Category: Politics

Jag har aldrig riktigt förstått entusiasmen för Alice Teodorescu. Som de flesta borgerliga ledarskribenter och politiska kommentatorer idag säger hon bara, såvitt jag kan minnas, antingen trivialiteter eller nonsens. Eftersom inte ens triviala politiska sanningar av Teodorescus typ är eller åtminstone tills nyligen inte varit allmänt accepterade eller kända i Sverige, har det funnits ett stort opinionsmässigt fält här, där några av de borgerliga skribenterna gjort karriär genom att med tillräckligt god språkbehandling och stilistik uttrycka dem. Trots allt detta säger om debattnivån, och trots det bristande s.a.s. objektiva läsvärdet, är detta inte något det funnits anledning att onödigtvis beklaga sig över. Denna opinionsbildning har varit oundviklig, och har bidragit till att föra Sverige, eller åtminstone den svenska debatten, i rätt riktning.

Värre är det med allt nonsens. Teodorescu gjorde från första början med största entydighet och emfas klart att hon står för fri invandring och öppna gränser. Ändå sägs hon vara, ja anklagas hon för att vara, “SD-omhuldad”, och jag kan också själv se att hon verkligen är det. Detta är ännu ett vittnesbörd om debattens fantastiska torftighet: så stor är hungern efter sanning att även den trivialaste välkomnas med oreserverat omhuldande av dess förmedlare, även när den blandas med ståndpunkter som är raka motsatsen till de egna.

När jag har påpekat detta har SD:are t.o.m. engagerat sig till Teodorescus försvar och försökt hävda att hon ändrat sig ifråga om de öppna gränserna. Eftersom min entusiasm är begränsad, även om jag förstår att fenomenet Teodorescu är oundvikligt, läser jag långtifrån allt hon skriver, och jag kan därför inte med säkerhet säga om eller i vilken utsträckning hon ändrat sig på denna punkt. Men flera gånger har jag, strax efter att jag fått förklarat för mig att hon ändrat sig och jag därför tillfälligt blivit mer uppmärksam på hennes krönikor, kunnat konstatera att hon upprepat den oförändrade åsikten.

Hennes senaste inlägg i GP ligger ideologiskt helt i linje med den. SD:s Richard Jomshof måste, säger hon, be om ursäkt för att han på moderaten Kahin Ahmeds påstående – med anledning av något som kallas “politikerveckan i Järva” – att Jimmie Åkesson “inte är välkommen i förorterna”, svarade att Ahmed “inte är välkommen i Sverige”. Hon invänder också mot Jomshofs uttalande att det är “provocerande när någon som inte är svensk kommer till Sverige och försöker inskränka svensk yttrandefrihet”.

Ahmeds uttalande är visserligen också problematiskt enligt Teodorescu: det “säger mycket som inte är så smickrande om Ahmeds demokratiska insikter”. Men detta är “sekundärt i sammanhanget”; det är “Jomshofs syn på vem som är svensk och vem som inte är det” som för Teodorescu är det allvarliga.

“Man kan inte”, skriver hon, “aspirera på riksdagsmakten [jag tror Teodorescu menar “regeringsmakten”] och samtidigt dela upp människor utifrån etnicitet på det sätt som Jomshof gör.” Varför kan man inte det? Kan man dela upp människor utifrån etnicitet på något annat sätt än Jomshofs, eller kan man överhuvudtaget inte göra det? Oavsett svaret på den frågan tycker jag Teodorescus formulering säger en del som inte är så smickrande om hennes demokratiska insikter.

“Men inte bara Sverigedemokraterna dras med detta oacceptabla förhållningssätt”, fortsätter hon; “alla som använder identitetspolitiska förklaringsmodeller, oavsett bevekelsegrund, behöver sluta definiera människor som ‘invandrare’ och ‘svenskar’.” Det här är en helt fantastiskt långtgående utopistisk-ideologisk formulering, och som sådan karaktäristisk för dagens svenska borgerlighet. Definitionen av människor som invandrare och svenskar, Jomshofs uppdelning utifrån etnicitet, är ju en självklar del av identitetspolitiska förklaringsmodeller; om de som använder dessa förklaringsmodeller skulle sluta med denna definition eller uppdelning vore de naturligtvis inte längre identitetspolitiska. Om man på fullt allvar tror att etniska skillnader inte bidrar till identitetspolitiska modellers förklaringsvärde förstår man mycket litet av världen, historien, mänskligheten, samhället och kulturen.

Teodorescu kräver att Jomshof och SD “omgående” ska kunna svara på frågan om “vad som krävs för att bli svensk”, eftersom, som hon implicerar, alla som aspirerar på “riksdagsmakten” måste kunna det. En stark moralistisk ton anslås när detta simplistiska krav framförs. Teodorescu själv menar sig förstås själv omedelbart kunna svara på detta: “skiljelinjen mellan människor” bör helt enkelt “inte baseras på blodstillhörighet”, och med hänvisning till sig själv inskärper hon att “också den som är utrikesfödd kan vara svensk”. “Är inte”, frågar hon, “hela poängen med integration att man ska få bli betraktad som svensk oavsett varifrån man kom?” Men Teodorescu kan inte undvika frågans svårigheter. Inte heller hon godtar endast det formella medborgarskapet som definition, eftersom hon med “integration” menar något mer. Därmed uppkommer oundvikligen en fråga om något slags gränsdragning i kulturella termer. Teodorescu är missnöjd med Jomshofs svar till media att frågan om vad som krävs för att bli svensk skulle tas vid ett senare tillfälle, men just en sådan separat och utförligare behandling är vad även hennes egna formuleringar nödvändiggör.

Jag måste erkänna att det, utöver den oerhörda naiviteten ifråga om etnicitet, även finns annat som jag inte förstår i de här åsikterna om svenskhet och integration. Teodorescu tycks anta att de är gemensamma för henne och SD, eftersom hon anger problemet med Jomshofs uttalande om Ahmed för SD:s del som att det ogynnsamt “påverkar partiets trovärdighet i integrationsfrågor”.

Det finns trots allt en sak jag, för ett antal år sedan, fann intressant med Alice Teodorescu, och det var att hon kom från Rumänien, att hon var rumänska. Därför försökte jag en gång diskutera Bukarest med henne. Men utan framgång. Hon tycktes hela tiden vara restlöst absorberad i strävan att bli svensk. Mycket av det hon skrivit, och pratat om i radio, handlar om hennes eget svenskblivande, och hon använder alltid sig själv som ett exempel som ska illustrera riktigheten i hennes extrema invandringspolitiska position.

Men varför är det så viktigt att bli svensk, att “få” bli betraktad som svensk? Varför är det så farligt att inte betrakta Ahmed som svensk? Vill Teodorescu inte kännas vid sitt rumänska ursprung? Varför i så fall? Vad är det för fel på Rumänien? Har hon inga släktingar där som hon står i kontakt med? Att hon i vissa avseenden anpassar sig till den svenska kulturen är självklart för en utbildad europeisk kvinna. Men att hon aldrig på något sätt identifierar sig som rumänska framstår som fullständigt abnormt och onödigt. Det finns ingen anledning för en rumänska att ta i så till den milda grad för att framstå som svenska. Det går alldeles utmärkt att med bara några smärre anpassningar vara rumänska i Sverige. Teodorescus barn eller barnbarn kanske en gång inte alls kommer uppfattas som rumäner utan bara som svenskar. Men att hon själv, som invandrade tillsammans med sina föräldrar, insisterar på det sätt hon gör på att bara vara svensk är enbart krystat.

Skulle jag behöva anstränga mig på samma sätt att bli uteslutande rumän om jag utvandrade till Rumänien? Jag skulle inte vilja det. Skulle rumänerna kräva det? Jag tror inte det. Än mindre skulle jag vilja eller för den delen kunna helt förändras om jag utvandrade till Irak eller Nigeria.

Det vore naturligtvis en annan sak om hundratusentals okultiverade rumäner invandrade till Sverige och vägrade anpassa sig överhuvudtaget. Men det finns väl för närvarande ingen anledning att tro att vi kommer ställas inför det problemet. Ett kanske relativt stort men ändå begränsat antal utbildade invandrade från övriga Europa som anpassar sig i de få avseenden detta är nödvändigt, är något som Sverige lätt kan hantera.

En helt annan sak som vi däremot verkligen står inför är många hundratusentals invandrade från Afrika och Mellanöstern. Det bisarra i Teodorescus argumentation ligger inte minst i att hon använder sitt eget exempel som bevis för riktigheten av invandringspolitiska positioner som berör även alla dessa. Men det är ju endast en liten minoritet av dem som kommer hit för att bli svenskar och som vill “få” bli betraktade som sådana i någon som helst kulturell mening. Detta är ett helt annat och långt större problem än även hundratusentals okultiverade och oanpassade rumäner skulle vara.

Såvitt jag förstår antas Afrikas befolkning komma att öka med flera miljarder under detta århundrade, och enligt bl.a. tidigare finansministern Anders Borg är det en självklarhet att en mycket stor del av dessa kommer invandra till och omforma Europa. Även Mellanösterns befolkning ökar mycket kraftigt, och invandrar ju till Europa. Samtidigt kommer den europeiska befolkningen fortsätta minska. I ljuset av dessa enkla demografiska fakta framstår Teodorescus generaliserade tro på den integration hon själv menar sig framgångsrikt exemplifiera som grotesk. Med en sådan utveckling är det givetvis i stället Europa som kommer integreras – ja assimileras, uppgå, försvinna – i Afrika och Mellanöstern.

Sverige och Europa kan förstås absorbera också ett mått av anpassade människor från Afrika och Mellanöstern. Utan tvekan finns även bland dessa sådana som vill integreras, och många som gjort det. Men i jämförelse med andra européer blir det svårare med dem som inte anpassar sig eller som anpassar sig i otillräcklig utsträckning. Det är främst här Teodorescus och jämförbara opinionsbildares argumentation kollapsar. Teodorescu delar själv upp människor och räknar med skiljelinjer. Men för henne får detta bara gälla integration contra icke-integration. Det är uteslutande fråga om kulturella skillnader av ett slag som alltid med rätt vilja och ansträngning kan upphävas. Detta är en ytlig förståelse. Den generella integrationen är ett orealistiskt och ibland även ett icke önskvärt mål.

Nationella, etniska och kulturella identiteter är från det högsta andliga perspektivet givetvis alla ytliga och temporära. Men det förhastade steget från en sådan insikt till dess förmenta politiska tillämpning i en värld och bland människor som inte har tillgång till detta perspektiv blir alltid katastrofalt när det, som så ofta bland de få som omfattar detta perspektiv, tas via den abstrakta ideologiska individualismen. Den enhet som förenar oss som människor måste hävdas och de civilisatoriska normer som vi kan komma att gemensamt erkänna måste etableras, i den mån de kan etableras, på ett långt mer försiktigt och historiskt förankrat sätt.

Eftersom det är uppenbart omöjligt på längre sikt för de kvantiteter utomeuropeiska invandrare Europa nu tar emot att integreras på sådant sätt att de blir européer i någon rimlig mening, är denna invandring givetvis principiellt fel och måste stoppas. Trots alla de utmärkta invandrade som kunnat anpassa sig i tillräcklig utsträckning (utan att för den skull helt ge upp sina ursprungsidentiteter, vilket vore än mer artificiellt för dem och i de flesta fall omöjligt), gör själva omfattningen att den integritetspolitiska retoriken i detta fall blir rent illusionsmakeri.

Alice Teodorescus fall däremot är så annorlunda att den identitetsförändring hon eftersträvar för egen del är helt onödig och oönskad. Men det är litet provocerande att hon säger att Jomshof måste be om ursäkt. Trots de stora skillnaderna mellan henne och Ahmed har de det gemensamt att ingen av dem är svensk. Och det är helt OK.

Tidskriften Kris gav 1981 ut ett ambitiöst temanummer om Hegel, med bl.a. en första svensk översättning av inledningen till Andens fenomenologi och med bidrag av Charles Taylor och Jacques Derrida. Motivationen bakom detta initiativ var uppfattningen att Hegel behövde introduceras i Sverige eftersom det aldrig funnits någon hegelianism hos oss. Det var en utbredd uppfattning vid denna tid, även bland filosofi- och idéhistoriker. Och skulden för denna frånvaro – som innebar en entydig brist – lades ibland entydigt på Boström och den boströmska skolan.

Denna syn på den svenska filosofihistorien upprepas nu, i ordalag som är identiska med dem man minns från den tiden, av Erik van der Heeg i en recension på någonting som heter “Ledarsidorna” av Simon O. Petterssons nya bok Svenska konservativa profiler, som bygger på en serie artiklar publicerade i Samtiden. Heeg betonar att Pettersson använder beteckningen “profiler” i stället för filosofer eller tänkare, och menar att inte minst hegelianismens frånvaro förklarar den relativa bristen på konservativ teori i Sverige:

“Svårigheten i att sammanställa en liknande volym som skulle fokusera på svensk konservativ teoribildning blir indirekt uppenbar när man läser Petterssons presentation av…Piteås Platon: den svenske statsfilosofen Boström. Den akademiska filosofin i Sverige har framför allt handlat om att på ett mycket praktiskt och idéhistoriskt unikt sätt forma en ämbetsmannakår. I Europa i övrigt kom hegelianismen att dominera det intellektuella livet. Oavsett om man var konservativ, liberal eller socialist kom Hegels tänkande inom ontologi, estetik, politik, etc., att bli den spelplan på vilket teoretisk reflektion och politisk teori spelades ut, komplett med den filosofiska begreppsapparat som utformats inom den hegelska filosofin. I Sverige gick detta värdshus förbi.

Vi behöver bara titta på vår sedan 1809 losslitna östra rikshalva, Finland, för att skillnaden skall bli tydlig. Genom filosofer som Johan Vilhelm Snellman har vi där en filosofisk svenskspråkig miljö som står i direkt förbindelse med kontinenten. I Sverige kom tyvärr Fyrisån att ersätta alla världshav; och när boströmianismen väl förlorade sin roll som statsfilosofi vad gällde produktion av byråkrater och statstjänstemän, ersattes denna raskt av Axel Hägerströms positivism, som i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk. Filosofi i Sverige har historiskt handlat mycket lite om teoretisk reflektion, utan fastmer om utformandet av en homogen statsapparat.”

Om Heeg bara hävdat att hegelianismen varit otillräckligt representerad i Sverige hade jag inte kunnat hålla med honom mer. Det är också uppenbart att detta delvis har att göra med Boström, som utan tvekan under en period blev ensidigt dominerande. Det är beklagligt att den i sig viktiga frågan om panteismen kom att i så hög grad prägla den svenska Hegelreceptionen, såtillvida som det medförde att vissa andra aspekter av Hegels tänkande, som inte var direkt eller nödvändigt relaterade till den, blev inte bara bristfälligt uppmärksammade utan ibland även helt försummade. Här är boströmianismen verkligen inte utan skuld. Trots idealismens dominans i en annan form, innebar denna relativa ensidighet på sikt ett teoretiskt försvagande av den moderna idealismen i Sverige, som vi fortfarande erfar verkningarna av. Hegel är och förblir givetvis en oundviklig referens inte bara för den moderna idealismen, utan för den moderna filosofin i allmänhet, och under hela 1900-talet var han tvivelsutan beklagligt frånvarande i Sverige.

Ändå är Heegs formuleringar inte bara häpnadsväckande överdrivna utan direkt felaktiga – både ifråga om hegelianismens frånvaro och dennas orsaker. Jag träffade en Erik van der Heeg någon gång vid 80-talets mitt, en filosof, just då absorberad i Deleuzes och Guattaris Mille plateaux, som var något slags vapendragare åt Sven-Olov Wallenstein som blev en del av den betydande fenomenologiska gruppen av filosofer på Södertörn som även innefattar Hans Ruin och Marcia Sá Cavalcante Schuback, och som nu sedan länge utgjort den i särklass viktigaste och intressantaste riktningen i svensk filosofi (i ett senare skede av tidskriften Kris’ historia var det även medlemmar av denna krets som tog över redaktionen, efter Horace Engdahl och Anders Olsson). Denne Heeg skulle komma att ge ut flera filosofiska antologier, inledningar och översättningar tillsammans med Wallenstein. Om den nu aktuelle Heeg, som på senare tid framträtt som samhällsdebattör på internätet, är den tidigare filosofen – jag känner inte igen honom på bilden på Ledarsidorna, men lång tid har gått – är det desto viktigare att kommentera hans formuleringar.

Det förefaller högst märkligt att Heeg, om han är filosofen, helt skulle ha missat att bara några få år efter att vi träffades Svante Nordin på det mest utförliga och detaljerade sätt vederlade missuppfattningen om hegelianismens frånvaro i Sverige i Romantikens filosofi: Från Höijer till hegelianerna (1987). Här presenterades inte bara ledande hegelianska namn som Afzelius och Borelius, utan också en mycket lång rad mindre kända namn. (Carl-Göran Heidegren har senare ytterligare fördjupat vår förståelse av Borelius.) Vederbörligen framhölls också exempelvis att Höijer själv stod under starkt inflytande från Hegel under senare delen av sin karriär, och att t.o.m. Geijer under en period var starkt påverkad av hans stats- och rättslära. En av de mindre kända men betydande hegelianerna i Lund före Borelius var Paulus Genberg. “Att Genberg i Lund orienterade sig mot hegelianismen har ibland tillskrivits E. S. Brings [professor i teoretisk filosofi 1821-28] inverkan”, skriver Nordin. “Men hela det intellektuella klimatet vid akademin stod under denna tid under intryck av de Hegelska lärorna. [Hegelianen] Oscar Svahn, som hade förutsättningar att veta vad han talade om, har i sin minnesteckning över Genberg skrivit att det ‘bland den mera mogna och andligt vakna delen af den akademiska ungdomen vid det sydsvenska universitetet’ knappt fanns ‘en enda, som icke på ett eller annat sätt…kom under inflytande af den hegelska tankeströmningen’.”

Till och med i Uppsala, varifrån kritiken mot Hegel utgick, fanns hegelianismen representerad, som Nordin visar i en särskild del av sin bok med rubriken “Hegel vid Fyrisån”. Detta var ursprungligen rubriken på en artikel av Snellman, där denne angrep den uppsaliensiska antihegelianismen. Men hos Nordin kan den ses som avsiktligt polemisk mot dem som förnekar det hegelianska inflytande i Sverige, inklusive Uppsala, som Snellman själv, som ingalunda var verksam enbart i Finland, var ett av de främsta exemplen på. “Fyrisån” som symbol för den svenska provinsialism som den påstådda frånvaron av hegelianism skulle vara ett uttryck för återupptas nu flera årtionden efter Nordins bok av Heeg. Litet komiskt blir det när Heeg använder samma tvivelaktiga grepp mot Boström som Boström själv använde mot Borelius (Karl Pira försvarade dock Boström med hänvisning till arten av Borelius’ tidigare angrepp på denne) i titeln på sin berömda pamflett Den speculativa philosophen Johan Jacob Borelius i Calmar (Borelius hade vid denna tid ännu inte blivit professor i Lund): eftersom Boström kom från Piteå kan han enligt Heeg inte vara någon betydande filosof.

Även om det fanns filosofiska skiljelinjer som förblir viktiga, var detta också i mycket en beklaglig och onödigt tillspetsad strid i den svenska filosofin. Och inte minst vore det beklagligt om denna motsättning s.a.s. vidarefördes genom filosofihistoriska missuppfattningar. “I Sverige gick hela detta värdshus förbi”, skriver Heeg om hegelianismen, med en i alla avseenden högst märklig formulering. Detta stämmer inte, och i den mån delar av värdshuset gick förbi i Sverige är även orsakerna till det på vad jag menar vara problematiskt sätt otillräckligt och delvis felaktigt angivna av Heeg.

Den svenska filosofin har alltså enligt Heeg främst handlat om att forma en ämbetsmannakår och en homogen statsapparat, och som det främsta exemplet på detta framställs “statsfilosofen” Boström och hans akademiska regim. Det här är den gamla vanliga, alltför ensidiga uppfattningen. Den är ensidig i två avseenden. Dels ifråga om den negativa värdering som regelmässigt åtföljer det historiska omdömet. Denna ifrågasattes nyligen indirekt av Jacob Sidenvall, som framhöll att boströmianismens inflytande på den svenska ämbetsmannakårens formation varit gynnsamt och positivit såtillvida som det bidragit till dess ringa grad av korruption. Mer kunde sägas om detta, och inte minst om de vanliga missuppfattningarna av Boströms statslära.

Men uppfattningen är ensidig också i förringandet av boströmianismens teoretiska sida som helt underordnad den “praktiska” utbildningen av “byråkrater”. Som jag nyligen skrev har detta sätt att se på den boströmska skolan fått olyckliga konsekvenser för tillägnelsen av Geijers personalistiska ansatser: ett märkligt glapp har skapats i den svenska filosofihistorien, där Geijer förlagts på onödigt svåröverbryggbart avstånd från 1900-talets fenomenologiska personalism. Boströmianismen framställs som i sådan grad en praktisk ämbetsmannadisciplin att den helt och hållet faller utanför filosofin. Detta är missvisande. Det är inte bara så att boströmianismen på sitt eget sätt upptog de tidigare ansatserna från bl.a. Geijer, utan också så att, som Jan Bengtsson visat, flera av de sena, revisionistiska boströmianerna var högst aktiva i det samtida kontinentala filosofiska samtalet och bidrog till att introducera dess nya strömningar i Sverige. Det felaktiga avfärdandet av boströmianismen som en icke-filosofisk parentes leder till en oacceptabel utarmning och förvrängning av hela den svenska filosofihistorien.

Geijer, som också figurerar i Petterssons bok, beskrivs av Heeg som “författare”. Det är, milt uttryckt, otillräckligt, eftersom han både som professor i historia och som filosof var en av dem som verkligen lämnade just den typ av teoretiska bidrag till det konservativa tänkandet som Heeg saknar i Sverige. Före sitt “avfall” till liberalismen gjorde han det alltså delvis även just med hjälp av hegelianismen. Men ännu viktigare i samband med Heegs recension är att det vid sidan av Atterboms Studier till philosophiens historia och system var just Geijer som, efter avfallet, som liberal, stod för den överlägset viktigaste och mest inflytelserika kritiken av Hegel i Sverige. Hela den fortsatta utvecklingen av den s.k. svenska personlighetsfilosofin byggde till avgörande del på Geijers sena filosofiska föreläsningar om Menniskans historia, som utgavs av boströmianen Sigurd Ribbing efter dennes egna anteckningar.

Det var dessa “föregångare” till Boström, eller representanter för en alternativ form av personlighetsfilosofin, som stod för den grundläggande och avgörande Hegelkritiken i Sverige, inte Boström. Heeg ger närmast intrycket av en boströmiansk byråkratism från Piteå som stod mot hela “det intellektuella livet”, representerat av hegelianismen allena, på kontinenten och i Finland. “Fyrisån” kom inte bara i Uppsala utan i hela Sverige att “ersätta alla världshav”. Men det är inte bara så att hegelianismen var dominerande i Lund och även fanns representerad i Uppsala, eller att hegelianerna stod i nära kontakt med kontinenten och utvecklingen där. Det är också så, som redan Nordin framhöll, att den Hegelkritiska riktning som både den sene Geijer och Boström representerade hade sitt ursprung i Tyskland. Jag har på annat håll försökt uppvisa detta i större detalj och klarlägga hela den proto-personalistiska linjen från Jacobi, den sene Schelling och den s.k. spekulativa teismen som präglade vad som kommit att kallas “senidealismen” i Tyskland. Boström själv uppvisade avsevärd självständighet i sin filosofi och reste inte på kontinenten för att knyta kontakter och föra samtal med sin samtids tänkare. Men hans föregångare i Sverige gjorde det definitivt, även några av de Hegelkritiska. Bland de senare finns i olika länder en avsevärd tematisk enhetlighet även i deras positiva alternativ, och jag har också försökt visa hur just denna riktning i direkt kontinuitet levde vidare inte bara på kontinenten utan även i Storbritannien och USA ännu vid den tid då den boströmska skolan var på tillbakagång i Sverige. Noteras bör att motsatsställningen gentemot Hegelianismen ingalunda alltid var så skarp som den tyvärr periodvis blev i Sverige.

Även Heegs svepande karaktäristik av svensk filosofi i övrigt är märkligt orättvis, om det är fråga om den filosof jag träffade. Vad man än tycker om Hägerström – och i mitt fall tycker man inte om honom – så kan han inte rimligen avfärdas som bara en positivist som övertar samma roll av uppfostrare av ämbetsmän. Heeg tar sedan ett jättekliv förbi alla den analytiska filosofins årtionden såväl som dess trots allt inte helt få och negligerbara motståndare och utmanare av olika slag (inklusive, exempelvis, Claes Ryns lärare Folke Leander, som arbetade vidare bl.a. med Croces variant av hegelianismen), och påstår att Hägerströms positivism “i sin tur ersattes av dagens konglomerat av identitetsfilosofi och genustänk”, som likaledes har som huvuduppgift att forma en homogen statsapparat, inte att befrämja det intellektuella livet.

Denna beskrivning gör att man verkligen undrar om denne Heeg kan vara filosofen. Har han brutit med Wallenstein? Var står han nu själv? Såväl hans uppskattande recension av Petterssons bok som de nya debattinlägg jag hunnit se tyder på att han inte står alltför långt ifrån just Samtiden. Han förklarar att till det som fascinerar honom mest i Svenska konservativa profiler hör presentationerna av Hans Järta och 1809 års regeringsform – “den bästa grundlag något land har haft, enligt min mening” – och av “den flamboajante Curry Treffenberg och diskussionen kring ståndsriksdagen”. Efter avfärdandet av Boström ser detta kanske en aning märkligt ut. I flera avseenden var Boströms statslära en filosofisk tolkning och utläggning av just 1809 års regeringsform. Ämbetsmannen Treffenberg var lärjunge till Boström, vilket inte minst märktes i hans försvar för ståndsriksdagen. Såtillvida tycks Heegs politiska orientering innefatta en fascination för just den boströmianism som han kritiserar.

Om vi förutsätter att recensenten och filosofen är samma person, måste hans nya verksamhet som samhällsdebattör välkomnas, med den inriktning den redan tycks ha tagit. Men varför måste den gå ut över filosofin? Det vore synd om priset för den måste bli långt över gränsen till förvrängningar drivna förenklingar av det slag vi finner i denna recension. Tvärtom kunde man ju önska att han till samhälldebatten tog med sig något av de intellektuella resurser han tillägnade sig under tiden som filosof. Det finns ett stort behov av dem där.

För nu över åtta år sedan startade jag en anspråkslös dissidentblogg med ett inlägg som, med de för mig nödvändiga reservationerna och undantagen, försvarade SD. Ett och ett halvt år senare blev jag medlem i partiet, och efter drygt fem ytterligare år av kontinuerligt selektivt försvar och försök att genom nya inlägg påverka partiet i den av mig, utifrån min politiska och åskådningsmässiga bakgrund, önskade riktningen, blev jag, genom SDU-ledningens initiativ, ledamot av distriktsstyrelsen i Stockholm. Denna långa tid och de erfarenheter jag gjort under den, gör det möjligt att nu se hela fenomenet SD och min egen bedömning att detta parti, efter att jag givit upp hoppet om M och KD, utgjorde det bästa partipolitiska alternativet i Sverige, på delvis nytt sätt.

Men de slutsatser som därmed kan dras är samtidigt i allt väsentligt sådana som egentligen alla hade kunnat nås redan då, 2009, när jag under några år, sedan jag vid valet 2006 upptäckt det, tämligen ingående studerat partiet. Som det uttrycktes redan i rubriken till den intervju med mig som publicerades i SD-Kuriren 2011, ett halvår efter mitt inträde i partiet, har SD förändrat hela det politiska debattklimatet. Detta är uppenbart och förblir självklart min åsikt. Ja, SD är på väg att kunna nå den verkliga politiska makten, många av dess önskade politiska förändringar börjar framstå som inom räckhåll. Och fenomenet återfinns över större delen av Europa, där liknande partier haft motsvarande framgångar. De gamla partierna kan följa efter genom att förändra sig själva, men de har, som tydligt kunde konstateras på 00-talet, visat sig utom stånd att leda utvecklingen i rätt riktning. I partipolitiska termer är det hittills bara den populistiska nationalismen som förmått samla, organisera och leda motståndet mot den massiva politiska korrekthetens ideologiska tryck och katastrofala realpolitiska konsekvenser.

Under de första åren var det oundvikligt för mig att ägna avsevärt utrymme åt just denna grundläggande populistiska nationalism som sådan, av det enkla och uppenbara skälet att jag ju, av flera skäl, inte kan se mig själv som vare sig populist eller nationalist. Det gällde för mig att definiera den populistiska nationalismen i termer av ett större ramverk av modifierande politisk-filosofiska positioner, på ett sätt som gjorde försvaret för partiet legitimt i termer av den allmänna politiska åskådning jag sedan länge försökt formulera. Det var ingalunda omöjligt. Populismen kunde bestämmas som en “högre” sådan, och nationalismen reduceras till försvar för värdefulla moment av nationell egenart såväl som av det önskvärda måttet av kvarhållen decentrerad makt och självständighet inom ramen för den för mig primära europeiska enheten. Självklart var det aldrig fråga om att förneka den historiskt alltid uppenbara politiska kraften och potentialen i populismen och nationalismen och inte minst i deras kombination. SD gjorde bruk av dem på ett otillräckligt selektivt och genomtänkt sätt, utan att relatera dem till de nödvändiga större, justerande historiska, ideologiska/filosofiska och internationellt-politiska perspektiven. Men det var på intet sätt uteslutet att de i princip kunde användas på ett intelligent, begränsat och ansvarsfullt sätt, att kraften kunde tas tillvara för nödvändiga och konstruktiva syften.

Att SD och jämförbara partier i Europa med de vanliga kvantitativa parlamentariska och opinionsmässiga kriterierna redan är anmärkningsvärda framgångar är alltså uppenbart, även om de i nästan alla fall fortfarande har en bit kvar till den reella makten. Det grundläggande och definierande konceptet har såtillvida fungerat, och kompromissen med denna populistiska nationalism, med vederbörliga och med tydliga markeringar försedda reservationer, har utan tvekan varit legitim, ja nödvändig, och den förblir så i flera avseenden.

I någon mån rörde sig också SD i den av mig önskade riktningen. Beslutet att börja använda socialkonservatism som huvudsaklig ideologisk självbeteckning i stället för nationalism var ett stort steg av detta slag. Så var också vidgningen av den ideologiska grundsynen genom den nya, kontinuerliga tillägnelsen av Roger Scrutons verk, kulminerande i dennes tal på ett större partimöte förra året, även om Scruton från mitt perspektiv också uppvisar en del karaktäristiska begränsningar. Och så var slutligen, och inte minst, öppningen mot den s.k. svenska personlighetsfilosofins tradition genom införlivandet, vid åtminstone något tillfälle, av Geijer i den korta lista av kanoniska historiska namn som brukar förekomma i samband med den egna ideologiska självdefinitionen. Genom förra årets nya initiativ, European Freedom Awards, och den nya europeiska samarbetsorganisation som formellt stod bakom det, framkom slutligen åtminstone ett litet rudiment till utveckling av det alternativa Europasamarbetet bortom den otillräckliga EFDD-gruppens insatser i Europaparlamentet.

Men det räcker inte. Vad som var möjligt att förutsäga redan från början av reformprocessen var att den populistiska nationalismen, som kvarstående överordnad politisk åskådning, inte i sig skulle vara tillräcklig för de förändringar som är nödvändiga och för hanteringen av de större utmaningar Sverige, med alla europeiska länder, står inför. Dess obestridliga konkreta politiska potential skulle visa sig kunna befrämja den oundvikliga politiska vidareutvecklingen endast om den öppnade sig och gjorde sig mottaglig för den modifierande styrningen i ljuset av andra, större och djupare åskådningsmässiga perspektiv. Argumentationen för denna justerande komplettering var inte bara en självklar del av mitt engagemang för partiet. Möjligheten av dess genomförande var också en förutsättning för engagemanget, för dess legitimitet. Vad som redan från början var lätt att se var att i den mån detta genomförande uteblev eller fördröjdes, skulle SD visa sig otillräckligt. Den populistiska nationalismen är inte i sig en väg som är framkomlig ända till målet, eller till det mål som alltid föresvävat mig. Den är nödvändig, men inte tillräcklig.

Samtidigt som de nämnda stegen i rätt riktning tagits, har SD på andra punkter rört sig åt fel håll. Det gäller först och främst den för mig avgörande utrikespolitiken. Här visar sig den lägre populismens alla kännetecken med plågsam tydlighet: anpassningen till förment populära (ofta mediaskapade) opinioner, den otillbörliga förenklingen, döljandet av avgörande, större sammanhang när dessa involverar obekväma sanningar och nödvändiggör svåra, icke omedelbart parlamentariskt fördelaktiga ställningstaganden, ignorerandet av att väljarna har högre intelligens än den man behöver låtsas tro att de har. Alla som följt min blogg vet vad det är jag åsyftar här, och jag ska därför inte upprepa något av det.

En liberalpopulistisk tendens har gjort sig gällande parallellt med en fortsatt, envis beslutsamhet att kvarstanna vid och sluta sig inom den begränsande nationalpopulismen som övergripande synsätt, hållning, attityd. Av båda dessa skäl har man inte fortsatt den ideologiska utveckling som inleddes med övergången till tonvikten på socialkonservatismen, och som jag hoppades på.

Det finns en skenbar paradox här som kanske fortfarande kräver en särskild kommentar. Jag har konsekvent försvarat SDU, det härom året från partiet avskilda gamla ungdomsförbundet, som framför allt är känt för att vara mer nationalistiskt än det s.k. moderpartiet. Men som jag hela tiden försökt förklara beror mitt stöd främst på att de samtidigt varit mer Europaorienterade, långt mer engagerade i det alternativa Europasamarbetet. Fenomenet är inte unikt för Sverige. Därför har jag också pekat på och försvarat motsvarande fenomen på annat håll, bland annat hos Front National i Frankrike. Man skulle kunna uttrycka det så att nationalismen i dessa fall rymmer moment som i viss mån uppväger och håller tillbaka populismen. Moment som större historisk förankring och kunskap, och därmed större insikt rörande den europeiska identitetens oskiljaktighet, åtminstone i stora stycken, från den nationella, och vice versa. Hos SDU har nationalismen tyckts förmå uppta mer av de egentliga konservativa traditionernas kulturella substans, på ett sätt som “moderpartiets” enklare och ytligare nationalism varit oförmögen till.

Av detta skäl har det varit möjligt att i viss mån sätta sitt hopp till dessa riktningar – förbund, falanger, partier – för den nödvändiga förändringen och kompletteringen av den populistiska nationalismen inte bara trots utan i viss mån på grund av den starkare betonade nationalismen. Men samtidigt har det självklart givits uppenbara gränser här. Det hopp jag talar om består i utsikten att Europaorienteringen, kanske genom ytterligare fördjupad förståelse av den verkliga nationella identiteten, skulle kunna förstärkas till den grad att nationalismen som sådan kunde börja nedtonas och avvecklas. Det som verkligen skulle kunna göra SDU till den kraft, det “nya tredje”, som skulle kunna ta SD utöver dess nuvarande begränsningar, det “gamla förstas” nationalism och det “halvgamla andras” i vissa avseenden liberalt anpassade populism, och åstadkomma partiets tillräckliga förvandling, vore en sådan utveckling: ett nytt slags försvar för den svenska egenarten och partiella självständigheten endast inom ramen för en större europeisk enhet. Med den rätta Europavisionen skulle det innebära den nödvändiga skärpningen och förstärkningen, inte någon som helst försvagning, i SD:s väsentliga kärn- och profilfrågor.

Vilken var, och är, sannolikheten för en sådan utveckling? Den med SD gemensamma, allmänna och därmed tvetydiga populistiska ansatsen förblir för de flesta i SDU oförändrad; populismen som sådan har mig veterligen ännu åtminstone inte explicit tematiserats i de interna diskussionerna, och de nödvändiga distinktionerna därmed inte etablerats. Vissa i SDU-kretsen har kopplingar till äldre nationalistiska formationer som, även om också de haft ett mer utvecklat europeiskt samarbete, inte kan sägas uppvisa någon beredvillighet att ompröva nationalismen som sådan till förmån för ett nytt och principiellt överordnat Europaideologiskt tänkande. Även den nya “alternativhögern” tycks ha nära lierat sig med samma äldre formationer, trots att en av dess inspirationskällor, den s.k. nya högern, såvitt jag minns alltid konsekvent stått för det enade Europa. Nationalismen, att vara “nationell”, förblir därför den minsta gemensamma nämnaren för alla dessa strömningar, som man ständigt i tanketorftig inskränkthet faller tillbaka på för sin grundläggande självdefinition. Hur viktig den nationella mångfalden, egenarten och identiteten än är, och hur många viktiga sanningar man än i övrigt uttalar och analyser man presterar i motståndet mot den rådande ideologiska hegemonin, känns detta slappt, förenklat och föråldrat.

Det är klargörande att konstatera vilken hållning vad som kanske kan kallas de semifascistiska strömningarnas parlamentariska representation intar på denna punkt. Vid första påseende kan det förefalla som om deras senaste paneuropeiska parti, Alliance for Peace and Freedom, entydigt prioriterade det alternativa Europasamarbetet framför det politiska arbetet inom de gamla nationalstaternas ramar. Det är nämligen så att de inte bara existerar enbart som ett europeiskt parti, utan också så att flera av deras ledande företrädare helt saknar egna nationella partier och överhuvudtaget inte representerar sådana inom APF. Detta är såvitt jag vet något nytt i dessa sammanhang. Men vid närmare påseende visar sig Europaprioriteringen illusorisk. Inte heller deras mål är att arbeta för vad jag kallar en sant europeisk union, en union som verkligen arbetar entydigt i Europas verkliga intressen. De har explicit förklarat att målet med deras samarbete, d.v.s. målet för det europeiska partiet som sådant, endast är upplösningen och avskaffandet av det nuvarande EU. Därefter ska de, enligt egen uppgift, helt enkelt bara dra sig tillbaka till sina respektive ursprungsländer igen.

Inte ens de allra mest lärda och kultiverade Europamedvetna företrädarna för dagens stora populistiska nationalistpartier på kontinenten har mig veterligen någonsin siktat utöver denna otillräckliga, ja hopplöst futtiga målsättning. Och det är den populistiska nationalismens välkända, konstitutiva begränsningar i sig själva som håller dem tillbaka. Det är här det karaktäristiska avståndet från en europeisk “konservativ” huvudlinje kanske blir som allra tydligast. Antingen vågar de inte släppa denna populism eftersom de tror att de då skulle förlora sitt masstöd, eller så är de helt enkelt oförbätterligt övertygade om dess intrinsikala sanning, hållbarhet och tillräcklighet. Men i båda fallen måste hållningen avvisas som oförmögen att ta vår tids nödvändiga politiska förändring till den nivå som kommer krävas. Det är en nivå där vi måste tänka långt mer systematiskt och fokuserat i termer av enhet i mångfald på europeisk nivå. Det finns en gemensam, historiskt framvuxen europeisk själ, som är lika viktig för oss att vårda och värna som våra nationella och regionala själar, ja idag rentav ofta mer viktig.

Därför skulle jag vilja föreslå att vad vi verkligen behöver i partipolitiken helt enkelt är Svenska Europapartiet, ett parti som inte arbetar för att avskaffa EU utan enbart för att radikalt reformera det så att det blir den sant europeiska union som är vad vi behöver, och för vilken Bryssel gärna kan få förbli ett slags “huvudstad”. Det skulle visserligen bara kunna vara ett tillfälligt partinamn, ett namn på ett parti för vilket etableringen av den rätta europeiska enheten och Sveriges integration och representation i denna enhet är den främsta frågan. När detta har uppnåtts skulle det kunna driva sina andra frågor – förslagsvis likaledes utifrån de av mig framlyfta tankeriktningarna – under annat namn, som även fortsättningsvis ett svenskt parti eller som uppgånget i, och bidragande till att forma, ett europeiskt parti. Opinionen är visserligen inte alls mogen för detta. Men jag vågar påstå att även de krafter och kanske inom kort väljarmajoriteter som den populistiska nationalismen mobiliserat, i en framtid kommer börja förstå vad ett sådant verkligt Europasamarbete kring bland annat men ingalunda enbart SDU:s linje i invandrings- och mångkulturfrågorna, och ett sådant verkligt Europasamarbete allena, kan åstadkomma för dem i en snabbt förändrad värld.

Under de åtta år min ingalunda uteslutande men till stor del politiska blogg funnits har SD vuxit i den utsträckning och börjat åstadkomma den förändring jag från början förutsåg. Men inte bara omfattningen utan också de principiella gränserna för dess potential i dess nuvarande form har samtidigt blivit tydligare. Vi kan se en del av de nya manövrer och mekanismer de gamla partierna och deras bakomliggande intressen kommer använda för att sätta stopp för fortsatta framgångar, och hur och varför de nuvarande utgångspunkterna och strategierna kommer visa sig otillräckliga för att hantera dem. Förr eller senare kommer de populistiska nationalistpartierna antagligen tvingas till omprövning och nytänkande, även i eget intresse. En möjlighet till förändring av partier av SD:s typ i den riktning jag försökt föreslå, förbi den populistiska nationalismens risker och begränsningar, och därför ett realistiskt och konsekvent arbete för denna förändring, är alltså för mig en förutsättning för tilltrons och engagemangets legitimitet. Men det är också så att en verklig förändring i denna riktning framstår som ett villkor för att de viktiga och acceptabla av den populistiska nationalismens redan uppnådda resultat ska kunna räddas och byggas vidare på.

Nationalism, globalism och det öppna samhället

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Sverigedemokraterna socialkonservativa

Sverigedemokraterna och populismen

Europa och nationalismen

Sverigedemokraterna och framtiden

Nationalismen och Europa

Sverigedemokratisk litteratur?

Sverigedemokraterna och den lägre populismen

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Farage’s Mistake

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Mitterrand: Le dernier discours au Parlement européen

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Det alternativa Europasamarbetet

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Varför jag har försvarat SDU

Det nya tredje

Brexit och det alternativa Europasamarbetet

Jacob Sidenvall skriver en ovanlig, insiktsfull ledare i Smålandsposten 2:a maj om korruptionen och boströmianismen. Den gamla okunniga och simplistiska liberalborgerliga bilden av boströmianismen och den boströmska statsläran som endast frihetsinskränkande, byråkratisk “statsidealism” är äntligen borta. Från ett konservativt perspektiv framhålls i stället åtminstone en av denna under så lång tid dominerande svenska filosofis förtjänster, en särskilt viktig del av dess historiska inflytande i Sverige.

En debatt om korruption i Sverige har inletts, framhåller Sidenvall med hänvisning både till några oroväckande, nyligen uppmärksammade lokalpolitiska exempel och till att tidskriften Respons publicerat ett temanummer om fenomenet. Det är främst vänskapskorruptionen, “där kontakter snarare än kontanter leder till orättvisa fördelar”, som av vissa anses öka. Jag kommer osökt att tänka på situationen ifråga om tjänstetillsättningar vid universiteten, som nyligen på avslöjande sätt belysts i detta avseende.

Inte mindre än “sjuttio procent av jordens befolkning”, skriver Sidenvall, “dras med en korrupt förvaltning”. Att situationen i de protestantiska länderna är fördelaktig i detta avseende i jämförelse med större delen av resten av världen har vi länge vetat. Men finns det någon rimlig förklaring av varför vårt land och endast “ytterligare ett par i det nordvästra hörnet av världen” tycks ha stuckit ut även i detta sammanhang?

Av Respons‘ temanummer framgår enligt Sidenvall att denna fråga “sällan får en djupare behandling”; “De flesta nöjer sig med att konstatera att svenskar har en hög tilltro till myndigheter och att tjänstemän och politiker i regel har god disciplin.” Men Sidenvall anför en annan och djupare verkande faktor, av en typ som varken den ekonomistisk-individualistiska borgerligheten eller den historiematerialistiska vänstern kunnat förstå.

“En person som varit avgörande för att forma den svenska förvaltningen är Christopher Jacob Boström”, framhåller Sidenvall. “Han var professor och filosof i mitten av artonhundratalet då den svenska rättstaten växte fram. Hans filosofiska tänkande ledde fram till en betoning på personligt ansvar och en idealism som drev svenska ämbetsmän till att främja idén om en rättsstat. Hans centrala position vid Uppsala universitet (alla studenter var på den tiden tvungna att läsa filosofi) gjorde att hans tänkande kom att prägla svenska ämbets- och tjänstemän ända in på nittonhundratalet.”

Sidenvall identifierar riktigt denna mäktiga och långvariga, rent idémässiga, kulturella och moraliska kraft, som trots att den på djupgående sätt formade det moderna Sverige för de flesta förblir osynlig och okänd. Boströms “dominans och betoning av personligt ansvar för handlingar är nog också”, antar Sidenvall, “en viktig förklaring till att det sena artonhundratalet blev så fredligt i vårt land jämfört med kontinenten där tolkningar av Hegels tankar fick ett större utrymme.”

“Den svenska förvaltningen”, fortsätter han, “är förstås beroende av vad som lärs ut vid högskolorna”, och så är givetvis fallet än idag. “Boströms filosofi är sedan länge bortglömd och andra förhållningssätt till vetenskap, förvaltning och sanning har tagit vid. I dag präglas inställningen till sanning av relativism och de egna upplevelserna, det lyser igenom i högskoleutbildningar som i sin tur formar våra tjänstemän.”

Konsekvensen av detta är att vi idag saknar idémässiga, moraliska och kulturella resurser för att motstå en hotande ökad korruption. Än är problemet inte stort i Sverige, tror Sidenvall och väl antagligen också Respons. Men “fenomenet har en tendens att utvecklas snabbt. När korruptionen växer så ökar kostnaderna för att vara ärlig och laglydig, då är det få som orkar hålla emot och en snöboll sätts i rullning. I det sammanhanget är det viktigt att se att en värdegrund inte är mer hållbar än dess fundament, och att dagens fundament i hög grad utgörs av gungfly.”

Också en vidare frågeställning skulle kunna öppna sig här, nämligen den om politiseringen av den offentliga förvaltningen. Boströmianismen har haft stor betydelse även för det historiskt viktiga idealet om ämbetsmannaoväld.

Det har nu alltså hävdats att jag inte “klarar av att upprätthålla gränsen” inte bara mot antisemitism utan också mot förintelseförnekelse. Det antisemitiska ska ha bestått i uppfattningen att det finns judar som agerar gemensamt. Jag tror mig aldrig ha sett en definition av antisemitism så ofattbart vid att den omfattar hävdandet av denna uppenbara sanning. Med denna definition följer förvisso att jag inte upprätthåller gränsen, eftersom jag hävdat bl.a. just detta. Det var det faktum att denna anklagelse – från annat håll – drabbat även mig, som föranledde mig att delvis bemöta Jan “Sjunne” Sjunnessons avståndstagande från Ingrid Carlqvist och i samband därmed ta upp hans tidigare avståndstagande från mig.

Förintelseförnekelse är ju dock också utan tvekan för Sjunne (och hans kollega på Avpixlat, John Gustavsson, som han hänvisar till) ett uttryck för antisemitism, men ett som enligt honom nu förtjänar att nämnas för sig. Men det är inte bara så, som jag förklarade, att jag överhuvudtaget inte nämnde förintelseförnekelse i mitt svar på Sjunnes angrepp på Carlqvist. Det är också så att anledningen till att jag inte gjorde det var att Sjunne själv inte nämnde det i detta angrepp: han angrep inte Carlqvist för förintelseförnekelse. Mitt inlägg handlade bara om detta angrepp, och det var således fel av honom att ta upp frågan om förintelseförnekelse i samband med mig.

Frågan om förintelseförnekelse tillkom senare, i den oerhört omfattande diskussion som utlöstes av Sjunnes inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, en diskussion som fortfarande efter en och en halv vecka pågår. Jag nämnde att jag bara följt en liten del av den, och detta är i ännu högre grad fallet idag, när den blivit ännu mycket mer omfattande. Men förvisso har Carlqvist i denna diskussion tagit upp frågan om förintelsen. Utan tvekan har hon uppmanat till en kritisk granskning av de anförda bevisen, och därmed velat öppna för en revision av den förhärskande uppfattningen.

Jag vill därför upprepa det lilla jag för många år sedan sagt i detta ämne, eller, mer exakt, i frågan om lagstiftning mot förintelseförnekelse, i en diskussion i kommentarfältet till mitt inlägg Jonas De Geer och Samtidsmagasinet Salt. Jag hade tagit upp att De Geer för Salt hade intervjuat David Irving, och nämnde att dennes process mot Deborah Lipstadt för mig framstod som märklig, att jag tyckte att Irving borde ha fokuserat på den principiella frågan om forskningens frihet och frågan om definitionen av förintelsen, i stället för att anklaga Lipstadt för förtal för hennes beteckning av honom som förintelseförnekare (“Holocaust denier” – både den svenska och den engelska termen är något märklig).

För att begreppet förintelseförnekare ska kunna äga rättslig betydelse krävs ju en mycket precis definition. Om definitionen är den vanliga uppfattningen om dödandet av sex miljoner judar, måste ju redan påståendet att exempelvis 5,9 miljoner judar dödades vara förintelseförnekelse, och Lipstadt därmed ha rätt – på ett sätt som Irving borde ha kunnat acceptera.

Visserligen har jag intrycket att själva termen förintelseförnekelse inte alltid förekommer i lagtexterna i de länder där lagstiftning av denna typ förekommer. Men den har i debatten kommit att bli den som vanligen används om de lagar som tillämpas på sådant sätt att historiografisk revision på detta område blir förbjuden. Jag tror heller inte att lagstiftningen laborerar med och tillämpar den nämnda rigorösa definitionen, inte minst av det skälet att det inte ens bland förment icke-revisionistiska historiker råder någon konsensus rörande siffran sex miljoner. Men inexakthet i definition och tillämpning är här verkligen ingen styrka, utan bara ett av flera bevis för problemen med lagstiftningen.

Jag är inte tillräckligt förtrogen med vare sig Irvings eller andra revisionisters analyser och argument för att på meningsfullt sätt kunna kommentera dem i sak. Men det är ovidkommande. Även om kvaliteten på exempelvis Irvings arbete vore undermålig, vore även det ovidkommande – liksom det faktum att revisionister kan ha politiska och andra vetenskapligt problematiska motiv. Sådant är ju på intet sätt specifikt för dem.

Naturligtvis är jag helt mot denna typ av lagstiftning, och finner det häpnadsväckande att även företrädare för historievetenskapen kan acceptera kriminalisering av framläggandet av nya forskningsresultat eller åsikter på detta område – lagstiftning av en typ som inte bara redan föreslagits för hela EU, utan också föreslagits kunna utvidgas till det armeniska folkmordet och till kommunismens liknande brott, det senare ett område där historikernas siffror varierar ofantligt.

Var slutar detta? Min invändning är givetvis rent principiell. Ingen historisk händelse eller del av historien får undandras kontinuerlig historievetenskaplig prövning. Om det accepteras att lagen används för ett rent historiografiskt ställningstagande, kommer en annan regering utan betänkligheter kunna använda den för ett helt annat. Om staten tillåts skriva historia på detta sätt kan inga värden säkerställas. Hur kommer ens de dödas minne, som väl är vad lagstiftningsivrarna säger sig vilja värna, någonsin kunna vara fredat? Det kommer utlämnas åt skiftande opinioners, regeringars och politiska systems godtycke. Vetenskapens röst, denna ömtåliga västerländska kulturprodukts, kommer inte längre kunna göra sig hörd.

“Avståndet till högerradikalerna ökar”, skriver Jan “Sjunne” Sjunnesson i rubriken på ett nytt blogginlägg som han länkar till i en kort kommentar (“Tack och adjö Jan Olof”) till mitt bemötande av hans häpnadsväckande avståndstagande från mig i en krönika i Avpixlat förra året. Han tar nu ytterligare ett steg bort från mig genom att anklaga mig för antisemitism.

Sjunnes nya avståndstagande förra helgen, denna gång från Ingrid Carlqvist, som gav mig anledning att bemöta hans tidigare avståndstagande från mig, hade, konstaterar han, “föranlett kritik från högerled”. “Högerradikalen Jan Olof Bengtsson”, heter det, “är osaklig och lika surt lillgammal som identitären Daniel Friberg” (ett stycke från Friberg citeras). Friberg och jag har, är det meningen att vi ska förstå, till skillnad från danska Trykkefrihedsselskabet och norska Document.no inte “klara[t] av att upprätthålla gränsen mot antisemitism och Förintelseförnekelse”. “Tack för att ni steg in i debatten, Ingrid, Daniel, Jan Olof och alla andra. Nu vet vi var vi har er.”

“Högerradikalen”: Jag har år efter år avvisat denna och liknande beteckningar p.g.a. de enligt mig delvis problematiska intellektuella strömningar de vanligen används för.

“Osaklig”: Jag går igenom och bemöter en för snart ett år sedan publicerad krönika av Sjunne, där han plötsligt tog avstånd från mig på helt centrala och avgörande punkter, men också utan urskillning sammanförde mig med Motpol o.s.v. Och jag gör det med anledning av att han nu angripit Carlqvist för samma sak som Expos Jonathan Leman för drygt två år sedan angrep mig för, nämligen att hon “beskrev judar som om de agerade gemensamt, vilket är en konspiratorisk föreställning” och ett “antisemitisk[t] uttalande”. Jag upprepar varför denna anklagelse är ohållbar, med hänvisning till mitt tidigare svar till Expo. Hur något av detta kan beskrivas som osakligt är fullständigt obegripligt.

“Surt”: En helt missvisande beskrivning av det känsloläge i vilket jag skrev inlägget och som präglar det. Vad jag känner är förvåning, besvikelse och upprördhet inför denna antisemitismanklagelse, som Sjunne nu alltså riktar även mot mig.

“Lillgammal”: Detta är något man enbart kan säga om barn som uppvisar ett onaturligt vuxet beteende; att använda detta ord om mig och Daniel Friberg visar att man inte förstår vad det betyder.

“Upprätthålla gränsen mot antisemitism”: Mot min argumentation och utan att med ett ord beröra den upprepar och insisterar Sjunne alltså på att det är konspirationsteoretisk antisemitism att säga att det finns judar som agerar gemensamt. Det här är så oseriöst att jag frågar mig om Sjunne överhuvudtaget bryr sig om den här frågan, om det inte i själva verket är helt andra saker han är ute efter och tror sig kunna uppnå genom sina påhopp. Till skillnad från Sjunne har jag skrivit flera utförliga inlägg där jag verkligen försökt diskutera och på rimligt sätt fastställa just denna viktiga gräns.

“Förintelseförnekelse”: Detta är något vare sig jag eller Friberg (att döma av det stycke Sjunne citerar) överhuvudtaget nämnt.

“Nu vet vi var vi har er”: Vad vi vet är att Sjunne kommer med en sant osaklig anklagelse, utan någon som helst argumentation, och i ett obehagligt, hotfullt tonläge.

Eftersom frågan om definitionen och användningen av begreppet “antisemitism” fått en ny, personlig betydelse för mig sedan jag härom året angreps av Expo, DN och några andra media och debattörer, vill jag kort kommentera f.d. redaktören för Samtiden Jan Sjunnessons plötsliga angrepp i fredags på f.d. Dispatch International-redaktören Ingrid Carlqvist, och den diskussion som följde i helgen, inte minst på Sjunnessons nya forum Avpixlat och på Facebook.

Angreppet skedde i ett blogginlägg med en språkligt egenartad rubrik av den typ man känner igen från Sjunnessons tidigare publikationer, ‘Avståndstagande från antisemitism i Avpixlat och av Ingrid Carlqvist’, ett inlägg som Sjunnesson enligt Carlqvist länkade till i ett email som han skickade samtidigt till henne, Expo, och Svenska kommittén mot antisemitism. I det anför han som skäl för att beteckna Carlqvist som “antisemit” bl.a. att hon, liksom den för mig okände Avpixlat-krönikören Rolf Malm, uttalat sig om att judiska debattörer och politiska aktörer på 1960-talet ägnade sig åt opinionsbildning och politiska påtryckningar till förmån för invandring och mångkultur. Sjunnesson säger bl.a. att det är “en konspiratorisk föreställning” att beskriva judar “som om de agerade gemensamt”.

Detta ligger mycket nära den anklagelse som, ursprungligen, Expo riktade mot mig, som sedan upptogs av DN och andra, och som inom kort ledde till att Lunds universitet beslutade och i DN utbasunerade att jag inte längre fick undervisa där. Jag vill därför fokusera på just detta, under bortseende från det övriga Sjunnesson anför mot Carlqvist, som handlar om vilka hon samarbetar med. Den diskussion som utlöstes av Sjunnessons inlägg, eller snarare av Carlqvists svar på Facebook, har varit oerhört omfattande och jag har bara kunnat följa en liten del av den. Jag bortser därför här även från vad Carlqvist själv sagt till sitt försvar; Sjunnesson själv har mig veterligen ännu inte återkommit med någon kommentar.

För snart ett år sedan kom Sjunnesson med ett märkligt avståndstagande från “högerextremism” och “högerradikalism” i en krönika i Avpixlat, dit han relegerats efter att ha avskedats från Samtiden. Temat var anklagelsen från vissa debattörer att han och “andra som skriver i och läser svenska alternativmedier” är “nyttiga idioter för ren ondska, Putin och högerextremister”. Krönikan var ett ovanligt förskruvat exempel på den typ av texter man ofta får läsa från den liberalpopulistiska delen av SD-lägret, och som lätt ger ett obehagligt falskt och förljuget intryck. Men till det märkliga bidrog för mig i synnerhet det plötsliga, oväntade personliga avståndstagandet från mig, efter flera år av gott förhållande och idéutbyte mellan oss, trots en hel del meningsskiljaktigheter.

Det på ett allmänt plan problematiska låg i Sjunnessons samtidiga hävdande av å ena sidan den egna identiteten som djärv och obekväm dissident som utmanar makten, som en som “skriver i och läser svenska alternativmedier”, och å den andra accepterandet av (väst)maktens bisarra uppfattning rörande “ren ondska, Putin och högerextremister”. Till den senare kategorin hör också, förklarades det senare, “rika högermän i USA” (utan tvekan, som Mattias Karlsson formulerade det förra året, “den paleokonservativa rörelsen i USA”, som enligt honom finansierade en “krets” i Sverige inkluderande Fria Tider – detta eftersom ju Sjunnesson själv hyllar de neokonservativa som också, om än felaktigt, uppfattas som “högermän”), “brunröda led”, “nynazister”, “Marine le Pen, Victor Orban, Donald Trump”, den franska nya högern, Julius Evola, och “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Sjunnesson sade sig ha “ytterst begränsat intresse för Rhodes nätverk, Carroll Quigley, New World Order, chemtrails, vaccinationstvång, Bilderberggruppen, 11 september, om månlandningen 1969 var påhitt, judiska bankirer, Förintelseförnekare, Stephen Colbert, Glenn Beck, Alex Jones”. Mot allt detta markerades på detta ostentativa sätt entydigt avstånd.

Vad som här tillämpades var, antog man, Mattias Karlssons “djupa och knivskarpa rågång”. Sjunnesson tog i av alla krafter för att markera sin egen hemmahörighet på den goda och rätta sidan, som det var meningen efter detta vilt svepande avståndstagande fortfarande skulle framstå som fullt tillräckligt oppositionell och modig. “All s.k. populism är inte av ondo liksom all nationalism”, hette det med en karaktäristiskt slarvig men också lam formulering.

Sjunnesson var, betonade han för säkerhets skull, “lika kritisk till de ryska invasionerna av Afghanistan, Tjetjenien, Georgien, Krim och östra Ukraina som de flesta svenskar”, och han ansåg “liksom allt fler svenskar att Nato-anslutning kan behöva utredas för att kunna fatta ett klokare beslut än att vila på Östen Undéns gamla lagar från 1950-talet”. Hur tendentiösa och vinklade dessa formuleringar än var förmedlade de inte radikaliteten i Sjunnessons ståndpunkt. I själva verket hade han länge varit en entydig, explicit, offentlig förespråkare av svenskt NATO-medlemskap. Men till skillnad från personer på andra sidan rågången som han, med sina egna kritiker, menade var nyttiga idioter för Putin och med denne samverkande krafter, och sannolikt även mutade av dem, hävdade Sjunnesson med åtminstone skenbar naivitet att han “tjänar ingen herre” – samtidigt som han, utan att specificera för vem eller vad, påstod sig förvisso vara “nyttig”, utan att vara idiot.

Vad som får diskuteras på rätt sida rågången var enligt Sjunnesson “militärallianser, migration, jämställdhet, civilisation, religion, statsbygge, klimatet,  kulturkamp”. “Är det”, frågade han, “möjligt att diskutera dessa på allvar utan att bli anklagad för att gå proryska eller högerradikala eller konspiratoriska ärenden?” Här tillkom ytterligare en underavdelning i ondskans kategori – “konspiratoriska ärenden”. Det var oklart vad som menades. Men sannolikt var det bara ytterligare en slarvformulering: vad Sjunnesson menade var rimligen, i ljuset av den ovan citerade uppräkningen, konspirationsteoretiska ärenden.

Sjunnesson framförde goda argument rörande yttrande- och tryckfriheten, lagen om hets mot folkgrupp, åsiktskorridoren, och etablissemangsmedias svartmålning, falska epitet och misstänkliggöranden. På ett ställe signalerade han också att man trots allt får läsa författare på fel sida av rågången. För Sjunnesson var det “lagar som den om hets mot folkgrupp och de anklagelser om näthat man kan få utstå om man ger sig utanför åsiktskorridoren och kanske citerar alternativmedier, eller kanske läser om s.k. högerpopulism hos Michael O’Meara istället för Anna-Lena Lodenius…som hotar yttrandefriheten. Givetvis finns det gränser för rent brottsliga personpåhopp…men att diskutera och kritisera åsikter och dra fram fakta kan aldrig vara kriminellt.” Omnämnandet av O’Meara var visserligen kanske litet märkligt såtillvida som denne är en utpräglat icke-populistisk författare inom den nya högern, men det var dock ett undantag från krönikans i övrigt enkla och svepande rågångsdikotomism: den andra sidan är förkastlig men bör inte förbjudas.

Men detta överskuggades av det plötsligt tydligen som nödvändigt upplevda signalerandet av hur långt Sjunnesson stod även från mina ståndpunkter. Jag å min sida hade förvisso aldrig dolt att jag sett problem med hans otillräckliga tillägnelse av olika mer eller mindre konservativa tanketraditioner och historiska analyser, ett resultat av den begränsning som oundvikligen följde av hans långa bakgrund inom Vänsterpartiet, hans exempelvis i samtalsprogrammet Radio Birro tidigare förra året i ohöljt överflöd redovisade och aldrig brutna hemmahörighet i den allmänna svenska radikala kulturmiljön från 60-och 70-talet, och hans mindre långa men dock likaledes bakgrund i den vänsterpostmoderna filosofin i vid mening och i Timbro-liberalismen.

Jag hade också, samtidigt som jag försökt vara uppmuntrande, haft problem med de formella bristerna i hans skrivande, en punkt som varit omöjlig att förbigå när man haft att göra med en skribent som i sådan utsträckning som Sjunnesson ansträngde sig att synas och höras (även som folkbildare), och som även, tills samma problem upptäcktes av de ansvariga, givits en framträdande position som redaktör. Det var omöjligt att inte ta upp detta, exempelvis när jag inbjöds att komma med synpunkter på Samtiden före dess öppning för allmänheten. Även i den korta reklamtexten för hans roman, ja i själva titeln på en av hans andra egenproducerade böcker, hade språkliga fel förekommit.

Inget av detta hade emellertid föranlett mig att gå ut med någon offentlig kritik. Tvärtom hade jag försvarat Sjunnesson och, exempelvis under min tid i styrelsen för SD Stockholms stad, försökt hjälpa till att lyfta fram honom som föreläsare och kursledare, och pejla utsikterna till förtroendeuppdrag. Hans kritik mot den politisk-korrekta regimen hade, trots hans ytliga förståelse av den, enligt min mening varit av tillräckligt värde.

På motsvarande sätt hade Sjunnesson tidigare flera gånger uttryckt sig vänligt om mig. Inte minst bör nämnas hur han även under stormarna i samband med årsmötet i SD Stockholms stad 2015, om än ledsagat av en ful och helt omotiverad kritik av Gustav Kasselstrands och William Hahnes framtoning, försvarade mig i en krönika, även den på Avpixlat.

Men nu hade han alltså helt oförmedlat och obegripligt ändrat inställning. “Idag”, skrev han, “tror jag ingen skulle tas på allvar som i en teoretisk utläggning av, låt oss säga den ‘occidentofobiska’ dystopi som ligger till grund för romanen Underkastelse av fransmannen Michel Houellebecq, skulle referera till högermännen Alain de Benoist och Julius Evola, snarare än vänstermännen Gilles Deleuze eller Jean Baudrillard, trots att alla fyra beskriva ungefär samma västerländska civilisations kris i slutet av ett årtusende, dock utifrån skilda perspektiv?”

Denna mening var ett exempel på hur det tyvärr är oundvikligt att kommentera det rent språkligt-formella. Den gamla pluralformen “beskriva” är ju malplacerad här. “Ungefär samma västerländska civilisations kris”? Man kan hoppas att Sjunnesson här på något sätt menar att det finns delvis olika västerländska civilisationer, eller olika aspekter eller delar av den västerländska civilisationen, som kan befinna sig i kris. Men det blir litet långsökt. Man kan inte värja sig från misstanken att han bara är en av de otaliga icke-professionella skribenter som de senaste årtiondena börjat tillämpa s.k. särskrivning, och att vad han menar är “ungefär samma västerländska civilisationskris“. Men man tvingas sväva i ovisshet. Slutligen: varför avslutas meningen med ett frågetecken? Tre fel trängdes i denna enda mening.

Men detta var ändå en parentes. Det viktiga var vad Sjunnesson – även delvis ofrivilligt – avslöjade om den förenade liberalpopulism och vänsterpostmodernism som han, trots att han själv läst inte bara O’Meara utan även, på min rekommendation, exempelvis Claes Ryn och Tage Lindbom, på så beklagligt sätt valt att begränsa sig till. Från dess perspektiv fastslogs att “Den svenska kulturdebatten kommer heller inte kunna ta in folk som Jan Olof Bengtsson eller Joakim Andersen. Att jag ens nämner dem här är säkert inte korrekt ens inom alternativmedier. Själv har jag inget till övers för Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera, men de existerar som i en parallell värld. Jag vet att dessa herrar inte har något till övers för mig, vilket gör mig kritiserad och kanske hatad av både vänstern och högern. Gott så och förvirrande för vänsterredaktören Håkan A. Bengtsson som vill få mig till högerradikal.”

Någon skulle kanske säga att “dessa herrar” syftar enbart på “Motpol, Motgift, Daniel Friberg, Erik Almqvist med flera”. Men omedelbart före uppräkningen av dem sammanställdes jag ju med Andersen, d.v.s. Motpol. Sjunnesson var orättvis mot den nya högern. Men ingenting sades heller om mitt förhållande till den, ingen distinktion gjordes, trots allt jag skrivit om detta genom åren.

Vad som nu enligt Sjunnesson plötsligt gällde var alltså att jag inte kommer kunna “tas in” av den svenska kulturdebatten, ja att det kanske inte är korrekt att nämna mig ens inom alternativmedier. Det framstod som om jag tillhör dem som ingen skulle ta på allvar om de hänvisade till de Benoist och Evola, dem som inte bara inte har något till övers för Sjunnesson utan kanske också hatar honom, och som han å sin sida inte heller har något till övers för. Och han fann att det var gott så.

Det var inte litet på en gång. Vad föranledde denna attitydförändring? Hade jag sagt eller skrivit något nytt den senaste tiden som nödvändiggjort en omprövning? Något så farligt att det förklarade denna drastiska distanseringsmanöver?

Nej. De saker jag sagt som skiljer sig från de saker Sjunnesson säger är sådana som jag alltid sagt, och det visste han. I denna vetskap hade han alltså tidigare försvarat mig, även när bl.a. Expo och DN angripit mig. Det enda sammanhang i vilket Sjunnessons nya påståenden kunde förstås var de fortsatta skriverierna om mig exempelvis i DN av Björn af Kleen och Maja Hagerman och av Rasmus Fleischer i hans blogg Copyriot (jag fortsätter länka till mina bemötanden delvis av det skälet att jag inte vill att någon s.a.s. ska komma undan med kritiken). Och Lunds universitets uttalande i DN. Och framför allt den förändrade situation inom SD och debatten i SD-sfären som skapats genom fullföljandet av den feldefinierade rågången i form av uteslutningarna, och avskiljandet av hela ungdomsförbundet, under 2015. Sjunnesson ville signalera att han anpassat sig.

När han tdigare nämnt mig hade han brukat framhålla att jag anknyter till tänkare som Ryn och Lindbom. Viktigare och allvarligare än vad han i sin nya krönika skrev om just mig var det allmänna försvaret av den förfelade rågången. På fel sida tycktes nämligen, enligt både Sjunnessons och Karlssons beskrivningar, tillsammans med den nya högern även den traditionalistiska skolan (som inte bara Evola utan också Lindbom tillhör) och tänkare som Ryn (“högermän i USA” som bekämpar neokonservatismen) hamna. Genom att i den här angivna nya utsträckningen acceptera denna intellektuella landskapskonfiguration hjälpte Sjunnesson till att konsolidera den fullständigt otillräckliga liberalpopulismens i alltför hög grad av samma strategiska dynamik som den övriga politiska korrektheten styrda dominans i SD-sfären.

När jag nu tog del av Sjunnessons angrepp på Ingrid Carlqvist var jag i viss mån förberedd genom den förändrade inställning han visat i denna krönika redan för ett år sedan. Men även om det är fråga om en entydig kontinuitet och vad som kan förstås som ett beklagligt “naturligt” nästa steg i en redan urskiljbar felaktig riktning, är det ändå förbluffande.

Återigen finner vi en något slarvig formulering om en “konspiratorisk föreställning”, d.v.s. om en föreställning om en konspiration. Rent allmänt gäller givetvis, som jag tidigare påpekat, att den uppfattning om föreställningar om konspirationer som Sjunnesson här uttrycker, d.v.s. den uppfattning enligt vilken sådana föreställningar helt enkelt entydigt fördöms, är verklighetsfrämmande och naiv. Historien och den politiska verkligheten är förstås full av konspirationer av olika slag.

Om man med denna typ av formuleringar bara syftar på de sensationalistisk-dramatiska och populärkulturella berättelserna om en liten grupp illuminati, frimurare, Rothschilds, Sions åldermän, bilderbergare eller liknande som i slutna, hemliga rum drar i dolda trådar och i allt väsentligt kontrollerar folkens öde och världens gång, måste man uttryckligen förklara det. Annars blir avståndstagandet från föreställningar om konspirationer, från konspirationsteorier, enbart enfaldigt.

För Sjunnesson handlar det nu alltså om en sådan föreställning, som också läggs till grund för en kritik rörande antisemitism. Men hur kan den blotta “beskrivningen av judar som om de agerade gemensamt” rimligen vara någotdera av detta? Svaret måste givetvis vara att den inte kan det, av de skäl som jag anför i mitt första utförliga svar till Expo, DN m.fl., Om antisemitism.

Carlqvist talar knappast om judar generellt, om alla judar. Att det finns judar som agerar gemensamt, och därmed legitimt kan beskrivas som sådana, är självklart och uppenbart. Carlqvist har helt enkelt, liksom jag gjorde i ett av de inlägg i den här bloggen som Expo vände sig mot, givit ett, enligt henne negativt, exempel på detta.

Om Sjunnesson bara hade invänt mot det faktum att Carlqvist framhöll detta exempel som ett negativt sådant på samma sätt som jag – i en mer allmän formulering – gjort, d.v.s. om han hade sagt att hon beskrivit judar som agerade gemensamt på ett sätt som var negativt, problematiskt, felaktigt, förtjänande kritik, hade kopplingen till antisemitism åtminstone varit en liten aning mer näraliggande. Men även detta vore absurt otillräckligt som definition av antisemitism och därmed som grund för anklagelsen.

Att judar agerar gemensamt framhålls ju ofta av judar själva. Ja, som jag påminde i mitt svar till Expo kritiseras inte sällan detta agerande som negativt även av tunga, centrala judiska debattörer. Men när icke-judar framför denna kritik, ja, när de, som jag, bara upprepar samma kritik, framställs den ofta plötsligt som antisemitisk, i den märkliga logik som präglar användningen av antisemitism som attackord.

Jag har här fokuserat endast på en av Sjunnessons anklagelsepunkter mot Carlqvist. Det finns mer att säga om den andra, som rör dem hon samarbetar med, och jag har själv under det senaste halvåret fått anledning att i flera inlägg delvis modifiera min uppfattning och fördjupa min analys av en del av det ideologiska landskapet på andra sidan Karlssons rågång. Det finns anledning att återkomma om detta. Men den första anklagelsepunkten, som överensstämmer med vad Expo anförde mot mig, räcker för att motivera detta inlägg.

När Jonathan Leman angrep mig tillhandahöll han bara ännu en övertydlig bekräftelse av riktigheten i det jag sagt om judisk radikalism i just de formuleringar han angrep mig för. Men nu har alltså Jan Sjunnesson, som inte är judisk och som trots sin långa bakgrund i vänstern i vid det här laget ganska många år försvarat socialkonservativa SD, med ivrig tjänstvillighet agerat gemensamt med Expo. Det är inte lika begripligt.

Det har nyligen varit årsmötesperiod för SD:s distrikt och kommunföreningar igen. Några har under det gångna året undrat varför jag inte ställde upp för omval till styrelsen för SD Stockholms stad 2016. Den 2015 tillträdande styrelsen med William Hahne som ordförande, som jag var ledamot av, sågs nämligen av många medlemmar med rätta som en viktig öppning för att hålla distriktet, ja i viss mån hela partiet på rätt kurs i flera frågor.

Jag har inte velat skriva mer om det rent interna skeendet under min tid i distriktsstyrelsen (2015-16) än vad jag redan gjort i de inlägg här som tyvärr, p.g.a. den visserligen mestadels anonyma men dock offentliga och uppenbart från centralt håll kommande kritik som riktades mot mig, blev nödvändiga inför årsmötet 2016. Detta har emellertid, trots vad jag vågar påstå är dessa inläggs klarhet, visat sig kunna leda till missförstånd. Eftersom det förvisso finns en rad punkter där jag är oenig med partiledningen och under många år offentligt försökt föreslå alternativa politiska linjer, är det kanske ändå naturligt att vissa, som inte närmare följde eller kunde följa vad som hände, tror att mitt beslut att dra mig tillbaka hade att göra med dem.

Så var inte fallet. Jag vill markera att det uteslutande föranleddes av lokala händelser och förhållanden i distriktsstyrelsen: reaktionerna från några ledamöter på mina – och ibland några andras eller rentav halva styrelsens – argumentation mot och avslag på ett antal förslag, och reservationer mot beslut om dessa, helt i enlighet med vedertagen styrelsepraxis (reaktioner som inte i sig själva har något större eller principiellt politiskt eller ideologiskt intresse och som jag därför varit obenägen att skriva mer om), och inte minst bemötandet av mitt försök, under hela verksamhetsåret, att förespråka vad jag kallade en “enhetslinje” för vår förening och delvis partiet som helhet.

Jag tycker själv att det var tråkigt att inte vara med på årsmötet 2016, och hade verkligen sett fram mot att kunna redovisa för medlemmarna allt det jag trodde att vi skulle ha gjort under året (och det vi faktiskt också hade åstadkommit och initierat, som jag hela tiden menat var bra). När jag i samband med årets distriktsårsmöte kunnat konstatera att de beklagliga konflikterna fortsatt, har jag känt att jag trots allt – och i synnerhet när jag av i partiarbetet ännu aktiva personer som jag har förtroende för uppmuntrats till det – kanske borde komplettera vad jag tidigare sagt om min tid i styrelsen med några ytterligare klargöranden. På så sätt skulle jag möjligen kunna bidra till den nödvändiga rörelsen i rätt riktning för partiet i Stockholm, bort från de för mig delvis obegripliga motsättningarna som går långt utöver det politiskt väsentliga.

Tills vidare betonar jag dock bara att hälften av styrelsen tyvärr oväntat blev en besvikelse, och att det visade sig för mig och hela den andra hälften bli nödvändigt att göra de markeringar vi gjorde, kulminerande i att vi alla avgick ur styrelsen inför årsmötet 2016 (de flesta ställde dock till skillnad från mig upp för omval, och blev också omvalda till den nya styrelsen med David Lång som ordförande, som nu i stort oförändrad fått förnyat förtroende för ytterligare ett år). Vi gjorde givetvis detta endast i syfte att ta ansvar för styrelsearbetet och säkerställa – i den utsträckning det var möjligt – att de uppkomna problem vi pekade på skulle kunna avhjälpas. Jag är glad om våra markeringar bidrog till att det önskade resultatet uppnåddes.

Wie der Westen Syrien ins Chaos stürzte

C. H. Beck, 2017

Kurzbeschreibung:

Wo liegen die Wurzeln der syrischen Katastrophe? Das gängige Bild sieht die Schuld einseitig bei Assad und seinen Verbündeten, insbesondere Russland. Dass auch der Westen einen erheblichen Anteil an Mitschuld trägt, ist kaum zu hören oder zu lesen. Michael Lüders erzählt den fehlenden Teil der Geschichte, der alles in einem anderen Licht erscheinen lässt.

Anhand von freigegebenen Geheimdienstdokumenten und geleakten Emails von Entscheidungsträgern zeigt er, wie und warum die USA und ihre Verbündeten seit Beginn der Revolte ausgerechnet Dschihadisten mit Waffen beliefern – in einem Umfang wie seit dem Ende des Vietnamkrieges nicht mehr. Dadurch haben sie die innersyrische Gewalt ebenso befeuert wie auch den Stellvertreterkrieg zwischen den USA und Russland. Eindringlich beschreibt Lüders, wie insbesondere Washington schon seit langem nur auf eine günstige Gelegenheit wartete, das Assad-Regime zu stürzen. Dabei behandelt er auch frühere amerikanische Putschversuche in Syrien in den 1940er und 1950er Jahren, die fehlschlugen und erklären, warum sich Damaskus der Sowjetunion zuwandte. Die Kehrseite dieser Politik des Regimewechsels erlebt gegenwärtig vor allem Europa: mit der Flüchtlingskrise und einer erhöhten Terrorgefahr durch radikale Islamisten.

Über den Autor:

Michael Lüders war lange Jahre Nahost-Korrespondent der Hamburger Wochenzeitung Die Zeit und kennt alle Länder der Region aus eigener Anschauung. Als Islamexperte ist er häufiger Gast in Hörfunk und Fernsehen.

Redan i entrén märktes förbättringarna i jämförelse med förra gången: man fick ett tryckt program, och om inte en namnbricka så åtminstone en namnlapp att bära på kavajslaget. Visserligen blev man också från början överrumplad och besviken av ändringar av samma storleksordning och betydelse som i oktober, ja ännu större. Även denna gång hade nämligen båda huvudattraktionerna utan förvarning helt enkelt fallit bort. Dels, och ännu en gång, Greg Johnson. Dels Joakim “Oskorei” Andersen och presentationen av hans nya bok, en programpunkt som i annonseringen framställts som så central att hela evenemanget givits samma namn och tema som denna bok: “Ur ruinerna”, på engelska “Rising from the Ruins”. När dessutom en så viktig talare som Arktos’ förre redaktör John Morgan fallit bort var det uppenbart att en stor del av konferensens förväntade substans och intresse återigen var försvunnen.

Men eftersom allt ändå rent organisatoriskt och formellt rullade på i enlighet med det första goda intrycket i entrén, och alla de svagheter och missar i dessa avseenden som jag gnällde över förra gången var avhjälpta och väl inte minst därför stämningen hela tiden var god bland de omkring 300 deltagarna, var det faktiskt möjligt att överse med detta – det man egentligen hade kommit för att höra – och uppskatta evenemangets övriga moment. Förseningarna var i jämförelse minimala, en utmärkt, fullständig middag med olika rätter att välja mellan och alla normala alternativ ifråga om dryck, inklusive kaffe, serverades. (Eftersom den billigaste biljetten verkade vara den bästa förra gången hade jag köpt en sådan nu, och det var även denna gång högst oklart vad de dyrare VIP-biljetterna – denna gång fanns flera kategorier av sådana – gav utöver den, förutom den såvitt jag förstår fortfarande inte helt självklara fördelen att man blev serverad i en egen avdelning av lokalen.) Och nu var åtminstone en av de gamla Motpol-skribenterna, Jonas De Geer, som jag på 90-talet hade mycket att göra med i kretsen kring Tage Lindbom, på plats. Det var verkligen ett framsteg, även om jag inte riktigt lyckades få igång den diskussion om vad som egentligen hände när han avvek från denna krets som jag tycker skulle vara av ganska stor principiell betydelse.

Identitär Idé handlar det alltså om, det nionde, lördagen den 25:e februari i Stockholm. Det program som presenterats i reklamen gav vid handen att en ännu längre rad talare än förra gången skulle ges varsin 15-minuterssnutt till tal. Det såg inte alls bra ut. De längre och tyngre föredragen med efterföljande frågestund och diskussion skulle nu i ännu större utsträckning ersättas av förbiflimrande reklamartade, sammanfattande presentationer av respektive talares eget projekt. Men utöver bortfallen gjorde det faktum att huvudorganisatören, Daniel Friberg, tydligen kommit på andra tankar och insett svagheterna med det planerade  upplägget att detta delvis undveks: han hade själv reducerat talarna ytterligare och exempelvis strukit sig själv från listan. Nu översteg antalet inte förra gångens, och varje tal kunde bli åtminstone något längre än man befarat och därmed tyngre och meningsfullare. Men inte heller nu fanns tid för frågor efteråt. I jämförelse med hur det efter vad jag hört såg ut för ett antal år sedan, har det hela nu mer prägeln av antingen politiskt partimöte eller underhållning (i beaktande av närheten till baren och matserveringen denna gång närmast ett slags krogshow), och mindre av akademisk konferens.

Arktos’ nye redaktör Jason Reza Jorjani inledde med en som jag ser det problematisk redogörelse för hur de olika intellektuella riktningar som funnits representerade på Identitär Idé nu ska ha absorberats av och samlats under den gemensamma, från USA härstammande beteckningen “Alt Right”, och hur detta även rent organisatoriskt tagit form som en enhetlig institution. Ursprungligen härrör beteckningen “alternative right” från Paul Gottfried, och den är i sig bra som allmän och vag samlingsbeteckning såtillvida som det länge varit uppenbart att en alternativ höger är akut nödvändig. Men det framgick att man bestämt sig för detta namn inte minst av den ovärdiga anledningen att det nu råkat spridas och göras känt av Hillary Clinton i ett kritiskt angrepp i ett tal i valrörelsen. Jorjani förklarade också att man övergivit bindestrecket, som bl.a. jag använt när jag tidigare skrivit om alternativhögern.

Ett närmande av dessa europeiska, amerikanska och ryska strömningar till varandra är utan tvekan naturlig idag. Men det handlar också om en centralisering av ett slag som kanske inte känns helt självklart nödvändig eller lovande för den rent intellektuella utvecklingen. Man kallar det inte en think-tank. Vad som enligt Jorjani skapats är a centralized power-structure. Den nya högern, identitarismen, den fjärde politiska teorin och “arkeofuturismen” (titeln på en bok av Guillaume Faye men ett som separat tankeriktning för mig tidigare okänt fenomen) har nu genom en monumental merger inordnats i the Alt Right corporation! När det tänks i sådana termer talar vi inte längre om en intellektuell strömning. Allt kopplas också till president Trump och hans “rörelse”, som också är en huvudsaklig inspirationskälla. En avgörande händelse var Alt Rights hail-gate scandal i Washington efter valet i november, som fick Jorjani och Richard Spencer att förena sina krafter och flytta fram positionerna ytterligare. Daniel Friberg anslöt sig och uppmuntrade att det hela skulle ges a corporate board structure. Man skaffade tydligen ett centralt beläget kontor i Washington med utsikt över Capitol Hill. Därifrån marknadsförs Alt Right som en produkt, ett varumärke, med egen noggrant designad logga och webbsida. Jorjani själv, Spencer, Friberg och Henrik Palmgren presenteras som ledarna. Man undrar om inte cheferna vore en riktigare benämning. Eller är det ett nytt, interkontinentalt, direkt politiskt ledarskap de planerar att utgöra?

Det är litet oklart i hur hög grad en person som Alain de Benoist kommer känna sig hemma i detta sammanhang. Jorjani övergick emellertid snabbt till ett idémässigt högst substantiellt klargörande av hur den nya storheten, the Alt Right, hålls samman inte minst genom att dess olika komponenter gemensamt motsätter sig demokratin och liberalismen, och i synnerhet båda i förening, den liberala demokratin. (Att Jorjanis alternativ är den organisk-hierarkiska, korporativistiska staten vet vi från hans föredrag på förra Identitär Idé, och det finns ingen anledning att tro att det finns någon större oenighet på denna punkt heller, bland de grupper som nu valt att inordna sig i Alt Right.) Vilka invändningar man än må ha mot de – i detta format kanske oundvikliga – förenklingarna och frånvaron av nyanser, var detta ändå med god marginal sådant som hör hemma på och borde kunna förväntas på ett evenemang med ett namn som detta, Identitär Idé. På detta sätt fick evenemanget denna gång en stark öppning. Även den följande talaren, Isac Boman, höll måttet i detta avseende, med ännu en presentation av några aspekter av tematiken i hans av allt att döma viktiga bok Penningmakten: Ett medel för frihet eller slaveri?

Men därefter blev det tyvärr snabbt sämre med idéinnehållet, idédiskussionen, vad Friberg och Motpol-kretsen tidigare insisterat på att prioritera som metapolitiken. Det område på vilket Johnson, Andersen och, tror jag, Morgan i eminent och välbehövlig utsträckning skulle ha kunnat bidraga, och som jag inbillat mig att Identitär Idé exklusivt var avsett för. Men redan förra gången, ja kanske ännu tidigare, hade det hela tenderat att vältra över mot en typ av politiskt aktivistmöte där de ideologiska och politisk-filosofiska dimensionerna fick stå tillbaka. Visst återklingar de ideologiska ställningstagandena, de historiska och kulturella analyserna o.s.v. hos de flesta talarna, men det är inte de som står i centrum på det sätt man kunde förvänta sig. I stället handlar det nu till stor del om rapporter från individuella nät- och poddaktivisters projekt, deras behandling i offentligheten, deras personliga öden.

Frågorna om dissidentens villkor är utan tvekan viktiga och angelägna, och de personliga berättelserna om uppvaknanden till insikter eller förmenta insikter (inom Alt Right kallat “rödpillring”) o.s.v. är ofta intressanta. Även jag har ju flera gånger tvingats skriva om, och bemöta, hur jag angripits i pressen, hur jag behandlats av universitetet o.s.v. Men även dessa saker, eller det sätt på vilket de behandlas, visar att vi här har att göra med mer och annat än ett idéevenemang, att det handlar om en konkret politisk rörelse som diskuterar sina egna direkta politiska strategier och medlemmarnas stundom rent privata mellanhavanden. Det är för sådant, inte för en idéströmning och tankeriktning, som en centralized power-structure behövs. I åtminstone ett av talen, av Fredrik Hagberg från grisblodshällarorganisationen Nordisk Ungdom, fanns inte minsta lilla tillstymmelse till idéinnehåll, det var uteslutande (Codreanu-inspirerad) praktisk agitation, motivation och uppbyggelse. Man måste få påpeka att för sådant blir Identitär Idé en direkt missvisande beteckning.

Jag kan sträcka mig till att tillstå att mina invändningar kan ha att göra med att jag, dels p.g.a. min egen tidigare verksamhet, dels utifrån min vision av vad som skulle behövas, från början missförstått evenemangets karaktär, och väntat mig något som kanske egentligen aldrig varit huvudsyftet. Men när det gäller detta huvudsyfte står det nu allt klarare att inte heller de idélösa talen kan sägas utgöra detta. Det är i stället den blotta sociala samvaron, minglet, möjligheten att träffas i största allmänhet, som det främst handlar om. Talen utgjorde denna gång bara ett valfritt moment av underhållning eller uppbyggelse som erbjöds då och då i ett hörn för dem som önskade. Långtifrån alla deltagare följde hela detta utbud, många var fullt upptagna med varandra i större eller mindre grupper i andra delar av lokalen. Eftersom långa pauser var inlagda mellan små grupper av talsnuttar blev minglet huvudpunkten även för dem som prioriterade talen.

Vilka var de då, alla dessa deltagare? Här kommer vi till den sakligt viktigaste och även märkligaste punkten från mitt perspektiv. När jag hävdar att de är neofascister har de hittills varit benägna att förneka det – samtidigt som de fortsätter ge tydliga uttryck för fascistiska och nationalsocialistiska sympatier. Jag förstår inte detta. Alla är förvisso inte neofascister, de flesta omfattar också andra åskådningsmässiga element, och begreppet neofascism är i sig vitt och något vagt. Men dess användning i detta sammanhang är, insisterar jag, med god marginal berättigad. Så var inte fallet när jag för ett antal år sedan diskuterade den nya högern. Denna riktning sådan den tidigare existerat kan enligt min mening inte betecknas som neofascistisk (och tänkare som Greg Johnson och Alexander Dugin fortsätter att göra en tydlig distinktion här). Så var heller inte fallet när svenska Motpol, efter mitt första möte med dem, då de delvis verkligen framstod om fascister, som jag uppfattade det just genom den nya satsningen Identitär Idé började röra sig mot en mer nyanserad ståndpunkt.

Men de senaste åren har personerna bakom Identitär Idé plötsligt gjort evenemanget till ett forum där inte bara neofascism utan väl ibland också vad som måste betecknas som paleofascism ges plats. Förändringen är entydig och det går att ge många exempel. Motgift, som denna gång hade inte mindre än fyra talare, om än bara i en gemensam session av underhållningskaraktär, kommer själva ur och definierar sig ständigt i termer av den historiska fascistiska traditionen i dess olika varianter. Huvudnyheten på deras eget bokbord var Magnus Södermans omfångsrika volym Hell seger!, i vilken han samlat sina artiklar skrivna under tio år i Nordiska Motståndsrörelsen. Red Ice, vars båda representanter Palmgren och Lana Lokteff höll varsitt tal, tycks inte minst alldeles före denna Identitär Idé ha ansträngt sig extra hårt för att lyfta fram explicita, programmatiska fascister och nationalsocialister som Seth Cooper, William Pierces lärjunge Kevin Alfred Strom, och ledare från Nordiska Motståndsrörelsen, vitskjortorna. Förra året medverkade även exempelvis Andrew Anglin. I deras uppmärksammade svar på Clintons Alt Right-tal efterlyste Palmgren större erkännande för “1488”-inslaget. Och så vidare. Med det yviga samarbetet under Alt Rights enhetsparaply har denna utveckling kulminerat. Den nya hållning som hela tiden från alla håll påbjuds och hamras in är att man inte får inbördes motarbeta varandra. Man bejakar olikheter, men det får inte finnas några motsättningar. Alla, inklusive fascister och nationalsocialister, är del av en och samma enade opposition och måste samarbeta.

Det finns mycket att säga om detta program, men en uppenbar och påfallande följd är att det inte alltid befrämjar vare sig teoretisk klarhet eller nyansering. När man dessutom inför konstateranden av närvaron av de dominerande neofascistiska inslagen av den typ jag gjort förnekar deras förefintlighet, kollapsar ju hela den ideologiska diskussionen och hotar urarta till rent nonsens. I stället för seriös historisk, kulturell och filosofisk analys får vi ibland brölande hyllningar av populistiska politiker, och de många problem som de olika slagen av vad som oftast kallas nationalism står inför blir osynliga i framgångsruset. Ändå är deltagarna på Identitär Idé på intet sätt några vanliga populister. De är välutbildade, intellektuella och ofta charmerande, och skulle i många fall mycket väl kunna föra en kvalificerad diskussion om fascismen och dess historiska såväl som samtida manifestationer. Att de inte gör det, och rentav hävdar att inga kopplingar finns, samtidigt som de helhjärtat ägnar sig åt just dessa kopplingar, är en strategisk krumbukt som jag inte kan se är hållbar i längden, även om man kanske inte kan förvänta sig en mer obruten kontinuitet av den typ som varit norm och praxis i fascismens hemland Italien och delvis också på annat håll i Europa. Men man kunde tänka sig att Per Engdahl och de rörelser och organisationer som på 50-talet allra mest egentligt kan betecknas som neofascistiska borde vara högsta mode. (Men han var förstås inte i allo representativ för dem. Och inför mycket i dagens nya fashosfär är det omöjligt att förstå hur han fortfarande kan vara så kontroversiell i den allmänna debatten: i jämförelse framstår han som ett under av historisk bildning, moraliskt omdöme, intellektuell urskillning, allmän kultur, måttfullhet och inte minst smak.) Konstateras bör i alla fall att Arktos åtminstone nu gjort reklam för en kommande utgivning av Kerry Boltons nya biografi över Francis Parker Yockey, med den korrekta titeln Yockey: A Fascist Odyssey.

Även om man inte kan säga att Alt Right helt enkelt arbetar för en reviderad rekonstruktion av fascismen i vid mening, utan föreställer sig något som i tillräcklig utsträckning verkligen kan sägas vara nytt och annorlunda (ny höger, identitarism, arkeofuturism, fjärde politisk teori), är det neofascistiska inslaget både uppenbart och centralt. För allt större grupper i yngre generationer tycks hela den liberaldemokratiska och socialistiska bilden av fascismen i vid mening vara överspelad och vederlagd. I ljuset av vad den liberala demokratin i verkligheten blivit, inför den nya globalistiska världsordningen även som blott till hälften förverkligad, framtonar fascismens ledande figurer som frihetshjältar, föregångare i kampen mot denna ordning med dess massmigration, multikulturalism, antivithet, dekadens, allmänna politiska korrekhet och åsiktsförtryck. Deras övergrepp förklaras i stor utsträckning vara andra världskrigets segrarmakters propaganda. Segrarmakters, vars egna övergrepp – inte bara Sovjetunionens utan även USA:s – lyfts fram som mycket större. Och fascismens ideologi, eller väl snarast den “generiska” fascismens, väl närmast i Noltes mening, blir åter ett plausibelt, hållbart och attraktivt alternativ för den västerländska moderniteten. Även om en fascistisk rekonstruktion således inte direkt lyfts fram på dagordningen och man i stället gör anspråk på att presentera något nytt, finns denna historiska omvärdering hela tiden med som en mycket tydlig klangbotten till allt som sägs. Detta synes vara vad man nu har att förhålla sig till i den europeiska och amerikanska högerdebatten. Paul Gottfried har i sin nya bok om fascismen som jag ser det fel ifråga om dess ställning i nuet.

Varför tematiserar man då inte detta på Identitär Idé och i alternativhögerns publikationer? Jag har här i bloggen, i sociala media, och i privat konversation och korresponsens, och senast i samtal nu i lördags, försökt förespråka en sådan debatt. Konservatismen har misslyckats att hindra vänstern (i vid mening) från att upprätta vad jag kallar fascismbarriären, en mörk, ogenomtränglig gräns av absolut ondska som effektivt avskiljer det politiska tänkandet från all föregående historisk erfarenhet som politiskt tillämpbar på sådant sätt att den i något som helst avseende kan rubba 1945 års allmänna ordning av totalitär och dogmatisk “liberal” och socialistisk demokratism. En mur som avskiljer oss från mänsklighetens samlade visdom som på allvar relevant för samhällslivet, och stänger in oss i samtidens av globalkapitalet och dess organ – inklusive, i många fall, staten – påbjudna manipulativa diktat och allmänna spatiotemporala provinsialism.

Som jag har föreslagit bör man försöka se hela fascismfenomenet, och vad som blivit till barriären, “från andra hållet”. Det har alltid varit uppenbart att barriären måste brytas igenom och rivas ned för att vi åter ska få full tillgång till det arv av insikt, inklusive politisk sådan, som kan rädda oss från den okvalificerade liberaldemokratins alltifrån början definierande, verklighetsförnekande, förtryckande, och idag redan i hög grad förverkligade potential. Barriären döljer inte minst de många viktiga korrektiv som återfinns i det kvalificerade tänkandet om staten och samhället i den idealistiska statsläran under 1800- och det tidiga 1900-talet; men också naturligtvis, och ännu viktigare, alla de resurser alltifrån den klassiska antiken som på ett djupare plan kan uppväga hela den romantisk-rationalistiska dynamik som även fascismen är ett uttryck för. Är det inte i detta läge högst angeläget att få till stånd en kvalificerad, av vederbörlig urskillning präglad analytisk diskussion av fascismens komplexa fenomen? Är det inte endast en sådan som skulle kunna tränga igenom och montera ned den kompakta muren?

Detta borde, kunde man tycka, vara en huvuduppgift för en rimlig och legitim alternativhöger. När den “nya högern” var som bäst förekom ansatser till detta arbete. Det ena kunde skiljas från det andra, hållbara moment behållas och ohållbara förkastas, den historiska kontextualiseringen balanseras mot den filosofiska värderingen och av bedömningen i ljuset av nuets förändrade situation. Med den tillräckliga tillgång – som kanske nästan bara professionella akademiker och enstaka intellektuella ägde – till det politiskt relevanta (och förvisso i stor utsträckning även akademiskt tillrättalagda, avväpnade och oskadliggjorda) arv av tänkande som finns på andra sidan barriären, och som allena kan tillhandahålla den nödvändiga belysningen och möjliggöra den inte minst moraliska urskillning som krävs, kom man en bra bit på vägen, även om såväl utgångspunkterna som slutsatserna fortsatte uppvisa karaktäristiska svagheter av den typ jag ofta försökt peka på. Men med den utveckling som nu tycks äga rum i det nya stortältet Alt Right måste man fråga sig om man kommer kunna fortsätta på denna väg. Inför den påträngande, konkreta samhällskollapsen framstår allt detta som akademiska hårklyverier.

Risken förefaller överhängande att alternativhögern i stället i alltför stor utsträckning bara faller tillbaka på en bekväm återanvändning, om än i delvis anpassade former, av vad man finner i fascismens historiska ideologiska förråd. Jag säger inte att detta förråd ska underskattas. Det är ett av liberalsocialisternas många misstag. Bakom benämningen fascism dolde sig tänkande av ett slag som av betydande, dominerande grupper intellektuella – både till höger och vänster – under en stor del av det tidigare 1900-talet ensamt uppfattades som i fas med modernitetens utveckling och ensamt förmöget att på adekvat sätt hantera och styra den. För dem som inte förstår detta måste det förnyade intresset idag framstå som ett mysterium. Likafullt är ett enkelt återvändande och återaktualiserande givetvis otillräckligt och på flera sätt problematiskt. Det innebär att man i stället för att bryta ned fascismbarriären och på så sätt frigöra oundgängliga äldre resurser identifierar sig med den och därmed befäster den. Skillnaden mot den liberalsocialistiska vänstern blir bara att man framställer den som god och som i sig erbjudande de lösningar vår tids problem kräver.