Reagans Moskvaambassadör om Gorbatjov och väst

Jack Matlock, Reagans ambassadör i Moskva och författare till Autopsy on an Empire: The American Ambassador’s Account of the Collapse of the Soviet Union (1995), Reagan and Gorbachev: How the Cold War Ended (2005), och Superpower Illusions: How Myths and False Ideologies Led America Astray – And How to Return to Reality (2011), kommenterar på Facebook intervjun med Gorbachev som publicerades igår i Time under rubriken Gorbachev Blames the U.S. for Provoking “New Cold War”:

“I can well understand why he feels as he does! He helped us end the Cold War, threw of Communism, allowed the East Europeans to make their choice, and avoided suppression of the Balts when they demanded a return to independence. He did that with assurances, both explicit and implicit, that a reformed Soviet Union would become part of a ‘common European home.’ The world he and his Western counterparts sought was undermined by the policies followed by subsequent U.S. and Western leaders, starting with President Clinton, as well as by his successors as Russia’s leaders. That’s why, as others have noted, we have Russia problem, not just a Putin problem.”

Matlocks kritiska formulering även om Gorbatjovs efterföljare syftar på Krim-annekteringen och dess brott mot Budapest-memorandumet. Mitt intryck är att Putin i det längsta försökte upprätthålla den Europa-integrationistiska linjen, samtidigt som han p.g.a. de under Jeltsins tid uppkomna missförhållandena tvingades i mycket slå in på en annan politisk väg. Detta i enlighet med talet i tyska förbundsdagen 1991 och även München-talet 2007, vilket senare dock är mest känt för att han där börjar signalera missnöjet med västs politik.

Det är viktigt att förstå att den tyngsta kritiken av “västs” politik gentemot Ryssland sedan Gorbatjovs tid är amerikansk. Den helt dominerande delen av de artiklar o.s.v. jag tagit upp här och, framför allt, postat i sociala media är amerikanska. Personer som Matlock, liksom Kissinger och Mearsheimer, och hela det autentiska konservativa lägret med Buchanan och tidskriften The American Conservative i spetsen, har hela tiden delat den konservativa linje i Ryssland- och Ukraina-frågorna som jag försökt försvara. Den kritik som idag framförs från de konservativa är en fortsättning och variation av en historiskt djupt förankrad analys och förståelse av USAs utrikespolitik – inklusive exempelvis dess förhållande till det för dagens kris i hög grad medskyldiga EU. Det finns i själva verket en kontinuitet i denna konservativa kritik genom hela 1900-talet och fram till idag. Men även inom den amerikanska vänstern vänder man sig sedan länge i mycket mot samma politik, något som jag också flera gånger exemplifierat.

Det är viktigt att förstå detta inte minst eftersom de i denna blogg försvarade positionerna ofta i den utomordentligt primitiva svenska debatten avfärdas som “Putins propaganda”.

Sårslickande för eftersläpande

På Axess-TV kan ses ett samtal mellan PJ Anders Linder och Peter Santesson om vilka de nya sverigedemokratiska väljarna är. Jag har alltid gillat Linder, alltsedan 80-talets kulturkonservativa nisch på Timbro (som inom kort förstördes): en politisk kommentator och debattör med genuina humanistiska intressen och sympatisk, lågmäld, kultiverad framtoning. Även Santesson, som jag inte är förtrogen med, verkar sympatisk. Men här ser vi en trött och bortkollrad PJ tillsammans med Santesson pladdra på smånervöst med självklarheter, spekulationer och försök att vrida verkligheten så att den ska passa detta sårslickande för de intellektuellt eftersläpande. Dels fattar de verkligen inte, dels tycks de tvingas låtsas inte fatta. PJ kan bättre. Det har han visat genom att publicera Marika Formgren i Axess, och därmed kanske rädda tidskriften från Lundberg-kollapsen.

Ljungberg om Zetterberg

Carl Johan Ljungbergs ord om Hans Zetterberg återfinns nu i hans blogg:Zetterberg“I denna blogg talar jag med avsikt sällan i jagform. Sakfrågorna bör komma främst.

När budet om Hans Zetterbergs bortgång når mig, en vän sedan ofattbara 25 år, måste jag bli mera personlig. Det finns som många vet i den ofta kyliga vetenskapen lärare och mentorer, men inte lika självklart upplevs de man samverkar med också som närstående, goda släktingar. Så var det i detta fall – inte bara mellan mig och Hans, för många upplevde något liknande. Därför hoppas jag att ingen läsare av bloggen tar illa upp i fall jag här talar om honom som Hans.

Det som alltså Hans – med god hjälp av sin kloka och uppslagsrika hustru Karin – under ett långt liv uträttade går betydligt längre än vad de flesta av oss skulle orka. Hit hör bland annat att pröva uppslag och hypoteser, att söka intressera uppdragsgivare för viktiga ämnen samt uthålligt handleda studenter och medarbetare. Hans och Karin var inte bara öppna och uppmuntrande mot dem de arbetade med. De behandlade dem som vänner. Det är ingen slump att deras sätt att utöva sociologi var ödmjuk – det gällde sällan att ”konstruera” nya lösningar utan att genom frågor till människor vinna en bredare bas för goda reformåtgärder. Inga blueprints utan piecemeal engineering. De  fäste båda vikt vid hur deras rön presenterades – och alltid lades deras undersökningar fram i välgjorda och slagkraftiga bilder, vars budskap spontant fängslade en.

I detta nu går tanken till den unge man som vid 1900-talets mitt beslöt sig för att göra sitt liv till en ständigt fördjupad resa. Tidigt måste han ha insett att han ville utforska de mönster av mänskliga konflikter, samverkan och symboler som kallas samhällen.”   Läs mer

Hans L. Zetterberg, 1927-2014

Marika Formgren: Nya steg utanför korridoren

Marika Formgren, som nyligen fick mig att återvända till Axess, skriver igår ett utmärkt längre inlägg i sin blogg om Sverigedemokraterna, medias förhållningssätt till dem, partiets och den Sverigedemokratiska folkrörelsens potential, den politiska debatten i allmänhet, och fenomenet “white flight”. Efter att ha formulerat många i de tidigare stora media outtalade centrala sanningar på detta område avslutar hon inte med att på det vanliga sättet trots allt ta ställning för “sjuklövern” och, på basis av de nya insikterna, ge råd åt dem om hur de ska kunna stoppa SD och vinna tillbaka väljarna. Medveten om förväntningarna om en sådan avslutning, inte hos sina gamla läsare, men hos sina gamla chefer och kolleger i den borgerliga pressen, skriver hon i stället:

“P.S. Blir du ledsen och vill höra att det finns en väg för de andra partierna att stoppa SD? Visst finns det en sådan: det är bara att börja lyssna på väljarna och anpassa politiken efter vad de efterfrågar, så krymper SD:s möjligheter att växa och bli stora. Men då måste de andra partierna våga gå emot journalistkårens och sina egna tidigare utsagor att alla invandringsvolymer som är mindre än dagens är rasism.”

Så är det säkert i någon utsträckning. Men detta är inte den vanliga rådgivningen av den typ vi sett i borgerlig press sedan valet. Redan den inledande frågan markerar ett avstånd till genren, att Formgren intagit en annan position. Med den större klarsyn hon uppvisat i framställningen av sanningarna, den större konsekvens som präglat analysen av den politiska situationen, är det väl också omöjligt att bona fide intaga denna roll av självprövande representant för det gamla etablissemanget.

I stället drar hon logiskt, explicit, och föredömligt avvikande från de få läsvärda politiska kommentatorerna inom detta etablissemang den idag nödvändiga och helt avgörande slutsatsen av sin egen typ av allmän politisk, moralisk och kulturell kritik. Nämligen att det inte räcker att de andra partierna ändrar sig i invandringsfrågan, ja att det noga taget inte spelar någon större roll om de gör det. Det är oklart i vilken utsträckning den beskrivna strategin skulle lyckas för partierna. Men det spelar ingen större roll, eftersom de ändå har så fel i så många andra frågor att SD fortfarande kommer vara oungängligt som alternativ:

“P.S. 2.  Och även om det skulle ske så lär en ny skiljefråga dyka upp där partierna måste välja väljarnas eller journalistkårens och den övriga maktelitens sida. Invandring är den stora skiljefrågan mellan folk och elit i dag, men även om den är ödesmättad så ser jag den bara som en symbol för klyftan mellan folk och elit. Svenska kyrkans utveckling, den svenska flumskolan, genusideologin, kraven på att avskaffa monarkin, synen på familj och barnomsorg, nedmonteringen av försvaret, klimatreligionen – det finns många, många sakområden där eliterna vill ändra på hur folket tänker och beter sig. På en del områden har eliten redan vunnit, på andra håller folket emot, men om och när låsningarna kring invandringspolitiken försvinner så finns det andra saker att engagera sig i för ett parti som vill stå på folkets sida, som de goda populisterna.”

Just så är det. Man önskar sig naturligtvis, för Sveriges skull, att de andra partierna snarast ska ta sitt förnuft till fånga och ändra sig, börja samarbeta med SD. Men ett scenario där de “stoppar SD” och vinner tillbaka väljare genom att ändra sig i invandringsfrågan vore högst beklagligt, eftersom de fortfarande har fel i så många andra frågor. Man måste också fråga sig vilken trovärdighet de kommer ha när de, efter att inte ens idag visa minsta tecken på att överhuvudtaget vara beredda att samtala med SD, plötsligt ändrar sig på denna punkt. Med den historia de har i denna fråga kommer de förbli ytterligt försvagade, omsvängningen kommer vara otillräcklig för deras återhämtningen. Väljarna torde föredra originalet i denna fråga – och då dessutom få SDs bättre politik i så många andra. SD kommer fortfarande behövas, i alla de frågor Formgren räknar upp. När vi slutligen lyckas hantera invandringsproblemet, måste vi naturligtvis gå vidare till de andra områden där sjuklövern också skapat närmast oöverskådliga problem.

Jag har bara en invändning, rörande en litet märklig liknelse Formgren använder, en liknelse som det inte hade varit motiverat att ta upp om det inte vore så att hon upprepade den flera gånger och fäster viss icke ignorerbar betydelse vid den. Formgren jämför white flight med onani: “alla gör det men ingen pratar om det”. Och återkommer senare till det med följande utveckling: “När jag hävdar att ‘white flight’ är som onani; att alla gör det men ingen pratar om det, ligger en annan association nära till hands: De flesta kända försök att förneka att människan är utrustad med sexualdrift har fått tråkiga konsekvenser. Tänk om ‘white flight’, liksom onani, är ett uttryck för en drift – kalla den för främlingsrädsla eller strävan efter trygghet eller kaka söker maka eller vad ni vill? Det har hänt att präster som har lovat att leva i celibat har begått sexuella övergrepp mot barn. Vad händer när svenskar som ‘gillar olika’ och ‘är 87 procent’, samtidigt som de betalar mångmiljonbelopp för att leva i vita reservat, inte längre kan fly från mångkulturen?”

För det första är det för mig inte helt självklart hur Formgren använder liknelsen här. Den ser s.a.s. ut att bli alltför komplex, och kollapsa i sista meningen med dess fråga, ja kanske redan i den näst sista. White flight ska inte förnekas, då det kan få tråkiga konsekvenser. Men är fenomenet här jämförbart specfikt med onani eller med sexualdrift i allmänhet? Gör Formgren en skillnad här som är av betydelse för liknelsen? Hur det än är med det, vilkendera Formgren än avser, kan man förstå meningen att det kan vara skadligt att lova att leva i celibat (bekänna sig till mångkulturen) och undertrycka white-flight-driften. Men om white flight är en sund drift, kan den ju inte jämföras med övergrepp mot barn som följd av celibatlöftet. Eller är det en osund yttring av multikulturalismens tvång, på samma sätt som onanin av sexualdriften? Åtminstone det förra stämmer inte överens med Formgrens analys, och det är inte sannolikt att hon avser det senare. Ändå blir det otillbörligt rörigt här. Vilken motsvarighet i liknelsen har situationen när de mångmiljonbetalande vita inte längre kan fly? Lämnar Formgren plötsligt liknelsen här, och går i samma stycke plötsligt oförmedlat vidare till en annan problemdimension den förutan?

Det är möjligt att jag förbiser något, och det är kanske petitmaîtrigt av mig att ta upp detta. Men för det andra, och viktigare, måste jag av flera skäl ifrågasätta själva liknelsen som sådan. Det är här min invändning för mig blir väsentlig, och kommer in på ett område som borde vara av betydelse också för Formgrens egen livsåskådning.

“Alla gör det”? Det är ett alarmerande påstående, som Formgren gör till synes i ett helt annat syfte än att slå larm. Jag har mycket svårt att tänka mig att det är så. Hur vet Formgren det? Alla liknelser är ju ofullständiga, och den, milt uttryckt, stora skillnaden mellan white flight och onani är ju att den förra men inte den senare är helt offentlig och lätt för alla att iaktta även när ingen pratar om den. Och om ingen pratar om onani måste det ju bli närmast omöjligt att veta. Eller har onani nu börjat utövas mer offentligt och iakttagbart av “alla”? Det kanske är en ny trend i den sexuella revolutionen, som tas upp i P3s ligg-program? Men i så fall borde det väl pratas åtminstone litet mer om det också av den lyssnande och onanerande allmänheten?

Jag vill dessutom ifrågasätta också detta liknelsens andra led. Det är faktiskt verkligen inte så att “ingen pratar om det”. Tvärtom pratas enormt mycket om det, och så har det varit åtminstone sedan sextiotalets sexuella revolution. Detta motsäger dock inte min problematisering av det första ledet, eftersom det långtifrån är alla eller ens många som talar om det, utan nästan enbart en liten och speciell minoritet, nämligen de sexuella revolutionärerna själva. De har i över ett halvsekel talat oavbrutet om det och andra sexuella fenomen och uttryck som det tidigare talades mindre om. Och de har gjort det av det skälet att de vill normalisera det, vill att alla ska “göra det” – som led i frigörelsen och de andra saker denna avses tjäna och befrämja.

Det är exempelvis såvitt jag förstår i dag klarlagt att Alfred Kinsey, i sina avsiktligt “revolutionerande” empiriska studier av den mänskliga sexualiteten, direkt manipulerade sina metoder och resultat för att få fram det önskade budskapet, nämligen att “alla gör det”. I verkligheten var så ingalunda fallet. Och inte ens idag kan det rimligen vara så. I den mån fler gör det idag är det endast en följd av detta budskap – självklart har propagandan, “upplysningen”, haft avsevärd effekt. Kinsey hade många efterföljare.

Nu kommer många läsare i vårt exceptionellt “frigjorda” land ogilla denna invändning och tycka att jag “skuldbelägger” onani o.s.v. Men jag måste på detta sätt få fram att jag tycker mig ana vad som möjligen skulle kunna vara en blind fläck hos Formgren i hennes obekymrade användning av denna liknelse, något hon kanske inte är medveten om. Jag förnekar inte att det kan ha funnits viktiga aspekter av 1900-talets omprövning av den viktorianska sexualmoralen, även om det fanns och fortfarande finns åtskillig dubiös propaganda och lika dubiösa intressen och dolda agendor på detta område. Men den sexuella revolutionen, styrd av dessa agendor, har också haft förödande konsekvenser på sociala områden som står i centrum för en Formgrens intresse, och inte minst på det erotiska livets eget område.

Även där finns nämligen traditionell insikt, konst, som är skild från den (i sig delvis missvisande och orättvist beskrivna) viktorianska moralismen, och som förstörs (tillsammans med denna moralism) av denna revolution. De reella nya kunskaper och friheter revolutionen möjliggjort är, vågar jag påstå, relativt begränsade och obetydliga, i jämförelse med den enorma uppmärksamhet den får och den betydelse den tillmäts av sociala myndigheter, pedagoger och nästan alla andra. Förlusterna i form av känslomässig förflackning, oförmåga till fördjupade, koncentrerade, kvalitativa och långsiktiga kärleksförhållanden av genuint personlig natur, och upplösta – och uteblivna – äktenskap och familjer är långt mer omfattande och påtagliga.

Det är naturligtvis överdrivet, och sexualupplysarna är alltså inte att lita på, men påståendet att “alla” onanerar är (oavsett om de pratar om det eller ej) ändå ett förskräckande vittnesbörd om en grotesk utveckling – en utveckling mot ett slags autistisk-individualistisk isolering på det sinnligt-erotiska och därmed också det allmänt känslomässiga planet. Att man kan tro detta, att man, som det synes, kan göra detta påstående som ett självklart konstaterande, säger oerhört mycket om vår samtid. Jag kan som sagt ha missat något i Formgrens användning av sin liknelse, men såvitt jag för närvarande kan se avspeglas ingen medvetenhet om det problematiska i den verklighet den menar sig hänvisa till. Men det är en medvetenhet som, p.g.a. hennes övriga fina insikter, borde finnas just hos just Formgren – och det finns verkligen inte många andra man kan vänta att finna den hos.

Det handlar här om något långt allvarligare och mindre naturligt än white flight. Och såtillvida är detta ingalunda en marginell utvikning. Men den får på intet sätt överskugga det övriga innehållet i Formgrens ypperliga inlägg, där hon än en gång föredömligt tar nya steg utanför sina gamla journalistkollegers meningslösa lilla åsiktskorridor.

Bankrutten (S)

Det är svårt att säga vad som är värst, Reinfeldts, Nya Moderaternas och Alliansens aggressiva vulgaritet  eller den råa, fräna atmosfär av arrogant kulturlöshet som nu slår emot oss från Stefan Löfven och hela det socialdemokratiska parti som förstört sin egen folkbildning och tycks förakta allt det bästa det en gång stod för. Redan det faktum att man i full medvetenhet om vem hon var kunde välja Mona Sahlin till partiordförande avslöjade denna inställning; Håkan Juholt försökte åtminstone signalera en del kulturella intressen, men det har tydligen visat sig vara en bluff.

I helgen tog detta parti den svenska politiska debatten ned till nya ofattbara avgrundsdjup. Det är svårt att längre ens som omväxling försöka skratta åt det här. Det är moraliskt anstötligt. Det finns ingenting kvar. En moralisk och intellektuell bankrutt. Så här säger Sveriges statsminister:

“Sverigedemokraterna har värderingar som är så långt ifrån mina, så långt ifrån vårt parti och det är faktiskt så att det har Socialdemokraterna sagt, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern och Folkpartiet, vi är sju partier som är överens om det och jag tänker stå i det…

Jag menar precis det jag säger naturligtvis att det är ba och titta på för det första varur kommer Sverigedemokraterna? Jo det är Bevara Sverige Svenskt, det är Vitt Ariskt Motstånd, det är det Nordiska Rikspartiet och det är den typen av plej. Därur kommer de. Titta på deras politik så…

Jag tror att de flesta journalister som blev kidnappade i tisdags på Sverigedemokraternas presskonferens för att de skulle tvingas lyssna till tjugo minuter tjugofem minuter halvtimmes föredrag om deras invandringspolitik insåg vad detta är för parti. Det är ju så här att de har ju nu har de ju sagt lagt undan de här dimridåerna som de höll på med ett tag att de värnade om pensionärerna och de ville ha mer lägre pensionärsskatt, det röstade de ner i onsdags för att ta en enda fråga och det är invandringsfrågan.

[Stiftelsen Expo säger att Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt och rasistiskt parti men att i och med att de accepterar demokratins principer så är det inget nyfascistiskt parti.]

Jo, och andra säger precis annorlunda. Historikern Henrik Arnstad har en annan uppfattning, journalisten och historikern, han har en annan uppfattning. Han skrev en bok om de här för två år sen.

[Varför är det ett nyfascistiskt parti?]

Därför att man bygger på att du har den här är vår kultur, det är mitt folk, Björn Söder står i riksdagens talarstol och pratar om mitt folk, i en debatt med en utav våra riksdagsledamöter och sä mitt folk.

[Men så länge man accepterar de demokratiska principerna?]

Ja men det gör fascismen, det gjorde, det gjorde fascismen också. Det är det som är skillnad på nazismen och fascismen enligt min uppfattning. De säger att de respekterar demokratin men de vill ju inte ha en demokrati där då andra människor med annan hudfärg och annan religion och är med och när man uttalar då att det största hotet, som Sverigedemokraterna säger, det största hotet sedan Adolf Hitler det är muslimer, då har man gått väldigt långt och då sverreve nästan inte att jag ska svara på vad jag tycker, jag tycker nog att de ska svara påe.”

Från Socialdemokrati till Sverigedemokrati

Oskar Bengtsson, JOBs farfar, tänder en cigarett åt folkhemsfadern, socialminister Gustav Möller.
Oskar Bengtsson, JOB:s farfar, tänder en cigarett åt folkhemsfadern, socialminister Gustav Möller.

Sverigedemokraternas agerande i budgetfrågan, och därmed deras framtvingande av extravalet, var nödvändiga i ljuset av Socialdemokraternas eget agerande gentemot Sverigedemokraterna efter valet. Tillfällige partiledaren Mattias Karlssons agerande under den gångna veckan har såvitt jag kunnat se i alla avseenden varit föredömligt. Partiet växer kontinuerligt och snabbt i kompetens och mognad, med de allt större uppgifter det ställs inför.

Hela skeendet är ett uttryck för ett större, historiskt skifte i svensk politik, i det moderna Sverige. Som de senaste årtiondena har visat är Socialdemokraterna inte längre det relevanta socialt ansvarstagande partiet i vårt land. Olle Svenning har framhållit att de inte längre är en folkrörelse, att det är en ren illusion när dess ledare fortfarande försöker hävda det. Dess historiska bidrag tillhör idag en förgången epok. Det var på flera områden ett viktigt bidrag. Även om Socialdemokraterna tog över folkhemsbegreppet från den socialkonservativa delen av den gamla högern, tog Sverigedemokraterna i lika hög grad över det från Socialdemokraterna, som utvecklat och förverkligat idén på sitt eget sätt.

Men det är just de förändringar som här äger rum som är väsentliga. Socialdemokratins ideologiska begränsningar gör den oförmögen att adekvat hantera samtidens nya historiska realiteter. De kulturella, sociala, ekonomiska, teknologiska och demografiska förhållandena har förändrats på sätt som lämnar de gängse analytiska instrumenten och ideologiska systemen bakom sig. Stora sjok av alltmer avgörande samhällelig verklighet faller av olika skäl helt enkelt utanför de gamla partieliternas och deras relaterade organs och institutioners synfält. Det är därför Sverigedemokratin och dess form av socialkonservatism oundvikligen ersätter socialdemokratin. Endast Sverigedemokratin introducerar de nödvändiga nya intellektuella resurserna och erbjuder den nödvändiga nya politiken.

Ett annat uttryck för skiftet är Socialdemokratins alltmer uppenbara personella mediokritet. Hur vi än bedömer dess historiska insats och ideologiska karaktär kan det inte bestridas att den under sina glansdagar drog till sig första klassens begåvningar på alla områden. Den lyfte fram dem ur folkdjupet, rekryterade dem från akademin, vann över dem från näringslivet och borgerligheten. Det är självklart att dess hegemoni och maktapparat inte kunde bestå dem förutan. Att de inte längre kommer fram ur de egna leden, och att de inte längre söker sig dit, är i högsta grad signifikativt. Socialdemokratin förmår därmed inte heller förvalta det bästa i sitt eget arv. När Stefan Löfven upprepar de inlärda, delvis postmarxistiska, politisk-korrekta fraserna, en produkt av den globala liberalkapitalismen i lika hög grad som av vänstern, och milsvitt skild från den gamla socialdemokratin och dess väljargrupper, klingar det alltigenom falskt och tomt.

Den lika hopplösa organiserade borgerligheten erbjuder naturligtvis inget alternativ, av delvis andra men i stor utsträckning också samma skäl. Det är huvudsakligen dess olika tillkortakommanden jag analyserat, dess torftighet, dess kontinuerliga och ständigt ökande oförmåga att formulera en relevant nyskapande konservatism – en social, kulturell och värdemässig konservatism som tjänar samhällets bästa och folkets genuina intresse – utifrån det som är av bestående värde i dess egen tradition. Jag har beskrivit hur den i stället systematiskt övergivit och kastat bort allt detta. Och jag har därmed klargjort varför endast Sverigedemokraterna idag kan ta över och på rätt sätt förvalta och förnya detta arv, i förening med sina från socialdemokratin övertagna och sina egna ideologiska element.

Men jag har också beskrivit mitt eget förhållande till socialdemokratin och signalerat att det är lika viktigt att beskriva relationen mellan Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna och dess gamla väljare, i den historiska övergång vi genomlever. Och jag har pekat på åtminstone några av de historiska och kulturella faktorer som förklarar denna övergång, som vi denna vecka börjat se ta mer konkret form. En ny kraft, en ny ideologisk och politisk formation, förankrad i djupare, mer hållbara, och på mer kraftfullt och kvalificerat sätt rekonstruerade europeiska humanistiska principer, har i själva verket länge krävts. En kraft som på distinkt, nytt sätt appellerar till och vinner förtroende hos både den tidigare vänster- och högerväljande delen av folket. Endast Sverigedemokratin är idag en folkrörelse. SD 2015!

Hans L. Zetterberg, 1927-2014

Zetterberg

Den siste betydande frihetlige konservative tänkaren som övade ett visst inflytande på Moderaterna har lämnat oss. Som sociolog hade Hans L. Zetterberg en vetenskaplig erfarenhet och tyngd som kom hans verksamhet som publicist och ideolog till godo. Jag minns med glädje de gånger jag träffade honom, och gräver bland mina egna gamla publikationer för att finna citat från honom.

Zetterbergs uppfattning om de olika samhällssfärernas “självständighet” – politikens, näringslivets, vetenskapens, moralens, konstens och religionens – såväl som, exempelvis, hans tankar om betydelsen av “stiliserade beskrivningar av historiska idealsamhällen” (ett citat jag hittar), skilde honom från den libertarianism som kommit att dominera inom den svenska högern under 80-talet, och gick ideologiskt djupare än vad som präglat partiet även under det närmast föregående årtiondet.

Här fanns, i förening med de få kvarvarande tänkare som ställt sig i en äldre tradition, en möjlighet till förnyad kontinuitet inom högern. Den möjligheten missades, de rena “nyliberalerna” fortsatte dominera, nu (på 90-talet) i utpräglat kulturradikal vänstervariant, och efter en tid tog Nya Moderaterna över. När Zetterberg nu lämnat oss går Tove Lifvendahl, PJ Anders Linder och andra längre än att bara minnas honom med saknad: de kräver att man bättre förvaltar hans arv, ja återvänder till honom. Inseende partiets många misstag gjorde faktiskt Lifvendahl detta redan några dagar före hans bortgång.

Zetterberg var inte socialkonservativ, och flera nödvändiga dimensioner av samtidsanalysen saknades av olika skäl i hans tänkande. Men detta är inte tillfället att uppehålla sig vid det. Det är tillräckligt att hans tänkande gick så långt utöver, var så mycket djupare och rikare, än allt vi efter honom sett från Moderaterna och deras närstående institutioner och organ. Jag ser nu i stället fram mot Carl Johan Ljungbergs ord om sin gamle chef och nära medarbetare, som inom kort kommer publiceras i hans blogg.

M måste gå till sina rötter

I varmt minne bevarad: Hans L Zetterberg (1927-2014)

Hur förvaltas arvet efter Hans L Zetterberg?

Åtminstone några fördelar med nya regeringen

Jag skulle vilja påpeka att den nya regeringen har åtminstone vissa fördelar i jämförelse med den gamla. Jag tänker på dess vaktslående om den högaktuella svenska alliansfrihetslinjen, dess nej till NATO, och dess åtminstone i tonen och gestiken mer måttfulla hållning gentemot det postkommunistiska Ryssland. Detta är saker jag tycker SD borde uppmärksamma och erkänna, saker som faktiskt uppväger många av de uppenbara svagheterna, i den meningen att det kunde vara rimligt att tills vidare s.a.s. uthärda de senare för deras skull. Förhoppningsvis kan de räddas igenom en regeringsombildning. I en ren S-regering kvarstår de naturligtvis. Men allt blocköverskridande samarbete torde idag innebära en risk att de hotas, sedan M, KD och C anslutit sig till neokonservatismens och FPs pseudodemokratiska bombjakobinism.

Mattias Karlsson: Därför fäller vi regeringen

Samtiden: SD fäller regeringens budget

Per Gudmundson: Begripligt beslut av Sverigedemokraterna

Ian Wachtmeister: “Helt rätt”

Europas framtid – och Sverigedemokraternas

Franska Front National avslutade i går sin kongress i Lyon. Marine Le Pen höll ännu ett viktigt tal. HC Strache, Geert Wilders och ledare för andra närstående partier i Europa var på plats. Man bekände sig till en fortsatt gemensam linje för Europas försvar, Europas frihet, ja Europas räddning. Stämningen var hög, förklarligt nog i ljuset av dessa partiers och inte minst FNs egna framgångar.

Detta är den enda vägen framåt. Sverigedemokraterna måste snarast ansluta sig till denna kontinentala partigemenskap. Alternativet är drift ut i det vulgära neokonservativa träsket, under ledning av den fortfarande högljudda men just därigenom alltmer plågsamt föråldrade och verklighetsfrämmande NATO- och USA-opinionen. Det är beklagligt att SD fortfarande hålls tillbaka i alltför mycket av en olycklig, märklig, delvis paradoxal amerikaniserad provinsialpopulism, där det nationella och konservativa symbolspråket, i den mån det överhuvudtaget upprätthålls och inte har ersatts av ren liberalism, inte kan dölja att vad man i realiteten försvarar är hela den vanliga, förödande globalistiska turbokapitalismen med dess vänsterradikala kulturdekonstruktiva agenda.

Även UKIP har sedan länge en mycket mer balanserad politik gentemot Ryssland, av det slag som Europas självständighet och identitet kräver: Nigel Farage har exempelvis konsekvent varit mycket tydlig även när det gäller “västs” (EUs, USAs, NATOs) ansvar för krisen i Ukraina. Såtillvida är deras steg mot anslutning till den sanna europeiska gemenskapen – baserad på fortsatt nationell självständighet – kortare än SDs. Som från början kunde förutses visade sig UKIPs och SDs grupp i Europaparlamentet, EFDD, bräcklig: det räckte med en enda persons avhopp för att den tidigare i höst skulle hotas med upplösning. Det farsartade i den artificiella gränsdragningen mellan EFDD och FNs grupp togs ytterligare ett steg när situationen endast kunde räddas genom att en ledamot från polska Nya Högern, som FN till priset av omöjligheten att bilda en egen grupp avvisat samarbete med p.g.a. dess extremism, upptogs i EFDD.

Så kan man inte fortsätta. Samgående med FN och de partier som nu fanns representerade vid dess kongress är nödvändig. Men det kan för en sådan ny europeisk enhetsfront inte handla om någon motsatt, ensidig anslutning till Ryssland. Även detta land är problematiskt, inte minst av det skälet att det försöker integrera den sovjetiska erfarenheten i sin nuvarande identitet, trots att denna huvudsakligen formuleras i konservativa termer. Man kan tänka sig att det på något sätt bidrar till utformningen av konservatismen som specifikt social, på samma sätt som de europeiska nationella partierna är socialkonservativa, men utifrån Rysslands annorlunda, specifika historiska erfarenhet. Men det blir problematiskt exempelvis när det leder till att man, för att rädda den kommunistiska historiografin, retoriken om den “antifascistiska skyddsmuren” i Berlin, och liknande, ansluter sig till David Camerons linje och själv kräver FN-sanktioner (för säkerhets skull: FN betyder här Förenta Nationerna) mot “högerextremism” o.s.v.

Det är naturligtvis begripligt att man vänder sig mot de extremnationalistiska grupperna i Ukraina som utan tvekan är direkt inspirerade av den europeiska fascismen och nationalsocialismen. Den fiendskap mellan nära besläktade europeiska folk, och europeiska folk och Ryssland, som denna nationalism idag representerar, på det sätt vi kunnat följa i Ukraina, är lika skadlig och irrelevant idag som “västs” globalimperialism. Men generella förbud mot “högerextremism” o.s.v. är principiellt fel, en slipprig sluttning som, åtminstone när “väst” och liberalerna står för genomförandet, snabbt drabbar allt större delar av det politiska spektrum och snart nog all konservatism. Någon principiell gräns finns inte, det är bara ett godtyckligt, flexibelt vapen i händerna på maktens distinkta intressen.

Om Ryssland överger sina residuala kommunistiska och globalistiska programpunkter och verkligen försöker realisera den socialakonservativa ideologiska vision för en fredlig, multipolär framtid som Putin i övrigt ger uttryck för, finns ingenting som hindrar en närmare europeisk anslutning till Ryssland. Men vi är inte där än, och detta är något jag tror FN, FPÖ och de andra bör vara mer uppmärksamma på när de nu signalerar närmande till Ryssland och varmt välkomnar en hög företrädare för Putins regering vid kongressen i Lyon. Vad det handlar om, eller bör handla om, är nu bara en balanserad, självständig hållning.

Men en sådan är akut nödvändig. För hela tiden måste vi ju hålla i minnet hur extremt proamerikansk EUs nuvarande position faktiskt är, hur ofria vi är i detta beroende, och vad det har inneburit och, om det fortsätter, i än högre grad kommer innebära, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. USA sjunker med nuvarande politik allt djupare i skuld, pauperisering av medelklassen, etniska våldskonflikter, idiotiserande masskultur – allt det som man såväl avsiktligt som automatiskt tvingar på även Europa och resten av världen. När USA sjunker, drunknar även vi, med nuvarande ensidiga orientering, i Atlanten. Även en ny USA-politik krävs från vår sida, där vi konsekvent lierar oss med det amerikanska folket och de genuina, i sund mening konservativa och oppositionella krafterna där. Den förhastade, generella antiamerikanism som européer och hela världen lätt sjunker ned i av blotta avsmaken inför den radikalliberala och neokonservativa utrikespolitiken och dess effekter på alla områden är orättvis och måste avvisas.

Samtidigt med den europeiska manifestationen på FN-kongressen i Lyon blev här i Sverige Gustav Kasselstrand än en gång omvald som ordförande för SDU. Ungdomsförbundet, som ju är SDs framtid, visar därmed ånyo bl.a. att denna framtid ligger i den rätta Europaorienteringen, i anslutningen till våra kontinentaleuropeiska vänner. I själva verket är det svårt att se hur någon allvarlig konflikt mellan Kasselstrand och SDU å ena sidan och moderpartiet å den andra fortfarande kan föreligga. Det finns inget seriöst alternativ till det första hand rent kultur- och identitetspolitiska Europamanifest SDU redan tagit fram, inför EP-valet i våras.

Även Mattias Karlsson och nye kulturpolitiske talespersonen Aron Emilsson (tyvärr såvitt jag vet dock inte den primärt berörda forskningspolitiska talespersonen Carina Herrstedt) förmåddes genom påtryckningar från mailande partimedlemmar att uttala sig för de s.k. Medelhavsinstitutens räddning, den viktigaste kulturarvsfrågan på mycket länge. Tyvärr skrev de ingen debattartikel, men de markerade i alla fall rätt ståndpunkt på Facebook. Det tyder på att även moderpartiets politik nu är på väg att justeras i den nödvändiga riktning som SDU alltså redan stakat ut, i riktning av förståelse av kulturarvet i europeiska termer. Förutsättningar skapas för en politik på grundval av de bästa, i högre mening humanistiska, traditioner som är gemensamma för hela Europa, samtidigt som de varieras i nationell mångfald.

Partiets splittringsprovocerande motståndare talar mycket om olikheter i Mellannösternpolitiken, men båda lägren försvarar ju samma långsiktiga tvåstatslösning i Israel-Palestina-konflikten. Man lyfter också fram Kasselstrands uttalande att han hellre ser Putin som gäst i Stockholm än Obama. Med mina ovan angivna reservationer kan jag inte se att detta heller överhuvudtaget är kontroversiellt. Om Putin verkligen följer den traditionellt europeiska konservativa politik, med en förstärkt social dimension, som han upplinjerat i sina stora tal, är det bättre för Europa och Sverige än det Obama står för, trots att denne själv inte sällan framstår som mer sympatisk, måttfull och realistisk än sina rådgivare.

Detta vet hela den verkliga national- och socialkonservativa europeiska – sant proeuropeiska – opposition, som i helgen var församlad i Lyon. Sverigedemokraterna, och i än högre grad Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet, släpar tyvärr fortfarande helt enkelt efter i den intellektuella tillägnelsen av dessa perspektiv. Vad vi, alla tre, framför allt måste bli är sanna Europapartier. Vad vi framför allt bör eftersträva är ett förnyat, starkt och enat Europa med bevarad nationell mångfald. Endast ett sådant Europa kan på meningsfullt sätt upprätthålla goda förhållanden till både USA och Ryssland – och resten av den fredligt ordnade multipolära världen.

Putin’s Valdai Speech

Alexander Mercouris on Putin’s Valdai Speech

Medelhavsinstituten och Sverigedemokraterna

Farage on Putin and Ukraine

Farage on Russia, Georgia, and Ukraine

Putin’s Rede im Bundestag

Gollnisch om grupperna i Europaparlamentet

Det alternativa Europasamarbetet

Ryssland och Europa

EUs tragiska förstörelse av Europa

The European Parliament Farce

Bräckligt Europasamarbete

Sverigedemokraterna och Europavännerna

Förhållandet till Front National

Våra franska vänner

Europasamarbete med förhinder

Sverigedemokraternas framtida Europapolitik

Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid

Front National i Europaparlamentsvalet

En sverigedemokratisk politisk för Europa

Ryssland och globalismen

Den svenska neutraliteten åter aktuell

Nödvändigt med tydlighet även mot “väst”

Sverigedemokraterna, Ukraina och Ryssland

Sverigedemokraterna och Europaparlamentsvalet

Farage’s Mistake

Sverigedemokraterna – Europapartiet

Sverigedemokraterna och Front National

Nationalismen och Europa

Europa och nationalismen

Vladimir Putin’s Munich Speech

Sverigedemokraterna, konservatismen, Europa

Socialkonservatismens akademiska ursprung

Jan Sjunnesson tar idag upp frågan om socialkonservatismens historiska ursprung i Samtiden:

“Med den tyske kanslern Otto von Bismarcks sociala reformprogram vann socialkonservatismen intåg i statsapparaten i Europa. Halvannat sekel senare ställs den svenska välfärden inför prövningar när samhällsgrunden försvagas. Utan gott samhälle, ingen god stat.

Under 1800-talet mekaniserades jordbruket i Sverige och industrier växte fram i städer och bruksorter. Jordlösa arbetare flyttade in till städerna utan tillräckliga resurser att klara sig och sina familjer i tillräcklig grad. Några försvann till Amerika men de flesta levde kvar i armod. Först efter 1870 blev det något bättre.

Ur kristen barmhärtighet och storsinnad medmänsklighet växte frivilligorganisationer fram ur borgarklassen med visst stöd i adel och prästerskap. Rådiga handelsmän, advokater och läkare styrde upp sjukkassor, byggnationer för hemlösa, kooperationsbodar, studiegrupper och välgörenhetsinrättningar. Deras fruar var inte sällan ledande i de sociala föreningar som bildades utifrån ideal om frihet, frivillighet och medkänsla.

Dessa organisationer lade grunden för de politiska ideologierna socialliberalism och socialkonservatism, som i sin tur försvarade sig mot de socialistiska, kommunistiska och anarkosyndikalistiska grupperna. Dessa radikaler såg hellre att de fattiga gjorde uppror än att de organiserade sig tillsammans med välvilliga herrar och damer.”    Läs mer

Här nämns flera viktiga faktorer. Jag skulle dock vilja komplettera bilden av socialkonservatismens historiska ursprung och vad som “lade grunden för” den. Vi bör titta närmare på den tyska bakgrunden. Inte minst där finns nämligen också en akademisk riktning som var av stor betydelse, statsvetenskaplig, i tidig mening sociologisk, och nationalekonomisk, inom ramen för den mer allmänna filosofiska, idealistisk-historicistiska tradition som flera av mina publikationer – och i stor utsträckning denna blogg – är ägnade.

Få saker kan, som jag ser det, idag vara viktigare än att återvända till den riktning vi här finner, återerövra dess positioner, ånyo uppta dess ansatser, och inte minst, från de därmed rekonstruerade och förnyade utgångspunkterna, kritiskt granska de skolor inom respektive områden som bröt med den och, avlösande varandra i historisk succession eller sinsemellan kontinuerligt stridande, erbjöd teoretiska alternativ som idag utan större svårighet bör kunna förstås som, på det hela taget, förfelade, ohållbara, misslyckade. De och deras inflytande måste rullas tillbaka.