Category: Politics

2014

Junge Freiheit, 2013

jf-buchdienst.de:

Vernunftbetont, ohne Vorurteile, liberal, weltoffen – wer will das nicht sein? Diese Attribute werden gemeinhin der großen geistigen Bewegung der Aufklärung zugeschrieben. Doch so einfach liegen die Dinge nicht. Die Aufklärung war auch die Geburtsstunde eines ganz unbegründeten Vertrauens in den Menschen und die Möglichkeiten seiner Welterkenntnis, einer unerfreulichen Vorstellung von sozialer Symmetrie, aller Konzepte utopischer Zwangsbeglückung und damit der Totalitarismen. Kritiker der Aufklärung – nicht aus Prinzip, sondern weil sie ihre Augen nicht vor der Wirklichkeit verschließen – teilen deswegen nicht das optimistische Menschenbild oder die Vorstellung von der Machbarkeit aller Verhältnisse. Und einige von ihnen werden zu Gegenaufklärern. So wie der Historiker Karlheinz Weißmann in diesem Buch, das 60 Kolumnen von ihm enthält, die seit 2010 in der Jungen Freiheit erschienen sind.

–

Karlheinz Weißmann ist zweifelsohne ein Gegen-Aufklärer: Er glaubt nicht an die Machbarkeit der Dinge, hält die Überschätzung des Menschen und seiner Vernunft für einen schweren Fehler und ist überhaupt der Auffassung, daß anthropologische Konstanten nicht ungestraft ignoriert werden können. Die Position des Gegen-Aufklärers formuliert Weißmann seit zwei Jahren als Kolumnist in der Junge Freiheit. Die ersten 60 Folgen sind im vorliegenden Band versammelt. Sie sind auch ein Tagebuch unserer Zeit.

Karlheinz Weißmann, Wikipedia

Idag inleds SDU:s förbundskongress i Ängelholm. Jessica Ohlson föreslås för omval som ordförande och Adam Berg, vår gamle sekreterare i SD Stockholms stads distriktsstyrelse, som vice ordförande. I ett år har man varit ett helt fristående politiskt ungdomsförbund. Ett år har gått sedan SD:s för alla utomstående – och även för mig, som haft möjlighet att göra åtminstone en del mer interna efterforskningar – fortfarande obegripliga beslut att avskilja sina tusentals välartade, välutbildade, välanpassade och engagerade ungdomar, som utgjorde partiets självklara framtid och tillförde resurser bortom det s.k. “moderpartiets”.

Givetvis har frågan många gånger kommit upp under detta gångna år om de nu borde rekonstituera sig själva som ett nytt parti. Jag tillhör dem som svarat ja.

Det finns ett enormt tomrum i svensk politik bortom SD. I de flesta europeiska länder fylls detta tomrum antingen av de partier som står relativt nära SD eller rentav samarbetar med dem i EFDD-gruppen, eller av andra partier som, existerande tillsammans i respektive länder med de partier som står relativt nära SD, går längre i många viktiga frågor.

Att “gå längre” innebär inte självklart enbart att gå längre åt höger. De mer eller mindre nationalistiska partierna befinner sig väl nästan samtliga i stor utsträckning i en helt egen dimension, bortom den historiska höger-vänster-skalan. “Gå längre” betyder därför i stället endast längre i denna egna dimension. Denna skillnad beror emellertid inte enbart på det distinkt nationalistiska ideologiska inslaget. I mycket hög grad beror den också på att den historiska höger-vänster-skalan blivit förvrängd av högerns liberalisering, på dess övergivande av den mer genuina, principiella och fullständiga socialkonservatism som började växa fram som en politisk verklighet under det tidiga 1900-talet. En bifurkation kom att äga rum, där enbart nationalismen förde vidare denna tradition, under det att högern förföll till huvudsakligen bolagshöger och helt enkelt reservationslöst underordnade sig och uteslutande tjänande den alltmer globala finanskapitalismen med vidhängande filosofiska, moraliska och kulturella antaganden.

Att principiellt gå ideologiskt längre åt höger på denna skala, alltså bortom enskilda, även från ett socialkonservativt perspektiv kanske motiverade reformer ifråga om skatter och annat, är därför knappast aktuellt för SDU och nationalistiska partier i Europa, även om det är ett faktum att det i Sverige finns ett exceptionellt tomrum även där. Det väsentliga tomrummet i Sverige i jämförelse med övriga Europa är tomrummet i den nationellt socialkonservativa riktningen.

SD fyllde delvis tomrummet, och det var ett historiskt avgörande steg för Sverige. Men nu växer tomrummet igen, och är redan, som jag skrev, enormt. Den första anledningen till detta är att SD:s positioner förskjutits från den ursprungliga, skarpare nationalistiska positionen, vad jag kallar “det gamla första”, till “det gamla andra”, en entydig anpassning till den dominerande s.k. “liberala”, från höger till vänster rådande hegemonin.

Chefsideologen Mattias Karlsson (han gör inte själv anspråk på denna titel, utan hänvisar anspråkslöst till den unga kraften Aron Emilsson som mer kvalificerad) har ett, eller åtminstone ett, charmerande drag, nämligen hans insisterande på att SD, med det huvudsakligen av honom själv skrivna partiprogrammet, representerar en genuin konservatism. I somras skrev Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist: “Jag hoppas ni läser detta mycket, mycket noggrant Mattias Hans Karlsson, Richard Jomshof och andra SD-are. Ni är just nu vårt enda hopp – ni får inte vrida åt vänster. Ni måste tagga upp retoriken, inte anpassa er.” Karlsson svarade: “Skulle vara intressant att någon gång få höra några verkliga, konkreta exempel på den ‘vänstervridning’ och ‘liberalisering’ som man ifrån vissa kretsar ständigt varnar för och påstår har ägt rum. Gällande invandringsfrågan kan jag konstatera att partiet inte haft en mer restriktiv politik än vad vi har just nu sedan 1999.”

Karlsson upprätthåller denna höga konservativa svansföring trots att han vet att många både kan ge och många gånger har gett sådana konkreta exempel. Men det finns faktiskt något sympatiskt i detta. Karlsson vill verkligen företräda en genuin konservatism, och i åtminstone avsevärd utsträckning gör han det också. Inbjudan av Roger Scruton till det stora mötet i Västerås i våras var bara ett exempel, en av många manifestationer av denna vilja.

Det vore inte heller självklart rättvist att säga att SD inställsamt kompromissar och anpassar sig till den liberala hegemonin för att möjliggöra ett regeringssamarbete med M. Så här lät det från Karlsson i somras: “Noterar att Moderaterna idag gick ut och välkomnade att Socialdemokraterna äntligen ‘vaknat upp’ angående behovet av att förbjuda tiggeriet. Den oinvigde skulle lätt kunna tro att förbud mot tiggeri har varit en ståndpunkt som Moderaterna förfäktat sedan partiets grundande…Det Moderata hyckleriet och bondfångeriet är så skamlöst, så hutlöst och så kallhamrat att inte ens en härdad och cynisk politisk veteran som jag kan undgå att bli äcklad.” Karlsson bifogade ett klipp med ett replikskifte i riksdagen mellan Fredrik Reinfeldt och Björn Söder om tiggeriet. Jimmie Åkessons ord om M i sitt sommartal i Sölvesborg var inte mindre hårda.

Men faktum kvarstår, “vänstervridningen” och liberaliseringen har ägt rum. Det nya förhållandet till USA, den globalistiska liberalismens huvudsakliga instrument, som Åkesson signalerade redan före riksdagsinträdet 2010, är det främsta exemplet jag givit, en förändring vars konkreta följder kunnat avläsas i ställningstagandena under Maidankrisen i Ukraina, i förhållande till Ryssland, och senast ifråga om NATO. Ett annat exempel som jag fått anledning att beröra är relationen till Expo. Ett tredje kunde vara ställningstagandena till Pridefestivalen. Det är inga småfrågor. Och det finns mer.

Men SD:s positionsförskjutningar är inte den enda anledningen till det åter växande och redan enorma tomrummet bortom SD. Den andra är det signifikativa faktum att de partier som faktiskt fyllt detta tomrum försvunnit. Redan för femton år sedan ansåg en utomordentligt stor del av SD, innefattande många framstående aktivister, att partiet kompromissat för mycket med etablissemangsliberalismen. Man bröt sig ut och bildade Nationaldemokraterna, som stramade upp eller återställde den ursprungliga mer långtgående nationalismen, med starkare betoning på de sociala frågorna – en tydligare socialnationalism, s.a.s. När det nya partiet nästan omedelbart började sönderslitas av interna strider och personkonflikter, när det därför krympte snabbt, och slutligen efter ett tiotal år som minimalt och osynligt promilleparti lades ned, kan man inte förebrå SDU:arna om de bara kan tänka att vestigia terrent, spåren förskräcker, hur uppenbara skillnaderna mot dem själva än må vara: som jag insisterat står SDU – eller bör SDU åtminstone stå – för “det nya tredje”, under det att ND av naturliga skäl redan från början uppvisade de drag av sunkbunker som SD i rörelsen mot det “gamla andra” med varierande framgång försökte frigöra sig från.

Ett viktigt resultat av ND-utbrytningen som inte ska förbises är emellertid tidningen Nya Tider, där det nedlagda partiets bästa krafter nu samlats. Ja, de interna konflikterna ledde rentav till att två tidningar överlevde partiet, som båda erhöll presstöd. Den andra, Nationell Idag, som kvarhöll det ursprungliga partiorganets namn, är nu nedlagd, men Nya Tider är även ensam en så viktig ny medieaktör att den i sig kan sägas i efterhand ha rättfärdigat hela ND-projektet, hur misslyckat det än var i den organisatoriska formen av ett parti. Och detta åtminstone hittills – och det är anmärkningsvärt länge givet det exceptionella svenska politiska klimatet – framgångsrika resultat är något SDU:arna bör ha i åtanke: det är ett spår som inte förskräcker, utan tvärtom antyder att det partipolitiska misslyckandet till stor del kan ha haft rent tillfälliga, personella orsaker. Här driver man frågor som inte bara från ett rent socialnationalistiskt utan även strikt konservativt eller socialkonservativt perspektiv SD felaktigt har släppt.

Ännu ett parti har kommit och gått i tomrummet, nämligen Svenskarnas Parti. De gick ännu mycket längre i socialnationalistisk riktning, och var i själva verket en ombildning av Nationalsocialistisk Front, som under en kort tid hade givits det av historiska skäl märkliga namnet Folkfronten. Det är oklart i vilken utsträckning ombildningen också innebar en ideologisk omprövning, en rörelse bort från nationalsocialismen, men i någon utsträckning var det utan tvekan fråga om detta; kanske kan man tala om en “neofascistisk” vidgning (för att använda en av Mattias Karlsson ofta använd term), ett omfattande även av andra ideologiska komponenter och inspirationskällor. Jag drar denna slutsats inte minst av den såvitt jag förstår till partiet ursprungligen åtminstone delvis knutna Motgift-radion, där Jonas De Geer medverkar.

Hursomhelst har alltså även SvP lagts ned. Här har vi naturligtvis rört oss mycket långt i den rent nationalistiska riktningen, och det är oklart hur relevanta observationer i denna ideologiska terräng är för SDU:arnas överväganden. Men det är inte orimligt att många tolkar SvP:s öde som att en mer långtgående och renodlad nationalism helt enkelt för närvarande inte är gångbar, ja rentav omöjlig i Sverige i partipolitiska termer.

Bilden av det eventuellt avskräckande tomrummet kompliceras emellertid av Borgerlig Framtid och Kristna Värdepartiet. Kan de inte i någon mån sägas fylla tomrummet bortom SD? Jag tror inte det. De bidrar utan tvekan till att fylla ett tomrum i svensk politik, och såtillvida som de stramar upp M respektive KD i vissa värdefrågor, och när det gäller vissa historiskt konservativa perspektiv lägger de sig närmare SD i dess konservativa och ibland kanske också delvis dess socialkonservativa aspekt. Men eftersom de inte går utöver SD på dessa punkter kan de inte sägas ligga bortom dem, bara bortom M och KD. Och deras skärpta ståndpunkter i invandringsfrågan i jämförelse med den övriga borgerligheten är inte tillräckliga för att de ska kunna sägas gå bortom SD i SD:s specifika, egna dimension, nämligen den nationella.

Däremot är dessa partier på annat sätt i hög grad relevanta för frågan om SDU:s eventuella partibildning, nämligen ifråga om dessa partiers respektive grundläggande, bakomliggande idéer, den typ av partier de är. Dessa idéer är alltså i BF:s fall såvitt jag förstår en allmän uppstramning av M:s politik, och i KV:s fall av KD:s. I båda fallen är det, tror jag, i hög grad en allmän uppstramning, en skärpning över hela linjen, rörande de flesta frågor. En skärpning som innebär en återgång till ståndpunkter som de gamla partierna släppt eller ett kvarhållande av ståndpunkter som de är på väg att släppa, i dessa partiers egna anpassningar och kompromisser, deras egen “vänstervridning” och “liberalisering”. Och de två nya partiidéerna består s.a.s. enbart i denna generella skärpning; deras program handlar, med, såvitt jag förstår, några undantag, enbart om att gå längre än de närmast liggande borgerliga partierna i alla eller de flesta frågor.

Det relevanta för SDU ligger här i den fråga som statsvetare i denna situation ställer sig: är detta tillräckligt som idé, som grund, som motiv för ett nytt parti? Nykomlingarna har på ett allmänt plan eller i stort samma ideologiska profil som M och KD, men går bara litet längre i den gemensamma dimensionen. Är det tillräckligt för att locka väljare från de gamla partierna? Förstår de skillnaden, när det bara är fråga om olika nyanser av samma färg? Om så, tycker de skillnaden är tillräckligt stor? Kommer de verkligen vara motiverade att byta parti?

Alla nya partier som tagit sig in i riksdagen under de senaste årtiondena hade, som Markus Uvell påpekat, en mycket stark, ny, och för dem själva specifik fråga eller ståndpunkt som tydligt definierade dem, fick dem att framstå med en profilskärpa som både väckte väljarnas uppmärksamhet och pedagogiskt klargjorde varför de skulle rösta på just dem. Eftersom BF inte har någon sådan är dess utsikter ifråga om parlamentarisk framgång enligt Uvell helt obefintliga. Uvell uttalade sig såvitt jag minns inte om KV, men jag antar att samma sak gäller om dem.

Detta är säkert i mycket riktigt. Men det säger mer om det svenska politiska klimatet än om dessa partier. Det finns ett tomrum bortom både SD och M/KD, men väljarna förstår inte att det på många sätt behöver fyllas. Om BF och KV inte har en chans, är det s.a.s. inte deras fel. De gör det rätta, de gör vad de kan.

SDU befinner sig i samma förhållande till SD som det i vilket BF och KV befinner sig till M respektive KD. Under förra årets strider anförde SDU-ledningen med rätta att det inte var fråga om några större ideologiska skillnader gentemot “moderpartiet”, att det enbart handlade om personkonflikter, eller, mer exakt, att SD-ledningen i sina uteslutningar och i avskiljandet av ungdomsförbundet drevs av egna personliga intressen och prestige. Det var ett plausibelt argument. Ingenting SDU sagt eller skrivit föll utanför principprogrammets ramar. Man gick något längre i vissa frågor, men det handlade endast om tonvikter och nyanser. Skillnaderna var helt normala, och i synnerhet helt normala eftersom det var fråga om skillnader som ett ungdomsförbund stod för – normalt avviker sådana förbund i större utsträckning från sina “moderpartier” än vad SDU gjorde.

Men detta ställer givetvis SDU inför samma problematik som BF och KV när det är fråga om att starta ett nytt parti. Vad de, som de historiskt sett ut och som de ser ut idag, har att erbjuda är en mindre skärpning av SD:s politik över hela linjen, och i både i socialkonservativ och nationell riktning. Men inte någon stor, ny, uppseendeväckande och övertygande enskild fråga och position.

Det är begripligt att de tvekar. Men återigen, det är inte deras fel att det svenska partipolitiska landskapet ser ut på det här sättet. Det är inte deras fel att SD ser ut som det gör, och det är inte deras fel att opinionen ser ut som den gör. Det tomrum jag här diskuterat är och förblir abnormt. Därför bör SDU för Sveriges skull ombilda sig till ett nytt parti. Vi talar om tusentals ungdomar med den typ av kvalifikationer jag inledningsvis nämnde, och icke få av dem är erfarna politiska djur vars hela liv (nästan) varit politiken, ofta sedan mitten av tonåren. Det finns förvisso andra sätt att vara politiskt aktiv än som partipolitiker och parlamentariker. Men det är just detta dessa ungdomar siktat på.

Att börja om nu är förstås en stor uppgift. Men detta är som sagt ungdomar, och ungdomar som behöver en stor uppgift. Det finns ingen anledning att vara rädd för ett misslyckande. Skulle de misslyckas finns det ingenting vanhedrande i det. Det finns ingenting vanhedrande i att misslyckas när man försöker göra det rätta, när man gör allt man kan. Om så sker, har man bara fått nya värdefulla insikter på vägen, som blir grunden för de för den bestående Saken nödvändiga omprövningarna och omställningarna.

Det skulle väl dröja innan det nya partiet kom in i riksdagen. Men skillnaden mellan att gå längre i SD:s specifika riktning och att gå längre enbart i M:s eller KD:s är stor. Det är nämligen bara SD:s allmänna profil och ståndpunkter som har framtiden för sig. Samhällsförfallet går snabbt, och opinionen förändras i samma takt. Att rummet är tomt bortom SD är i högsta grad problematiskt redan idag, inte bara abnormt. Det behöver redan fyllas, av ett parti som går längre än SD över hela linjen, driver på SD, driver på debatten, driver på opinionen – och så småningom vinner över opinionen.

Det finns som sagt andra former att verka politiskt: som debattör, i nya mediasatsningar, i nya think-tanks, i nya föreningar, ny utbildningsverksamhet, kanske rentav i ett fortsatt fristående ungdomsförbund utan koppling till något parti. Men ett parti kan redan från början hjälpa till som en plattform för en framtidsdiger åsiktsriktning, kan tills vidare bli ett värdefullt fokus för dess opinionsbildning och debatt, även som litet och utanför riksdagen. Jag tror inte att BF och KV är meningslösa – det är bara det svenska politiska spelfältet som är märkligt. Allt som kan göras för att förändra det måste göras. Och mycket kan omedelbart åstadkommas. De bästa alternativmedia har redan visat vägen; trots det allmänna opinionsläget finns intellektuellt faktiskt i Sverige inte något tomrum; de resurser som i detta avseende behövs är i hög grad tillgängliga.

Det är således, föreslår jag, möjligt att tillräckligt motivera och, på sikt, framgångsrikt driva ett parti vars idé är en allmän skärpning av SD:s politik, både därför att det är just SD:s politik och ingen annan som skärps, och därför att skärpningen, de åsiktsskillnader som redan finns och som nu kan betonas och förstärkas, är sådana som bara kommer bli mer angelägna, uppmärksammade och centrala med tiden. Skärpningen av just dessa ståndpunkter är, tror jag, tillräcklig. Att det inte alltid räcker att ha en enda stor, ny och unik fråga visar Feministiskt Initiativ, Piratpartiet och Junilistan. I stället kan SD:s politik återställas och korrigeras på vissa punkter, den kan förbättras, fördjupas och vidareutvecklas. Det finns tillräckligt många faktorer som gör att detta idag skulle bli något nytt och intressant. Avgörande är förstås också hur man gör allt detta, men jag har inga tvivel på att SDU:arna kan göra det bra. Ingen kan i dagens osäkra läge veta om, och i så fall efter hur lång tid, ett sådant parti kan nå riksdagen och makten.

Så skulle man kunna hoppas att även SDU:arna resonerar på årets kongress. Men gör de inte det har jag mer att säga.

Regnery, 2016. Go buy on Amazon.

From the Inside Flap:

If you can’t stand Hillary Clinton, but wonder if you could vote for Donald Trump, you need to buy this book.

In it, you’ll learn from conservative icon Phyllis Schlafly – lawyer, bestselling author, and “sweet- heart of the Silent Majority” – why Donald Trump is worthy of every conservative’s vote.

Joined by Ed Martin, the former head of the Missouri Republican Party, and Brett Decker, formerly an editorial writer with the Wall Street Journal and the Washington Times, Schlafly presents the real Trump, the Trump she and her colleagues have met with and interviewed, the Trump who promises to be the most conservative president America has had since Ronald Reagan.

Like Reagan, Trump, if elected, will inherit an America on the ropes, an America transformed into an unhappy, unprosperous, weakened, and divided nation. He will face in Hillary Clinton a far left ideologue who considers herself above the law.

Trump is the antidote to all that – a first-time politician who could actually live up to his campaign slogan to “Make America Great Again.”

In The Conservative Case for Trump, Schlafly reveals:

1. How Trump’s appointees to the Supreme Court (on which Schlafly advised him) could be the most consequential in a century
2. How, unlike any other Republican, Trump could actually fix the nation’s immigration mess
3. Why his economic platform could spark an economic revival on the scale of the Reagan boom of the 1980s (it is based on much the same plan)
4. How Trump will defend the First Amendment – guaranteeing freedom of speech and religion – against an ever more dictatorial Left
5. Why Trump’s fresh thinking on defense and foreign policy is long overdue – and could send terrorism into rapid retreat

Donald Trump is the most controversial Republican presidential candidate since Barry Goldwater, and could be the most conservative and successful since Ronald Reagan. Phyllis Schlafly makes an irrefutable case that needs to be shared with every wavering voter. Nothing less than the future of our country is at stake. If you buy only one political book this year, it has to be The Conservative Case for Trump.

Reviews:

How “Conservatives” Betrayed America

Castalia House, 2016. Go buy.

Book Description:

Fifty years ago, America was lied to and betrayed by its leaders.

With virtually no debate, Congress passed the most radical change to immigration law in American history. Since 1965, America has endured the biggest mass migration of people in human history, twice the size of the great wave of immigration into the USA between 1870 and 1930. As a result, Americans are being displaced in their own land by an ongoing invasion that dwarfs Operation Barbarossa, is two orders of magnitude larger than the Mongol hordes, and is one thousand times larger than the First Crusade.

America’s so-called conservative leaders and the conservative media have joined forces with liberal internationalists in openly celebrating this massive invasion, relying on bad theology, outdated economics, and historical myths to falsely claim that immigration is a moral imperative, an economic necessity, and in the national interest. Cuckservative: How “Conservatives” Betrayed America is a powerful defense of America’s right to exist as a nation by two Native American authors, as well as a damning indictment of a conservatism that has failed to conserve America’s culture and traditions.

This powerful and remorseless book addresses the myth of the Melting Pot, proves that mass immigration is a net negative for the U.S. economy, and exposes the anti-Christian ideology behind the Christian establishment’s support for multiculturalism and open borders. It even shows how 50 years of immigration have lowered America’s average IQ. The authors pull no punches in conclusively demonstrating that it is not right, it is not moral, it is not economically beneficial, and it is not Constitutional to betray America’s posterity.

In Cuckservative, John Red Eagle and Vox Day warn Americans that if they do not defend their culture, their posterity, and their nation, they will eventually find themselves on their own Trail of Tears.

About the Author:

Vox Day graduated in 1990 from Bucknell University with degrees in Economics and Asian Studies. He is a member of the Science Fiction and Fantasy Writers Association, the International Game Developers Association, and Mensa, and helped found the techno band Psykosonik. In addition to his weekly columns, he transmits contagious and controversial memes daily from the Vox Popoli blog.

Med Hillary Clintons uppmärksammade tal i veckan där Donald Trump associerades med “alt-right” har, som omedelbart konstaterades, denna rörelse blivit ett fenomen som alla kommentatorer nu känner till, sätter sig in i, och måste förhålla sig till: den har blivit en central faktor i amerikansk politik. Det finns därför anledning att försöka antyda något om just hur man bör förhålla sig. Kort kan sägas att det från mina utgångspunkter är uppenbart att man bör inta ungefärligen samma hållning som den jag försvarat gentemot den närliggande europeiska “nya högern” och dess avknoppningar eller varianter som “identitarismen” och den “fjärde politiska teorin”: en selektiv, av kritisk urskillning präglad dialog av den typ jag själv försökt exemplifiera i en rad inlägg genom åren.

Det hela berör mig även såtillvida som också den amerikanska rörelsen i någon mån kunnat studeras här i bloggen. Richard Spencers tal om Trump från förra året kunde exempelvis nyligen ses här, och Paul Gottfried, som kan sägas ha anslutit sig till rörelsen på ett tidigt stadium, har ofta figurerat, liksom även flera andra som åberopas av eller räknas som en del av alt-right. En av de saker Expo tog fasta på i sin kritik av mig förra året var att jag i min länksamling här i bloggen inkluderade – och därmed rekommenderade – den amerikanska sajten Alternative Right och flera andra som nu räknas till vad som kallas “alt-right”-rörelsen i USA. (Som ledamot av SD:s distriktsstyrelse i Stockholm blev jag tvungen att ta bort dem eftersom de låg på fel sida om partiledningens “djupa och knivskarpa rågång” mot vad den uppfattar som “neofascismen”, men jag tog samtidigt också bort många andra och mindre kontroversiella länkar: listan, där jag ständigt tillade nya länkar, började nämligen bli helt oöverskådlig; nu har jag åtminstone tillfälligt tagit bort hela länk-sidan, eftersom jag fann det mycket svårt att avgöra vilka som borde vara kvar och vilka som kunde tas bort när det blev nödvändigt att begränsa sig till en rimlig mängd.) Jag tyckte inte det fanns så mycket att säga om just detta, uppgiften stämde, och jag avstod därför från att bemöta det och fokuserade i stället i mina svar, Kort om Expo och Om antisemitism, helt på påståendet om antisemitism i några av mina egna inlägg, som också följdes upp av DN och andra i en rad angrepp under förra året. (Jag noterar att Expo nu intressant nog tagit bort just denna artikel, ‘Kandidater till SD-styrelse sprider antisemitism och rasism’, bland alla artiklar de skrev i samband med SD Stockholms stads årsmöte 2015.) Omvänt var dessa länkar också bland det som redan 2011 entusiasmerade flera skribenter i tråden om mig på Flashback, och fick dem att börja hylla mig som antisemit.

Avsevärda skillnader finns givetvis mellan den amerikanska alt-right och den europeiska nyhögern, såtillvida som alt-right ju i första hand förhåller sig till en specifikt amerikansk politisk, social och kulturell verklighet. Men det finns också direkta och tydliga kopplingar till dess partiella europeiska motsvarighet. Förra året publicerade jag exempelvis Alain de Benoists tal på en konferens i Washington arrangerad av Richard Spencers National Policy Institute, och de intellektuella traditioner alt-right anknyter till är i mycket nyhögern och sådana som den senare i sin tur bygger på, som den tyska s.k. “konservativa revolutionen“.

Till att börja med måste själva termen alt-right välkomnas: en alternativ höger har mycket länge varit akut nödvändig. Och det är inte något problem att denna alternativhöger nu tycks få ett mått av genombrott i USA: inte minst för att bemöta anklagelser om något slags allmän antiamerikanism är det alltid lämpligt att hänvisa till att mycket av den bästa kritiken av det som är – och under hela 1900-talet varit – problematiskt med USA, och med USA i världspolitiken, också kommer från just USA, inifrån USA. Detta är också en av orsakerna till att jag själv upptagit Gottfrieds amerikanska termer “paleokonservatism”, eller mer specifikt “post-paleokonservatism”, och anpassat, modifierat och specificerat begreppet i sammanfattningen av min egen politiska ståndpunkt som en “europeisk post-paleokonservatism”. När jag startade den här bloggen beskrev jag på About-sidan med vad jag hoppas var tillräcklig utförlighet och tydlighet vad jag menade med detta uttryck.

När Gottfried mot slutet av 00-talet använde termen “post-paleokonservatism” trodde han felaktigt, under inflytande av teapartyrörelsen, att “post”-elementet skulle komma att bestå i ett förstärkt libertarianskt inslag. Men som jag såg det (och mer om detta finns alltså att läsa på About-sidan och i flera inlägg) behövde paleokonservatismen förstärkas, modifieras och vidareutvecklas just som en från libertarianismen distinkt ideologi – själva termen post-paleokonservatism kunde givetvis i lika hög grad signalera detta behov. Men när den gjorde det, behöll den dock också en från mitt perspektiv attraktiv, tentativ öppenhet, som möjliggjorde och befrämjade nytänkande och en kreativ, flexibel dialog med olika relevanta intellektuella riktningar.

Med alt-rights genombrott i USA har det blivit än mer plausibelt att “post”-momentet kan komma att tillhandahållas av just denna strömning, eller, i ett större perspektiv, av vad som kanske kan sammanfattas som en mer allmän nyhöger som i olika varianter finns representerad i såväl Europa (och även Ryssland) som Amerika. Även Paul Gottfried tycks ha insett detta, när han i stället hoppade på alt-right tåget som en av redaktörerna för den ovannämnda sajten Alternative Right (som fortfarande finns kvar i en ny, anspråkslösare form, men som övergavs av Spencer när han i stället startade Radix). Ron och Rand Pauls kampanjer nådde inte långt, och t.o.m. i USA har i stället socialkonservatismen gått framåt.

De icke-libertarianska, med aspekter av alt-right förenliga sidorna av den “ursprungliga” amerikanska paleokonservatismen, exempelvis hos James Burnham-lärjungen Sam Francis, har med Trumps kampanj blivit mer aktuella än någonsin. Det gäller naturligtvis också Pat Buchanan, som i mycket stor utsträckning figurerat här i bloggen genom åren. Han har bara fortsatt driva samma paleokonservativa linje, har alltid haft rätt, och har nu till slut också fått rätt. Amerikanerna ville inte ha Buchanan som president ’92 o.s.v. Nu när allt gått så illa som han varnade att det skulle har de bara Trumps utan tvekan i många avseenden avsiktligt förenklade, vulgariserade variant av samma politik, med ett starkt nytt inslag av oförutsägbarhet, att välja på. Men oavsett vad man må tycka om Trumps framtoning är det rent sakpolitiskt ett långt bättre val än Clinton eller någon av de andra republikanska kandidaterna. Och genom den av hans kampanj, såsom tolkad av Clinton, framhjälpta alt-right och dess kopplingar till den nya högern o.s.v. har en post-paleokonservatism som bygger vidare på det väsentliga i Buchanans linje också närmat sig Europas mest vitala tankeriktning idag.

Allt detta är förstås från mitt perspektiv en positiv utveckling. Men samtidigt gör den behovet av den kritiska urskillningen än större. Alt-right, sådan den idag existerar, är inte tillräcklig för utvecklingen och definitionen av en hållbar post-paleokonservatism, och än mindre för en europeisk post-paleokonservatism. Inte ens de europeiska motsvarigheterna är tillräckliga för detta. I än högre grad än de europeiska riktningarna uppvisar alt-right problematiska utväxter och moment av vad Folke Leander kallade “lägre romantik”, ibland med vulgärt-primitivistiska populärkulturella uttryck. Denna vildvuxenhet ställer de ledande intellektuella och politikerna inom alt-right och dess europeiska motsvarigheter inför ett alltmer påträngande gränsdragningsproblem, som samtidigt involverar en pedagogisk utmaning. Vad det för oss i Europa primärt måste handla om är försvaret av Europa som högkultur, och ytterst är detta faktiskt vad det måste handla om också i USA.

Bortom den ofta kaotiska och icke i allo tilltalande ytan gäller dock att mycket stora ideologiska, filosofiska och idéhistoriska frågeställningar även när det gäller alt-rights och dess europeiska motsvarigheters seriösa och disciplinerade tänkare och skribenter oundvikligen står i centrum för den urskillning och selektion som måste prägla det rätta förhållningssättet till dem. Vi har att göra med linjer som går tillbaka inte bara till den konservativa revolutionen utan ofta ännu längre, hela vägen genom 1800-talet. En djupgående, helhetlig modernitetsanalys av den typ jag försökt diskutera måste vid en viss punkt, och på en viss förr eller senare nödvändig nivå av politisk-filosofisk analys, mobiliseras. Andra och större traditioner av europeiskt tänkande måste tillägnas och inordnas.

Jag avslutar här med länkar till några inlägg där jag kanske kan sägas direkt och indirekt ha försökt ange några allmänna riktlinjer för detta och även pekat på några mer specifika frågor (jag kommer in på dessa frågor även i några av mina övriga, tryckta publikationer), men mycket mer återstår givetvis att göra i analysen av de mer betydande enskilda tänkarna; utöver dessa inlägg hänvisar jag till de många andra – lätt tillgängliga genom innehållsförteckningssidan – där relevanta videoklipp kan ses:

Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt

Den klassisk-kristna traditionen och dess gränser

Identitär Idé: Motpol i rätt riktning

Tankesmedjan Motpol: Ännu ett steg i rätt riktning

Radikalhögern och de intellektuella

Det nya tredje

Identitarismen och romantiken

Renaming the New Right?

Evola on the Adequacy of the Term “Right”

The Fourth Political Theory and Structural Anthropology

Janerik Larsson har läst en “intressant artikel om krigens positiva effekter” i Washington Post. Studier från Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal ger vid handen att människor efter “blodiga och grymma krig” blir “mer tillitsfulla och samarbetsinriktade”.

Det får Larsson att i en analytiskt helt fantastiskt primitiv ledarsnutt i SvD (30/6) under rubriken ‘Dags för ett rejält storkrig?’ fråga sig om vi inte “ska se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet?” Larsson har redan “i ett flertal år av och till funderat på om världen inte närmar sig ett nytt storkrig”, och artikeln i Washington Post får honom att tänka att det “inte bara” är världens vapensindustrier som har anledning att önska ett sådant. Det enda som skiljer denna ledare från ett direkt förespråkande från SvD:s sida av ett blodigt och grymt storkrig är frågetecknen. Den skillnaden känns av flera skäl inte övertygande.

Att människosläktet “inte är fredligt”, att dess “blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ‘evig fred’ helt obefintlig”, att frågan “snarast är när och hur” – det är en sak. Och att krig har vissa positiva effekter på folk, även andra än de Washington Post nämner, är ju ett urgammalt argument. Men Larsson säger mer och annat.

“Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag främst höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer”, skriver Larsson. Den neokonservativa krigspolitiken har länge – exempelvis hos Robert Kagan, Maidaninstigatrisen Victoria Nulands man och författare till böcker med talande titlar som Of Paradise and Power: America and Europe in the New World Order (2003) och The Return of History and the End of Dreams (2008) – försvarats utifrån en i sig i stor utsträckning riktig, “realistisk” allmän förståelse av mänskliga, historiska och geopolitiska maktrealiteter, i motsats till den moderna liberala och vänstersocialistiska utopismen. EU:s fredsdrömmeri förutsatte enligt Kagan att USA levde i verkligheten och i allas intresse med militära medel tog itu med det ena efter det andra hotet mot demokratin i världen.

Larsson delar utan tvekan denna analys. Skevheten i Kagans koppling av en allmän konservativ verklighets- och historieförståelse till krigspolitiken blev emellertid uppenbar både genom urskillningslösheten i identifikationen av hoten och genom arten av det samhällssystem och de värderingar som krigen syftade till att tjäna och sprida. Signifikativt nog vill Kagan inte kännas vid termen neokonservativ, utan kallar sig “liberal interventionist”. Därmed suddar han själv ut den skillnad gentemot wilsonianismen som annars hade kunnat vara väsentlig.

Fastän Kagans nya världsordning visserligen måste upprätthållas med våld på annat sätt än utopisterna, de liberala icke-interventionisterna, tänker sig, är det likafullt fråga om ett försvar för samma unipolärt-hegemoniska liberalism, för liberalismen i dagens vida, amorfa, med vänstersocialismen i flera avseenden sammansmältande, extremradikala, kultur-, nations- och identitetsförstörande mening. Det är detta som krigspolitiken handlar om. Här går den tydliga skiljelinjen mellan försvararna av den nödvändiga nya multipolära ordningen, skild från 1800-talets på de gamla europeiska nationalstaterna allena baserade maktbalansordning men naturligt framväxande ur detta århundrades framåtpekande tanketraditioner, å ena sidan, och de neokonservativa och de liberala interventionisterna å den andra.

Obehaglig krigspropaganda kan förvisso höras även från Ryssland. Men Putin, vad man än i övrigt må tycka om honom, har många gånger till skillnad från pseudo-väst åtminstone visat sig ha en genuin förståelse av den konservativa multipolära realismen, och har även försökt på konstruktivt sätt anpassa, vidareutveckla och tillämpa den i dagens globala situation. Det krig Putin försvarar är ett begränsat krig mot IS och andra krigförande och terroristiska islamsk-fundamentalistiska grupper – om än p.g.a. deras natur även detta krig oundvikligen på sitt sätt är icke-traditionellt, av historiskt ny typ.

Är detta storkriget som Larsson önskar? Knappast. I IS’ uppkomst och fortsatta härjningar är ju det av honom förenklat uppfattade “frihetliga” USA han hela livet tjänat djupt insyltat. Donald Trump, med vilken, vad man än i övrigt må tycka om honom, det finns åtminstone en möjlighet att USA på allvar förenar sig med Ryssland i det nödvändiga försvaret för det sanna väst, avfärdar Larsson i sin senaste ledare som “smittan från Cleveland”. Utan tvekan hoppas han nu på Hillary Clinton, med vilken vägen mot storkriget onekligen tycks ligga öppen – vägen mot det tredje världskriget.

De studier Washington Post skrev om rörde förvisso blodiga och grymma krig, men knappast några storkrig. Att i dagens historiska situation med dess specifika givna större konflikter och konflikthot, och inte minst dess av den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen möjliggjorda förstörelsepotential, på det sätt SvD gör öppna för och hylla storkriget är ett bisarrt och skrämmande vittnesbörd om krigshetsarlobbyns moraliska och psykiska tillstånd.

Ivanka Trump’s introduction to Trump’s RNC speech:

Ron Paul 2012

Melania Trump Interview

“The Napoleon of the Current Year”

Mitt inlägg om Flashbackskribenten “Ezzelino” från den 27:e september 2011 har visserligen alltid, om än tyvärr knappast uteslutande av från mitt perspektiv uppbyggliga orsaker, varit populärt; det tillhör de mest lästa i denna blogg. Men i sommar har besöksstatistiken för detta inlägg gång på gång exploderat.

Det visade sig att Expo gått ut med uppgiften, presenterad som ett eget avslöjande, att bakom användarnamnet Ezzelino dolde sig författaren Nikanor Teratologen, i sin tur en pseudonym för en Niclas Lundkvist – en uppgift, eller ett rykte, som också återgivits i en kommentar till mitt inlägg. Jag kan fortfarande inte avgöra om detta stämmer. Mitt bemötande av Ezzelino var en del av min vid denna tid utvecklade helhetliga argumentation mot “anonymitetskulturen” på nätet och det problem den utgjorde ur yttrandefrihetens perspektiv (se inlägget ‘Om yttrandefrihet’ 28/9 2011 och flera andra); samtidigt har jag förstås problem även med Expos arbetssätt och denna typ av uthängningar. Artikeln där det påstådda “avslöjandet” nu publicerats, ‘Rasideologen i Övre Kågedalen?’ (17/6), har nu i alla fall givit upphov till en kulturdebatt med en lång rad inlägg i olika tidningar, där samtliga deltagande tycks acceptera att Expo har rätt. Även oavsett om så är fallet eller ej, är debatten av betydelse i sig.

Denna debatt hade uppenbarligen fått många att googla Ezzelino och därmed hitta mitt gamla inlägg. När jag därför nu, efter flera år, fått anledning att åter läsa igenom inlägget kan jag förstå att det för dem som läser endast det kan framstå som att jag, som någon kommentator också menade, lät mig alltför mycket provoceras av vad Ezzelino skrev om mig på Flashback. Det kan se ut att finnas en viss disproportion mellan det senare, å ena sidan, och å den andra det sätt på vilket jag tar i när jag svarar.

Men som jag flera gånger nämnde i inlägget var det i själva verket mycket mer av det jag redan hunnit se Ezzelino skriva på Flashback som jag reagerade mot. Jag nämnde personangreppen även mot andra, jag nämnde uttrycken för det rashat som jag i diskussionen i kommentarfältet betecknade som verklig antisemitism, även om jag inte citerade någonting av detta. Intrycket av detta övriga, som inte var riktat mot mig, förenades med inläggen mot mig till den helhetliga bild av Ezzelino som motiverade mig att skriva som jag gjorde.

Jag finner det litet problematiskt att medan inlägget ‘Ezzelino’ vid det här laget lästs av oerhört många, det även de dagar besöksfrekvensen för detta inlägg är som störst bara är enstaka som hittat mitt senare inlägg, ‘Ezzelino, 2‘, från den 18:e januari 2012. Det är också märkligt, dels därför att även det borde komma upp vid en sökning, dels därför att Expo i sitt angrepp på mig förra året – i vars fotspår DN och andra flera gånger följt – citerade det och inte ‘Ezzelino’ (eller vad jag kanske för tydlighetens skull nu borde kalla ‘Ezzelino, 1’). Det var därför formuleringarna i ‘Ezzelino, 2’ jag försvarade i ‘Om antisemitism’ (9/4 2015).

Poängen med ‘Ezzelino, 2’ är inte minst, i dagens sammanhang, att det där med all tydlighet framgår vad det var jag, utan att citera, hänvisade till i det första inlägget, utöver Ezzelinos kritik mot mig. En lång diskussion här i bloggen med en annan Flashback-profil, “tras”, forumets kanske mest kände, kunnige och välformulerade nationalist, hade slutligen, anmärkningsvärt nog, gjort att jag känt mig tvungen att citera några av dessa andra formuleringar för att förklara och motivera den hållning jag intagit.

Därför vill jag uppmana dem som läst det första inlägget att även läsa det andra, ‘Ezzelino, 2’ (återigen, gå till innehållsförteckningssidan eller använd sökfunktionen), för att verkligen förstå allt detta. Det var besvärande för mig att behöva citera detta andra. Det är av sådan art att jag har full förståelse för att man i den nu pågående debatten i media inte velat återge det, utan inskränkt sig till mildare exempel. (Tilläggas bör väl dock att en av följderna av Expos uthängning utan allt tvivel är att formuleringar av den typ jag citerade nått ofantligt många fler läsare än de tidigare gjort. En av Nikanor Teratologens förläggare, Carl-Michael Edenborg, föreslår nu dessutom att Ezzelinos Flashbackinlägg ska ges ut i bokform…) Än mer besvärande var att mina citat ändå inte räckte för att övertyga “tras”. Även i några andra inlägg, främst ‘Flashbacks omoral’ (5/10 2011), diskuterade jag Ezzelino. Kommentarfälten är i samtliga här nämnda fall också viktiga.

Den nu pågående debatten om Ezzelino, eller, med utgångspunkt från Expos artikel, Nikanor Teratologen eller Niclas Lundkvist, rör frågor av stor principiell betydelse, utöver det aktuella fallet, och även oavsett om Expo har rätt eller ej i sitt utpekande av Lundkvist. Dels kommer den in på de frågor om yttrandefriheten som jag med viss utförlighet diskuterade för fem år sedan, dels på några av de frågor om litteraturen och litteraturkritiken som jag fick anledning att åtminstone tangera i några av de ovannämnda inläggen och som jag med större utförlighet behandlat i andra sammanhang. Jag ska därför försöka återkomma till denna debatt.

Jag har ifrågasatt den urskillningslösa folkhemsnostalgin inom SD och det alltför torftiga politiska mål att återställa Sverige som det var på 50- och 60-talen, som åtföljer denna nostalgi. Skillnaden mellan den socialdemokratiska modellen och de socialnationellt konservativa hos Kjellén, som man ibland också åberopar, är högst avsevärda, och problem finns även med den senare. Här behövs alla möjliga slags ideologiska revisioner och kompletteringar. Ändå slås man av det märkligt integritets- och pietetslösa sätt på vilket vissa socialdemokrater idag tar avstånd från den egna versionen av folkhemmet. Här står vi inför en motsatt ensidighet, med helt andra, och högst dubiösa, motiv.

Folkhemstanken var avgörande för att socialdemokratin i Sverige skulle kunna bli acceptabel för folket. Genom den möjliggjordes dess framgångar och långa maktinnehav. Den innebar en inte minst pedagogiskt långt tydligare revision än de större eller mindre doser av reformism som ofta bara tjänade som retoriskt eller i någon mån taktiskt kamouflage. Folkhemstanken, åtminstone s.a.s. nominellt övertagen från den socialkonservativa högern, gav intryck av att vara autentisk.

Så såg det inte ut i andra länder. Trots att den tyska socialdemokratiska regeringen själv ingrep mot kommunisterna härjningar vände sig folkmajoriteten där till ett annat, ett radikalt nationalistiska parti. Men med folkhemstanken gick det i Sverige att för en tid tro att de svenska socialdemokraterna verkligen önskade Sveriges och det svenska folkets väl. Den del av folket som var arbetare kunde tro det, den del av folket som var borgerliga eller något annat icke-socialistiskt, kunde tro det. Åtminstone i tillräcklig utsträckning för att den socialdemokratiska hegemonin skulle kunna bli så ovanligt långvarig som den blev i vårt land.

Denna lilla modifikation har ju sedan länge övergivits av socialdemokratin, som blivit ett globalistisk-uniformistiskt, manipulativt, kulturradikalt destruktions- och, på sitt sätt, disciplineringsprojekt. Olle Svenning, som genom sin far har djupa rötter i den svenska arbetarrörelsen, sträcker sig i en snuttkrönika i Aftonbladet med rubriken ‘Idén om folkhemmet måste begravas nu’ (9/7), till att erkänna att denna var “begriplig” på Per Albins tid, “uttryckt som en kontrast till fåtalets ekonomiska diktatur”. Men det enda i denna krönika som ens kunde synas strida mot bilden av Svenning – som tidigare uttalat sig på högst nedlåtande sätt om svenska feltyckande arbetare – som den tjänare av fåtalets ekonomiska diktatur han i verkligheten är, är en formulering om hur våra politiker nu, i Almedalen, “rekommenderar…ett nytt klassamhälle, där invandrare och flyktingar ska bli ett särskilt låglöneproletariat, som betjänar oss riktiga svenskar”.

Svenning vet själv vilka följdfrågorna här är, men det hör till enkel politisk propagandajournalistik på denna nivå att dölja dem. Menar Svenning a) att invandrare och flyktingar inte ska bli ett särskilt låglöneproletariat, utan ha höga löner, kanske inte vara ett proletariat alls? Eller b) att vi inte ska ha några invandrare och flyktingar, eller att vi åtminstone ska ha långt färre invandrare och flyktingar, så att de inte blir ett nytt låglöneproletariat? Eller c) att “riktiga svenskar” också ska bli ett låglöneproletariat, så att jämlikhet etableras åtminstone på den ekonomiska nivån? Vilket svaret här än skulle bli, inställer sig uppenbara följdfrågor.

Att Svenning inte förespråkar b står emellertid klart. Och eftersom han knappast öppet kan förespråka c, förespeglas vi indirekt, och helt ansvarslöst, att a är en reell möjlighet som han och dagens socialdemokrati erbjuder. Att resultatet av invandringspolitiken (liksom av den socialdemokratiska reformistiska smygrevolutionen i allmänhet) i verkligheten i stället blir c, att denna politik resulterar i, ja att den alltifrån början framdrivits av “fåtalets ekonomiska diktatur” i den mån denna redan är etablerad, är den mörka sanningen om Olle Svenning. Det är den mörka sanningen om socialdemokratin som sådan. Socialdemokratin som folkhemmets motsats.

“En vämjelig ordkaskad om nationalism, svenskhet och inskränkt, självbelåten konservatism har strömmat till oss alla från Almedalen”, heter det. Jag kan hålla med Svenning om att nationalism, svenskhet och konservatism kan bli inskränkt, och blir konservatismen dessutom självbelåten är det förstås ännu värre. Men det genomgående problemet med Svenning är hans ohederliga, selektiva verklighetsuppfattning. Det framstår enbart som om det är han som är inskränkt och inte så litet självgod. Man vill ju tro att en person som uppfattas som en erfaren intellektuell inom socialdemokratin i själva verket mycket väl måste förstå att frågorna om nationalitet såväl som om konservatism, till och med som de diskuteras av åtminstone vissa politiker idag, har helt andra, större och djupare dimensioner än de han vill ge sken av. Den internationellt och i de flesta läger högt respekterade engelske konservative filosofen Roger Scruton talade nyligen på ett stort SD-möte i Västerås. När konservatismen är som bäst präglas den, som jag brukar framhålla, av en högre kosmopolitism, som tar avstånd från nationalismen i inskränkt mening men samtidigt, i motsats till den lägre kosmopolitismen, till den flacka, av George Soros finansierade Pussy Riot-globalismen, får sitt värde just genom att den, under vederbörlig urskillning, söker värna och bevara nationell och kulturell egenart och historisk mångfald.

Men denna senaste krönika får mig att tvivla i grunden på Svennings allmänna kringsyn och historiska grepp. “Svenska partiledare låter som de Brexit-anhängare de annars tävlar om att fördöma”, heter det. När det blev klart att EU var ett radikalt steg mot den liberalsocialistiska världsregeringen, mot banksystemets “global governance”, svängde den svenska socialdemokratin i den frågan. Det var länge sedan vid det här laget. Nu handlar det dels om att bekämpa folkhemstankens residuer i det egna partiet. Svenning är tacksam över att folkhemmet aldrig skrevs in i något program, men det grävdes tyvärr upp av “nationalromantikern Göran Persson” med hans idé om “ett grönt folkhem”. Dels, och framför allt, handlar det om att bekämpa andra partiers – med SD i spetsen – övertagande av tanken.

“Jimmie Åkesson”, heter det, “är på väg att upprätta ideologisk hegemoni: Bli svensk, vad det nu är, eller du sparkas ut. Ur vår idyll.” Svenning gör rätt i att påpeka det opportunistiska och populistiska i att “Konservativa politiker värnar ‘svenskheten’ genom att hylla demokrati, jämställdhet och jämlikhet som de i hundratals år bekämpade.” Om man gör anspråk på att vara konservativ politiker, men det man vill bevara endast är specifika liberala och socialistiska principer eller de distinkt liberala och socialistiska versionerna och definitionerna av i debatten dominerande begrepp, då har man förvisso i verkligheten tappat bort det unika och värdefulla i den konservativa intellektuella traditionen. Och har man inte gjort det av ren okunnighet och ytlighet, så har man utan tvekan gjort det av opportunistiska och populistiska skäl.

Men Svenning vill naturligtvis inte försvara den rika och nyanserade konservativa intellektuella traditionen – den tradition där svenskhet och annan nationell egenart förstås och diskuteras på helt annat sätt och helt annan nivå. För den visar han sig ju fullständigt oförstående. Vad han gör är i stället att han förespråkar den radikala multikulturalism som innebär att invandrarna ska behålla sin ursprungliga nationella identitet, ja att de ska behålla enbart den och inte bli svenskar, eller inte också bli svenskar. Om detta inte vore en multikulturalism, d.v.s. en position enligt vilken ett icke-enhetligt Sverige av detta slag är målet, utan det tvärtom var fråga om ett förespråkade av bibehållande av ursprungsidentiteter och icke-integration utifrån ståndpunkten att invandringen och invandrarnas antal överhuvudtaget ska minskas drastiskt, vore den rimlig. Men det är givetvis inte meningen.

Svenning kommer också med den som generell enbart skrattretande, provinsiella, sahlinska och reinfeldtska antydan att det är oklart vad “svensk” är. Men viktigast här är väl den logiska motsägelse som ligger i försvaret för invandarnas förblivande identitet som icke-svenskar, som något annat än svenskar. Vad är detta andra? Det måste för argumentets hållbarhet vara något som det, till skillnad från svenskhet, är åtminstone tillräckligt klart vad det är. Är det, kanhända, andra nationella identiteter? Tillhör invandrarna olika folk? Slutsatsen är självklar. Svennings antinationalism är socialdemokratins (och liberalismens och pseudohögerns) ursprungliga, selektiva, alltifrån efterkrigstiden ständigt tydligare anti-svenska, och, mer allmänt, anti-vita. Om jag inte var obenägen att använda den modifierade, anti-västliga marxismens attackord “rasism” hade jag kunnat kalla den rasistisk. Dess plausibilitet förutsätter en fullständig okunnighet om den demografiska situationen i dagens värld, om civilisationens förutsättningar, om vad som sker i Sverige idag.

“Ingen folklig intellektuell socialdemokratisk ledare ur Per Albins generation skulle komma på idén att föra vidare folkhemstanken”, påstår Svenning. Vad exakt är det han vänder sig mot i folkhemsbegreppet? “Ernst Wigforss föraktade det”, får vi veta. Det förvånar inte. “Tage Erlander citerade aldrig begreppet.” Nej, kriget var ju över, nationalsocialismen erbjöd sig inte längre som alternativ, revolutionen gick vidare. “Ingen av dem hade någon hög uppskattning av Per Albin som tänkare.” Nej, vad Paul Gottfried kallar “kulturmarxismen” vidareutvecklades ju under efterkrigstiden ständigt, vi närmade oss Palme och kapitulationen inför soixante-huitarderna. Allt i linje med den ursprungliga socialdemokratin, före krigen och folkhemsparentesen, om än med ständigt nya teoretiska utbyggnader.

Folkhemmet är “ett av de eländiga arv vi släpat med oss”. Det är “exkluderande, självförhärligande och med tillsats av Blut und Boden-ideologi”. Är det själva begreppet folk Svenning här vänder sig mot? Är det själva begreppet hem? Är det föreställningen att folk ska ha hem? Ja, det är allt detta, men, på banalast och förutsägbarast tänkbara sätt, enbart ifråga om det svenska folket. “Exkluderande” innebär att folkhemmet inte upptar andra folk som sådana, som bevarande sin distinkta identitet som andra folk. I deras fall är den nationella identiteten oproblematisk. Som vanligt: var är fördömandet av kurdernas exkluderande och Blut und Boden-orienterade identitet som folk? Israelernas? Palestiniernas? Inte ens andra europeiska folk fördöms, inte ens norrmännen.

Enligt det ursprungliga programmet ska ju alla folk, alla nationer, bort. Kvar ska ju endast stå det postnationella proletariatet (ingen kan fortfarande vara i god tro på denna punkt). Men för opportunisten och populisten Svenning passar det inte längre att säga det. Sedan invandrarna ersatte arbetarklassen, eller tredje världen blev det nya globala “låglöneproletariatet” vars revolution och vederfarande av rättvisa endast kan bestå i att de rent kvantitativt, och utan att förändra sin identitet, tar över den del av världen som har europeisk befolkning och europeisk kultur, tycks det enbart vara nedbrytandet av den svenska nationella identiteten som är av vikt. Stötande nog illustreras krönikan av en bild på Hansson i en demonstration 1940 för ökade försvarsanslag, under en banderoll med texten “För Sveriges frihet och oberoende.” Det är detta, ska vi tydligen förstå, som Svenning finner “vämjeligt” och “vidrigt”.

“Idag är folkhemmet en relik från en tid som i all sin vidrighet kan upprepa sig. Folkhemmet måste därför begravas. Gärna tillsammans med den tyska brunkol som Göran Persson en gång såg till att skaffa den svenska staten.” Så avslutar Svenning, drivande i total osjälvständighet med den gamla globalkapitalistiska strömmen. Med oanständigt lättsinne kastar han överbord en stor del av det jag fortfarande finner sympatiskt i den svenska socialdemokratins delvis undantagsmässiga arv.

Och i det att hans krönika är skriven på ett ovärdigt analytiskt barnspråk förkastar han även en annan del av detta: folkbildningstraditionen och tron på och respekten för läsarna. Det gick att på detta sätt sälja det här åsiktspaketet i den nya mediala masskulturen, till “utbildningsexplosionens” unga, lamell- och höghusgenerationerna, fyrtiotalisterna, med hjälp av radion, tv:n, bion, de få stora tidningarna. Ja, det gick att lura ytterligare några generationer. Men trots utbildningsväsendets och kulturens fortsatta allmänna förfall växer idag nya generationer upp, för vilka inte bara det katastrofala resultatet är uppenbart, oundvikligt, på ofta grymt sätt påträngande, utan för vilka också en helt ny och annan tillgång till elementär information och analys är en självklarhet. Elementär information om och analys även av, med Geijers ord, vad som sker i det som synes ske.

Ja, det kan leda till en reaktion som tar sig problematiskt inskränkta nationalistiska former, och vi måste erbjuda ett alternativ till det. Men det gör verkligen inte Olle Svenning. Han försöker fortfarande sälja samma gamla åsiktspaket, samma gamla politik, och önskar givetvis ingen reaktion överhuvudtaget mot dem. Han, inte ännu politikerna i Almedalen, vilka brister de än har, riskerar skapa en icke önskvärd reaktion.