Olle Bengtsson

Numera finns utöver Identitär Idé även en andra årlig konferens, dock skandinavisk snarare än bara svensk, ägnad den nya högern, identitarismen, alternativhögern och allehanda radikal nationalism, nämligen Scandza Forum, arrangerat av Fróði Midjord (namnet ser ut som en nätpseudonym, men tycks vara ett verkligt taget namn och bärs av en person som mig veterligen alltid framträtt helt öppet). Dess möte i Stockholm i helgen hade temat anarkotyranni, och som huvudtalare Greg Johnson, redaktören för Counter-Currents, som av oklar anledning bortföll som talare båda gångerna jag besökte Identitär Idé. Tydligen är Johnson alltid huvudtalare på Scandza, och som den ende av talarna satt han nu mellan sessionerna och signerade en bok, hans senaste, The White Nationalist Manifesto.

I mina rapporter från Identitär Idé klagade jag över att den utannonserade Johnson inte dök upp, och jag gjorde det inte minst av det skälet att han på den tiden å ena sidan var en mycket framträdande person i den internationella alternativhögerns nätmedia och hade publicerat en rad böcker med titlar som Confessions of a Reluctant Hater, New Right versus Old Right, och Truth, Justice and a Nice White Country, men å andra sidan på märkligt sätt aldrig framträdde på bild eller med några biografiskak uppgifter om sig själv och sin tidigare karriär. Således – och det var även oklart om Greg Johnson var hans verkliga namn – spelade han delvis med i den beklagliga anonymitetskulturen, och det fanns därför anledning att vilja se honom i verkligheten för att kunna bilda sig en mer konkret uppfattning om honom. Nu har han emellertid fattat det riktiga beslutet att överge kurragömmaleken och framträda som normal public intellectual, och han kan sedan en tid ses på video och många publicerade bilder. Även hans bakgrund har nu offentliggjorts. Han erhöll sin doktorstitel från Catholic University of America i Washington, och har, lustigt nog, undervisat en period vid Martin Luther Kings gamla college, Morehouse i Atlanta, ett så kallat historiskt svart college. Senare undervisade han vid Pacific School of Religion i Berkeley (en av vars alumnae var den kända personalisten Georgia Harkness, som skrev en avhandling om den förste store Oxfordidealisten T. H. Green under E. S. Brightman vid Boston University), där han var knuten till centret för Swedenborgstudier.

Nu är han alltså “vit nationalist”. Det finns mycket att säga om detta begrepp, och framför allt en hel del att invända mot det sätt på vilket denna ståndpunkt bestämmer hela Johnsons sociala och historiska analys, hans politiska ideologi, ja hela hans världsåskådning. Här uppvisar han samma brister och trångsynthet som all biologistisk rasdeterminism och rasmaterialism. Det finns ingen brist på kritiker som omedelbart pekar på dessa välkända svagheter, och även från mitt perspektiv går Johnson naturligtvis alldeles för långt. Ifråga om allmänna attityder bortom de omstridda uppfattningarna inom vetenskapen, förstår jag helt enkelt inte den fanatiskt negativa inställningen till en viss etnisk och kulturell blandning i olika länder; för mig är även den en del av den högre kosmopolitismen, en nödvändig och välkommen del av den kontakt och det utbyte som måste samexistera med mångfalden av distinkta nationer – den högre kosmopolitism som det finns en distinkt filosofi som beskriver.

Jag får ofta en närmast klaustrofobisk känsla när jag hör radikala nationalister tala om etnostaten, inte minst eftersom så många av dem inte alls representerar någonting högre i den nationella traditionen utan tvärtom bara det lägre. Att det dröjde så länge innan jag förstod problemen med massinvandringen berodde på att många invandrare, från alla länder, kulturer och raser, ju helt enkelt är hur trevliga som helst, på samma sätt som dessa människor ju kan vara det i sina egna länger. Jag erkänner att min erfarenhet var ensidig och begränsad, men i sig var den inte ogiltig eller oviktig.

Att vita folk utvecklar en egen nationalism och försvarar sig själva, sin kultur, sina länder och sina språk just som sina egna, och även i samarbete med varandra under nedtoning av sina skillnader och framhävande av sina likheter, i en nationalism i vid mening, är dock förstås fullt naturligt och försvarligt idag när de är en mycket liten minoritet i världen och på sina håll börjar bli en minoritet även i sina egna länder. De problem som uppstår rör endast den specifika ideologiska inriktningen av denna nationalism och de konkreta politiska positioner och handlingssätt som följer av den. Även jag måste – på grundval också av hans böcker och en rad intervjuer på nätet – konstatera att begränsningarna i Johnsons rascentrerade perspektiv, den utsträckning i vilken andra avgörande dimensioner av det sociala och historiska skeendet utelämnas från analysen, ibland blir mycket påträngande. De leder till skevheter i slutsatserna av ett slag som endast utgör onödiga svagheter, och som förklarar det motstånd som man dock märker att det för Johnson är en primär angelägenhet att på nya kreativa sätt försöka undvika och förebygga (när han talar om “a nice white country” i titeln på en av sina böcker går han exempelvis till en stilmässig ytterlighet, i avsikt att motverka den hårda, våldsmättade framtoning som vanligen kännetecknar de neofascistiska riktningarna). Detta intryck förstärks av hans sätt att på Counter-Currents, tvärtemot detta uppenbara syfte, kontinuerligt lyfta fram och marknadsföra böcker om och av tänkare och politiska ledare i historien såväl som nuet som är betydligt mer onyanserade och extrema än han själv. Det är svårt att förstå denna motsägelsefulla strategi.

På Scandza Forum framträder den måttfulle, balanserade vite nationalisten: Johnson ägnar sitt tal helt åt en engagerad plädering mot terrorism, med anledning av Brenton Tarrants moskéskjutningar i Christchurch. Det vill säga, Johnson argumenterar för att det inte är lämpligt för “vita nationalister” att bruka sådan terror, att det inte befrämjar deras sak utan tvärtom allvarligt skadar den. Det var förstås ett lovvärt tema; Johnson framstår här förvisso som en ansvarstagande intellektuell inom sin mycket speciella riktning. Även Marcus Follin, som tidigare stått för allehanda radikala utsvävningar i alt-rightsubkulturen, där han, med denna kulturs även av Johnson sanktionerade, kuriösa hypernarcissism kallar sig själv “The Golden One” och “The Glorious Lion”, framträdde nu plötsligt med en mycket välkommen maning till restriktion hos althögerns memetiker. Han talade också med föredömlig tydlighet om det nyliberala etablissemanget. Episkt ärorikt, säger jag gärna, med hans egen jargong, för att uppmuntra detta.

Men det kan inte hjälpas att just dessa ämnesval och denna argumentation också kan ses som bekräftande åtminstone den anmärkningsvärda radikaliteten i det sammanhang som Johnson och Follin valt att verka inom. De kan förvisso ses bara som signaler till samhället och debatten i stort: “jag står för denna ansvarskännande hållning, vit nationalism tar avstånd från terrorism”. Men när Johnson som här talar endast till en församling av personer med åsikter som av allt att döma i allt väsentligt överensstämmer med hans egna, innebär de ju också att han måste anse dessa förmaningar rörande terrorism nödvändiga för just denna publik, att just den behöver få det förklarat för sig varför ett dåd som det i Christchurch är förkastligt och kontraproduktivt. Jag tror inte han hade rätt när det gäller just denna publik, men det säger något om hans uppfattning om sin egen rörelse.

Johnson tar förtjänstfullt avstånd även från alternativhögerns spektakulära manifestation i Charlottesville 2017, och andra offentliga framträdanden från denna rörelses sida, i synnerhet Richard Spencers. Ja, han går så långt att han tar avstånd från alternativhögern som sådan – de nämnda aktionerna markerar för honom dess självdestruktion och bankrutt, och hans fördömanden uttrycks ibland i mycket skarpa ordalag. Ändå finner vi också här den märkliga ambivalens som präglar hans budskap eller kommunikation som helhet. Hans invändningar tycks i själva verket endast gälla att de offentliga aktionerna ägde en prematur karaktär, att rörelsen ännu inte var tillräckligt stark och mogen för dem, att den utan att ännu vara redo för det gick utöver sin dittillsvarande framgångsrika begränsning till opinionsbildning på nätet. Problemet för Johnson verkar inte vara den grumliga urskillningslösheten i “unite the right”-parollen och dess manifestation i form av de olikartade grupper som medverkade i Charlottesville. Det förefaller i detta avseende inte vara några sakliga politiska och ideologiska skillnader i förhållande till alternativhögern med Spencer i spetsen som motiverar Johnsons avståndstagande, utan endast strategiska.

Även om de inte nämns som förklaring till motsättningen, har jag i andra sammanhang dock kunnat notera åtminstone två viktiga sakliga skillnader. Johnson förespråkar vad andra avfärdar som petty nationalism, vill på märkligt sätt ge detta pejorativa begrepp en positiv mening, ser det som användbart för försvaret av mångfalden av små nationalstater inom Europa. Spencer går i stället till motsatt ytterlighet och försvarar det nuvarande EU, och har inte några problem med den amerikanska typen av blandning av vita folk även i Europa. Johnson tar vidare i linje med sin allmänna ståndpunkt ställning för Ukraina, medan Spencer försvarar Ryssland och den ryska federationen i deras konflikt.

Att Johnson närmat sig de ukrainska radikalerna bekräftades av att en annan av talarna på Scandza Forum, den i särklass mest extrema, var Olena Semenyaka från Azov-bataljonens politiska gren, en talesperson för den ukrainska socialnationalismen, som, byggande vidare på traditionen från Bandera, identifierar sig med det ursprungliga Kievrus, ser den moskovitiska regimen än idag som i stort sett likvärdig med Gyllene Horden och som ett alltigenom fördärvligt mångrasligt imperium, vill befria det etniska Ryssland ur den nuvarande federationen och, med stöd av en “Intermarium”-allians av östeuropeiska stater, leda en europeisk renässans som ska rädda även Västeuropa, ja kanske den vita delen av Amerika, allt i enlighet med kommendören och partiledaren Andrij Biletskis uppfattning om Ukrainas historiska mission. Rus och Ukraina ses som slaviskt urhem, men också med kopplingar till Norden, förnyade genom stödet till Karl XII och särskilt starkt betonade vid lördagens evenemang i Stockholm. Hela denna vision utgår från rent vitnationalistiska premisser. Problematiskt för Johnson var väl dock, kan man tycka, att denna vision ändå inte alls representerade någon ukrainsk petty nationalism: Semenyaka förkastade fullständigt “småstatspatriotism”, och beskrev slutmålet för sin vision i rent spencerska, enhetseuropeiska termer. Åskådningsmässigt underbyggdes det hela av stora doser högromantisk tysk konservativ revolution och en mindre dos traditionalistisk skola, något som paradoxalt, och, som jag uppfattade det (hon talade hela tiden mycket snabbt och med starkt bruten engelska), explicit från Semenyakas sida, förde henne i avsevärd närhet till ärkemoskoviten Dugin och hans fjärde politiska teori; en gång i tiden hade hon rentav varit en anhängare till honom!

Temat för konferensen var annars alltså anarkotyranni, ett begrepp lanserat av Sam Francis för att beskriva ett av dagens liberala demokratiers, och inte minst mångkulturens, resultat: “a combination of anarchy (in which legitimate government functions – like spying on the bad guys or punishing real criminals – are not performed) and tyranny (in which government performs illegitimate functions – like spying on the good guys or criminalizing innocent conduct like gun ownership and political dissent)”. Rapporter gavs om läget i Österrike, och om den brittiska organisationen Hope Not Hate – en motsvarighet till svenska Expo, tror jag – och dess sätt att agera. Som övertydlig illustration av temat hade en av de planerade huvudtalarna, amerikanen Jared Taylor, veteranledare inom den vita nationalismen men med mer måttfull framtoning än även Johnson, stoppats på flygplatsen i Zürich och skickats tillbaka till USA efter att av Polen ha vägrats inresa i Schengenområdet. En engelsk aktivist levererade ett rent politiskt brandtal mot anarkotyranniet, som gjorde att konferensens karaktär möjligen kunde framstå som något oklar – som en kanske inte helt självklar blandning av den akademiska konferensens analys å ena sidan och partimötets agitation å den andra. Men i själva verket avspeglar detta vad det är vi har att göra med här: en informell aktiviströrelse som huvudsakligen ägnar sig åt metapolitik men aldrig ligger långt från det direkta, formella politiska engagemanget. Även Johnson och andra talare adresserade flera gånger församlingen som just sådan, i egenskap av ledare för en i vid mening politisk rörelse.

Det välbesökta och professionellt arrangerade evenemanget i en mycket central konferenslokal i Stockholm vittnar, tillsammans med det parallella, till innehåll, inriktning och deltagande i alla avseenden identiska Identitär Idé, om såväl styrkan som omfattningen av denna rörelse även i Sverige. Många delsanningar formuleras, viktiga och av andra försummade frågor behandlas. Bland mycket annat kan även för mig centrala tänkare och idéströmningar än så länge i Sverige nästan enbart diskuteras i dessa speciella sammanhang.

Men för mig aktualiserar evenemanget givetvis också än en gång behovet av det kritiska perspektiv jag försöker anlägga. Översatt till partipolitiskt engagemang fungerar den här rörelsen inte, som den ser ut idag. Som opinionsbildande metapolitik gör den det i viss mån. Men de filosofiska och politiska utgångspunkterna och analytiska ramarna är otillräckliga och delvis ohållbara. Förutom att rasfrågan i sig till stor del förblir oklar, är flera av de slutsatser man drar av den och de konsekvenser de får för tänkandet på andra områden ofta problematiska. Samtidsanalysen rör sig regelmässigt för långt in på det konspiratoriska området, det man bekämpar personaliseras i överdriven utsträckning (globalisterna, judarna, även individuella sådana). Den djupliggande kulturella dynamik och kapital-, teknologi-, rationaliserings- och i största allmänhet modernistisk-logiska systemautomatik som driver utvecklingen eller samhällsförändringarna faller utanför synfältet i en utsträckning som gör förklaringarna förenklade och ibland rentav missvisande, och därmed lösningarna i motsvarande mån otillräckliga eller skenbara. Förklaringarna kan till och med vara rena distraktioner från de verkliga förhållandena och faktorerna, och de föregivna lösningarna förstärka just de strukturer som är den huvudsakliga orsaken till de problem man identifierar och de missförhållanden man vänder sig mot. Men det är ju just dessa förenklingar som så väl lämpar sig för populistisk opinionsbildning och politik, ja till stor del är vad som definierar populismen. Sanningen är att populisterna ofta inte alls har någon adekvat förståelse av varför de möter så stort motstånd. Fora som Scandza och Identitär Idé borde i högre grad utveckla sina ofta avsevärda icke-populistiska sidor och på så sätt övervinna denna oförståelse.

Vad man först och främst måste önska sig är återigen – det var huvudpoängen i min kommentar till senaste Identitär Idé – ett grundligt och systematiskt klargörande av det hela tiden underliggande och alltid mer eller mindre dolda förhållandet till den för nittonhundratalet så centrala fascistiska och nazistiska strömningen. Behovet av en seriös utredning och analys på detta område blir ständigt alltmer påträngande. De implicita kopplingarna är lätt urskiljbara, men även explicit signaleras hela tiden, mer eller mindre direkt, partiella sympatier, även av huvudtalarna. Den parlamentariska demokratin förkastas ofta på samma sätt och av samma skäl som hos fascisterna i vid mening. Återigen var på Scandza Forum förlaget Logik representerat med ett bord. Om arrangörerna inte vill identifieras med fascismen och den tyska nationalsocialismen är det svårt att förstå varför. Logik tillhandahåller böcker av Mussolini, Hitler, Göring, Codreanu, Degrelle, Lindholm och Furugård, och en mycket stor mängd positivt värderande sekundärlitteratur om fascismen och framför allt nationalsocialismen och dess ledande gestalter. Det är naturligt att de gör det, eftersom personerna som driver förlaget tidigare utgjorde ledningen för Nationalsocialistisk Front. Logik är förvisso inte enbart ett nationalsocialistiskt förlag, men det är ett nationalsocialistiskt förlag.

Men åtminstone mindre självklart naturligt är att Scandza och Identitär Idé, som i varje fall ger intryck av att i stället vilja anknyta till den konservativa revolutionen, den nya högern, identitarismen, alternativhögern och till och med i någon mån den traditionalistiska skolan, som samtliga på olika sätt oftast vill se sig som skilda från fascismen, hela tiden vill ha dem och deras produkter med. Det intryck man får är att fascismen och nationalsocialismen helt enkelt ska vara med i den rörelse dessa fora idag är centrala beståndsdelar av, att de ska utgöra delar av dess nya och större helhet, kanske på något sätt aufgehoben aber aufbewahrt i hegelsk mening. Men om så är fallet är en explicit utläggning om hur denna syntes ska se ut fullständigt oundviklig. Och den skulle ändå knappast övertyga. Hellre skulle man se ett djupgående klarläggande, inte minst moraliskt, av vilka moment i dessa riktningar det är man bejakar och vilka man tar avstånd från, och i båda fallen hur, i vilka större intellektuella sammanhang, och på vilka med dessa sammanhang givna grunder. När arrangörerna redan är så insyltade i allt detta som var och en kan se att de är, finns enligt min mening ingen annan väg för dem att gå.

Men detta är å andra sidan, vågar jag påstå, en fullt framkomlig väg. Det är fullt möjligt att på ett övertygande och hållbart sätt, med vederbörlig moralisk urskillning, förklara vad det är man menar. Halvkvädna visor, förnekanden under press från journalister, ljusskygga undanglidanden och tvetydigt memspexande räcker och hjälper däremot inte. Vad som skulle behövas är att detta exempelvis gjordes till tema för varsin heldagskonferens hos Scandza Forum och Identitär Idé, med kvalificerade talare som uteslutande belyste denna fråga. Märkligast av allt, och det inte minst problematiska, är att det trots allt finns tänkare i denna rörelse som har gett sig in på detta – även tidigare Johnson, om än bara kort och summariskt – och gjort åtminstone några mer elementära distinktioner, men att rörelsens hållning som helhet ändå inte följer de slutsatser som de nått och de riktlinjer de uppdragit, utan hela tiden på det sätt jag antytt fortsätter släpa med sig ett alldeles osorterat och på mer eller mindre förstulet suggestivt sätt åkallat fascistiskt bagage. Denna ständiga moraliska ambivalens försvårar ofrånkomligen kommunikationen med omvärlden och legitimerar avfärdandet medels de vanliga politisk-korrekta schablonetiketteringarna.

Dessutom är det onödigt, såtillvida som sympatierna för fascismen i vid mening i de flesta fall säkert verkligen är endast högst partiella och selektiva. Att så är fallet borde också göra att den öppna artikulation jag efterlyser i princip inte skulle erbjuda några större svårigheter, även om genomförandet i många fall kanske kräver ett fördjupat historiskt studium. Som det nu är har man svårt att se hur den diskussion som förs i dessa fora ska kunna nå ut till den allmänna debatten. Rörelsen växer tvivelsutan, men i en avskildhet som gör att den ändå riskerar att utveckla sekteristiska tendenser och förstärka sina problematiska sidor. Det måste förhindras.

Socialkonservatismen utvecklades en gång som ett alternativ till både den klassiska liberalismen och den framväxande socialismen i dess olika former, med deras respektive uppenbara brister. Samtidigt behandlade den med dessa riktningar gemensamma frågor och problem, en gemensam ny samhällelig verklighet, och vissa överlappningar fanns därmed oundvikligen med båda.

Den var i mycket en del av ett i filosofisk mening idealistiskt och samtidigt historicistiskt kulturparadigm, som på visst sätt gick utöver sin tids sociala klassmönster och intressekonflikter, och som ägde en stark wissenschaftlich förankring i den samtida statsläran, nationalekonomin och även den samtidigt framväxande sociologin. Den var inget enhetligt fenomen, terminologin var oavgjord och skiftande – åskådningen ifråga var exempelvis förhanden även där själva termen socialkonservatism inte användes. Skillnaderna mellan olika länder var avsevärda. Men en gemensam trend var ändå urskiljbar, en någorlunda enhetlig riktning, där man på olika håll på liknande sätt utifrån vad som kan beskrivas som ett slags alternativmodern åskådning tog sig an samtidens nya problem på ett sätt som, föreslår jag, i sina huvuddrag fortfarande äger den största relevans och som idag kan återupptagas och kreativt vidareutvecklas och anpassas till vår tids krav.

Den populistiska nationalismen, inte minst hos SD i Sverige (även om jag finner både populismen och nationalismen problematisk i vissa former och otillräcklig i alla, använder jag inte dessa termer generellt i pejorativ mening, utan har lärt mig att ta fasta på de högre och värdefulla formerna av det de betecknar), har gjort anspråk på att omfatta en socialkonservativ åskådning, och explicit anknutit till några av denna riktnings tidigaste företrädare. Det är en ypperlig politisk positionering, som helt motsvarar vår tids politiska verklighet och krav. Men tillägnelsen, utvecklingen och anpassningen av den till den samtida situationen är ännu bristfällig. Det visar sig, föreslår jag, inte minst i det sätt på vilket man de senaste åren ensidigt närmat sig högerns liberalism, socialkonservatismens ena historiska motståndare, och avfärdat den andra, vänsterns socialism. Just utifrån socialkonservatismens historiska tradition i Europa (i USA har, som jag uppfattat det, begreppet en annan mening, vilket kan skapa viss förvirring; det handlar där främst om moraliska och kulturella värderingar i civilsamhället, en betydelse som inte motsäger den europeiska sådan jag förstår den, men däremot utelämnar den senares social- och välfärdspolitiska dimension) inställer sig flera frågetecken inför denna förskjutning av partiets inriktning.

Det har, vill jag minnas, någon gång från ledningen sagts att man, i det nya samarbete med M och KD som man eftersträvar, skulle genom sin socialkonservatism komma att utöva ett modifierande inflytande på dem. Det är en riktig tanke. Men det kan inte hjälpas att de anpassningar som skett under närmandet och för att uppnå dess mål väcker tvivel hos en del om det verkligen kommer bli möjligt. Om vi bara ser till frågor som berör socialpolitiken i mer begränsad mening (jag har tidigare tagit upp flera andra), så ändrade man sig redan under den förra mandatperioden om vinster i välfärden, a-kassan, fas 3, pensionärsskatten, arbetsmiljön, och kollektivavtal vid offentlig upphandling, och efter valet har anpassningen fortsatt.

Alla de tidigare ståndpunktena i dessa frågor var inte nödvändigtvis de rätta. Det finns givetvis, och bör finnas, gemensamma punkter hos socialkonservatismens och socialdemokratins välfärdspolitik, såtillvida som socialkonservatismen måste ta in vänsterns allmänna frågeställningar i sin förståelse och sina egna analyser; detta är en av de saker som utmärker socialkonservatismen i mer egentlig mening. Men socialkonservatismens välfärdssystem måste ändå i väsentliga avseenden utformas på annat sätt än de socialdemokratiska. De äldre svenska systemet kunde förvisso ifrågasättas på många punkter; dess brister härrörde just från det faktum att det var socialdemokratiskt och inte socialkonservativt, det vill säga att det samhälle det fungerade inom, och som därmed också bestämde dess värderingar, i mycket var kulturradikalt i stället för kultur- och värdekonservativt i den mening som socialkonservatismen, med all konservatism, försvarar. Men denna skillnad gör att socialkonservatismens samhälle på helt annat sätt kan bära upp den offentliga välfärden så att den verkligen blir effektivt stödjande, fri från de välkända missförhållanden – passiviseringen, den inlärda hjälplösheten, det ohederliga utnyttjandet – som gör att alternativet för många enbart framstår som en avveckling.

Allvarligare än enskilda sakfrågor på detta område, där olika ståndpunkter också ofta är möjliga utifrån samma ideologiska principer, är emellertid den mer allmänna ideologiska förskjutning som SD:s anpassningen ser ut att ha inneburit, och som på nytt sätt principiellt möjliggör problematiska och felaktiga utfall på det socialpolitiska området. Jag har intrycket att vad man här inte minst gör är att man helt enkelt underskattar vänsterns mer substantiella ideologiska och teoretiska positioner. Kanske är det också så att man inte på djupet förstår vissa av dess väsentliga frågor och analyser. Man tar inte längre in dess perspektiv på det sätt som socialkonservatismen måste – det perspektiv som ofta förblir viktigt i enskilda frågor även sedan man förkastat den övergripande ideologiska sammanhanget. I allt högre grad tycks man se på det politikområde vi här talar om från vad som inte minst i Sverige brukar kallas nyliberalismens, inte socialkonservatismens perspektiv.

Det är visserligen lätt att inse varför man i allt högre grad helt enkelt ignorerar vänstern. Vänstern har länge låtit sig lätt avfärdas på detta sätt. Dess oändliga politisk-korrekta excesser, långt bortom vänsterns klassiska frågor och långt över gränsen till det löjeväckande – Jon Kjölstad kallar den “underlivsvänstern” – erbjuder oavbrutet nya stora träffytor inte minst för just populistisk sarkasm. Men även dess mer djupgående ideologiska och politiska motsägelser är en lika hållbar orsak till avfärdandet, även om de sällan tas upp i den populistiska politiska retoriken. Filosofen och programskrivaren åt Vänsterpartiet Torbjörn Tännsjö förklarade sig redan för länge sedan sätta sitt hopp – hoppet om en socialistisk världsregering – till George Soros, och även socialdemokratiska intellektuella lyfter ogenerat fram egna kopplingar till exempelvis dennes universitet i Budapest, i samband med utfall mot Orbán och Fidesz. Vänstern älskar Soros och finansieras av Soros, en huvudsaklig företrädare för den finanskapitalism som den i övrigt säger sig bekämpa. Men det är olyckligt att Soros i så hög grad på grund av sin flamboyanta öppenhet kommit att metonymiskt representera denna kapitalism i debatten, såtillvida som det döljer andra lika viktiga liknande aktörer som också borde lyftas fram och kritiseras.

Den intellektuella kollaps som just här föreligger, och som väl inte en enda ledande svensk vänsterdebattör undgått, den ständigt för allt fler uppenbara och himmelsskriande motsägelse som de alla med krampaktigt självdestruktiv obstination upprätthåller, tog jag för många år sedan upp i mitt inlägg Vad invandringsfrågan handlar om. Ann Charlott Altstadt tillhör den väl ännu mycket begränsade kategorin vänsterintellektuella som har lång erfarenhet, och som hoppar av inte på grund av att de övertygats av nyliberalismen, som många i sextioåttavänstern gjorde redan på 80-talet, utan synbarligen enbart på grund av den invandringsrelaterade problematiken. I en krönika i Fokus efter förra årets val skrev hon under rubriken “Farväl till vänstern”:

“Det tog 34 år för befolkningen att 2004 ha ökat till 9 miljoner. [Altstadt menar: från 8 miljoner.] Men redan 2017 blev vi 10 mil­joner och 2028 är vi 11 mil­joner. Enligt SCB kommer den ökningen att bestå av bland andra 418 589 personer från länder utanför Europa med lågt/medelhögt Human Development Index.

Så jag undrar exakt hur hög skattehöjning Vänsterpartiet har kalkylerat med för att matcha asylaktivismen. Alltså finansiera den redan nu underdimensionerade offentliga sektorn, så att den till skillnad från i dag kan tillgodose hela den växande befolkningens behov.

Exakt hur ska välbeställda väljare övertalas att rösta för ständigt högre skatt i stället för att välja privata alternativ när välfärden krackelerar? Och hur tänker sig Vänsterpartiet att lösa de sociala och kulturella motsättningar som kommer att öka än mer? Utanförskapet, fattigdomen och kriminaliteten. Parallellsamhällen som växer, liksom i dess skugga, hederskulturen och religionens förtryck.

Till skillnad från ordföranden för Vänsterpartiets kvinnonätverk, tvivlar jag starkt på att islamister som Omar Mustafa är ‘en av de bästa krafterna i Sverige för jämlikhet och jämställdhet’.”

En vänster sådan som den Altstadt beskriver här låter sig förvisso lätt avfärdas. Hela den bisarra, postmarxistiska vänstern har i verkligheten blivit ett instrument för kapitalismen. Kraven på skattehöjningar, exempelvis, motsäger på intet sätt detta: den globala kapitalismen kontrollerar i stor utsträckning staten, och låter den göra transfereringar i sitt eget intresse. Dagens dominerande vänster är vad Jean-Claude Michéas lärjunge Charles Robin helt enkelt kallar “kapitalets vänster“. Finanskapitalismen kräver massmigrationen, och vänstern lyder den, tjänar den, genomdriver högre skatter för att betala den. Men det är inte bara så att vänstern får betalt för att framhärda i den för vår tid avgörande motsägelse som Altstadt pekar på. Vänstern gör det villigt även därför att den ju ser att finanskapitalisterna, och för den delen även deras allierade bombliberalerna, i så stor utsträckning vill samma sak som numera den själv. Soros är ju själv vänsteraktivist. Såväl vänsters protester mot bankernas och megakoncernernas ekonomiska globalism som dess Bush-hat och demonstrationer mot krigen i Mellanöstern på 00-talet ter sig mycket avlägsna. Idag är det vänstern som står för det man då protesterade mot. Jürgen Habermas försvarar reservationslöst bank-EU:s franske president Macron, vars militariserade polis med största hårdhet slår ned de gula västarna. Vänstern har till stor del blivit en kapitalets bombvänster.

Den sociologiska förklaringen av hur det kunnat bli så är vid det här laget välbekant. Den nya vänstern har utvecklats ur studentvänstern med dess medelklassbakgrund och bristande eller obefintliga kontakt med arbetarklassen. Det gjorde å ena sidan att den kunde bli långt mer radikal än denna klass, att den lätt tog till sig leninismens lära om de partiintellektuella som revolutionärt avantgarde. Under sextio- och sjuttiotalen kände den sig förvisso ofta tvungen att proletarisera sig själv och lämna universitet för fabriksgolvet, men detta stod inte i motsättning till teorin såtillvida som man på fabriksgolvet samtidigt åtog sig ett ledarskap bland annat i den fackliga kampen. Men å andra sidan gjorde dess akademiska natur att den också blev mottaglig för de nya teoretiska riktningar – strukturalismen, poststrukturalismen, postmodernismen och andra – som gradvis förde den bort från marxismen. Den förvandlade visserligen institutionernas korridorer under sin långa marsch, men den blev också omisskännligt formad av dem på ett sätt som tillade ytterligare dimensioner till dess icke-proletära väsen. När den nyliberala offensiven kom var motståndskraften svag. En rad ledande vänsterintellektuella avföll snabbt.

Ändå undrar man ofta hur det hela fungerar på det subjektiva planet, rent psykologiskt, och i synnerhet när det gäller den problematik Altstadt tar upp. Alltmer öppet och ibland rentav med avsevärd arrogans motarbetar vänstern nu själv, som tämligen renodlad etablissemangsvänster, den svenska arbetarklassen (i den vida mening som idag är den enda möjliga), och för den delen också de länders intressen, varifrån de flesta invandrare kommer. Den lönedumpande och välfärden på sikt omöjliggörande invandringen prioriteras till enorma kostnader, som annars hade kunnat användas inte bara till välfärdens utveckling utan också göra långt större nytta i form av så kallad hjälp i närområdet vid flyktingkriser; länder som fått fred går att återvända till, och önskar sina flyktingar tillbaka; afrikanska regeringar uttrycker missnöje med att deras folk utvandrar och att Europa befrämjar det. Ofta verkar vänstern bara sitta så djupt fast i sina motsägelser att den inte ens förstår dem som sådana och därför varken kan eller vill söka någon väg ut ur dem. Men det normala är kanske snarare att dess enda sätt att dölja vad den själv objektivt ställer till med socialt och ekonomiskt, är att, typ, bekämpa den logik och det förnuft som avslöjar motsägelserna som en förtryckande patriarkalisk struktur, att gå in i ett eskapistiskt glömske- och undergångsrus och hoppas att ingen annan ska se något heller?

Det är ofta svårt att förstå hur vänstern överhuvudtaget kan fortsätta identifiera sig själv som sådan. Vänstern i varje rimlig historisk mening har länge framstått som döende. Men det finns ingenting inom det nuvarande systemet och den etablerade, offentliga, politiska diskursordningens spel som kan stå för en coup de grâce, och det beror inte på högerns svaghet, och inte heller enbart på den kvarvarande underliggande kraften i den allmänna, djupa historiska, kulturella dynamik som producerat vänstern som konstitutiv del av moderniteten. Det beror i stället på att inte bara de reella finanskapitalistiska, maktpolitiska och ideologiska intressena bakom både vänstern och högern, utan även systemets själva funktion och dynamik behöver just båda som fast fixerade i den liberaldemokratiska konfigurationen av högst begränsad och delvis skenbar åsiktsmångfald och polaritet. Det åsiktsspektrum som sammantaget, som helhet, och analytiskt oåtkomligt inom de givna ramarna och därför också normalt osynligt, länge ledde utvecklingen i en entydig, välkalkylerad riktning. I mycket samma faktorer och samma strukturautomatik som skapat dagens höger driver också vänstern sådan den numera ser ut (liksom förvisso också en stor del av gårdagens). Dagens vänster är inget hot, utan en väl integrerad del av systemet.

Vad den typiska vänstern numera ägnar sig åt är huvudsakligen bara en förlängning av den gamla radikala, liberala borgerlighetens intressen. Men det är den yra av självrättfärdigt moraliserande kulturrevolutionär aktivism som detta dock tillåter, den ständigt utvidgade, förment emancipatoriska rättighetskampen och i vid mening kritisk-teoretiska kulturella exercisen, som förklarar vänsterns märkliga självidentifikation i en situation där kapitalet styr alltmer oinskränkt och den ordning, eller icke-ordning, man i första ledet försvarar mot det växande antalet dissidenter nödvändiggör att det gamla jämlikhetsidealet måste stå tillbaka.

Borgerlighetens försvarare å sin sida, inklusive de pose- och plymkonservativa, måste konformistiskt, med endast smärre, ytliga variationer, i det väsentliga insistera på samma saker som vänstern, eller åtminstone stillatigande acceptera dem. Ingen drar några entydiga gränser. Mer minoritetsrättigheter (av varje för “värdegrunden” stärkande slag)! Och samtidigt, mer integration! Kapitalismen presiderar över den kulturradikala vänsterrevolutionen – vars alltmer dominerande substantiella resultat idag dock alltså blir fundamentalistisk islam – samtidigt som den skapar klassklyftor som väl är större än på flera århundraden.

Etablissemangshögern är således inte något alternativ. Den populistiska nationalismen däremot kan erbjuda ett sådant, genom att den gradvis tonar ned själva populismen och nationalismen, eller bevarar deras högre och avvecklar deras lägre former, för att i stället övergå till en genuin, fördjupad och nyskapande socialkonservatism, under mobilisering av de för ett sådant ändamål historiskt tillgängliga intellektuella resurserna. Detta skulle kunna bli dess politiska och ideologiska egenart, som skiljer den från alla andra, idag alltmer konforma politiska riktningar och partier, och som är lika unik, självständig och på alla sätt välgrundad som någonsin något annat inom politiken. Här finns dess stora, historiska möjlighet. En politik som kan fånga upp och representera stora grupper inom både vänstern och högern och mitten, sådana dessa i centrala avseenden alltmer meningslösa formationer fortlever idag. En social konservatism, med tillräckliga frihetliga inslag, öppen för i första hand europeiskt samarbete, som äger en potentiell social bas som inom kort nästan skulle kunna garantera en egen majoritet. Det rent sakliga, objektiva politiska behovet av en sådan socialkonservatism är enormt. Man skulle kunna sammanfatta det som behovet av en konservatism fri från nyliberalismen.

På 70-talet, när Sovjetkommunismen fortfarande fanns kvar och en stagnerande ekonomi i väst ofta hotade välfärdssystemen, var en del av nyliberalismens reformer plausibla. Sådana anpassningar i vad som då ännu, före nyliberalismens genomslag, kallades “blandekonomin” – en ekonomi som av flera skäl är nödvändig i den västerländska modernitetens typ av samhällen – är oundvikliga och helt naturliga. Fortfarande fanns en betydande moralisk tyngd i de allmänt frihetliga argumenten, en tyngd som så att säga spreds från den politiska dimensionen till den ekonomiska. Sovjetkommunismen fanns inte bara kvar utan uppfattades fortfarande också som stark och expansiv, ingen förutsåg dess snara sammanbrott, och vittnesbörden från dissidenterna i öst och exempelvis Solidaritets kamp i Polen hade, trots att de inte berättade hela historien om östkommunismen, en entydig, oavvislig innebörd för inte bara vår politiska utan även vår kulturella och allmänmänskliga självförståelse och existens. Näringslivets röster framstod också fortfarande i mycket som realekonomiska, de handlade om verkligt, konstruktivt företagande och om den svenska industrins villkor i Sverige.

Parallellt med nyliberalismen skedde också en ytterst välbehövlig introduktion av genuina konservativa tänkare och idéer – som dock i själva verket gick långt utöver, ja i flera fall var oförenliga med just nyliberalismen. Tidigare okända utländska politiska tänkare och tankeströmningar började diskuteras i Sverige, samtidigt som det blev möjligt att börja erövra vår egen tradition av sådana, ända tillbaka till 1800-talet. En “liberalkonservatism” framstod som en rimlig kompromiss, dessutom i linje med mycket av den moderna svenska högern, om man gick litet längre tillbaka än tiden närmast före Gösta Bohman. När de nyliberala reformerna presenterades som en del av en fördjupad, burkeansk åskådning, i förening med de seriösa, historiskt förankrade kultur- och värdekonservativa idéer som några få vid den tiden åter gavs möjlighet att uttrycka i en liten nisch i den svenska borgerlighetens nya idéorgan, kunde även jag, i den dåvarande, mycket annorlunda historiska situationen, i viss mån acceptera dem.

Men den liberalkonservativa syntesen gick inte längre att upprätthålla när den mer postmoderna vänsterlibertarianismen inom kort tog över, med ett kulturellt program i mycket direkt övertaget från vänstern, det vill säga det program som de bakomliggande kapitalintressena naturligtvis också stödde inom den mer egentliga, men nu sig snabbt anpassande vänstern. Den kulturella, värdemässiga och moraliska konservatismen fick inte längre plats. Liberalismen trängde ut konservatismen. Högerns motsägelser blev lika stora och uppenbara som vänsterns, all sammanhållande ideologisk stringens upplöstes. Det enda som kvarstod med konsekvent identitet, bakom såväl högern som den nya socialdemokratins och postkommunismens vänster, var de rena kapitalintressena och de sedan länge verksamma globalistiska ideologierna. Detta skulle nu vara historiens slut – ett sant deprimerande sådant.

Och det var dessa krafter som även gjorde nyliberalismen till något annat än vad den ekonomiska liberalismen tidigare varit i den politiska debatten. Vad som utvecklades var en ny globalistisk finanskapitalism, skild från tidigare industribyggande och nationellt mer ansvarstagande kapitalism. I den snabbt framväxande nya typen av risk- och spekulationsekonomi kunde reformernas löften att avhjälpa strukturfel inte infrias utan att de senare ersattes av nya och värre missförhållanden. De enkla, ogenomtänkta, och i sin tillämpning ofta rent “flummiga” marknadsmodellerna trängde in, drivna av förespråkarnas typiskt radikala ideologiska nit, på område efter område av offentlig verksamhet. Inte minst på många vardagscentrala sådana – vård, skola, post, järnväg, elförsörjning, taxi – har avregleringarna och privatiseringarna ibland blivit närmast farsartade misslyckanden, iakttagbara och inte sällan konkret kännbara för folk på ett helt annat sätt än de bakomliggande nya och lättare döljbara förhållandena på finansmarknaderna som sådana. Även i de nya statliga företagen har marknadiseringen lett till samma språkliga vulgarisering som i det privata näringslivet. Fungerande, avancerade, helhetliga teknosystem har förstörts. Det finns helt enkelt områden som lämpar sig för privat företagande och marknadsfunktionen, och andra som inte gör det.

När välfärden krackelerar, skrev Altstadt, kommer de välbeställda välja privata alternativ i stället för att betala ständigt högre skatt. Ja – men som hon också tydliggör krackelerar ju välfärden därför att skattemedlen går till annat än den välfärd folk tidigare röstade för. Det är verkligen inte någon apriorisk självklarhet att staten, kommunerna och landstingen automatiskt sköter allt bättre eller att sträng reglering löser alla problem. Men det är uppenbart att det privata näringslivet idag sköter många saker sämre än den offentliga sektorn tidigare gjorde, och att avreglering kan vara smått katastrofal. Den enfaldigt implementerade New Public Management-filosofin för myndigheters styrning innebär en total förvirring rörande grundläggande principer för olika samhällssfärer, ett recept för den offentliga ordningens förfall. Det står helt klart att “blandekonomin” är i behov av justering i motsatt riktning mot den som i någon mån var rimlig på 70-talet.

Vi står här också inför det kulturella problem inom svensk borgerlighet som jag tidigare tagit upp i några aspekter. Den kultur som i tillräcklig utsträckning krävs för att uppbära och ta ansvar för den nya ekonomiska frihet och makt som nyliberalismens propagandister genomdrivit. Kulturen och moralen är avgörande för både den privata och den statliga verksamheten, bortom (de idag alltför små) olikheterna i incitamentsstruktur och belöningar. Vänsterns kulturradikalism kan inte förstå det, och högerns satsningar som exempelvis Axess har här inte räckt till. En introduktion till hur det ser ut ges av journalisten Bengt Ericson i hans bok Den nya överklassen: En bok om Sveriges ekonomiska elit, som bland mycket annat är en beklämmande studie i ängslig konformism. Det är den här “eliten” som integritetslöst bryter ned den svenska kulturen med alla engelska företagsnamn. Björn Elmbrant ger i sin senaste – tyvärr slarvigt redigerade – bok Marknadens tyranni ett annat exempel: pensionsfondbolaget Allras ägare Alexander Ernstberger, som har “trixat undan miljoner av 180 000 sparares pengar”. Denne “köper härom året en 253 kvadratmeter stor villa på Lidingö med sjöutsikt för rekordhöga 50 miljoner kr. Han äger och kör en helikopter men också en Porsche 911 Turbo.” Och hans “likaledes unge medägare David Persson Rothman köper en stor fastighet på Värmdö för 23 miljoner. Han äger också en bostadsrätt på Östermalm, en svart Ferrari Berlinetta F12 och en BMW M7X.” Det handlar, påpekar Elmbrant, “om livsstilsmarkörer, att tala om för hela världen att så här gör vi som finns på toppen”; Ernstberger “lär flyga sin helikopter bara några gånger om året och Lidingöbron lämpar sig knappast för fartövningar med Porschen”. Den ofta aggressiva, nyrika omdömeslösheten, vulgariteten och ofta nog kriminaliteten – senast har vi sett den hos bankerna – i den “ekonomiska elitens” beteende är dock inte enbart en produkt av den svenska borgerligheten av idag. Den är också socialdemokratins verk – Kjell Olof Feldts, Göran Perssons, Björn Rosengrens, Erik Åsbrinks, Thomas Bodströms socialdemokratis. Tony Blairs socialdemokrati. I Elmbrants exempel handlar det alltså om det även av socialdemokraterna genomdrivna nya svenska pensionssystemets förvaltare.

Det utrymme för en seriös socialkonservatism som nyliberalismens långtifrån enbart av inkompetens förklarade misslyckande skapar är ofantligt, även långt bortom det allra mest påtagliga området, massinvandringen och mångkulturalismen. Alla de problem som här alltmer oavvisligt tränger sig på borde för övrigt vara akuta angelägenheter inte bara för en socialkonservatism, utan för vilken autentisk konservatism som helst. Men efter att framgångsrikt ha frigjort sig från den radikala nationalismen, utvecklat en kommunikationsplan som åtminstone möjliggjort en rörelse i riktning mot en allmän kulturell nivåhöjning även inom partiet, och anammat termen socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning, har SD nu, och i synnerhet sedan förra årets valrörelse, alltså med stor beslutsamhet inriktat sig på att i stället för att försöka fylla behovet av en socialkonservativ politik närma sig den vanliga, nyliberala svenska högern i form av M och KD, som tillhör de politiskt huvudansvariga för felkonstruktionen av dagens system, eller snarare den systematiska dekonstruktionen av gårdagens. Risken känns överhängande att man därmed vänder sig från det politiska utrymme man var exceptionellt väl situerade för att fylla genom sin karaktäristiska mittenposition i en egen dimension, bortom höger och vänster.

Att partiet närmar sig just M och KD innebär visserligen att det rör sig på för mig välbekant mark, såtillvida som det var dessa partier jag, efter att ha anslutit mig till den lilla kulturkonservativa falang som i någon mån släpptes fram vid 80-talets början, länge varit med i och kom från när jag anslöt mig till SD. Jag har därför skrivit mycket om förhållandet mellan SD och just dem under de första åren efter min övergång. Dessa artiklar blir, vågar jag påstå, än mer aktuella och relevanta nu. Men de handlade förstås inte om likheterna mellan SD och dem eller om hur SD borde bli mer lika dem, utan tvärtom om olikheterna, om dessa partiers otillräcklighet, om hur SD skilde sig från dem. Jag analyserade hur de borgerliga partierna övergivit det värdefulla i konservatismen, pejlade i vilken utsträckning SD kunde övertaga dess arv, brottades med populismen och nationalismen, välkomnade framlyftandet av socialkonservatismen, och identifierade styrkan i den position på visst sätt bortom höger-vänsterskalan som skulle uppnås med de övriga positioneringar som gjordes och som jag i någon mån ville komplettera och precisera. Att M och KD närmade sig SD hade jag naturligtvis ingenting emot, och än mindre förstås att kvalificerade företrädare för dessa partier följde med till SD. Att dessa och andra partier påverkades och förändrades av SD:s politik var förstås ett av de sätt SD skulle utöva sitt inflytande på svensk politik och debatt. Men att i stället SD skulle anpassa sig till dem var en helt annan sak och motsatsen till min avsikt. Skillnaderna var stora och centrala, och inte minst var det socialkonservatismen, i förening med den övertagna kultur- och värdekonservatismen, som jag hoppades skulle markera dem.

När Jonas Sjöstedt tar upp inte bara vinsterna i välfärden utan också bankerna är Åkesson egentligen svarslös; han tycks veta att de nyliberala svaren inte skulle övertyga, och kommer därför inte med dem, eller möjligen bara med en halvhjärtad liten del. Men tystnaden är också talande och inte heller den övertygar. Samtidigt kör SD:s egen Sjöstedt, Oscar, över det interna motståndet i dessa frågor; nästan plågsamt tydligt blev det på de senaste landsdagarna. Den nya linjen när det gäller EU bör, har jag föreslagit, välkomnas, men som jag också påpekade finns det kvarstående frågetecken och naturligtvis en risk att även denna linje i verkligheten kommer visa sig innebära en anpassning till nyliberalismen: anslutningen till ECR-gruppen och därmed brittiska Tories är utan tvekan delvis problematisk i detta avseende, och kan förstås se ut som om den helt passar in i och är ett nytt uttryck för det nuvarande mönstret av anpassning. Det har redan länge talats om hur näringslivet lobbat på riksdagskansliet. Partiets liberalisering har alltmer entydigt kommit att omfatta även nyliberalismens distinkta ekonomi. I allt högre grad tycks man beredd att acceptera den nya, historiskt extrema pluto-oligarkin eller oligo-plutokratin, som även av de redan av Marx analyserade allmänna, kapitalismen som sådan karaktäriserande orsakerna administrerar en lika extrem kulturrevolution. En revolution vars allra mest påtagliga resultat i vår tid ju är just den massmigration och därmed kulturomvandling som SD en gång bildades för att motarbeta, och som fortfarande är partiets viktigaste profilfråga.

Mattias Karlssons alltmer prononcerade intresse för och vilja att liera sig med den amerikanska konservativa rörelsen, den amerikanska konservativa rörelse som alltifrån Reagan och fram till Trump haft stort inflytande på Republikanerna, som under senare årtionden starkt dominerats av neokonservatismen och i stor utsträckning finansierats av “träsket”, och som ända sedan 50-talet som helhet uppvisade den karaktäristiskt instabila och ytterst sett ohållbara föreningen av konservatism och libertarianism som några försökte sig på också i Sverige, är förstås i detta sammanhang inte heller oproblematiska. Man skulle gärna vilja undvika detta omdöme, dels eftersom rörelsen i början på den konservativa sidan förvisso vekligen ägde flera viktiga tänkare, tänkare som jag själv skrivit om alltsedan 80-talet, men dels också av det skälet att Karlsson här återigen visar att hans ideologiska engagemang och kunskaper går långt utöver den övriga partiledningens. Det är ett av Karlssons attraktiva drag att han börjat uppta en del av de värdefulla konservativa idéer som på 80-talet följde med nyliberalismen in i den svenska debatten genom att de kvarvarande mer genuint konservativa personerna inom högern åter tillfälligt råkade få komma till tals vid tillbakarullningen av vänstern. Först var det Roger Scruton, och nu när han gått vidare till amerikanerna finns det anledning att hoppas att han också fördjupat sig i Russell Kirk, Eric Voegelin, Richard Weaver, Leo Strauss, James Burnham, Peter Viereck, Robert Nisbet och andra. De räknas alla till den konservativa rörelsen, och även om de sinsemellan är ganska olikartade tänkare, och inte alla använder termen konservatism på det sätt Kirk och Viereck gör, uttrycker de verkligen olika väsentliga varianter och aspekter av vad som kan kallas konservatism, även om ingen, utom möjligen Viereck som åtminstone kommer nära, är socialkonservativ i europeisk mening. Och därifrån, på denna omväg, borde steget inte vara långt till Claes Ryn och den värdecentrerade historicismen. Ett memento är emellertid Karlssons märkliga angrepp på paleokonservatismen härom året. Det gör att man här måste avvakta något, att det finns en risk att det kan komma att bli ett ställningstagande endast för den neokonservativa och ensidigt marknadsliberala sidan, eller för den delen för den rörelsens definierande förening eller syntessträvan, som i sig på ohållbart sätt inkluderar denna sida. Det skulle innebära ytterligare en bekräftelse på hans partis in- eller underordning i den nyliberala, ensidigt atlanticistiska regimen.

Dick Erixon har ofta på bra sätt anpassat sig till SD sedan han blev redaktör för den partirelaterade nättidningen Samtiden. Men det kan inte hjälpas att han var en av de ledande krafter i Centerpartiet som förvandlade det till dagens nyliberala extremistparti. I grunden finns åtskilligt av hans nyliberala åskådning kvar och sätter sin prägel på hans krönikor på ett sätt som är typiskt för partiets nya inriktning. Även hans nya partis framväxande egenart, socialkonservatismen i mer distinkt och självständig mening, börjar därmed i någon mån suddas även genom honom, och en delvis ny partiprofil tonar fram. Från KD kommer nu en av SD:s främsta kandidater i Europaparlamentsvalet, Charlie Weimers. Han gjorde sig känd som en av de mer utpräglade konservativa redan i KD:s ungdomsförbund, dessutom med ovanliga och för många provocerande nationalistiska inslag som givetvis nu gör hans partibyte naturligt. Men han för samtidigt med sig den vid det här laget inom borgerligheten självklara, allmänna syn på ekonomiska och sociala frågor som är omisskännligt nyliberal. Under den presskonferens där kandidaterna till Europaparlamentet presenterades betonade han kontinuiteten med sitt arbete för KD och vad som skulle bli den bestående närheten till EPP-gruppen, och han tog avstånd från EU:s sociala pelare på det svepande och urskillningslösa sätt som blivit typiskt för det mot nyliberalismen tenderande SD, men som knappast framstår som självklart för ett europeiskt parti som kallar sig socialkonservativt och som numera accepterar andra lika stora delar av det överstatliga Europasamarbetet.

Det är i den här situationen som jag befarar att SD gör misstaget att underskatta och förhastat avfärda vänstern. Den vänster som trots allt inte är död. Att den inte är det, trots dess fastnande i de institutionskorridorer den skulle marschera igenom, beror inte bara på den alltfort starka helhetliga modernitetsdynamik som på ett djupare plan under århundraden framburit den. Det beror också på de groteska, specifika ekonomiska och övriga samhälleliga former nyliberalismen antagit. Vad vi ser är faktiskt att på grund av dessa en historiskt mer normal vänster börjar vakna till visst nytt liv, om än fortfarande merendels inom ramen för de motsägelser jag inledningsvis pekade på. En vänster som trots de begränsningar denna nya ram ålägger den, med hjälp av sina äldre, genuina analytiska traditioner och redskap – som såväl i Sverige som internationellt trots allt stundom fortsatt utvecklas också under senare årtionden, även om de inte längre fått politiskt genomslag eller dominerat debatten – med ny vitalitet lyckas producera analyser på hög nivå och kopplade till konkreta förslag präglade av en ny, på sina områden relevant och nödvändig radikalitet. Vilket politiskt genomslag detta kommer få återstår att se, men det visar hur det är ett faktum att det fortfarande endast är vänstern som i Sverige, bland annat genom ett nytt initiativ som den socialdemokratiska föreningen Reformisterna och det fackliga idéinstitutet Katalys, står för de väsentliga analyserna och den relevanta kritiken av nyliberalismen och dess resultat. Och den förnyade svenska kritik vi nu ser är en del av en internationell utveckling, främst inom forskningen.

Den kvarstående, motsägelsefulla ideologiska helhet inom vars ram det mesta av detta sker – samtidigt som korridorerna gjort vänstern postmarxistisk, har vänstern ändå obevekligt gjort korridorerna till åsiktskorridorer – hotar visserligen att undergräva detta arbete och omöjliggöra praktisk-politiska resultat. De viktiga och giltiga insikterna riskerar att neutraliseras av etablissemangsvänsterns dominerande, relativa överbyggnadstrivialiteter i kapitalets tjänst. Men vi ser ändå en ur en rik tradition sprungen, förnyad och analytiskt välgrundad opposition mot några av nyliberalismens och finanskapitalismens mest problematiska aspekter, och därmed ett reellt alternativ till just det som i verkligheten alstrar vad populistnationalisterna kallar “kulturmarxismen”. Det svenska fastklamrandet vid nyliberalismen, såväl teoretiskt som ifråga om dess ofta bisarrt dysfunktionella resultat i det redan verkställda samhälleliga genomförandet, börjar framstå som provinsiellt och som rent kuriöst i sin extremism. Det viktiga ligger i att det här handlar om klassiska, substantiella vänsterfrågor och en lång intellektuell tradition av deras analys, långt bortom underlivet.

Hos den möjligen försiktigt framväxande svenska vänsterpopulismen börjar man till och med, i likhet med Sahra Wagenknecht i Tyskland, i någon liten mån våga börja nyktra till ifråga om den flagranta kardinalmotsägelsen, kapitalistlakejeriet i invandringsfrågan. Partiet Kommunisterna, det gamla KPML(r), går här ännu längre, lika långt, tycks det nästan, som populistnationalisterna. Ja, de utvecklar nu närmast en egen populistnationalism från vänster, om än på ett sätt som de menar har stöd i marxistisk teori sådan de tolkar den. Och det är begripligt att de gör det. Sovjetunionen omfattade 140 olika folk och språk, och hade i motsats till nyliberalismens globalistiska ordning, som de till skillnad från etablissemangsvänstern givetvis konsekvent bekämpar, åtminstone en nominell nationalitetspolitik för deras bevarande. Internationalen var inte en Antinational. Frank Baude, KPML(r):s gamle ledare, lämnade för fem år sedan Kommunisterna i protest mot att partiet tagit en “promenad ut i det medelklassiga politiska träsket” genom att acceptera den “småborgerliga avvikelsen” feminismen. Ändå framstår Kommunisterna som ganska kompromisslösa i avvisandet av den postmarxistiska vänsterns typiska, globalkapitalismen befrämjande engagemang, eller åtminstone i sin fokusering på allt det denna nya vänster övergivit i den gamla marxistiska.

Att det är vänstern som nu, i olika schatteringar, och med de risker det medför, står för en vändning mot sina gamla centrala frågor, frågor rörande den ekonomiska basen, skulle inte ha varit nödvändigt om den nu under lång tid snabbast växande politiska rörelsen, det vanliga slaget av populistnationalism, verkligen stod för en genuin socialkonservatism på det sätt SD gjorde anspråk på, om dess socialkonservatism var en fördjupad och utvecklad sådan, på det sätt den skulle ha kunnat vara. En hållning till de nya vänsteranalyserna av nyliberalismen och dess följder i linje med socialkonservatismens historiska tradition skulle igenkänna, erkänna och ta fasta på deras många delsanningar, och extraherat och frigjort dessa från deras uppblandning med de många övriga och fortfarande givetvis oacceptabla ideologiska momenten. Som det nu är saknar SD en självständig ekonomisk-politisk åskådning, och kan därför på intet sätt hantera den problematik vänstern åter med förnyade resurser tar itu med. Förvisso kvarstår vissa konkreta sakpolitiska skillnader gentemot den borgerliga högern. Men genom att kontinuerligt tona ned dessa har man lämnat fältet fritt för vänstern, för en vänsterns åtminstone möjliga och kanske sannolika comeback eller renässans, och under alla omständigheter för en dess klara demonstration av en analytisk överlägsenhet på specifika delområden. På detta område framstår den otillräckligt socialkonservativa populistnationalismen i jämförelse som högst primitiv.

I tron att ett närmande till M och KD ska möjliggöra regeringssamarbete och, antar jag, verkligt politiskt inflytande på det fortfarande avgörande, om än också fortfarande ibland ensidigt prioriterade invandringsområdet, riskerar SD att i allt högre grad välja bort möjligheten att etablera sig som en självständig politisk kraft. Tidigare talade man om sig själva som ett “tredje block”, och med rätta. Ja, när de två andra blocken blev alltmer lika i de för partiet avgörande frågorna, framställde man sig som ensamma stående mot “sjuklövern”, och höger- och vänsterblocket tvingades också verkligen gå samman, mest tydligt i decemberöverenskommelsen, enbart för att hålla SD borta från makten. Nu vill man i stället se sig som ett nytt “konservativt block” tillsammans med M och KD, som därigenom bara bli en variant av ett av de två tidigare block som man inte tillhörde: ett rent borgerligt högerblock. Vilket idag innebär: ett nyliberalt block.

Jag undrar om det inte är en kortsiktig strategi. Riskerar man inte att förhastat vinna en allians av osäkert värde till priset av en långsiktig förlust av väljare? Är det inte bättre att först utan anpassningar växa ytterligare som eget “block” för att sedan verkligen på avgörande sätt kunna bestämma politiken i det nya block som i en framtid kan bildas? Är det omöjligt att överhuvudtaget tänka sig ett samarbete även med andra partier? Trots att M och KD tvingas börja ge upp motståndet mot samarbete, ser det kanske inte entydigt ljust ut för SD:s strategi när just de nu med förenade ansträngningar lyckats få Orbán och Fidesz avstängda från EPP-gruppen på grund av deras motstånd mot Soros’ och andra oligo-plutokraters migrationsplaner?

Altstadts farväl till vänstern är, tror jag, förhastat. Även från sådant håll som nyliberaler normalt gärna åberopar kommer internationell forskning som starkt ifrågasätter deras allmänna marknadsutopism och uppvisar den blandekonomiska interventionismens och de offentliga välfärdssystemens gynnsamma effekter även för den ekonomiska utvecklingen. De grupper jag nämnde, såväl som en rad enskilda forskare och debattörer, har nu även i Sverige med ny övertygelse tagit upp flera av de frågor som lika väl skulle ha kunnat vara den socialkonservatisms som den populistiska nationalismen borde utvecklats till. Senast har, exempelvis, Katalys i samarbete med föreningen Positiva pengar och med stöd av Reformisterna till och med, och helt in linje med de ståndpunkter jag kort försökt försvara, tagit tag i den helt avgörande frågan om banksystemet och affärsbankernas skapande av pengar, en av de viktigaste av de frågor som de svenska nyliberaliserade populistnationalisterna skyggar tillbaka från. Samuel Kazen Orrefur presenterade i förra veckan en viktig rapport, ‘Förstatliga pengarna – så stoppar vi bankerna från att skapa finanskriser’. På det rent deskriptiva planet hade Riksbankens expert på e-kronan, Hanna Armelius, signifikativt nog inga invändningar vare sig mot Orrefurs från läroböckerna helt avvikande förklaring av hur pengar skapas eller mot hans beskrivning av vilka konsekvenser detta skapande får; hon nämnde endast att Riksbanken liksom andra centralbanker numera bara reglerar penningmängden genom räntan, och att det inte är dess sak att ändra systemet på det sätt rapporten föreslår.

Såvitt jag kunnat se är det primärt mer eller mindre paleokonservativa högerdissidenter som hittills dominerat kritiken av penningproduktionen, även om vänsterdissidenter förvisso också bidragit. Det väsentliga är att de varit just dissidenter. Den svenska partipolitiska vänstern och dess kommentariat har tidigare mig veterligen inte fokuserat på denna centrala aspekt av kapitalismen. Nu tycks de något yrvaket hänga på ett utifrån initierat projekt. Men det gör de rätt i. På detta sätt kan de ta ett fast grepp om en helt grundläggande och central ekonomisk fråga i vår tid, och göra den till vad den också borde vara och måste bli, nämligen en politisk fråga.

På detta sätt kan vänstern nu ytterligare lägga beslag på och etablera ett analytiskt och opinionsmässigt övertag på det politikområde där SD nu tycks på potentiellt fatalt sätt börja kompromissa med icke- och i realiteten antikonservativa nyliberalismen. Och dessutom göra det på ett sätt som utan de svårigheter som annars ofta – och inte minst genom de nyliberala ekonomernas rökridåer – vidlåder just detta område, låter sig översättas till pedagogiskt tillgänglig politisk kommunikation och opinionsbildning. Som Göran Greider påpekar handlar just detta med pengarna egentligen överhuvudtaget inte om höger och vänster. I själva verket borde hela kritiken av nyliberalismens ekonomi vara lika mycket socialkonservatismens som vänsterns. Men i Sverige idag, där socialkonservatismen inte själv utvecklat denna kritik, och den relevanta kritiken från den europeiska nya högern fortfarande är okänd för de flesta, är de kvalificerade versionerna av vänsterns kritik nödvändiga att beakta.

I stället för att, som socialkonservatismen förr, redan från början, under 1800-talet, erkänna vänsterns viktiga delsanningar eller snarare identifiera dem som sina egna, har SD snarast börjat avväpna sig själva och göra sig irrelevanta på och oförmögna att hantera ett för framtiden och inte minst för deras egna övriga frågor avgörande politikområde. Man förefaller helt i onödan överlämna det till vänsterns partier. Utifrån vad jag tror måste ses som en ytlig och ohållbar strategisk bedömning tycks man vara på väg att osjälvständigt låsa in sig i nyliberalismens högerbur. Det vore ett typiskt uttryck och bevis för det otillräckliga i populismen. Att borra sig ned till de djupaste analysnivåerna ifråga om ekonomin är ett av de nödvändiga sätten på vilka vi kan transcendera den delvis illusoriska, systemimmanenta polariteten mellan den etablerade vänstern och högern, och förstå såväl dess ursprung som dess innebörd.

Den tidiga socialkonservatismen, i den historiskt egentliga mening i vilken jag använder termen och som är den mening som förblir verkligt politiskt relevant, vände sig alltså inte bara mot den framväxande socialistiska vänstern i dess karaktäristiska ideologiska former, av vilka marxismen kom att bli dominerande, utan i lika hög grad mot den klassiska liberalismens samhällssyn och ekonomi. Det var en konsekvent och självständig position vars grundlinjer därmed började tecknas, en position som det åtminstone ser ut som om det finns en risk att SD nu, även om socialkonservatismen finns kvar i partiets program, kan vara på väg att överge. Och det problem som därmed aktualiseras är centralt för den populistiska nationalismen även i övriga Europa, inte minst nu inför valet till Europaparlamentet. Ska den rädda Europa kan den inte glida samman med den nyliberala högern.

Den traditionalistiska skolan kan rekonstruera och konceptuellt renodla vad den identifierar som det traditionella samhället, dels utifrån historiskt studium, omfattande olika kulturer, dels genom vad som finns beskrivet i traditionens centrala texter. Det på karaktäristiskt sätt samtidigt mest koncisa, precisa och allmänna uttrycket är väl första hälften av Bhagavad-gita 4.13: “catur-varnyam maya srstam guna-karma-vibhagasah” (sanskritister får här ursäkta att jag utelämnar de vid transkription vedertagna diakritiska tecknen), ungefär: “i enlighet med de olika naturliga egenskaperna och det handlande som motsvarar dem skapades de fyra kasterna av Mig” – det vill säga av Bhagavad-gitas talare, Bhagavan, Krishna. Läran är oskiljaktig från den om dharma, de olika individernas och kasternas plikter, som i sin tur är förenad med läran om den kosmiska ordningen och dess lag, rita.

Tydligare än andra traditionalister utgår Julius Evola genomgående i sitt författarskap, alltifrån den även enligt honom själv problematiskt betitlade Imperialismo pagano från 1928, från denna ordning; en utförligare principiell och historisk genomgång återfinns i hans mest kända verk, Rivolta contro il mondo moderno. Om samhället ska ha en verklig andlig grund och som helhet befrämja egentlig andlig utveckling, om de ytterst sett immateriella värdena ska bestämma samverkan och inriktningen hos samhällets olika nivåer, funktioner och människotyper, måste det ha denna struktur. Läran gäller alla samhällets grundläggande verksamhetsområden, även de materiella, men endast som inordnade i den andligt styrda helheten. Varje kast måste äga sina rätta respektive kvalifikationer, tillhörighet strikt bestämmas av dessa, och så vidare.

Tillräckligt många residuer av ett sådant sakernas tillstånd har kunnat observeras historiskt för att traditionalismens anspråk ska vara trovärdiga. I det förmoderna västerlandet är partiella motsvarigheter till Bhagavad-gitas lära normen. Vi finner det förstås hos Platon, men även den romerska rättsprincipen om suum cuique kan förstås i dess termer, ja även som utvecklad till läran om distributiv rättvisa, bortom den blotta föreställningen om kvantitativt olika förtjänst. För de medeltida skolastikerna var indelningen av människotyper och arbetsuppgifter självklar och i enlighet med den klassiska naturrätten sådan de själva uttolkat den. Det är lätt att finna ett entydigt eko av läran om guna-karma, om de mänskliga egenskapernas grundläggande naturliga mångfald och det därur följande handlandets eller arbetets olikhet, fram genom hela den tidiga moderniteten och vad vi kallar konservatismens framväxt efter den franska revolutionen. Vi kan sedan följa den ofta i med senare samhällstänkande endast måttfullt uppblandad form hos de konservativa tänkarna under de senaste århundradena, i deras polemik mot de moderna ideologiernas onaturliga och i verkligheten ofta orättfärdiga egalitarism. Några har till och med tangerat den stränga och för de materialistiska radikalerna obegripliga principen i den andliga kultur som Bhagavad-gita är en del av, nämligen att de högsta kasternas ställning och auktoritet bland mycket annat bygger på att de inte är de materiellt rikaste.

“If justice means uniformity, then the higher life of the mind which is confined to a few has no right to survival”, skriver – för att ta bara ett av de otaliga exemplen – den amerikanske burkeanen Russell Kirk i A Program for Conservatives från 1954. “It is necessary to any high civilization”, förklarar han, “that there be a great variety of human types and a variety of classes and functions”; “man was created not for equality, but for the struggle upward from brute nature toward the world that is not terrestrial”; “There is no injustice in inequality, as such; the only unjust inequality is that in which a man is denied the things for which his nature is suited in favor of a man whose claims to these things is inferior”; “cooperation, not strife, will be the governing influence in the state; class will not turn against class, but all men will realize, instead, that a variety of occupations, duties, and rewards is necessary to civilization and the rule of law”; “The just man knows that men differ in strength, in intelligence, in energy, in beauty, in dexterity, in discipline, in inheritance, in particular talents…There could be no greater injustice to society than to give the good, the industrious, and the frugal the same rewards as the vicious, the indolent, and the spendthrift. Besides, different types of character deserve different types of reward. The best reward for the scholar is contemplative leisure; the best reward of the soldier is public honor…the best reward of the skilled craftsman is the opportunity to make fine things; the best reward of the farmer is a decent rural competence; the best reward of the industrialist is the sight of what his own industry has built”; “How was it that this traditional concept of social justice, which took into account the diversity of human needs and wishes, came to be supplanted…by the delusion that social justice consists in treating every man as if he were an identical cog in a social machine, with precisely the same qualities and hopes as his neighbors? One can trace the fallacy that justice is identical with equality of condition far back into antiquity, for human folly is as old as human wisdom. But the modern form of this notion arose late in the eighteenth century, and Burke and John Adams and other conservative thinkers foresaw that it was destined to do immense mischief in our world.” Här finner vi i själva verket den kanske mest centrala skiljelinjen mellan konservatismen och de radikala ideologierna.

Vildvuxna så kallade konservativa revolutionärer, radikalkonservativa, fascister, företrädare för den “nya högern” och så vidare har på grund av sin egen romantiska modernism emellertid regelmässigt problem med att acceptera den traditionalistiska samhällsordningen i dess helhet, inklusive den mer strikt andliga dimension som ytterst lägger grunden för hela den ordning en Kirk beskriver, ens som princip eller ideal. De erkänner helt enkelt inte – och detta är ofta detsamma som att de inte förstår – de traditionella andliga sanningarna, eller kan inte bejaka dem med den grad av allvar och konsekvens som gör det rimligt att också godta deras konsekvens i form av den traditionella samhällsordningens grundlinjer.

“Evola lever inte i den moderna världen”, utbrister exempelvis Jonathan Bowden. I sak är det inte något oproblematiskt påstående. Evola ägnade en avsevärd del av sitt författarskap just åt frågan om hur man skulle leva i den moderna världen, hela hans verk utgår från och föranleds av denna moderna världs tillstånd, av frågan hur den ska förstås och hur den ska kunna övervinnas, och en gren av den specifikt estetiska modernismen tycks ha underlättat hans kritiska uppgörelse. Även Evola är på sitt sätt en karaktäristisk produkt av moderniteten: en revolterande produkt, som inom dess ram rekonstruerar alternativet. Men vad påståendet uttrycker är i stället åtminstone i hög grad Bowdens egen vilja att leva i denna moderna värld, hans relativa främlingskap inför den traditionella, hans bejakande av moderniteten, hans önskan att kunna skjuta ifrån sig vissa av Evolas analyser och ståndpunkter – säg, den buddhistiska dottrina del risveglio – för att ostört kunna fortsätta hänge sig åt sina estetiskt dominerade fantasiexcesser. Det är den här svagheten som är grundläggande i alla de riktningar jag nämnde. Den alstrar ständigt på nytt och på vid det här laget lätt förutsägbart sätt intellektuella grumligheter som exempelvis omöjliggör för den nya högern i vid mening att prestera den typ av konsekvent och djupgående analys av fascismen och nationalsocialismen som vi finner hos Evola, även om denna analys också hos honom på vissa punkter är ofullständig och otillräcklig på grund av hans egna initiala förhoppningar beträffande dessa riktningar.

Problemet är inte Evolas traditionalism, utan hans delvis alltför onyanserade analys av och förhållningssätt gentemot moderniteten. Det är beklagligt om denna brist på nyansering från hans och även de andra “hårda” traditionalisternas sida bidrar till att befästa den mer eller mindre lägre-romantiska högern, i alla dess former och facetter, i dess avståndstagande från traditionalismen som sådan, till att förstärka dess oförståelse av den. Vad jag föreslagit kan kallas en “mjuk” traditionalism har här en viktig uppgift. Den kan, på annat sätt än Evola, visa hur man kan leva i moderniteten som traditionalist inte minst genom att urskilja och ta fasta på andra inslag i den än den radikala romantikens, och förstås även den från denna i själva verket sällan helt skilda radikala rationalismens. När allt kommer omkring är ju också moderniteten något som på ett plan så att säga omfattas av traditionalismen och förstås av traditionalismen allena, medan det omvända inte kan vara fallet. Här finns flera grundläggande missförstånd som måste utredas.

Även på det mest auktoritativa traditionalistiska håll råder delade meningar om huruvida det traditionella samhällets ordning som helhet överhuvudtaget är möjlig i vår tid. Såtillvida är strävan att helt enkelt återskapa ett traditionellt samhälle, oavsett de historiska omständigheterna, kontroversiell, och frågan om anpassningar och kompromisser uppkommer givetvis oundvikligen. Många mer eller mindre strikt traditionalistiska andliga lärare idag väljer helt enkelt att undervisa om andligheten utan att relatera den till samhällets organisation, att nå individer och grupper med ett budskap som, med rätt ledning och disciplin, även mitt i moderniteten faktiskt kan i avsevärd utsträckning levas och förverkligas.

Under vilka omständigheter en traditionalistisk ordning skulle kunna återupprättas är förstås en annan diskussion, som exempelvis den omstridde Alexander Dugin åtminstone tagit upp, även om hans egna svar kanske inte är ägnade att övertyga särskilt många i väst. Men det är rimligt att anta att man tills vidare åtminstone som pedagogisk illustration, om än inte självklart som helhetligt program för politiskt återupprättande, bör ta med även det traditionalistiska samhällsperspektivet i en mer helhetlig motbild, inte minst i ljuset av det faktum att andligheten under hela moderniteten, även långt före New Age-rörelsen, eller snarare som en New Age-rörelse avant la lettre, på problematiskt sätt tenderat att omformas i enlighet med modernitetens egna helhetliga, antitraditionalistiska dynamik, intellektuellt, moraliskt, kulturellt, imaginativt, känslomässigt.

Den “hårda” kritiken av moderniteten utifrån den traditionella samhällsordningens perspektiv, eller mer eller mindre av detta perspektiv, blir emellertid otillräcklig och ibland delvis missvisande i det att den förbiser även sådana modernitetens delsanningar som direkt har att göra med vad som av många företrädare för traditionen själva accepteras som det traditionella samhällets omöjlighet under nuvarande historiska omständigheter. De viktigaste av dessa är från mitt perspektiv att var och en av de successiva historiska revolutionerna i västerlandet, i vilka den närmast lägre “kasten” – den mycket ungefärliga västerländska motsvarigheten till varna – övertagit makten från den närmast högre, formulerar i viss mån giltig kritik av denna närmast högre “kasts” och dess systems korruption och förfall. Det är en kritik som “hårda” traditionalister såvitt jag kunnat se försummar och inte förmår göra rättvisa.

För traditionalismens motpol, den marxistiska historiematerialismen, och i synnerhet den “ortodoxa” form av den som utvecklades i den Andra Internationalen, blev de successiva historiska revolutionerna till en vetenskaplig sanning om en nödvändig, automatisk, av de materiella produktionsfaktorerna bestämd utveckling mot kommunismen. Vid detta mål av genom dialektiken uppnådd immanent motsägelsefrihet kunde inte längre några kaster eller klasser finnas, proletariatet skulle komma att representera den universella mänskligheten och därmed även upphöra att vara proletariat. Denna historiefilosofi blev naturligtvis möjlig endast genom den ensidiga analys av historien som utifrån modernitetens helhetliga intellektuella och allmänkulturella, förenat rationalistiska och romantiska dynamik – nu i ytterst tillspetsad form – och de därur följande moraliska och övriga värdemässiga föreställningarna, i huvudsak fokuserade på momentet av klassförtryck och klasskamp. Traditionalismens sanningar kunde nu inte bara teoretiskt på åskådningsmässiga grunder förkastas som en falsk ideologisk överbyggnad, utan också i helt ny utsträckning praktiskt-operativt avfärdas och negeras genom en organiserad massrörelse och politisk makt. Den tidigare upplysningens och liberalismens framstegstanke är delvis annorlunda grundad och föreställer sig riktningen och målet på annat sätt, men implicerar ju även den till stor del en historiefilosofi som principiellt motsätter sig den traditionalistiska ordningen och dess värden.

De “hårda” traditionalisterna tar på goda grunder, som även historiens icke av alla väntade förlopp idag i sig självt borde bekräfta, avstånd från dessa moderna ideologier som mer helhetliga åskådningar. Men vad de missar är alltså de successiva revolutionernas (i vid mening – vi behöver här inte uppehålla oss vid om dessa är plötsliga och våldsamma eller långsamma och kontinuerliga) partiellt giltiga kritik av den närmast föregående ordningen, och därmed de åtminstone så att säga negativt rätta momenten av de nya ordningar de etablerar. Kritiken, i den mån den är riktig, gör den nya ordningen delvis legitim även då den som helhet rör sig ännu ett steg bort från den traditionella normativiteten.

Västerlandet uppvisar ibland en oskarp bild av dessa aspekter av den traditionella ordningens successiva subversion. Inte minst har detta att göra med att kristendomen, liksom abrahamismen i dess helhet, inte entydigt eller i sin helhet är en traditionalistisk religion. För det första är den bara en religion, i René Guénons mening. För det andra är den en religion som uppvisar särdrag som utgör en central del av den för västerlandet definierande differentieringsprocessen. Såtillvida har kristendomen delvis själv befrämjat moderniteten, varit en del av dennas förutsättningar i västerlandets specifika förmodernitet, sådan denna kom att gestaltas genom dess spridning, i förening med den likaledes i mycket differentieringsspecifika filosofins ställning under antiken.

Det är en styrka hos Evola att han i större utsträckning kvarstannar vid denna problematik rörande västerlandets ursprungliga särutveckling. För Guénon och hans efterföljare, och inte minst Tage Lindbom, blir det väsentligare att betona den form traditionalismen kom att ta i just västerlandet, eller att framställa denna som generellt traditionalistisk trots att den av de nämnda skälen inte kan sägas fullständigt och konsekvent vara det. Utan tvekan är det dock legitimt att på det sätt de gör beskriva den medeltida ordningen som traditionalistisk. Den åskådning som kristendomen kom att nå fram till med hjälp framför allt av den nyplatonska traditionen, och som präglade den tidiga skolastiken såväl som mystiken, bildade förvisso, i förening med feodalismens utveckling och kyrkans samtidiga allmänna germanisering och organisatoriska förvaltande av arvet från Rom, i stora stycken en traditionalistisk ordning även i ganska strikt mening.

Ändå utgjorde prästerskapet och den kyrkliga hierarkin, delvis på grund av de åskådningsmässiga skillnader som den bibliska traditionen och teologin medförde, inte någon veklig motsvarighet till en brahminsk kast. Troligen är det delvis på grund av detta historiska särdrag, i ett större traditionalistiskt perspektiv av den typ som är gemensamt för alla i denna skola, som Evola i så stor utsträckning betonar vad som i Europa kom att ta form som den ghibellinska ideologin och, mer allmänt, chakravarti-idealet. Han vill tolka även den andliga auktoriteten som buren av vad han menar alltifrån kristendomen ensidigt förståtts som den blott världsliga. Det kristna prästerskapet var helt enkelt aldrig och etablerade sig aldrig i Europa entydigt som en exklusivt dominerande högsta kast och auktoritet (och inte heller under den förkristna antiken fanns någon sådan, principiellt erkänd på det sätt vi finner i vad vi kallar kastsystemet). Vad furstarna vid den nya tidens början på mer historiskt genomgripande sätt gjorde uppror mot var därför något annat, och det är bland annat detta som skapar viss oklarhet i den västerländska historiska bilden, i öst-väst-analogin, och även i den traditionalistiska historiska analysen. Att kastsystemet totalt förfallit och korrumperats i dagens Indien behöver knappast sägas.

Generellt gäller emellertid att de successiva historiska revolutionerna primärt innebär ersättandet av en mer eller mindre korrupt och degenererad föregående ordning med en ny. Det var ju aldrig fråga om en traditionalistisk restauration av den föregående ordningens normativa väsen och funktion, utan om dennas avskaffande både i dess förfallna och dess ursprungliga form. Med den förra formen föll även den senare. De kyrkliga missförhållandena var reella, och inte heller enbart kyrkliga såtillvida som de högre skikten av den andliga hierarkin i realiteten ofta helt enkelt också bestod av världsliga furstar. Därför sökte den nya tidens politiska tänkare, inom ramen för den framväxande territoriella och snart absoluta furstemakten och den av aristokratin dominerade ståndsordningen institutionellt etablera spärrar och garantier mot just dessa missförhållanden, spärrar och garantier som äger giltighet och legitimitet som sådana. Och kristendomen anpassade sig snabbt till denna nya ordning, inte bara i protestantismens form. Den borgerliga revolutionen och den socialistiska arbetarrevolutionen – båda i den allmänna, vaga mening det här måste vara fråga om – har, som skifte från en ordning till en annan, samma principiella innebörd, med avseende både på sin motivation och sina resultat.

Är det så att vår tids allmänna beskaffenhet, i vad gäller mänskliga egenskaper och föreställningar, allmän anda, materiell organisation, och kulturella och sociala mönster, är sådan att det rent principiellt är omöjligt att upprätthålla den ursprungliga traditionella normativiteten sådan traditionalisterna vill uppfatta den, är vi vare sig vi vill det eller ej i mycket hänvisade till just det kumulativt framvuxna systemet av spärrar och garantier mot de missförhållanden vars art och omfattning förklarar denna omöjlighet. Med andra ord, till någon form av konstitutionalism.

Den “mjuka” traditionalism jag skulle vilja försvara förkastar inte urskillningslöst dessa aspekter av det moderna samhället. Den införlivar i stället den ackumulerade kritiken i den mån den är giltig, och, under sin egen prövning, element av de nya ordningar som etablerats för att avhjälpa missförhållandena, utan att för den skull acceptera dessa ordningars nya helheter som sådana och uppge den traditionella förståelsen som i möjligaste mån alltfort vägledande norm och kriterium. På detta sätt arbetar den i större utsträckning utifrån den givna historiska situationens förutsättningar såväl ifråga om mänskliga kvalifikationer som modernitetens nya materiella faktorer.