Olle Bengtsson

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning     Inledning

Den Boströmska världsåskådningen är eller gör åtminstone anspråk på att vara en filosofisk världsåskådning. Först av allt måste vi därför söka göra oss reda för vad detta anspråk enligt Boström innebär, med andra ord vad Boström förstår med filosofi.

Filosofin är enligt Boström, liksom enligt alla andra tänkare, obestridligen en vetenskap. På det sätt, varpå Boström uppfattar vetenskapens uppgift och betydelse i allmänhet, beror i väsentlig mån hans åsikt om filosofin särskilt. Vid Boströms åsikter i förstnämnda hänseende måste vi därför ett ögonblick dröja.

De skiftande företeelserna, som möter människan inom de olika områdena av hennes erfarenhet, visar sig vara av den beskaffenhet, att de, sådana de omedelbart framträda för oss, ej är fullt begripliga. De visar sig tarva en förklaring. Människan kan vid anblicken av naturens och människolivers olika former icke nedtysta det ”varför” och det ”vad”, som tränger sig på henne. Det är vetenskapens uppgift att besvara dessa frågor eller med andra ord att förklara de i erfarenheten givna företeelserna.

Det skulle ej vara förenat med några svårigheter att medels exempel från olika vetenskapsgrenar visa, att vetenskapens uppgift måste fattas på ovan angivna sätt, men satsen torde vara så självklar, att den näppeligen tarvar vare sig något bevis eller någon närmare utredning. Ett blott och bart samlande av fakta må ha sin betydelse som ett förarbete till vetenskap, men vetenskap i egentlig mening är det icke. Även om de vetenskaper, som man vanligen kallar deskriptiva eller historiska gäller det sagda, särskilt i den mån de fortgår till en högre ståndpunkt. Vem vet icke, att även zoologin och botaniken särskilt i våra dagar börjat allvarligen på sig ställa fordran att lämna verkliga förklaringar av djur- och växtlivets särskilda företeelser? Historien är icke längre en krönika, den nöjer sig icke längre med att blott uppräkna fakta. Den vill se dessa fakta i deras inre samband sins emellan och med föregående tiders livsutveckling, den vill känna de handlande personernas karaktärer och motiv, lika väl som de krafter, som på skilda tider rört sig inom de ”djupa lederna” – den vill med ett ord förklara de historiska företeelserna.

Men lika bestämt som man måste hålla på, att varje vetenskap således även filosofin, skall, om den vill fylla sin uppgift, lämna verkliga förklaringar av företeelserna i vår erfarenhet, lika bestämt måste betonas, att det är erfarenheten, som den skall förklara. Med skärpa och eftertryck opponerar sig därför Boström emot den konstruktionsmetod och det därav beroende förbiseende av erfarenhetens vittnesbörd, som på hans tid var så vanligt, icke allenast inom filosofin, utan även inom andra vetenskaper. En grundlig undersökning och grundlig kännedom om erfarenheten, sådan den verkligen är, fri från alla förutfattade meningar, måste enligt honom utgöra den nödvändiga förutsättningen för varje vetenskaplig forskning, den må vara filosofisk eller icke. Ingenting kan vara mer oriktigt än att förebrå Boström, att han förbisett erfarenheten, eller i någon mening sökt framkonstruera eller förvrida den. Men mycket går och gäller bland människor på olika tider och inom olika tidsriktningar för att vara av erfarenheten konstaterat, som i själva verket icke är detta. Det måste följaktligen vara av vikt just för den, som i erfarenheten söker sina utgångspunkter, att icke utan vidare godkänna varje påstående, att detta eller detta verkligen vore av erfarenheten ådagalagt, utan först grundligt pröva, om så verkligen förhåller sig. Leder då denna prövning till det resultat, att det, som påstods vara av erfarenheten konstaterat, icke är detta, så kan den, som framhåller detta resultat, lätt ådraga sig den beskyllningen, att han vill jäva erfarenhetens vittnesbörd. Vi skall under gången av vår framställning härpå finna exempel nog.

Men vad betyder det, att vetenskapen skall förklara de i erfarenheten givna företeelserna? Varur skall den förklara dem?

Då ett ”varför” skall besvaras med avseende på en viss företeelse, kan man till en början åtnöja sig med att angiva den i tiden föregående orsak, som framkallat den. Frågar man, varför regnet faller, så kan det svaret onekligen givas, att regnet avsöndras från molnen, och att detta avsöndrande tillgår så eller så. Men vid högre grad av reflektion åtnöjer sig ej människan med att få veta, vilken i tiden föregående företeelse det var, som framkallade den ifrågavarande företeelsen. Hon söker ej blott tingens framkallande orsaker, utan deras egentliga, innersta väsen. Hon vill veta ej blott, vad det i ett föregående ögonblick var, som framkallade den företeelsen, hon vill också veta, vad det egentligen är, som nu i detta ögonblick för henne visar sig så och icke annorlunda. Och först så finner hon den egentliga innersta grunden härtill. Ett exempel må förtydliga detta. På himmelen visar sig en ljuskomplex, som vi kalla solen. Astronomin skall förklara denna, och den gör det genom att visa, att den nämnda företeelsen förutsätter en så och så beskaffad himlakropp, som enligt optiska lagar måste för oss visa sig, såsom den gör. Denna himlakropp är just väsendet i det, som för oss ter sig på det nämnda sättet, och av dennas egenskaper följer, att den för ett på vår jord befintligt öga, konstruerat såsom människans, måste visa sig, såsom den gör. Den är följaktligen väsendet i den ifrågavarande företeelsen och grunden till denna. Varje vetenskaps uppgift blir att söka tingens grunder och väsende samt därur förklara tingen.

Men är detta fallet, så uppstår frågan, i vad avseende filosofin skiljer sig från andra vetenskaper, vilka vi sammanfattar under det gemensamma namnet empiriska. Svaret på denna fråga kan i enlighet med Boströms tankegång angivas på följande sätt: Under det att de empiriska vetenskaperna söker en förklaring på det ena eller andra slaget av företeelser inom vår värld, t. ex. de fysiska, de kemiska, de världshistoriska o. s. v., är det filosofins uppgift att förklara världen i det hela. Icke är detta så att förstå, som skulle filosofin förklara allt i vår värld från alla möjliga synpunkter – hon skulle då i sig innefatta samtliga de mänskliga vetenskaperna, vilket hon enligt Boström visst icke gör. Hon är en vetenskap, jämte de övriga. Hon har sin särskilda uppgift, och denna är att förklara alla världens skiftande företeelser med avseende på det, som i dem alla är gemensamt. Icke till detta eller detta i världen, utan till världen i det hela skall hon söka en grund. Men det sagda innebär icke heller, att filosofin skulle i den bemärkelsen taga vid, där de empiriska vetenskaperna slutar, att hon kunde begynna sitt arbete först, då dessa vetenskaper fullbordat sitt. Av dem har filosofin nog mycket att lära, särskilt när det gäller att finna de rätta utgångspunkterna för sitt arbete. Men sådant är å andra sidan hennes mål, att vikten för henne ej ligger på det detaljerade studiet av de särskilda företeelserna. Hon måste fästa sig vid det för alla företeelser gemensamma, ty det är detta, hon skall söka förklara. För att finna detta gemensamma måste hon se dessa företeelser ur mycket allmänna synpunkter, t. ex. att de tilldrager sig i en vis tid och ett visst rum, att de är lagbestämda, ändamålsenliga o. s. v.

Är nu detta filosofins uppgift, så inses lätt, hur den förklaringsgrund måste vara beskaffad, vid vilken hon stannar. Då en empirisk vetenskap skall förklara en viss företeelse eller ett visst slag av sådana, är det för densamma nog att uppvisa det väsende, som ligger till grund för denna företeelse. Hon lämnar därvid oavgjort, huruvida detta väsende i sin ordning tarvar förklaring ur någonting annat. Icke så filosofin. Skall man förklara företeelserna i det hela, så får man naturligtvis ej åtnöja sig med att såsom förklaringsgrund uppställa något, som själv i sin ordning tarvar förklaring. Man måste gå tillbaka till det, som själv ej behöver förklaras ur någonting annat, utan kan betraktas såsom väsendet i allt eller alltings yttersta grund. Filosofin måste framför allt se till, att den förklaringsgrund, hon uppställer, fyller denna fordran.

Ett exempel må förtydliga det sagda. Den fysiskt-kemiska vetenskapen söker, som bekant är, förklara de företeelser i naturen, vilka härrör av krafter, som framträda i en kropp och i denna kropp röjer sina verkningar, med andra ord de fysiska krafterna. Förklaringen av de fysiska företeelserna skall ske ur enklare och allmännare former av sådana krafter. Härvid stannar den nämnda vetenskapen. Fulländad vore den, om den kunde förklara alla företeelser inom sitt område ur den eller de enklaste formerna av fysisk kraft. Då Newton genom äpplets fallande föranleddes till upptäckten av tyngdlagen såsom en hela universum genomgående lag, så återförde han vissa ditintills oförklarade företeelser, himlakropparnas rörelser, till en enklare och även i andra företeelser framträdande kraft, attraktionskraften. Vetenskapen skall måhända i framtiden reducera denna till en ännu enklare o.s.v., men ytterst är det dock fysisk kraft, varvid vi stannar.

Obestridligt är, att här vissa företeelser blivit förklarade ur något, som kan sägas utgöra väsendet i dessa. Visserligen är detta egentligen och närmast det, som i alla dessa företeelser alltjämt är förhanden, men detta, så vitt det verkligen visar sig vara en alltid återkommande bestämning hos alla företeelser av det nämnda  slaget, är dock på något sätt ett trognare uttryck för dettas eget väsende än de i sina former ständigt skiftande företeelserna, sådana dessa omedelbart röjer sig för oss. Man angiver onekligen riktigare själva väsendet i den företeelse, varom här är fråga, himlakropparnas rörelse, genom att fatta den som en yttring av en hela universum genomgående lag, tyngdlagen, som framträder även i företeelser på denna jord, än om man icke gör detta. Man gör detta därför, att man i förra fallet sätter den i sammanhang med naturen i det hela.

Men om den eller den företeelsen kan sägas vara förklarad genom att fattas såsom yttring av en allmän fysisk kraft, kan månne detta sägas vara fallet med företeelserna i det hela? Är den fysiska kraften – den kraft, som verkar i och hos de kroppsliga tingen, hur man än vidare må fatta dessa – är den kraften väsendet i allt eller är den måhända något, som själv tarvar förklaring ur någonting annat? Som bekant gives det en åskådning, som antager det förra. Den bär namnet materialism och är en filosofisk åskådning. Den må tjäna till att förtydliga filosofins begrepp.

Det är i sig själv klart, att fysiken, så länge hon fortfar att vara fysisk, omöjligen kan bliva materialistisk eller ens lämna något stöd åt en materialistisk världsåskådning. De ovan uppkastade frågorna, huruvida kraft och materia är väsendet i allt, lämnas uppenbart alldeles oberörda av undersökningar, som går ut på att förklara företeelser, som röjer närvaron av fysisk kraft, ur enklare former av sådan. Vi får därigenom ej ens veta, om kraft av detta slag verkligen röjer sig i alla möjliga företeelser; ännu mindre om dessa blott är yttringar av sådan; minst av allt, om materia och kraft är ur sig själva förklarliga.

Det är således genom en undersökning av annat slag och med andra uppgifter än fysiken, som frågan om den materialistiska världsåskådningens sanning eller falskhet skall besvaras. Skall denna åskådning vara vetenskapligt berättigad, så måste det ådagaläggas, att den i den kroppsliga materien verkande kraften verkligen fyller de fordringar, som måste ställas på väsendet i allt. Det måste visas 1:o) att den fysiska kraften själv är så beskaffad, att den ej för sin egen förklaring tarvar något, som icke är fysisk kraft; 2:o) att allt i världen kan ur den förklaras eller åtminstone, att ingenting finnes, vars förklaring ur en sådan grund visar sig vara en omöjlighet. Att så förhåller sig, är materialistens åsikt. Icke kan han därmed vilja säga, att allting, som man kan tänka på eller tala om, rent av vore ett stycke kraft och materia. En känsla, en tanke, en egenskap är väl icke detta, och något sådant menar naturligtvis ej heller materialisten. Men han håller före, att detta allt, och vad annat man kan tänka på, är sidor hos den av en kraft bestämda materien, egenskaper hos den eller förhållanden emellan materiella beståndsdelar. Vill man fullständigt förklara något, så måste man så fatta det. Om därför mycket finnes i världen, som ej ännu kan ur kraft och materia förklaras, så visar detta blott, att den hittills givna förklaringen är ofullständig. I den mån förklaringen blir fullständig, skall den kraftbestämda materien framstå som väsendet i allt, och själv tarvar den ingen förklaring.

Av det sagda torde framgå, i vilken mening materialismen, i motsats mot vilken fysisk teori som helst, är en filosofisk åskådning. Det torde då ej heller vara förenat med synnerligen stora svårigheter att inse, vad som i allmänhet ligger däri, att en åskådning är filosofisk. Boström uppställer nu en sådan, som till innehållet visserligen är helt och hållet avvikande från materialismen, men som dock har med densamma gemensamt att vara filosofisk och vad av denna egenskap följer. Vad det är, som utgör grundtanken i denna, skall i det följande visa sig. Dessförinnan måste vi dock göra oss reda för den allmännaste synpunkt, ur vilken verkligheten, sådan den för oss presenterar sig, enligt Boströmianismen och med denna besläktade åskådningar måste betraktas.

Av Lawrence Heap Åberg

JOBs inledning

Mer än en gång har tänkande män och kvinnor till författaren av denna skrift riktat den frågan, hur den som ej haft tillfälle att under en längre tid vid något av rikets universitet ägna sig åt filosofiska studier, skulle kunna erhålla någon kännedom om den filosofiska vetenskapens allmännaste resultat, särskilt grunddragen av den världsåskådning, som nu i snart ett halvt århundrade varit den vid rikets båda universitet rådande, och som i flera riktningar djupt ingripit i vårt folks andliga liv. Han har ej kunnat finna annat, än att de önskningar, som framkallat dessa frågor, hör till dem, som man måste känna sig uppfordrad att, om möjligt är, tillmötesgå.

Vi vill naturligtvis icke härmed säga, att den vetenskapliga forskningens resultat skulle i någon mening vara underkastade allmänhetens, ”det sunda förståndets”, domvärjo. De lyder ej under något annat forum än vetenskapens eget. Icke heller är det vår mening, att vetenskapen först genom att klädas i populär dräkt skulle vara av betydelse för den allmänhet, vars yttre och inre levnadsförhållanden ej tillåtit henne att ägna åtminstone en del av sitt liv åt vetenskapliga studier. På mångfaldigt andra vägar kommer nog i alla fall hennes resultat denna allmänhet till godo. Men därav följer ej, att ett arbete, sådant som det, vilket nu lämnas i allmänhetens händer, skulle sakna all betydelse. Det bör åtminstone kunna vara ägnat att i någon mån förmedla den i våra dagar ofta allt för skarpa motsättningen emellan vetenskapen och det allmänna föreställningssättet och bidraga till förebyggande av de mångfaldiga missförstånd rörande det, som den högre riktningen inom den filosofiska forskningen verkligen lär, vilka nu äro gängse, och som ger de lägre, i våra dagar sig vitt utbredande riktningarna förträffliga vapen i händerna.

Huruvida det lyckats författaren att i någon mån fylla de fordringar, en sådan uppgift ställt på hans arbete, därom tillkommer det ej honom att döma. Att svårigheterna varit stora, därom kan ingen vara livligare övertygad än han själv. Dessa svårigheter visade sig, redan då det gällde att bestämma företagets allmänna plan. Tvenne vägar stod härvid öppna – den ena att lämna en redogörelse för filosofins resultat i allmänhet, sådana de fattas på de olika filosofiska ståndpunkterna – den andra att inskränka sig till en framställning av grundtankarna i en viss filosofisk åskådning, varvid den här i landet gängse naturligtvis i första rummet erbjöd sig. Fördelar och olägenheter visade sig å båda sidor. Det egentligen egendomliga i en filosofisk åskådning, som verkligen tillgodogjort sig resultaten av sina föregångares forskningar, måste anses i det väsentligaste tillhöra sådant, som ej kan göras tillgängligt för en större allmänhet – just därför att det för att fattas förutsätter en grundlig kännedom om vetenskapens föregående utveckling. En jämförande framställning av olika filosofiska världsåskådningar skulle å andra sidan, för att ej svälla ut till en fullständig filosofins historia, nödgas hålla sig till mycket allmänna sidor, varigenom det reella innehållet i många avseenden ginge förlorat. En sådan skulle näppeligen erbjuda så mycken verklig behållning som den, vilken ständigt hade redogörelsen för en historiskt given åskådning i ögonmärke, och, om den än stundom tilläte sig några digressioner i form av jämförelser med andra åskådningar, likväl i denna alltjämt hade sitt fotfäste.

Härtill kommer, att en framställning av vår svenska filosofi på hennes nuvarande ståndpunkt för mången torde ha ett alldeles särskilt intresse. Författaren har därför här sökt lämna en sådan, ehuru han i många fall mindre, än om hans syfte varit ett annat och egentligen vetenskapligt, kunnat framhålla det, som för denna världsåskådning utgör det särskilt utmärkande, till skillnad från besläktade former av filosofiskt åskådningssätt. Inför egentliga fackmän måste han, åberopande skriftens syfte, anhålla om överseende med de mindre precisa uttryck, han på sina ställen nödgats begagna. De skall bäst inse vidden av de svårigheter, med vilka han haft att kämpa.

Men, anmärker måhända mången, är då icke ett sådant arbete för närvarande tämligen onödigt? Vi väntar ju snart i vår litteratur en framställning av den boströmska världsåskådningen, en framställning, vars författares namn är en borgen för, att den på en gång skall äga vetenskaplig grundlighet och dock vara för en större allmänhet njutbar. Visserligen, men vi kan dock ej finna, att föreliggande lilla skrift, om den eljest kan fylla sitt mål, därigenom skulle vara överflödig. Först och främst torde ännu flera år förflyta, innan den frejdade forskare, varpå vi ovan syftat, kan bli i tillfälle at inför allmänheten framställa den världsåskådning, varom här är fråga; och vidare, även då så sker, må man ej glömma, att hans framställning, utgörande en del av ett stort arbete, och satt i samband med dettas övriga innehåll, efter all anledning kommer att erhålla en betydligt större omfattning och hållas i en vida strängare vetenskaplig anda än den här föreliggande. Den måste därför, trots allt det stilistiska mästerskap, för vilket författaren gjort sig känd, anses vara ställt till en åtminstone i viss mån annan läsekrets.

De lägre världsåskådningarna har, vad angår deras spridning bland en större allmänhet, så tillvida ett bestämt försteg framför de högre, att de är vida lättare att popularisera. Det kan ej vara förenat med någon svårighet att få en större allmänhet att begripa, vad det betyder, att allting egentligen är kroppsligt, att allt består av en mängd kroppar. Betydligt svårare är, att göra allmänheten förtrogen med en lära, sådan som den, att den kroppsliga världen såsom sådan ingenting annat är än ett helt av våra förnimmelser. Det kan ej vara att undra på att så förhåller sig. Dessa lägre åskådningar är just ett uttryck för det föreställningssätt, som omedelbart tränger sig på människan, och som blott en grundlig forskning kan på ett för tanken giltigt sätt vederlägga. Så förhåller det sig på alla områden. Det är vida svårare att övertyga människor, att det är jorden, som rör sig kring solen, än att befästa dem i ett motsatt föreställningssätt. Det är mycket svårt att övertyga den i språkvetenskapen olärde, att ord i vitt skilda tungomål har samma ursprung, då intet enda ljud i dem är gemensamt; det tarvas härför att bibringa dem kännedom om de lagar, efter vilka ljudövergångar mellan dessa språk i hundratals andra fall visar sig ha skett. Men det går lätt för den, som ej känner den jämförande språkvetenskapen, att på grund av tillfällig ljudlikhet ana en frändskap där den ej finns.

Det kunde under sådana förhållanden se ut som vore den ojämförligt största delen av människosläktet dömd att stanna vid en lägre världsåskådning. Men nu gives det lyckligtvis ett annat sätt, varpå man kan tillägna sig en världsåskådning än genom den klara tanken. Vi menar den erfarenhet, man vunnit under sin viljas kamp, vilken erfarenhet åter i det allra väsentligaste beror på, huruvida man i den striden segrat eller lidit nederlag. Att så verkligen är förhållandet, därom är författaren för sin del livligt övertygad. Han är det bland annat även därför, att han som mången annan funnit, att så lätt det är att bli ense i mer detaljerade om än ganska invecklade frågor, så svårt, ja omöjligt är det att ens göra sig förstådd beträffande de yttersta principerna.

Mångfaldigt olika är de skiftningar, man i detta avseende finner, men ytterst synas de dock bero på, hur man fattar det krav, som dock en var måste erkänna, att samvetet ställer på oss, mindre beträffande vidden av de plikter, vi i livets särskilda, mer yttre förhållanden har, än beträffande själva denna fordrans egentliga betydelse. Annorlunda ställer sig livets alla förhållanden för den, som i detta krav ej ser något annat än en sinnlig tendens, en vana eller något härmed jämförligt, annorlunda för den, som erfar, att det är något härmed alldeles inkommensurabelt, och som i följd därav genast från början finner sig genom detsamma lyftad upp inom en annan sfär än de blotta naturvarelsernas – i ett mycket annorlunda beskaffat ljus ter sig också i senare fallet världen, om man i pliktbudet ej egentligen ser något annat än ett uttryck för den högre sidan hos en själv, än om man erfar sig härigenom stå i ett personligt livsförhållande till världens allsmäktige Skapare. Och även om man gör detta senare, kan ens erfarenhet gestalta sig mycket olika, allt efter som man gör mer eller mindre allvar av sin religion och dess fordran på absolut underkastelse. Slutligen blir förhållandena mycket olika, om man finner världen, sådan den är, tillfredsställande eller ej, samt om man i senare fallet fattar det onda som härflytande från förhållanden, som är oberoende av ens egen vilja, och så hamnar i en allmän levnadsleda, eller om man först och sist häri ser sin skuld och i detta skuldmedvetande kan bevara tron på det godas makt.

Hurudan en människas livserfarenhet i det ena eller andra fallet är, kan – vi upprepar det – ej vara utan sin stora betydelse för själva andan i den världsåskådning, hon omfattar – mindre visserligen för den konsekvens, varmed hon genomför den. Mångfaldiga är visserligen de faktorer, som även i först nämnda avseende inverkar, t. ex. de synpunkter, från vilka man från början genom uppfostran och dylikt vant sig att betrakta förhållandena, de teoretiska resurser, som stått till buds, ens egen intellektuella begåvning o.s.v. Här som i övrigt gäller det också, att ytan bedrager. Mången kan omfatta en hög världsåskådning, som på traditionens väg blivit honom bibringad, därför att han saknar den viljeenergi, som tarvas för att kritiskt pröva, en annan stannar vid en lägre därför, att den högre bjudits honom i förvänd form eller av ovärdiga målsmän. Dessutom kan olika människor i termer och uttryck inlägga en mångfaldigt olika betydelse, så att det, som synes lika, i själva verket är mycket olika och tvärtom. Ingen nu levande människa äger domsrätten, och den, som har den, han dömer efter andra tecken än teoretisk övertygelse (Matt. 25:35 o. följ.). Men ett sammanhang och ett mycket väsentligt sammanhang äger dock rum mellan en människas praktiska livserfarenhet, och andan i den världsåskådning, hon verkligen och på fullt allvar hyllar, ehuru det i de allra flesta fall är ytterst svårt att göra sig reda för detta sammanhang, än svårare att från den senare sluta sig tillbaka till den förra. Tillåter sig någon att i fariseiskt högmod söka göra detta, har han fällt sin dom, ty om något visar väl detta, att man fattar ytligt vad viljans strid, seger och nederlag betyder.

Lättare i viss mån ställer sig saken, då frågan gäller de föreställningssätt, som särskilt utmärker vissa tidsåldrar. Tvivelsutan beror detta på, att det gives en för varje tidsålder gemensam erfarenhet. Hur förhåller det sig väl i detta avseende med vår tid? I de läror, vari förgångna släkten nedlagt en djup religiös erfarenhet, ser flertalet av vår tids människor någonting otillfredsställande. Varför? Ty tiden mognar för att göra en ny, än djupare och än mer omfattande sådan erfarenhet. Men den har ännu icke gjort den. Den känner ett behov, som ej fylles av det historiskt givna; därför är den ej nöjd med detta. Och när den ej har något bättre, så blir den en irreligiös tidsålder; och att så är fallet med vår tid, lär väl ingen vilja bestrida. Men saknar tiden en djupare religiös erfarenhet, och är det omedelbart på erfarenheten fotade föreställningssättet den enda form, under vilken flertalet av människor kan fatta det översinnliga, så förklaras lätt, varför de lägre riktningarna vunnit en så betydande terräng. Man står där, hänvisad till förståndet allena, men förståndet finner sig ej manat att gå längre än till den sinnliga verkligheten.

Men som vår tid just ej tror på någonting alls, så tror den ej heller på sitt förstånd. Därav de skeptiska tendenser, som i så hög grad utmärker samtiden. Och hand i hand med den teoretiska skepticismen går på det praktiska området pessimismen. Vår tid kännetecknas av en djup misstro till möjligheten att finna sanningen och förverkliga ett sannskyldigt gott, och den gör detta därför, att den i båda avseendena stannar inom det sinnligas råmärken. I denna riktning kommer det nog också i den närmaste framtiden att fortgå, det kommer nog att fortgå så, tills skepticismen utdömt vetenskapen från det mänskliga livet och ledan vid detta liv skärpts till verklig förtvivlan. Och då, det mån nu ske i det 19:de eller det 20:de århundradet eller än längre framåt i tiden – då lär väl tiden vara mogen för den stora religiösa erfarenhet, som ej blott skall omskapa den civiliserade världens föreställningssätt, utan väl även en god del av dess vetenskapliga liv och dess sociala förhållanden samt beteckna gryningen av en ny tid. Alltså

”Gjenem natten, ind i døden,

Bagom daemrer morgonrøden”.

När man i en sådan tid vill lämna en populär framställning av en världsåskådning, sådan om den boströmska, så är det tydligt, att man måste taga vida mer hänsyn till de lägre åskådningarna, än Boström själv, som i mycket kunde hänvisa sin lärjungakrets till resultaten av föregångarnas forskningar, hade anledning att göra. Därav förklaras till stor del det från Boströms eget ej så litet avvikande framställningssätt, som vi här tillåter oss att använda. Å  andra sidan har författaren ansett varje polemisk färg och framför allt varje försök att göra något slags propaganda i den ena eller andra riktningen vara för hans uppgift alldeles främmande. Han har gjort det dels därför, att han av egen erfarenhet vet, hur föga man därmed uträttar, dels även därför, att hans personliga ställning till den världsåskådning, han framställer, är långt ifrån klarerad. Och där man tvivlar, där är det kanske bättre att tala om, vad andra har tänkt än att föra till torgs sina egna omogna funderingar. Och förutsatt även att det för allmänheten kunde äga något det ringaste intresse att inhämta, vad författaren tänker och tror i åtskilliga ämnen, så blev hans kritik i alla fall blott riktad mot några få punkter, och just därför måhända vilseledande och ägnad att motverka det syfte, som här föreligger honom: att lämna en objektiv framställning av en världsåskådning, som djupt ingripit i vårt folks andliga liv, och som i väsentlig mån ännu bestämmer sättet, varpå ”tidens frågor” av oss behandlas. Författaren vill ock därför redan från början förbehålla sig absolut tystnad beträffande sin personliga ställning till de åskådningar han här går att framställa.

Lawrence Heap Åberg, den föregåendes [Emil Georg Å., läkare, f. 18 aug. 1823 i Stockholm, d. 30 maj 1906 i Buenos Aires, blev student i Uppsala 1830 och med. doktor där 1852 (på gradualavh. Om kronisk arsenikförgiftning). Därefter praktiserade han i Stockholm, men lämnade 1855 på grund av ett bröstlidande fäderneslandet och bosatte sig i Buenos Aires, där han vistades med undantag av åren 1877–84 och 1890–99, då han uppehöll sig på resor eller i Stockholm. Han blev 1856 med. doktor i Buenos Aires på grund av avh. Causas, naturaliza y tratamiento de la gota och inrättade där 1884 ett fullständigt Zander-institut. I sina skrifter redogjorde Å. för sina rön vid behandlingen av lungsot och av skolios.] son, filosof, universitetslärare, f. 23 juli 1851 i Stockholm, d. 1 april 1895 i Uppsala, blev student 1871, filos. doktor i Uppsala 1877 och docent där i praktisk filosofi 1878. Han är inom litteraturen en av de förnämsta representanterna för den boströmska filosofiska skolan och utövade även ett omfattande populärt författarskap, i vilket han tillämpade dess idealistiska världsåskådning på en mångfald av tidens samhällsfrågor. Redan i sin första skrift, Ett försök att uppvisa darwinismens förenlighet med en rationelt idealistisk verldsåsikt (1874), ådagalade han sin strävan att för utbyggandet av den boströmska åsikten tillgodogöra sig nyare vetenskapliga uppslag, varjämte han längre fram röjde påverkan av sina grundliga studier inom Spinozas filosofi. Han bemödade sig att befria den rationellt idealistiska världsåsikten från de rester av begreppsidealism, som enligt hans åsikt ännu vidlådde Boströms filosofi. Särskilt framträdde denna hans strävan i huvudarbetet, Filosofisk sedelära (4 dlr, 1893–94), det enda försöket inom vår filosofiska litteratur att framställa en systematisk etik. Arbetet uppbäres av en strängt sedlig hållning och visar öppen blick för de personliga livsproblemen, så väl för individen som för samhällena. I sistnämnda hänseende utvecklade Å. särskilt på självständigt sätt sina åsikter om den äktenskapliga kärleken såsom något högre än den erotiska böjelsen. Andra vetenskapliga arbeten av honom var Om familjens begrepp och väsentligaste grundformer (1877), Bidrag till en framställning och kritik af Kants lära om det moraliskt onda (i “Upps. univ:s årsskr.”, 1878), Försök till en lärobok i allmän samhällslära från den boströmska filosofiens ståndpunkt (1879), Darwinismens betydelse för sedliga och religiösa frågor (1881), Granskning af P. Wikners kritik af den boströmska verldsåsigten (1882), Ett genmäle till doc. C. P. Wikner (1883), Om sedelagens allmängiltighet och den sedliga viljans material (i “Upps. univ:s årsskr.” 1885), Hegels och Boströms rättsfilosofiska grundtankar (ibid., s. å.), Några ord om tiden ur psykologisk och metafysisk synpunkt betraktad (1890), Fyra föreläsningar (1891) och Två profföreläsningar (utg. efter förf:s död 1895). För en större publik avsågs hans båda förtjänstfulla monografier Den boströmska verldsåsigten, i sina grunddrag framstäld (1882) och Carl Pontus Wikner, hans lif och läror (1889). I populär form gjorde han en mångfald inlägg i tidens frågor: En blick på våra äktenskapslagar (1879), Granskning af K. Wicksells arbete om samhällsolyckornas viktigaste orsak och botemedel (tills. med D. Davidson, A. Nilsson och A. Bendixson, 1880), Betraktelser öfver Ibsens “Gengangere” (1882), I äktenskapsfrågan (1883), Olika dagrar, samtal i religiösa ämnen upptecknade af Amicus veritatis (1884), under samma pseudonym Skilda färger, samtal i politiska frågor (1886), Mannens äktenskapsålder av Styrbjörn Starke (1888), under samma pseudonym Stat och kyrka (1890) och Kristendom och kultur (1892). Därjämte var han, vanligen med signaturen L. H. Å., en flitig medarbetare i dåtidens svenska tidskrifter och lämnade flertalet av de filosofiska artiklarna till 1:a uppl. av Nordisk familjebok. Efter Wikners död utgav han dennes arbete Tidsexistensens apologi (1888). Jfr minnesrunor af F. von Schéele i “Ny illustr. tidn.” (1895) och av E. Svenson i kalendern “Nornan” (1896).

Frans von Schéele i Ugglan, stavningen moderniserad