Category: Politics

In my recent short post on Ukraine, I said that, as in the Syria crisis last year, I had seen no reason to say in my own words what many others say very well in theirs, but that I had regularly posted those others’ articles and interviews on Facebook, and this time also on Twitter. (After all, I am not primarily a political commentator.)

But the conflict is even more serious than last year’s, and for this reason I find there is reason to post here a list, with links, of the most important articles etc. I have shared in these social media during the last few weeks (there must of course be many I have missed). Thanks to my Facebook friends who brought many of them to my attention by sharing them! Those who read (and in some cases listen) to this will get a firm grasp of the nature and meaning of this present crisis.

Lars Borgnäs   Ryssland skildras lika ensidigt som Sovjet skildrade västvärlden (SR)

Rodric Braithwaite   The Ukraine Crisis: No Wonder Vladimir Putin Think’s Crimea is Russian

Patrick J. Buchanan   Why Play Cold War Games in Ukraine?

Patrick J. Buchanan   Obama Should Make Ending Wars His Legacy

Patrick J. Buchanan   Resist the War Party on Crimea

Patrick J. Buchanan   Hillary, Hitler & World War II

Patrick J. Buchanan   Marco Rubio’s Absurd Foreign Policy

Patrick J. Buchanan   What Difference Does It Make?

Patrick J. Buchanan   Who and What is Vladimir Putin?

James Carden   What Obama Didn’t Say about Ukraine: Russia’s Actions in Crimea Call for a Realistic Response, Not Hypocritical Platitudes

Aymeric Chauprade   Qui sème le vent récolte la tempête

James Carden   Shooting at Sochi to Hit Syria: Neoconservatives Lambast Russia for Standing in the Way of their Latest War

Neil Clark   Crimea: Another Artificially Created Crisis

Stephen F. Cohen   Distorting Russia: How the American Media Misrepresent Putin, Sochi, and Ukraine

A New Cold War? Ukraine Violence Escalates, Leaked Tape Suggests U.S. was Plotting Coup (Democracy Now interview with Stephen F. Cohen)

Stephen F. Cohen interview (PBS NewsHour)

Stephen F. Cohen   A Russia Scholar’s View (letter to the editor, NYT)

US Betrayal of Russia (Stephen Cohen lecture, 2011)

Johan Croneman   SVT har inte haft en självständig utrikesanalytiker på flera decennier

William Engdahl   The Rape of Ukraine: Phase Two Begins

Chris Ernesto   Brzezinski Mapped Out the Battle for Ukraine in 1997

Philip Giraldi   Simple Stuff About Ukraine

Glenn Greenwald   “What Russia Did Is Wrong”: RT Host Abby Martin Condemns Russian Incursion Into Crimea – On RT

Tommy Hansson   Det problematiska Ukraina: Omogen och klantig opposition

Tommy Hansson   Inga roliga framtidsutsikter för Ukraina

Hans Heckel   Berlins zentrale Rolle: Führt der Western bereits einen neuen kalten Krieg?

Stefan Hedlund   Enda vägen framåt är dialog med Ryssland

Peter Hitchens   Further Thoughts on Russia

Henry A. Kissinger   How the Ukraine Crisis Ends

Daniel Larison   NATO Expansion Makes Less Sense Than Ever

Daniel Larison   The Uses and Abuses of Reagan

Daniel Larison   More Shameless Hawkish Revisionism

Daniel Larison   Do Somethingism Run Amok

Daniel Larison   The Missile Defense Distraction

Daniel Larison   Thank Goodness Romney Isn’t President

Daniel Larison   Almost All Sanctions Are “Unserious”

Carl Johan Ljungberg   Ukrainakrisen ger underbetyg – för Väst

Nebojsa Malic   Promised Land: Serbia and Ukraine, Crimea and Kosovo

Abby Martin interview (RT)

Daniel McAdams   Geoffrey Pyatt: The Outlaw as Sheriff

Daniel McCarthy   Why Russia Doesn’t Want Crimea

John J. Mearsheimer   Getting Ukraine Wrong

Seumas Milne   In Ukraine, Fascists, Oligarchs and Western Expansion are at the Heart of the Crisis

Seumas Milne   The Clash in Crimea is the Fruit of Western Expansion

Adrien Oster   De l’ex-Yougoslavie au Québec: ce que l’Histoire dit du référendum en Crimée

Robert Parry   Neocons and the Ukraine Coup

Robert Parry   Mainstream US Media Is Lost in Ukraine

Robert Parry   Neocons Have Weathered the Storm

How NGOs Helped Plan Ukraine War (Ron Paul Institute for Peace and Prosperity; RT)

Ron Paul   Can We Afford Ukraine?

Justin Raimondo   Coup in Kiev

Justin Raimondo   From Iraq to Ukraine: A Pattern of Disaster

Justin Raimondo   Let Crimea Go!

Paul Craig Roberts   Russia Under Attack

Paul Craig Roberts   Is Ukraine Drifting Toward Civil War and Great Power Confrontation?

Paul Craig Roberts   Obama Declares Self-Determination to be a Threat to US National Security

Michael S. Rozeff   Nuland and Pyatt Supporting a Revolution

Rick Rozoff   Blood in the Streets: West is Repeating Syrian Model in Ukraine

Jeffrey Sachs   A New Post-Soviet Playbook: Why the West Should Tread Carefully in Ukraine

Jacques Sapir   Référendum en Crimée

Ramon Schack   “Gegenüber Russland wähnt sich der Westen noch immer im Kalten Krieg” (Interview mit Peter Scholl-Latour)

Ramon Schack   “Der Zerfall der Ukraine ist in vollem Gang” (Interview mit Peter Scholl-Latour)

Margarita Simonyan   About Abby Martin, Liz Wahl and Media Wars

Jonathan Steele   The Ukraine Crisis: John Kerry and NATO Must Calm Down and Back Off

Peter Strzelecki Rieth   Ukraine and the Neoconservatives Who Wrecked Reagan’s Peace

Srdja Trifkovic   Ukraine Bosnified, Putin Hitlerized

John Wight   Putin is Playing Chess While the West is Playing Checkers

–

The Right Sector (video)

Ukraine: White House is “Outraged by Images” (Moon of Alabama)

Facts you need to know about Crimea and why it is in turmoil (RT)

Putin’s press conference, 4 March

Yanukovich’s statement, 11 March

Ukraine: Kiev snipers reportedly hired by opposition leaders not Yanukovich according to ‘bugged call’ (The Independent)

Därför sköt krypskyttar mot båda sidor i Kiev (Aftonbladet)

Euromaidan massacre: What really happened in Kiev on Feb. 20, 2014 (Part 1) (Andre Fomine video)

After the Referendum (Da Russophile)

Five Myths About the Crimean Referendum (Da Russophile)

Kiev snipers shooting from bldg controlled by Maidan forces – Ex-Ukraine Security Chief  (WND Information Clearing House; RT)

Mercenaries took part in Maidan violence – Ex-Ukraine security chief (RT)

Gorbachev urges mutually acceptable solution in Ukraine crisis, to prevent “new Cold War” (RT)

World should welcome Crimea joining Russia: Gorbachev (AsiaOne)

Kissinger: EU orsak till krisen i Ukraina (Aftonbladet)

CrossTalk: Spinning Ukraine

Scholl-Latour: “Ukrainer haben verrückt gespielt” (RuhrNachrichten)

Krim-Krise: Putin verstehen mit Gerhard Schröder (Die Zeit)

Putin’s Crimea speech

–

Edit: I have updated the list with articles etc. I shared on Facebook and Twitter on 17th and 18th March.

Mitt inlägg om Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland publicerades i fredags som debattartikel i SD-Kuriren.

Sverigedemokraterna har hittills följt en självständig utrikespolitisk linje, skild från övriga riksdagspartier inte bara i EU-frågor utan även rörande den av amerikanska neokonservativa och deras europeiska efterföljare drivna interventionistiska politiken i Mellanöstern. Detta har tillhört det allra viktigaste i partiets politik.

Även i den pågående Ukrainakrisen avviker vi på fördelaktigt sätt genom att problematisera den nya regimen i Kiev, i vilken det fanatiskt nationalistiska partiet Svoboda intar ledande positioner, och som kom till makten med avgörande hjälp av den än mer fanatiska Högersektorn.

Vi upprätthåller här vår självständiga linje inte minst gentemot utrikesminister Carl Bildt, som i torsdags i en radiointervju hävdade att den nya regeringen kort och gott består av “europeiska demokrater” som “arbetar för värderingar som är våra” och “förtjänar vårt starka stöd”. Han ser “inte risken alls” att Svoboda kommer stå i vägen för en demokratisk utveckling.

Bildt kan “inte bedöma” om de har antisemitiska inslag. Han säger att “företrädarna för de judiska samfunden i Kiev” har “avvisat den propaganda som bedrivs från framför allt rysk sida”, som “driver…väldigt mycket att det är antisemitiskt”: “de judiska företrädarna här i Ukraina har nu skrivit ett öppet brev till Putin och protesterat mot och säger att så är det inte enligt deras mening”. Han kan, förklarar han, “bara hänvisa” till detta brev.

Detta är utan tvekan ett av Bildts mest bisarra uttalanden. Är det en kompetent utrikesminister och internationell diplomat som fortfarande inte kan bedöma denna fråga bättre än så?

Men man kan ifrågasätta om detta sades i god tro. Vad Bildts oreserverade stöd för den nya regimen, inklusive Svoboda, i verkligheten visar är att vad som, något svepande, kan sammanfattas som “väst”-agendan, som Bildt alltid med okritisk blindhet och simplism tjänar, d.v.s. de numera av neokonservatismen i mycket styrda, till USA, EU, NATO, IMF m.m. knutna intressena, innefattar allians med, stöd från, ja stöd till just krafter av detta slag, mot vad man utmålar som ett större hot, i detta fallet Ryssland.

Den i krigshets oöverträffade John McCains möte med Svobodas ledare visar samma sak. Det är en strategi liknande den vi ser i Syrien, där man direkt och indirekt mobiliserat extrema, islamistiska grupper från andra muslimska länder, grupper av den typ man i andra sammanhang för krig mot.

Men om “väst” på detta sätt använder Svoboda och Högersektorn för sina egna syften, menar sig dessa å sin sida säkert använda “väst” för sina – som inte är desamma. Och det är fortfarande i högsta grad en öppen fråga vems syften som kommer förverkligas.

Om “väst” lyckas kommer Ukraina dras in i EU- och NATO-sfären, och banden till Ryssland brytas eller minimeras. Den stora ryska minoriteten blir lidande, och på grundval av detta hotar fortsatt konflikt och krig. Om nationalistfanatikerna tar över kapas banden både till Ryssland och EU/NATO-sfären, och alla de många minoreteterna blir lidande; konflikt och krig hotar i lika hög grad.

Det mest akut nödvändiga just nu är att finna en diplomatisk lösning på den omedelbara krisen, sådan den involverar Ryssland. En lösning som skapar utrymme för att identifiera och på fredligt sätt genom förhandlingar hantera och tillgodose de olika legitima intressena. Bildts och “västs” extrema, okunniga och allmänt föråldrade antiryska hållning riskerar att omöjliggöra en sådan lösning, och är därför en större säkerhetsrisk än Ryssland.

Vid sin pressträff i tisdags fastslog president Putin att den gamla regeringen i Kiev förvisso var korrupt, och accepterade tydligt att det finns legitima ukrainska intressen representerade på Maidan. På samma sätt måste väst – det sanna väst – nu acceptera att det finns legitima ryska intressen i Ukraina, och inte minst på Krim.

Vår, Sverigedemokraternas, självständiga utrikespolitiska linje är mer nödvändig än någonsin. Jag föreslår att vi följer den längre än vi hittills gjort i denna ytterst allvarliga kris i Ukraina, med dess omedelbara krigshot. Jag föreslår att vi också intar en mer nyanserad hållning mot Ryssland. Våra mest erfarna diplomater – en Ekéus, en Hirdman, en Eliasson – har förespråkat en sådan. Till och med statsminister Reinfeldt gjorde det, innan han tystades av Bildt och Hökmark. Det är fel, och det är farligt, att tjuta med ulvar som de sistnämnda.

Ukraina och sanktionerna

Ukraine

“Många svenska tidningar är idag i kris”, konstaterar DN rktigt i ingressen till en artikel med rubriken ‘Tidningarnas teknikskifte vidgar informationsklyfta’. Ingressen fortsätter: “När läsandet minskar växer  klyftan mellan de välinformerade och de oinformerade.”

Vi får sedan följa tidningens egen och allehanda redaktörers, medieexperters och politikers bekymmer över och åtgärdsförslag för att komma till rätta med att allt färre är intresserade av de stora tidningarna.

“Nyhetsundvikarna” blir utan viktig information, heter det. Men är det inte främst fråga om att man undviker just dessa tidningar, för att “informationen” – innehållet, urvalet, analysen, förmedlingen, åsikterna – helt enkelt är undermålig? Mångfalden som man tidigare sagt sig vilja värna medels presstödet ses nu snarast som ett hot. Hur ser i detta läge “informationsklyftan” egentligen ut? Läsandet av de gamla tidningarna minskar, ja, och många äldre har inte tillgång till internet. Men man är naturligtvis väl medveten om att annat läsande ökar. Vilka är i detta perspektiv i själva verket välinformerade och vilka oinformerade?

Det är inte helt lätta frågor, det finns flera dimensioner. Klart är under alla omständigheter att man från tidningarnas, deras ägares, och närstående politikers håll alltmer fruktar utmaningarna mot en föråldrad och ohållbar ideologisk åsiktshegemoni. Men det är inte bara den groteska opinionskollektivismen inom den politiska journalistiken som är problematisk. Åtminstone för många måste även den rent formella kvaliteten på det publicerade materialet vara en orsak till att det blir alltmer omöjligt att se det som tillförlitligt och auktoritativt.

Härom dagen förmedlade SvD i en rubrik Wilhelm Agrells bisarra åsikt om Reinfeldts högst måttliga och rimliga uttalande att det “i någon mån [är] förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina” på följande sätt: “‘Ett av de mest obehagligaste uttalanden jag kan påminna mig om’”. Det allt vanligare “om” i sammanhang som detta kunde väl i sig accepteras, men när man i samma mening där man valt ett sådant stilistiskt kontroversiellt inslag finner ett fel som “mest obehagligaste” blir det verkligen för mycket.

Sådana fel finner man nu nästan varje gång man läser en tidning, och överallt i den. Tidningarna blir därmed i alla avseenden mediokra; ibland känns de, inte minst i förening med alla smaklösa annonser, närmast sjaskiga. Det finns förvisso fortfarande goda skribenter, såväl formellt som innehållsligt. Men redan de formella felen vittnar inte bara om de krympande ekonomiska resurser som är en följd av krisen, utan också om många journalisters, rubriksättares och korrekturläsares (vilka senare såvitt jag förstår ofta redan är avskedade) alltmer bristande utbildning och kompetens, som utgör en stor del av krisens orsaker.

Ofta rättas de heller inte i nätupplagorna, utan står kvar som ständigt sökbara monument över det faktum att vi inte längre har att göra med några värdefulla kvalitetsprodukter av det slag de nämnda kategorierna av intressenter vill tro att de är, och som även jag av flera, om än huvudsakligen andra skäl skulle vilja att de förblev.

Fenomenets övertydlighet blir direkt komisk när den tredje och sista meningen i den korta ingressen till dagens artikel om tidningskrisen lyder: “Nu menar medieexperter om att dagstidningar borde får public service-stöd.”

Ge dem inte det. Tvinga inte folk att betala för detta. I många nya nätpublikationer, forum och kommentarfält skriver man betydligt bättre.

Kooperativa förbundets bokförlag, 1941

Innehåll:

Förord

Utgångsläget

Blick på officerskåren

Är officerskåren politiskt pålitlig?

Existerar Himmelstoss?

Om disciplinen

58 Karlsson i teori och verklighet

“Vi få ingenting veta”

Fritiden

Den militära socialvården

Vad är “försvarets demokratisering”?

As in the Syria crisis last year, when Putin averted the threatening American intervention, and indeed, before I started this blog, in the Georgia crisis in 2008, I have, this far, seen no reason to say in my own words what many others say very well in theirs, but have limited my contribution to regularly posting the latter – their articles, some interviews – on Facebook, and this time also on Twitter. Click on the Facebook or Twitter icons in the sidebar to go to my accounts.

Via Romana, 2013     Chapitre

Points Forts:

Une réflexion sur la nature et le rôle des médias en France

Les raisons cachées de la dictature des medias

Des exemples concrets de désinformation médiatique

Le lien inquiétant de l’Argent et de la communication, la nomenklature médiatique

Argumentaire:

Les médias ne sont pas un contre-pouvoir. Ils ne sont pas davantage le quatrième pouvoir. Ils sont progressivement devenus le premier pouvoir: celui qui s’exerce sur les esprits. Plus inquiétant, ils semblent même prendre le contrôle des autres pouvoirs, intellectuels, politiques et judiciaires.

Or journaux, radios, télévisions et même certains sites d’information en ligne ne sont ni indépendants, ni libres. Ils subissent la loi d’airain publicitaire des banques et des financiers, prisonniers des préjugés de ceux qui les font, la caste journalistique. C’est l’alliance du grand capital et de la pensée unique de salle de rédaction qui passent tout au crible de l’idéologie mondialiste: ouverture des frontières, dérégulation économique et financière, rejet des traditions, “antiracisme” et “mariage gay”. Pour rééduquer, ils conditionnent par la désinformation, la Novlangue, la censure, la diabolisation et le bobard sont leurs instruments, au mépris de l’identité, de la souveraineté, de la démocratie française et des libertés.

J.-Y. Le Gallou reconstitue l’histoire et autopsie cette tyrannie des temps modernes; il trace aussi les voies de son renversement : par le développement de l’esprit critique, la réinformation, l’essor des médias alternatifs sur Internet, l’abolition des lois liberticides, le développement de la démocratie numérique et de la démocratie directe. Pour redonner vie à une véritable liberté d’expression, il faudra bien chasser les assassins de l’information.

Auteur:

Jean-Yves Le Gallou, énarque, dirige la fondation Polémia, un “think tank” qui organise chaque année la journée d’étude de la réinformation et la cérémonie des Bobards d’Or. Il a déjà publié La Préférence nationale (chez Albin Michel), Le défi gaulois, carnets de route en France réelle et Le dictionnaire de Novlangue (chez Polémia).

Table des matières:

INTRODUCTION

I POURQUOI LES MEDIAS DESINFORMENT? ÂGE MEDIATIQUE, ÂGE TYRANNIQUE

1. La communication a tué l’information

2. Les préjugés de la classe journalistique

3. La loi d’airain des financiers

4. La laisse publicitaire

5. La verticale de l’argent

6. Le carré carcéral de l’idéologie médiatique

II COMMENT LES MEDIAS DESINFORMENT? LES ASSASSINS DE L’INFORMATION

7. Les règles de la désinformation

8. L’art de travestir la réalité: de la fabrique du héros à la fabrique du salaud

9. Le triomphe de la Novlangue

10. Anges et démons

11. La censure des bien-pensants

12. Le bobard: ultima ratio du politiquement correct

III COMMENT LA TYRANNIE MEDIATIQUE DETRUIT LES INSTITUTIONS: LA ROUTE DE LA SERVITUDE

13. L’intelligence en quarantaine: les imposteurs partout, les penseurs nulle part

14. La médiacratie contre la démocratie: l’avènement des médiagogues

15. La crise du politique: la mal gouvernance médiatique

16. Les médias amplificateurs de crises?

17. La justice otage de la tyrannie médiatique

18. L’entreprise totalitaire sous l’oeil du big brother médiatique

19. L’Eglise entre immédiateté et éternité

20. L’Union européenne: de l’art de ne pas informer.

21. Les nouveaux tambours de guerre

IV COMMENT ECHAPPER A LA TYRANNIE MEDIATIQUE?

22. La réponse “hygiéniste”: éteindre la télévision ?

23. La réponse critique: la réinformation, bouclier de l’esprit

24. La riposte des médias alternatifs: douze thèses pour un gramscisme technologique

25. La riposte institutionnelle: supprimer le CSA327

26. Rétablir la liberté d’expression: abroger les lois liberticides!

CONCLUSION

La montée des sentiments populistes

La révolte des intellectuels

Le discrédit des journalistes

Internet et la redistribution de la donne médiatique

Annexe: Charte d’éthique professionnelle des journalistes

Remerciements

Bibliographie choisie

Index

Fria Tider framhåller  det märkliga i att integrationsminister Ullenhag i dagens interpellationsdebatt i riksdagen (nedan) säger att den egentligen ska handla om hur “afrofobi och främlingsfientlighet” ska bekämpas, när interpellationen uteslutande gäller tillförlitligheten av en utredning som regeringen beställt från Mångkulturellt Centrum.

Jag känner, som icke-politiker och utan närmare erfarenhet av riksdagsarbetet, ett behov att utveckla och precisera detta något.

Statsrådets enda uppgift i sammanhanget är väl att besvara den specifika interpellationen? I stället säger Ullenhag efter Ekeroths replik på svaret att “det blev ju ingenting om ämnet. Frågeställningen var vad vi ska göra åt afrofobi, vad vi ska göra åt främlingsfientlighet. Jag misstänkte väl i och för sig att det låg den här frågan bakom, för jag skulle blivit väldigt positivt överraskad ifall det hade varit så att jag hade sett Kent Ekeroth stå i denna talarstol och ta det hot som främlingsfientlighet är på allvar, och fundera på vad kan vi göra för att skapa ett samhälle där vi behandlar människor lika, vad kan vi göra där Kent Ekeroth kan vara lika tydlig och ta avstånd från främlingsfientlighet som han är nu när han hoppar på en enskild forskare.”

Ullenhag går vidare och talar utförligt om och ställer frågor om SD:s politik i detta avseende. Efter en replik där Ekeroth delvis, helt utanför den aktuella debattens ramar, tillmötesgår Ullenhag och svarar på hans från ämnet fullständigt avvikande frågor (han har helt klart ingenting emot att göra även detta), fortsätter ministern att avkräva Ekeroth svar på dessa för interpellationen helt ovidkommande punkter: “Mitt huvudproblem med ditt anförande just nu var att jag ställde frågan: Vad gör vi åt främlingsfientlighet? Vad är svaret från Sverigedemokraterna?”

Han förklarar sig missnöjd med Ekeroths svar och förlorar sig i en lång utläggning om vad han menar vara regeringens förträffliga politik och SD:s undermåliga. Slutligen påpekar Ekeroth att Ullenhag försöker “skifta fokus”. Det är att uttrycka det mycket milt.

Statsrådet svarar: “Sen tycker Kent Ekeroth det är lite jobbigt att jag pratar om afrofobi och främlingsfientlighet och antisemitism, när frågan gällde det! Det var det frågan gällde!” Och: “Mitt problem, Kent Ekeroth, är att ni tar ju aldrig upp en av våra stora samhällsutmaningar. Ni tar ju aldrig upp främlingsfientligheten. Ni tar ju aldrig upp rasismen.” O.s.v.

Hur är detta möjligt? Varför ingriper inte talmannen? Tillåter riksdagens regelverk att en minister på detta sätt använder en interpellationsdebatt, d.v.s. en debatt där det såvitt jag förstår uteslutande är hans uppgift att besvara en specifik interpellation, till att i stället påstå att interpellationen handlar om något annat, och interpellera interpellanten om detta andra? Hur kan talmannen, eller regelverket, tolerera en sådan grad av oordning? Det borde vara en ordningsfråga. I det brittiska parlamentet kan talmannen ingripa i sådana fall.

Det är ju en helt fantastisk brist på disciplin. Jag vet att det är vanligt att riksdagsledamöterna i andra debatter inte svarar på frågor. Men en interpellationsdebatt är ju en mycket precist avgränsad typ av debatt, där det, till skillnad från andra, handlar enbart om just att svara på bestämda, i förväg skriftligt formulerade frågor, och därvid föra en debatt om just dem.

Det är möjligt att jag missförstått något, men det vi ser nedan är inte bara osakligt och ineffektivt, det är löjligt, meningslöst, infantilt. Om det är acceptabelt framstår ju interpellationernas och interpellationsdebatternas demokratiska funktion och värde som helt obetydliga. Går det ofta till så här i riksdagen?

Det finns mycket att säga om det Ekeroths fråga gäller, men det finns ingen anledning för mig att göra det här. Ekeroth lyckas trots allt själv bra med det.

SD-Kuriren meddelar att partiet tar ställning för regeringens linje med sanktioner mot Ukraina. Problemet är att regeringen ju inte alls har den jämförelsevis nyanserade förståelse av konflikten som artikeln visar att SD har.

Tyvärr kunde Julia Kronlids inledande ord i hennes anförande i riksdagens utrikespolitiska debatt härom dagen antagligen oavsiktligt ge intrycket att vi helt godtar Bildts otroligt förenklade, propagandistiska linje med det fredligt demonstrerande folket som önskar frihet och demokrati och EU-medlemskap contra den ensamt skyldiga diktatoriska, förtryckande och våldsanvändande regeringen och Ryssland.

Man skulle önska att Bildts hållning bara var ett uttryck för okunnighet. Tyvärr är det naturligtvis mycket värre än så. Men hur är det möjligt, efter all den information vi länge haft tillgänglig om den komplexa situationen och dess bakgrund, att utforma propagandan på detta fantastiskt naiva, grova, svartvita sätt?

Kronlids kommentar i SD-Kuriren är mycket bättre än den i riksdagen. Ändå skulle jag vilja föreslå att en avvaktande hållning gentemot sanktionerna hade varit att föredra. Formuleringarna är jämförelsevis balanserade, men själva ställningstagandet är problematiskt.

Vi vet ännu inte hur sanktionerna kommer se ut och vilka de kommer riktas mot. Men om EU delar Bildts, andra moderaters, regeringens, ja hela “sjuklöverns” skenbart enfaldiga uppfattning av situationen, riskerar det att bli katastrof.

Über den Selbstmord eines Systems

Antaios, 2013     Amazon

Kurzbeschreibung:

Die äußeren Feinde unserer Nation hat Kleine-Hartlage in drei Büchern beschrieben. Nun analysiert er die Selbstzerstörung des liberalen Systems, seine Verteidigungsschwäche und kulturelle Infragestellung. Er argumentiert gewohnt “nah am Leser” und zeigt mit frappierenden Beispielen aus der Praxis, wie weit sich die Ideologie bereits vom gesunden Menschenverstand entfernt hat. Ist da noch etwas zu retten? Kleine-Hartlage gibt eine skeptische Prognose: Ein System, das nur noch innerhalb seiner wirklichkeitsfernen Denkmuster argumentiert, kann keine Lösungen formulieren. Es lebt von Voraussetzungen, die es selbst nicht schaffen kann. So wird es zur Beute für nicht-liberale, aggressive Gegenentwürfe.

Über den Autor:

Manfred Kleine-Hartlage ist Jahrgang 1966, Diplom-Sozialwissenschaftler in der Fachrichtung Politische Wissenschaft und bekannt als konservativer Islam- und Globalismuskritiker. Er veröffentlicht regelmäßig aktuelle politische Analysen in seinem Blog Korrektheiten und in Sezession im Netz. Darüber hinaus schreibt er für die Druckausgabe der Sezession.

Korrektheiten