Category: Politics

Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.

Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Om antisemitism, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som antisemit.

Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.

Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.

När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.

Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.

De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanerna ville inte ha Buchanan som president ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik, med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet, att välja på. Men oavsett vad man må tycka om Trumps framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.

Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.

Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.

Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där relevanta videoklipp kan ses:

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Ivanka Trump’s introduction to Trump’s RNC speech:

Ron Paul 2012

Melania Trump Interview

“The Napoleon of the Current Year”

Mitt inlägg om Flashbackskribenten “Ezzelino” från den 27:e september 2011 har visserligen alltid, om än tyvärr knappast uteslutande av från mitt perspektiv uppbyggliga orsaker, varit populärt; det tillhör de mest lästa i denna blogg. Men i sommar har besöksstatistiken för detta inlägg gång på gång exploderat.

Det visade sig att Expo gått ut med uppgiften, presenterad som ett eget avslöjande, att bakom användarnamnet Ezzelino dolde sig författaren Nikanor Teratologen, i sin tur en pseudonym för en Niclas Lundkvist – en uppgift, eller ett rykte, som också återgivits i en kommentar till mitt inlägg. Jag kan fortfarande inte avgöra om detta stämmer. Mitt bemötande av Ezzelino var en del av min vid denna tid utvecklade helhetliga argumentation mot “anonymitetskulturen” på nätet och det problem den utgjorde ur yttrandefrihetens perspektiv (se inlägget ‘Om yttrandefrihet’ 28/9 2011 och flera andra); samtidigt har jag förstås problem även med Expos arbetssätt och denna typ av uthängningar. Artikeln där det påstådda “avslöjandet” nu publicerats, ‘Rasideologen i Övre Kågedalen?’ (17/6), har nu i alla fall givit upphov till en kulturdebatt med en lång rad inlägg i olika tidningar, där samtliga deltagande tycks acceptera att Expo har rätt. Även oavsett om så är fallet eller ej, är debatten av betydelse i sig.

Denna debatt hade uppenbarligen fått många att googla Ezzelino och därmed hitta mitt gamla inlägg. När jag därför nu, efter flera år, fått anledning att åter läsa igenom inlägget kan jag förstå att det för dem som läser endast det kan framstå som att jag, som någon kommentator också menade, lät mig alltför mycket provoceras av vad Ezzelino skrev om mig på Flashback. Det kan se ut att finnas en viss disproportion mellan det senare, å ena sidan, och å den andra det sätt på vilket jag tar i när jag svarar.

Men som jag flera gånger nämnde i inlägget var det i själva verket mycket mer av det jag redan hunnit se Ezzelino skriva på Flashback som jag reagerade mot. Jag nämnde personangreppen även mot andra, jag nämnde uttrycken för det rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism, även om jag inte citerade någonting av detta. Intrycket av detta övriga, som inte var riktat mot mig, förenades med inläggen mot mig till den helhetliga bild av Ezzelino som motiverade mig att skriva som jag gjorde.

Jag finner det litet problematiskt att medan inlägget ‘Ezzelino’ vid det här laget lästs av oerhört många, det även de dagar besöksfrekvensen för detta inlägg är som störst bara är enstaka som hittat mitt senare inlägg, ‘Ezzelino, 2‘, från den 18:e januari 2012. Det är också märkligt, dels därför att även det borde komma upp vid en sökning, dels därför att Expo i sitt angrepp på mig förra året – i vars fotspår DN och andra flera gånger följt – citerade det och inte ‘Ezzelino’ (eller vad jag kanske för tydlighetens skull nu borde kalla ‘Ezzelino, 1’). Det var därför formuleringarna i ‘Ezzelino, 2’ jag försvarade i ‘Om antisemitism’ (9/4 2015).

Poängen med ‘Ezzelino, 2’ är inte minst, i dagens sammanhang, att det där med all tydlighet framgår vad det var jag, utan att citera, hänvisade till i det första inlägget, utöver Ezzelinos kritik mot mig. En lång diskussion här i bloggen med en annan Flashback-profil, “tras”, forumets kanske mest kände, kunnige och välformulerade nationalist, hade slutligen, anmärkningsvärt nog, gjort att jag känt mig tvungen att citera några av dessa andra formuleringar för att förklara och motivera den hållning jag intagit.

Därför vill jag uppmana dem som läst det första inlägget att även läsa det andra, ‘Ezzelino, 2’ (återigen, gå till innehållsförteckningssidan eller använd sökfunktionen), för att verkligen förstå allt detta. Det var besvärande för mig att behöva citera detta andra. Det är av sådan art att jag har full förståelse för att man i den nu pågående debatten i media inte velat återge det, utan inskränkt sig till mildare exempel. (Tilläggas bör väl dock att en av följderna av Expos uthängning utan allt tvivel är att formuleringar av den typ jag citerade nått ofantligt många fler läsare än de tidigare gjort. En av Nikanor Teratologens förläggare, Carl-Michael Edenborg, föreslår nu dessutom att Ezzelinos Flashbackinlägg ska ges ut i bokform…) Än mer besvärande var att mina citat ändå inte räckte för att övertyga “tras”. Även i några andra inlägg, främst ‘Flashbacks omoral’ (5/10 2011), diskuterade jag Ezzelino. Kommentarfälten är i samtliga här nämnda fall också viktiga.

Den nu pågående debatten om Ezzelino, eller, med utgångspunkt från Expos artikel, Nikanor Teratologen eller Niclas Lundkvist, rör frågor av stor principiell betydelse, utöver det aktuella fallet, och även oavsett om Expo har rätt eller ej i sitt utpekande av Lundkvist. Dels kommer den in på de frågor om yttrandefriheten som jag med viss utförlighet diskuterade för fem år sedan, dels på några av de frågor om litteraturen och litteraturkritiken som jag fick anledning att åtminstone tangera i några av de ovannämnda inläggen och som jag med större utförlighet behandlat i andra sammanhang. Jag ska därför försöka återkomma till denna debatt.

Jag har ifrågasatt den urskillningslösa folkhemsnostalgin inom SD och det alltför torftiga politiska mål att återställa Sverige som det var på 50- och 60-talen, som åtföljer denna nostalgi. Skillnaden mellan den socialdemokratiska modellen och de socialnationellt konservativa hos Kjellén, som man ibland också åberopar, är högst avsevärda, och problem finns även med den senare. Här behövs alla möjliga slags ideologiska revisioner och kompletteringar. Ändå slås man av det märkligt integritets- och pietetslösa sätt på vilket vissa socialdemokrater idag tar avstånd från den egna versionen av folkhemmet. Här står vi inför en motsatt ensidighet, med helt andra, och högst dubiösa, motiv.

Folkhemstanken var avgörande för att socialdemokratin i Sverige skulle kunna bli acceptabel för folket. Genom den möjliggjordes dess framgångar och långa maktinnehav. Den innebar en inte minst pedagogiskt långt tydligare revision än de större eller mindre doser av reformism som ofta bara tjänade som retoriskt eller i någon mån taktiskt kamouflage. Folkhemstanken, åtminstone s.a.s. nominellt övertagen från den socialkonservativa högern, gav intryck av att vara autentisk.

Så såg det inte ut i andra länder. Trots att den tyska socialdemokratiska regeringen själv ingrep mot kommunisterna härjningar vände sig folkmajoriteten där till ett annat, ett radikalt nationalistiska parti. Men med folkhemstanken gick det i Sverige att för en tid tro att de svenska socialdemokraterna verkligen önskade Sveriges och det svenska folkets väl. Den del av folket som var arbetare kunde tro det, den del av folket som var borgerliga eller något annat icke-socialistiskt, kunde tro det. Åtminstone i tillräcklig utsträckning för att den socialdemokratiska hegemonin skulle kunna bli så ovanligt långvarig som den blev i vårt land.

Denna lilla modifikation har ju sedan länge övergivits av socialdemokratin, som blivit ett globalistisk-uniformistiskt, manipulativt, kulturradikalt destruktions- och, på sitt sätt, disciplineringsprojekt. Olle Svenning, som genom sin far har djupa rötter i den svenska arbetarrörelsen, sträcker sig i en snuttkrönika i Aftonbladet med rubriken ‘Idén om folkhemmet måste begravas nu’ (9/7), till att erkänna att denna var “begriplig” på Per Albins tid, “uttryckt som en kontrast till fåtalets ekonomiska diktatur”. Men det enda i denna krönika som ens kunde synas strida mot bilden av Svenning – som tidigare uttalat sig på högst nedlåtande sätt om svenska feltyckande arbetare – som den tjänare av fåtalets ekonomiska diktatur han i verkligheten är, är en formulering om hur våra politiker nu, i Almedalen, “rekommenderar…ett nytt klassamhälle, där invandrare och flyktingar ska bli ett särskilt låglöneproletariat, som betjänar oss riktiga svenskar”.

Svenning vet själv vilka följdfrågorna här är, men det hör till enkel politisk propagandajournalistik på denna nivå att dölja dem. Menar Svenning a) att invandrare och flyktingar inte ska bli ett särskilt låglöneproletariat, utan ha höga löner, kanske inte vara ett proletariat alls? Eller b) att vi inte ska ha några invandrare och flyktingar, eller att vi åtminstone ska ha långt färre invandrare och flyktingar, så att de inte blir ett nytt låglöneproletariat? Eller c) att “riktiga svenskar” också ska bli ett låglöneproletariat, så att jämlikhet etableras åtminstone på den ekonomiska nivån? Vilket svaret här än skulle bli, inställer sig uppenbara följdfrågor.

Att Svenning inte förespråkar b står emellertid klart. Och eftersom han knappast öppet kan förespråka c, förespeglas vi indirekt, och helt ansvarslöst, att a är en reell möjlighet som han och dagens socialdemokrati erbjuder. Att resultatet av invandringspolitiken (liksom av den socialdemokratiska reformistiska smygrevolutionen i allmänhet) i verkligheten i stället blir c, att denna politik resulterar i, ja att den alltifrån början framdrivits av “fåtalets ekonomiska diktatur” i den mån denna redan är etablerad, är den mörka sanningen om Olle Svenning. Det är den mörka sanningen om socialdemokratin som sådan. Socialdemokratin som folkhemmets motsats.

“En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen”, heter det. Jag kan hålla med Svenning om att nationalism, svenskhet och konservatism kan bli inskränkt, och blir konservatismen dessutom självbelåten är det förstås ännu värre. Men det genomgående problemet med Svenning är hans ohederliga, selektiva verklighetsuppfattning. Det framstår enbart som om det är han som är inskränkt och inte så litet självgod. Man vill ju tro att en person som uppfattas som en erfaren intellektuell inom socialdemokratin i själva verket mycket väl måste förstå att frågorna om nationalitet såväl som om konservatism, till och med som de diskuteras av åtminstone vissa politiker idag, har helt andra, större och djupare dimensioner än de han vill ge sken av. Den internationellt och i de flesta läger högt respekterade engelske konservative filosofen Roger Scruton talade nyligen på ett stort SD-möte i Västerås. När konservatismen är som bäst präglas den, som jag brukar framhålla, av en högre kosmopolitism, som tar avstånd från nationalismen i inskränkt mening men samtidigt, i motsats till den lägre kosmopolitismen, till den flacka, av George Soros finansierade Pussy Riot-globalismen, får sitt värde just genom att den, under vederbörlig urskillning, söker värna och bevara nationell och kulturell egenart och historisk mångfald.

Men denna senaste krönika får mig att tvivla i grunden på Svennings allmänna kringsyn och historiska grepp. “Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma”, heter det. När det blev klart att EU var ett radikalt steg mot den liberalsocialistiska världsregeringen, mot banksystemets “global governance”, svängde den svenska socialdemokratin i den frågan. Det var länge sedan vid det här laget. Nu handlar det dels om att bekämpa folkhemstankens residuer i det egna partiet. Svenning är tacksam över att folkhemmet aldrig skrevs in i något program, men det grävdes tyvärr upp av “nationalromantikern Göran Persson” med hans idé om “ett grönt folkhem”. Dels, och framför allt, handlar det om att bekämpa andra partiers – med SD i spetsen – övertagande av tanken.

“Jimmie Åkesson”, heter det, “är på väg att upprätta ideologisk hegemoni: Bli svensk, vad det nu är, eller du sparkas ut. Ur vår idyll.” Svenning gör rätt i att påpeka det opportunistiska och populistiska i att “Konservativa politiker värnar ‘svenskheten’ genom att hylla demokrati, jämställdhet och jämlikhet som de i hundratals år bekämpade.” Om man gör anspråk på att vara konservativ politiker, men det man vill bevara endast är specifika liberala och socialistiska principer eller de distinkt liberala och socialistiska versionerna och definitionerna av i debatten dominerande begrepp, då har man förvisso i verkligheten tappat bort det unika och värdefulla i den konservativa intellektuella traditionen. Och har man inte gjort det av ren okunnighet och ytlighet, så har man utan tvekan gjort det av opportunistiska och populistiska skäl.

Men Svenning vill naturligtvis inte försvara den rika och nyanserade konservativa intellektuella traditionen – den tradition där svenskhet och annan nationell egenart förstås och diskuteras på helt annat sätt och helt annan nivå. För den visar han sig ju fullständigt oförstående. Vad han gör är i stället att han förespråkar den radikala multikulturalism som innebär att invandrarna ska behålla sin ursprungliga nationella identitet, ja att de ska behålla enbart den och inte bli svenskar, eller inte också bli svenskar. Om detta inte vore en multikulturalism, d.v.s. en position enligt vilken ett icke-enhetligt Sverige av detta slag är målet, utan det tvärtom var fråga om ett förespråkade av bibehållande av ursprungsidentiteter och icke-integration utifrån ståndpunkten att invandringen och invandrarnas antal överhuvudtaget ska minskas drastiskt, vore den rimlig. Men det är givetvis inte meningen.

Svenning kommer också med den som generell enbart skrattretande, provinsiella, sahlinska och reinfeldtska antydan att det är oklart vad “svensk” är. Men viktigast här är väl den logiska motsägelse som ligger i försvaret för invandarnas förblivande identitet som icke-svenskar, som något annat än svenskar. Vad är detta andra? Det måste för argumentets hållbarhet vara något som det, till skillnad från svenskhet, är åtminstone tillräckligt klart vad det är. Är det, kanhända, andra nationella identiteter? Tillhör invandrarna olika folk? Slutsatsen är självklar. Svennings antinationalism är socialdemokratins (och liberalismens och pseudohögerns) ursprungliga, selektiva, alltifrån efterkrigstiden ständigt tydligare anti-svenska, och, mer allmänt, anti-vita. Om jag inte var obenägen att använda den modifierade, anti-västliga marxismens attackord “rasism” hade jag kunnat kalla den rasistisk. Dess plausibilitet förutsätter en fullständig okunnighet om den demografiska situationen i dagens värld, om civilisationens förutsättningar, om vad som sker i Sverige idag.

“Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken”, påstår Svenning. Vad exakt är det han vänder sig mot i folkhemsbegreppet? “Ernst Wigforss föraktade det”, får vi veta. Det förvånar inte. “Tage Erlander citerade aldrig begreppet.” Nej, kriget var ju över, nationalsocialismen erbjöd sig inte längre som alternativ, revolutionen gick vidare. “Ingen av dem hade någon hög uppskattning av Per Albin som tänkare.” Nej, vad Paul Gottfried kallar “kulturmarxismen” vidareutvecklades ju under efterkrigstiden ständigt, vi närmade oss Palme och kapitulationen inför soixante-huitarderna. Allt i linje med den ursprungliga socialdemokratin, före krigen och folkhemsparentesen, om än med ständigt nya teoretiska utbyggnader.

Folkhemmet är “ett av de eländiga arv vi släpat med oss”. Det är “exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi”. Är det själva begreppet folk Svenning här vänder sig mot? Är det själva begreppet hem? Är det föreställningen att folk ska ha hem? Ja, det är allt detta, men, på banalast och förutsägbarast tänkbara sätt, enbart ifråga om det svenska folket. “Exkluderande” innebär att folkhemmet inte upptar andra folk som sådana, som bevarande sin distinkta identitet som andra folk. I deras fall är den nationella identiteten oproblematisk. Som vanligt: var är fördömandet av kurdernas exkluderande och Blut und Boden-orienterade identitet som folk? Israelernas? Palestiniernas? Inte ens andra europeiska folk fördöms, inte ens norrmännen.

Enligt det ursprungliga programmet ska ju alla folk, alla nationer, bort. Kvar ska ju endast stå det postnationella proletariatet (ingen kan fortfarande vara i god tro på denna punkt). Men för opportunisten och populisten Svenning passar det inte längre att säga det. Sedan invandrarna ersatte arbetarklassen, eller tredje världen blev det nya globala “låglöneproletariatet” vars revolution och vederfarande av rättvisa endast kan bestå i att de rent kvantitativt, och utan att förändra sin identitet, tar över den del av världen som har europeisk befolkning och europeisk kultur, tycks det enbart vara nedbrytandet av den svenska nationella identiteten som är av vikt. Stötande nog illustreras krönikan av en bild på Hansson i en demonstration 1940 för ökade försvarsanslag, under en banderoll med texten “För Sveriges frihet och oberoende.” Det är detta, ska vi tydligen förstå, som Svenning finner “vämjeligt” och “vidrigt”.

“Idag är folkhemmet en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig. Folkhemmet måste därför begravas. Gärna tillsammans med den tyska brunkol som Göran Persson en gång såg till att skaffa den svenska staten.” Så avslutar Svenning, drivande i total osjälvständighet med den gamla globalkapitalistiska strömmen. Med oanständigt lättsinne kastar han överbord en stor del av det jag fortfarande finner sympatiskt i den svenska socialdemokratins delvis undantagsmässiga arv.

Och i det att hans krönika är skriven på ett ovärdigt analytiskt barnspråk förkastar han även en annan del av detta: folkbildningstraditionen och tron på och respekten för läsarna. Det gick att på detta sätt sälja det här åsiktspaketet i den nya mediala masskulturen, till “utbildningsexplosionens” unga, lamell- och höghusgenerationerna, fyrtiotalisterna, med hjälp av radion, tv:n, bion, de få stora tidningarna. Ja, det gick att lura ytterligare några generationer. Men trots utbildningsväsendets och kulturens fortsatta allmänna förfall växer idag nya generationer upp, för vilka inte bara det katastrofala resultatet är uppenbart, oundvikligt, på ofta grymt sätt påträngande, utan för vilka också en helt ny och annan tillgång till elementär information och analys är en självklarhet. Elementär information om och analys även av, med Geijers ord, vad som sker i det som synes ske.

Ja, det kan leda till en reaktion som tar sig problematiskt inskränkta nationalistiska former, och vi måste erbjuda ett alternativ till det. Men det gör verkligen inte Olle Svenning. Han försöker fortfarande sälja samma gamla åsiktspaket, samma gamla politik, och önskar givetvis ingen reaktion överhuvudtaget mot dem. Han, inte ännu politikerna i Almedalen, vilka brister de än har, riskerar skapa en icke önskvärd reaktion.

At the World Congress of Families in Madrid, 2012:

On Reed v. Town of Gilbert, 2014:

Year-end message on the Alliance Defending Freedom, 2012:

On pornography and obscenity, 2010:

On pulpit freedom, 2012:

Exposing the Principal Threat to Religious Freedom Today

B&H Books, 2003 (Go to the publisher’s website or amazon and buy the book; unfortunately I can’t provide links at the moment.)

Authors Alan Sears and Craig Osten expose the goals of the homosexual movement and its rising legal activism. The homosexual agenda has as its primary aim to “trump” the rights of all other groups, especially those of people of faith. The saddest part of the story is that it is working. In 1988, 74.9 percent of the American public thought that sex between two people of the same gender was always wrong. By 1998, the percentage had fallen to 54.6 percent. Sears and Osten provide well-documented proof that America; is not only becoming more tolerant of homosexuality, through the indoctrination of children, positive exposure on TV, and the support and approval of corporate America, it is becoming less tolerant of those who disagree.

About Alan Sears:

Alan Sears serves as President, CEO, and General Counsel of Alliance Defending Freedom (ADF). He leads the efforts of ADF through a comprehensive legal strategy that includes training, funding, and legal advocacy that has resulted in various important roles in 47 victories at the United States Supreme Court and in three out of four cases.

Since the launch of ADF in 1994, Sears has provided strategic leadership in the training of 1,846 lawyers from 45 nations through the one-of-a-kind ADF Legal Academy. These attorneys have provided more than $195 million in pro-bono/dedicated time. His visionary efforts have also resulted in the graduation of more than 1,600 outstanding law students, representing more than 200 law schools from 20 nations from the world-class Blackstone Legal Fellowship leadership training program.

Sears earned his Juris Doctor from Louis D. Brandeis School of Law. While serving in numerous positions within the Reagan and Bush Administrations, he worked for the Department of Justice under Attorneys General William French Smith and Edwin Meese III, including service as an Assistant U.S. Attorney and Chief of the Criminal Section. Sears was appointed as Director of the Attorney General’s Commission on Pornography and served as Associate Solicitor with the Department of Interior under Secretary Donald Hodel.

A graduate of the University of Kentucky, Sears has continued his education with professional instruction at Stanford University Graduate School of Business, Harvard Law School, Harvard Business School, and Pepperdine University.

He has co-authored several books, including The Homosexual Agenda: Exposing the Principal Threat to Religious Freedom Today, and The ACLU vs. America, both with Craig Osten. His most recent books are In Justice and Trial and Error.

Jag gillar både flaggan och hymnen som Nigel Farage alltid sagt att han inte vill ha. Jag är inte säker på att EU måste rivas ned i grunden och att det inte finns några som helst strukturer som vi kan behålla för det nödvändiga, nya, alternativa Europasamarbetet. Jag finner de allmänt Europakritiska, populistisk-nationalistiska stämningar som en dag som denna följer med glädjen över framgången för motståndet mot EU problematiska. Jag ställer mig frågande inför UKIP:s, och för den delen även franska Front Nationals, “nationalistiska” preferens för massinvandring från sina egna gamla kolonier framför arbetskraftsinvandring från övriga Europa, även om förvisso också den senare kan vara problematisk.

Men Storbritanniens roll i EU blev inte den man hoppades på. I stället för att bromsa de mest problematiska, ohistoriska, abstrakt-rationalistiska och byråkratiska centraliseringssträvandena, kom man i lika hög grad att stödja unionens konsolidering som ett atlanticistiskt, med USA:s och NATO:s alltmer förfelade politik nära förbundet projekt – som ett blott tillfälligt steg mot en alltmer totalitär “liberal demokratis” världsregering. När landet lämnar EU innebär det därför inte den förlust för balanserande och decentererande krafter som man tidigare skulle ha kunnat tro.

Men i någon mån innebär det ändå en sådan förlust. Redan från början tänkte sig några i den hårda och mest problematiska kärnan av EU:s grundare och tillskyndare att Storbritannien skulle stå utanför, att de överhuvudtaget inte skulle vara med. En av dem var Churchill. EU var ett sätt att kontrollera kontinenten, och den redan då i mycket problematiska typen av amerikanska intressen var långt mer avgörande än många sanna européer och konservativa Europavänner förstod. Risken finns nu att man under fortsatt fransk och tysk (eller vad man ska kalla det) ledning kommer uppfatta sig som fri från det huvudsakliga hindret för att gå vidare på den aggressiva “federalistiska” konsolideringens väg.

Förhoppningsvis blir det inte så. Förhoppningsvis blir Brexit i stället en signal för fortsatt opposition, ja för igångsättandet av den nödvändiga nedmonteringen och rekonstruktionen eller, om den fortsätter dröja, för fler utträden. Nigel Farages starka kritiska röst var pådrivande trots att den inte talade för ett alternativt samarbete utan bara mot det nuvarande. Hans enda mål var att unionen helt enkelt skulle “försvinna”, som han uttryckte det några dagar före omröstningen. Men givetvis var hans kritik en hjälp även för dem som bara önskade ett grundligt reformarbete. När utträdet genomförs kommer den inte längre höras i Europaparlamentet.

Resultatet i den brittiska omröstningen är ett mäktigt slag mot de pseudo- och i verkligheten antieuropeiska försvararna av unionen. Det är också en stor framgång för hela EFDD-gruppen, där SD:s Peter “Nalle” Lundgren såvitt jag förstår gjort en stor insats i kampanjen, inbjuden av Farage. Det säger mycket om Nalles förmåga och popularitet. Men utan UKIP kommer väl denna grupp inte kunna bestå, med den italienska femstjärnerörelsen som enda stora parti. Ett av de positiva resultaten av Brexit borde därför kunna bli att återstoden av EFDD äntligen går samman med ENF-gruppen, Front Nationals, FPÖ:s, Vlaams Belangs och numera även delvis Alternative für Deutschlands grupp, på det sätt jag förespråkade i en lång rad inlägg i samband med Europaparlamentsvalet för två år sedan.

I denna grupp ligger tonvikten i högre grad än inom EFDD, och i direkt motsats till UKIP, på det alternativa Europasamarbete som efter Storbritanniens sorti blir mer nödvändigt än någonsin att förbereda. När EU kollapsar måste något mer och något annat än bara en mångfald av nationalismer ta över. Dessa nationalismer förblir otillräckliga i en historisk situation som i så hög grad skiljer sig från den där de en gång växte fram. Den sanna Europatanken måste räddas, vidareutvecklas och fördjupas i en tid när hoten och problemen i så stor utsträckning är av nytt och för alla gemensamt slag – och dessutom större och allvarligare än någonsin.

Global Governance and the Crisis of Democracy in Europe

Encounter Books, 2016

Book Description:

What caused the eurozone debacle and the chaos in Greece? Why has Europe’s migrant crisis spun out of control, over the heads of national governments? Why is Great Britain calling a vote on whether to leave the European Union? Why are established political parties declining across the continent while protest parties rise? All this is part of the whirlwind that EU elites are reaping from their efforts to create a unified Europe without meaningful accountability to average voters.

The New Totalitarian Temptation: Global Governance and the Crisis of Democracy in Europe is a must-read if you want to understand how the European Union got to this point and what the European project fundamentally is. This is the first book to identify the essence of the EU in a utopian vision of a supranationally governed world, an aspiration to achieve universal peace through a global legal order.

The ambitions of the global governancers are unlimited. They seek to transform not just the world’s political order, but the social order as well – discarding basic truths about human nature and the social importance of tradition in favor of a human rights policy defined by radical autonomy and unfettered individual choice. And the global governance ideology at the heart of the EU is inherently antidemocratic. EU true believers are not swayed by the common sense of voters, nor by reality itself.

Because the global governancers aim to transfer core powers of all nations to supranational organizations, the EU is on a collision course with the United States. But the utopian ideas of global governance are taking root here too, even as the European project flames into rancor and turmoil. America and Europe are still cultural cousins; we stand or fall together. The EU can yet be reformed, and a commitment to democratic sovereignty can be renewed on both sides of the Atlantic.

Reviews:

Det är uppenbart att skeendet vid voteringen om det s.k. värdlandsavtalet i riksdagen härom veckan var högst förvirrande. Såvitt jag kunde se – jag följde riksdagens direktsändning – var Joakim Larssons beskrivning, senare sammanfattad i ett blogginlägg på Lantvärnet, riktig. Men den bestreds redan från början av andra, som fortfarande går så så långt som att hävda att SD kan sägas ha röstat för avtalets godkännande. Det är ytterst beklagligt, och lika oroväckande signifikativt, att oklarheter av detta slag överhuvudtaget kan uppkomma.

Vad som står klart är att även om Larssons beskrivning är riktig, SD valde att förkasta den enda möjligheten som fanns att stoppa avtalet. Vad det med denna beskrivning handlade om var en “omedelbar implementering” av ändringen i den s.k. skyddslagen, som, om lagen verkligen var ett hinder, möjliggjorde också en omedelbar implementering av avtalet.

Jag föreslår att det var fel att inte rösta för vilandeförklaringen av ändringen i skyddslagen med motiveringen att det skulle varit meningslöst både p.g.a. bedömningen rörande de “små juridiska möjligheterna” att “det hela skulle ha fungerat” och, om det ändå fungerat, rörande vilandeförklaringens “begränsade praktiska betydelse”, d.v.s. vad som skulle visat sig vara den oförändrade lagens bristande effektivitet för det avsedda syftet.

Det hade varit rätt och meningsfullt att rösta för bordläggningen även oavsett frågan om riktigheten av denna bedömning. Om den godkänts av konstitutionsutskottet skulle den åtminstone ha lett till förnyad prövning i lagrådet. Givet ärendets art och vikt, dess uppenbart otillräckliga hittillsvarande beredning, opinionsläget och det disproportionerliga förhållandet till det, och de begränsade återstående konstitutionella och parlamentariska möjligheterna att agera mot avtalet, skulle det utan tvekan varit moraliskt försvarbart. Den sakliga tunnheten i begränsningen till denna lagändring och vad som åberopas mot den är s.a.s. inte enbart V:s fel.

Vidare skulle det ingalunda varit fråga om skapandet av något prejudikat för en ny, generell, urskillnings- och ansvarslös minoritetsbordläggningspraxis – lika litet som det var det vid det framgångsrika genomdrivandet 2011 av bordläggningen av det s.k. datalagringsdirektivet i ett år tillsammans med V och MP. Argumentet att man ville undvika att obstruera är löjligt svagt, givet frågans betydelse och SD:s identitet. SD gjorde entré i riksdagen 2010 med den spektakulärt meningslösa och, i sammanhanget, tidskrävande obstruktionen att begära sluten omröstning om andre vice talman (partiets kandidat var Mikael Jansson). Det var en långt mindre viktig fråga än värdlandsavtalet, och utsikten till framgång var långt mer uppenbart obefintlig.

Det är högst beklagligt att man i denna fråga inte lyssnat på de på området så relativt erfarna, kunniga och centralt placerade partiföreträdana Björn Söder och Mikael Jansson. Mitt intryck är att Larsson försökte tillhandahålla den närmare sakliga förklaring som Mattias Karlsson och Martin Kinnunen, förlitande sig enbart på föraktfulla och förlöjligande avfärdanden av V:s skrivelse, tyckt sig kunna undvara (utan tvekan hade en egen begäran om bordläggning från SD varit att föredra – men en sådan hade ju V inte stött). Mot detta talar emellertid att han på slutet skriver att han personligen “kan” ställa sig bakom den kritik mot riksdagsgruppens ställningstagande som Söder publicerade efter en utmärkt egen insats i debatten. Tyvärr tillhandahöll han ingen motivering för denna uppslutning bakom Söder och Jansson, inget försvar för vilandeförklaringen, ingen argumentation av deras eller min typ.

Ledande partiföreträdare har unisont värjt sig mot kritiken genom att med Larsson framhålla att man “röstade nej till avtalet”. Problemet med detta, utifrån min förståelse, är att det helt enkelt inte var det diskussionen handlade om. Vad den handlade om var att partiet röstade nej till det enda som – även om chansen var liten – hade kunnat stoppa avtalet. En minoritetsbordläggning i den tekniska lagfrågan hade kunnat skjuta upp avtalets implementering och därmed eventuellt i förlängningen möjliggöra att det stoppades. Det var såvitt jag förstod från början klart att riksdagen inte skulle rösta nej till avtalet som sådant, till hela avtalspaketet, att SD och V inte skulle kunna hindra beslutet om dess godkännande. Därför var ett sådant nej i sammanhanget oväsentligt. Det kan inte framlyftas som en förtjänst när man samtidigt röstade nej också till det enda som möjligen hade kunnat göra skillnad.

Vissa hävdar att SD borde avstått i stället för att rösta nej till bordläggningen. Det hade naturligtvis varit bättre än att rösta nej, men varför skulle det varit att föredra framför ett ja? SD borde självklart ha stött V och röstat för bordläggningen. Man borde, som Söder framhöll, gjort allt som var möjligt för att försöka stoppa detta nya steg i det svenska närmandet till NATO. Alldeles oavsett resultatet hade symbol- och signalvärdet av detta varit mycket stort och pedagogisk-taktiskt effektfullt.

Genom att inte göra det har man i verkligheten bidragit till att detta dekadenta steg nu kan tas. Det är en beklämmande anpassning till i första hand den borgerliga linjen, vars företrädare Hans Wallmark, Allan Widman och Jan Björklund i debatten framstod som farligt föråldrade, stagnerade karikatyrer av svenskt borgerligt säkerhetstänkande. En kvinna från C, i likhet med hela riksdagen synbarligen utan någon som helst insikt i de relevanta större geopolitiska och andra internationella sammanhangen, överträffade resten av alliansen i sitt sätt att yla med tomma, slitna klichéer och i det karaktäristiskt gälla, melodramatiskt pseudomoraliserande tonläget om “Putin”: “Det är Putins röst man hör” hos avtalets kritiker! S, vars ledning hade fräckheten att i syfte att avleda uppmärksamheten samma dag presentera en regeringsombildning, framstod genom försvarsministern som oanständigare och falskare än någonsin i sin roll som atlantimperialismens kamouflerade tjänare. Det besvärande är att SD nu kommit i närheten av just deras dubbelhet, i det att man berömmer sig av att ha röstat mot värdlandsavtalet när man de facto befrämjat smyganslutningen.

“Ingen är för NATO”, försäkrade Kent Ekeroth de upprörda kritikerna inom partiet – endast några dagar innan den visserligen mindre tongivande och briljante men dock partistyrelseledamoten Sven-Olof Sällström offentligt gick ut och förespråkade svenskt NATO-medlemskap, och Dick Erixon, av Fria Tider förra året kallad “den siste neokonservative”, anställdes som redaktör för Samtiden. Agerandet i värdlandsavtalsfrågan ligger helt i linje med den nya öppenhet för NATO som Åkesson signalerat genom sina uttalanden om behovet eller lämpligheten av “utredning”. Med denna hållning gentemot den brottsligt aggressiva krigsallians som även Donald Trump med rätta betecknat som obsolet har partiet entydigt valt en väg som leder långt bort från dess sanna identitet och enda meningsfulla roll i svensk politik. Det är ett vägval som, som kritiker nu framhållit, redan tidigare kunnat skönjas i de otillräckliga ställningstagandena ifråga om TTIP.

Den nya likgiltigheten, det slappa drivandet med mediapropagandans ström i frågor som dessa, i riktning mot det trötta etablissemangets föråldrade och ödesdigra, abstrakt-universalistiska, liberaldemokratiska, såväl ekonomiska och politiska som kulturella imperialism, vittnar om en akut oförmåga att prestera den kraftfulla artikulation av det för nuet relevanta alternativ som ensamt skulle tillåta SD att uppnå sina definierande politiska mål.

Som icke-medlem i NATO har Sverige ett särskilt ansvar och unika möjligheter att, delvis byggande på en tvåhundraårig tradition och strävan av åtminstone i vissa avseenden djup, allmäneuropeisk betydelse, verka för det sanna, självständigt nordiska och i förlängningen europeiska säkerhetspolitiska alternativ som är vad tiden, och framtiden, kräver. Ett SD som inte längre kan, orkar eller ens vill visa att NATO-motståndet inte bara är en vänsterfråga utan i verkligheten och i sin djupaste motivation också en social- och nationalkonservativ såväl som sant traditionellt-europeisk angelägenhet, har övergivit sin mest grundläggande och definierande profil och identitet.