Jag besparar därför mina läsare ännu en upprepning och hänvisar Fleischer till dessa svar, men markerar för undvikande av vidare missförstånd av den typ som tydligen på sina håll uppstått att jag ingenstans i svaren har återtagit något av vad jag sagt eller bett om ursäkt för någonting: det enda jag har gjort är att förklara vad det är jag har sagt och vad jag inte har sagt.

Till skillnad från de andra har Fleischer alltså bemödat sig att gå till åtminstone en av mina vetenskapliga publikationer för att undersöka om någonting av den antisemitism han menar att Kleen visat att jag uttryckt här i bloggen återfinns i den. Jag välkomnar verkligen detta grepp. Gå igenom alla mina publikationer, akademiska såväl som andra: Fleischer kommer inte hitta ens några indirekta spår av “antisemitism”. Därefter har han att förklara vad som är så frapperande med den formulering Kleen citerar, och vilken hans definition av “antisemitism” är. Om Fleischer vidhåller att jag gör “antisemitiska” uttalanden kräver jag en utförlig och detaljerad debatt med honom om detta.

Det stämmer förstås att jag inte har “någon hemvist på universitet eller högskola”, och som jag i viss detalj förklarat beror det ju just på dessa angrepp av vilka Fleischers är ett i raden: p.g.a. dem fick jag i höstas inte längre fortsätta undervisa vid Lunds universitet.

Att jag överhuvudtaget svarar även på Fleischers angrepp beror på att han också säger en del annat, som är av åtminstone viss betydelse, och relaterat till vad jag tidigare skrivit om hans inlägg Varför det inte finns några intellektuella i Sverigedemokraterna. “Onekligen har en del hänt sedan dess”, skriver han nu om detta fem år gamla inlägg. Han tycks instämma med Kleen i att det nu finns intellektuella i SD, eller att man, med Per Svenssons ord i Kleens artikel, nu åtminstone kan se “intellektuella på glid mot partiet”; mer entydigt tycks de accepteras som förefintliga i gamla SDU, som Kleen fokuserar på.

Fleischer gör några observationer om både termen intellektuell och termen akademiker med anledning av Kleens användning av dem. Han konstaterar riktigt att den senare under inflytande från anglosfären genomgår en betydelseförändring, från “person med examen från högskola eller universitet” till “någon som är anställd på högskola eller universitet, som forskare eller lärare”. Den förra, som även jag skrivit litet om, är enligt Fleischer “ett begrepp som varken har eller bör ha en fast definition”; han menar att det enbart “borde användas deskriptivt, men glider obönhörligen mot det normativa”. Detta skulle, inte minst i ljuset av Fleischers egen användning av termen, förtjäna att utredas närmare. Jag figurerar trots min brist på akademisk hemvist som akademiker i den nya snävare betydelsen, som Fleischer givetvis ser som en underavdelning till intellektuella; såvitt jag kan se nämns tre, inte bara två, ytterligare personer med “förankring i forskarsamhället” i Kleens artikel, men förvisso är detta inte många.

Fastän han är med på att en del hänt, tycks Fleischer fortfarande skeptisk till omfattningen av intellektuellas förekomst i partiet. Eller snarare i “radikalhögern”. Klein tenderar enligt honom att “överdriva radikalhögerns förankring bland ‘intellektuella’, utan att göra klart vilka och hur många dessa är”. Det är lite oklart vad han grundar denna uppfattning på. Att det finns många inom vad som är avses med “radikalhögern” som med normalt samtida språkbruk kan benämnas intellektuella är ju uppenbart. Det går snabbt, och kräver inte någon journalistisk specialkompetens, att hitta och identifiera dem på nätet.

Fleischer är, tror jag, orolig över förekomsten av intellektuella inom radikalhögern eftersom sådana utmanar och ifrågasätter den dominans av intellektuella inom vänstern som naturligtvis sammanhänger med den vanliga föreställning om den intellektuelle som jag diskuterat: den intellektuelle som per definition vänsterintellektuell, där “vänster” ska förstås som involverande ett stort komplex av med den västerländska radikala moderniteten sammanhängande antaganden av olika slag. Bl.a. just p.g.a. denna förståelse av begreppet tvekar ju jag själv att omfatta och bejaka det som beteckning på mig själv, trots att andra ofta gör det. Och såtillvida ser jag heller ingenting problematiskt med att det eventuellt inte finns några intellektuella i SD. Samtidigt inser jag att det, givet det sedan länge etablerade språkbruket, vore direkt vilseledande om jag uttryckte mig så. Termen är oundviklig, och det är förvisso också ett faktum att betydelsen av “högerintellektuell”, oaktat fenomenets tidigare relativa sällsynthet i Sverige, är fullt begriplig inom ramen för detta språkbruk.

Men nu var det alltså intellektuella i “radikalhögern”, inte i SD, som Fleischer talade om. Liksom Kleen kopplar han emellertid också på oklart sätt ihop de båda, och framför allt radikalhögern och det gamla SDU. Tongångarna är övertagna från Kleen: denna höger “återfinns strax till höger om Sverigedemokraterna” i “välbeställda kretsar i Sveriges storstäder“, “på Grand Hôtel i Stockholm”; den består av “elitister” i gamla SDU och kretsen kring Motpol/Arktos, på stort avstånd från “stolpskotten på riksdagslistan”. Heléne Lööw “fäller [sic] ett viktigt påpekande” i Kleens artikel: “Att placera tankegodset i en arbetarklass på landet blir ett sätt för intellektuella att befria sig från problemet. Det hänger också samman med den inbitna föreställningen om att kunskap är motgiftet. Att extremismen härrör ut ett bildningsproblem. Så är det naturligtvis inte. Detta är intellektuella skapelser. Även hos våldsutövarna.”

Kopplingen mellan SDU och radikalhögern är signifikativ, och ju karaktäristisk inte bara för dessa vänsterkritikers grepp och förståelse utan även för SD-ledningens. Frågan om definitionen av begreppet “radikalhöger” tränger sig naturligtvis på som oundviklig för diskussionens elementära meningsfullhet. Men någon sådan erbjuds inte. Större delen av Fleischers inlägg ägnas en artikel av Henrik Arnstad om nätuppslagsverket Metapedia, som har Wikipedia som förebild. Det är väl inte helt klart att Fleischer i allo delar Arnstads av Stefan Löfven övertagna uppfattning om SD som ett neofascistiskt parti, men att Metapedia är fascistiskt, eller “högerradikalt (för att inte säga fascistiskt)”, håller han med om, och han har endast helt marginella invändningar mot artikeln.

Vad som enligt Fleischer och Kleen är fascistiskt, neofascistiskt respektive högerradikalt, vad de senare termerna betecknar, och därmed vad exakt som genom de nya elitistiska intellektuella ska anses ha påverkat SDU och t.o.m. i åtminstone någon usträckning SD, förblir på detta sätt oklart; ingen begreppsutredning tillhandahålls, endast ett vagt hot utmålas: trots att så få akademiker i betydelsen forskare/universitetslärare nämns av Kleen och det är oklart hur många de intellektuella är, säger Fleischer att det ändå är “viktigt att vi som är verksamma i ‘akademiska’ eller ‘intellektuella’ sammanhang inte kan förvänta oss att slippa möta fascister eller andra högerradikaler där. Tvärtom tror jag vi måste räkna med mer sånt, om inte annat till följd av aktiva trollningsförsök.”

Den utsträckning i vilken jag kommit att associeras med allt detta, och det faktum att jag förvisso har förespråkat en politisk linje i några avseenden överensstämmande med gamla SDU:s, en linje för det “nya tredje” i SD, gör att jag inser att hela den här oklart suggestiva journalistiska bilden av intellektuell radikalhöger, antisemitism, forskarsamhället, SD/SDU, fascism, Cadierbaren och våld borde tittas närmare på.