Marika Formgren, som nyligen fick mig att återvända till Axess, skriver igår ett utmärkt längre inlägg i sin blogg om Sverigedemokraterna, medias förhållningssätt till dem, partiets och den Sverigedemokratiska folkrörelsens potential, den politiska debatten i allmänhet, och fenomenet “white flight”. Efter att ha formulerat många i de tidigare stora media outtalade centrala sanningar på detta område avslutar hon inte med att på det vanliga sättet trots allt ta ställning för “sjuklövern” och, på basis av de nya insikterna, ge råd åt dem om hur de ska kunna stoppa SD och vinna tillbaka väljarna. Medveten om förväntningarna om en sådan avslutning, inte hos sina gamla läsare, men hos sina gamla chefer och kolleger i den borgerliga pressen, skriver hon i stället:
“P.S. Blir du ledsen och vill höra att det finns en väg för de andra partierna att stoppa SD? Visst finns det en sådan: det är bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora. Men då måste de andra partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor att alla invandringsvolymer som är mindre än dagens är rasism.”
Så är det säkert i någon utsträckning. Men detta är inte den vanliga rådgivningen av den typ vi sett i borgerlig press sedan valet. Redan den inledande frågan markerar ett avstånd till genren, att Formgren intagit en annan position. Med den större klarsyn hon uppvisat i framställningen av sanningarna, den större konsekvens som präglat analysen av den politiska situationen, är det väl också omöjligt att bona fide intaga denna roll av självprövande representant för det gamla etablissemanget.
I stället drar hon logiskt, explicit, och föredömligt avvikande från de få läsvärda politiska kommentatorerna inom detta etablissemang den idag nödvändiga och helt avgörande slutsatsen av sin egen typ av allmän politisk, moralisk och kulturell kritik. Nämligen att det inte räcker att de andra partierna ändrar sig i invandringsfrågan, ja att det noga taget inte spelar någon större roll om de gör det. Det är oklart i vilken utsträckning den beskrivna strategin skulle lyckas för partierna. Men det spelar ingen större roll, eftersom de ändå har så fel i så många andra frågor att SD fortfarande kommer vara oungängligt som alternativ:
“P.S. 2. Och även om det skulle ske så lär en ny skiljefråga dyka upp där partierna måste välja väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida. Invandring är den stora skiljefrågan mellan folk och elit i dag, men även om den är ödesmättad så ser jag den bara som en symbol för klyftan mellan folk och elit. Svenska kyrkans utveckling, den svenska flumskolan, genusideologin, kraven på att avskaffa monarkin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret, klimatreligionen – det finns många, många sakområden där eliterna vill ändra på hur folket tänker och beter sig. På en del områden har eliten redan vunnit, på andra håller folket emot, men om och när låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de goda populisterna.”
Just så är det. Man önskar sig naturligtvis, för Sveriges skull, att de andra partierna snarast ska ta sitt förnuft till fånga och ändra sig, börja samarbeta med SD. Men ett scenario där de “stoppar SD” och vinner tillbaka väljare genom att ändra sig i invandringsfrågan vore högst beklagligt, eftersom de fortfarande har fel i så många andra frågor. Man måste också fråga sig vilken trovärdighet de kommer ha när de, efter att inte ens idag visa minsta tecken på att överhuvudtaget vara beredda att samtala med SD, plötsligt ändrar sig på denna punkt. Med den historia de har i denna fråga kommer de förbli ytterligt försvagade, omsvängningen kommer vara otillräcklig för deras återhämtningen. Väljarna torde föredra originalet i denna fråga – och då dessutom få SDs bättre politik i så många andra. SD kommer fortfarande behövas, i alla de frågor Formgren räknar upp. När vi slutligen lyckas hantera invandringsproblemet, måste vi naturligtvis gå vidare till de andra områden där sjuklövern också skapat närmast oöverskådliga problem.
Jag har bara en invändning, rörande en litet märklig liknelse Formgren använder, en liknelse som det inte hade varit motiverat att ta upp om det inte vore så att hon upprepade den flera gånger och fäster viss icke ignorerbar betydelse vid den. Formgren jämför white flight med onani: “alla gör det men ingen pratar om det”. Och återkommer senare till det med följande utveckling: “När jag hävdar att ‘white flight’ är som onani; att alla gör det men ingen pratar om det, ligger en annan association nära till hands: De flesta kända försök att förneka att människan är utrustad med sexualdrift har fått tråkiga konsekvenser. Tänk om ‘white flight’, liksom onani, är ett uttryck för en drift – kalla den för främlingsrädsla eller strävan efter trygghet eller kaka söker maka eller vad ni vill? Det har hänt att präster som har lovat att leva i celibat har begått sexuella övergrepp mot barn. Vad händer när svenskar som ‘gillar olika’ och ‘är 87 procent’, samtidigt som de betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från mångkulturen?”
För det första är det för mig inte helt självklart hur Formgren använder liknelsen här. Den ser s.a.s. ut att bli alltför komplex, och kollapsa i sista meningen med dess fråga, ja kanske redan i den näst sista. White flight ska inte förnekas, då det kan få tråkiga konsekvenser. Men är fenomenet här jämförbart specfikt med onani eller med sexualdrift i allmänhet? Gör Formgren en skillnad här som är av betydelse för liknelsen? Hur det än är med det, vilkendera Formgren än avser, kan man förstå meningen att det kan vara skadligt att lova att leva i celibat (bekänna sig till mångkulturen) och undertrycka white-flight-driften. Men om white flight är en sund drift, kan den ju inte jämföras med övergrepp mot barn som följd av celibatlöftet. Eller är det en osund yttring av multikulturalismens tvång, på samma sätt som onanin av sexualdriften? Åtminstone det förra stämmer inte överens med Formgrens analys, och det är inte sannolikt att hon avser det senare. Ändå blir det otillbörligt rörigt här. Vilken motsvarighet i liknelsen har situationen när de mångmiljonbetalande vita inte längre kan fly? Lämnar Formgren plötsligt liknelsen här, och går i samma stycke plötsligt oförmedlat vidare till en annan problemdimension den förutan?
Det är möjligt att jag förbiser något, och det är kanske petitmaîtrigt av mig att ta upp detta. Men för det andra, och viktigare, måste jag av flera skäl ifrågasätta själva liknelsen som sådan. Det är här min invändning för mig blir väsentlig, och kommer in på ett område som borde vara av betydelse också för Formgrens egen livsåskådning.
“Alla gör det”? Det är ett alarmerande påstående, som Formgren gör till synes i ett helt annat syfte än att slå larm. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är så. Hur vet Formgren det? Alla liknelser är ju ofullständiga, och den, milt uttryckt, stora skillnaden mellan white flight och onani är ju att den förra men inte den senare är helt offentlig och lätt för alla att iaktta även när ingen pratar om den. Och om ingen pratar om onani måste det ju bli närmast omöjligt att veta. Eller har onani nu börjat utövas mer offentligt och iakttagbart av “alla”? Det kanske är en ny trend i den sexuella revolutionen, som tas upp i P3s ligg-program? Men i så fall borde det väl pratas åtminstone litet mer om det också av den lyssnande och onanerande allmänheten?
Jag vill dessutom ifrågasätta också detta liknelsens andra led. Det är faktiskt verkligen inte så att “ingen pratar om det”. Tvärtom pratas enormt mycket om det, och så har det varit åtminstone sedan sextiotalets sexuella revolution. Detta motsäger dock inte min problematisering av det första ledet, eftersom det långtifrån är alla eller ens många som talar om det, utan nästan enbart en liten och speciell minoritet, nämligen de sexuella revolutionärerna själva. De har i över ett halvsekel talat oavbrutet om det och andra sexuella fenomen och uttryck som det tidigare talades mindre om. Och de har gjort det av det skälet att de vill normalisera det, vill att alla ska “göra det” – som led i frigörelsen och de andra saker denna avses tjäna och befrämja.
Det är exempelvis såvitt jag förstår i dag klarlagt att Alfred Kinsey, i sina avsiktligt “revolutionerande” empiriska studier av den mänskliga sexualiteten, direkt manipulerade sina metoder och resultat för att få fram det önskade budskapet, nämligen att “alla gör det”. I verkligheten var så ingalunda fallet. Och inte ens idag kan det rimligen vara så. I den mån fler gör det idag är det endast en följd av detta budskap – självklart har propagandan, “upplysningen”, haft avsevärd effekt. Kinsey hade många efterföljare.
Nu kommer många läsare i vårt exceptionellt “frigjorda” land ogilla denna invändning och tycka att jag “skuldbelägger” onani o.s.v. Men jag måste på detta sätt få fram att jag tycker mig ana vad som möjligen skulle kunna vara en blind fläck hos Formgren i hennes obekymrade användning av denna liknelse, något hon kanske inte är medveten om. Jag förnekar inte att det kan ha funnits viktiga aspekter av 1900-talets omprövning av den viktorianska sexualmoralen, även om det fanns och fortfarande finns åtskillig dubiös propaganda och lika dubiösa intressen och dolda agendor på detta område. Men den sexuella revolutionen, styrd av dessa agendor, har också haft förödande konsekvenser på sociala områden som står i centrum för en Formgrens intresse, och inte minst på det erotiska livets eget område.
Även där finns nämligen traditionell insikt, konst, som är skild från den (i sig delvis missvisande och orättvist beskrivna) viktorianska moralismen, och som förstörs (tillsammans med denna moralism) av denna revolution. De reella nya kunskaper och friheter revolutionen möjliggjort är, vågar jag påstå, relativt begränsade och obetydliga, i jämförelse med den enorma uppmärksamhet den får och den betydelse den tillmäts av sociala myndigheter, pedagoger och nästan alla andra. Förlusterna i form av känslomässig förflackning, oförmåga till fördjupade, koncentrerade, kvalitativa och långsiktiga kärleksförhållanden av genuint personlig natur, och upplösta – och uteblivna – äktenskap och familjer är långt mer omfattande och påtagliga.
Det är naturligtvis överdrivet, och sexualupplysarna är alltså inte att lita på, men påståendet att “alla” onanerar är (oavsett om de pratar om det eller ej) ändå ett förskräckande vittnesbörd om en grotesk utveckling – en utveckling mot ett slags autistisk-individualistisk isolering på det sinnligt-erotiska och därmed också det allmänt känslomässiga planet. Att man kan tro detta, att man, som det synes, kan göra detta påstående som ett självklart konstaterande, säger oerhört mycket om vår samtid. Jag kan som sagt ha missat något i Formgrens användning av sin liknelse, men såvitt jag för närvarande kan se avspeglas ingen medvetenhet om det problematiska i den verklighet den menar sig hänvisa till. Men det är en medvetenhet som, p.g.a. hennes övriga fina insikter, borde finnas just hos just Formgren – och det finns verkligen inte många andra man kan vänta att finna den hos.
Det handlar här om något långt allvarligare och mindre naturligt än white flight. Och såtillvida är detta ingalunda en marginell utvikning. Men den får på intet sätt överskugga det övriga innehållet i Formgrens ypperliga inlägg, där hon än en gång föredömligt tar nya steg utanför sina gamla journalistkollegers meningslösa lilla åsiktskorridor.
“I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.
Olle Bengtsson 