Category: Politics

Den kritik mot AfS som jag framfört har hittills främst gällt partiets strategi snarare än dess program: sättet på vilket man valde att lägga upp och genomföra valkampanjen, och överhuvudtaget kommunikationen av partiets budskap. Men denna strategi var sådan att den omedelbart antog en supplementär politiskt innehållslig betydelse. Den tillförde så att säga nya politiska programpunkter som inte fanns med i programmet. Budskapet blev: vi står för allt det här också. Och sådan strategin genomfördes i kampanjen, blev dessa tillagda programpunkter minst lika synliggjorda.

Den explicita principen att inte ta avstånd och dra ideologiska – och personella – gränser av SD:s och Mattias Karlssons typ i samband med torgmöten såväl som rekrytering av medlemmar och aktivister, den därav följande underlåtenheten att markera mot den på flera sätt dominerande närvaron av NMR, NU och andra liknande grupper på torgmötena, vad som genom det explicita stödet framstod som det direkta samarbetet med Nordisk Alternativhöger på dessa möten och i näsklistringsaktionen, samarbetet med Svegot – allt detta har givetvis en direkt och entydig politisk och ideologisk innebörd. Det innebär ett substantiellt programmatiskt ställningstagande från partiets sida, trots att inget av det har någon motsvarighet i det vid lanseringen presenterade partiprogrammet.

När det gäller dessa under kampanjen tillagda och från strategin oskiljaktiga programpunkter är mitt förslag givetvis att de bara måste bort, att partiledningen nu medels tydliga markeringar måste förkasta dem. Men även ifråga om det ursprungliga programmet finns mycket att säga, som jag, när det först lades fram, valde att inte ta upp inför det förestående valet eftersom det även här måste bli fråga om viss kritik. Det enda jag kort och så hovsamt som möjligt antydde i våras var den slående frånvaron av ideologi i största allmänhet. Detta är fortfarande den allra mest påtagliga svagheten i programmet, och ett typiskt uttryck för det otillräckliga i populismen. Utan ideologisk förståelse i den mening jag i tidigare – vid det här laget gamla – inlägg definierat den, är det helt enkelt omöjligt att bedriva seriös politik. “Sunt förnuft” är, hur nödvändigt det än är, en torftig ersättning, för att inte tala om häpphäpperi och demagogi.

Satsningen på detta senare, ja på den ensidiga populistnationalismen överhuvudtaget, framstår som helt oförsvarlig när man beaktar alla de ideologiska resurser som finns tillgängliga för den verkliga politiska oppositionen, för det verkliga politiska alternativet i Europa idag, men som förblir till största delen outnyttjade. Jag föreslår att man nu, i en revidering av programmet, till att börja med bygger vidare på den mogna formuleringen av nationalismens delsanningar sådan jag fann den i SD:s program när jag upptäckte detta parti under andra hälften av 00-talet. Man borde också följa SD i vidareutvecklingen och modifikationen av det tidigare programmet 2011 medels anknytningen såväl till socialkonservatismens tidiga traditioner i Tyskland och England, som till en ledande konservativ tänkare idag som Roger Scruton. Men man bör gå längre än SD i tillägnelsen av socialkonservatismens ansatser genom en högre grad av assimilation av de intellektuella resurser som dess akademiska ursprung tillhandahåller, inklusive dem som återfinns i den historiska skolan i nationalekonomin. Vidare tycker jag förstås att man borde vidareutveckla dessa historiska ansatser genom att börja intressera sig för de politisk-filosofiska aspekterna av idealismen, personalismen och den värdecentrerade historicismen, sådana jag försökt börja diskutera dem. Den så kallade traditionalistiska skolans insikter sådana dessa kan ges en “mjuk” tolkning som på visst sätt kan integrera modernitetens delsanningar är inte heller irrelevanta. Viktigt inte minst på grund av dess utbredning och vitalitet i hela Europa är också tillägnelsen, under kritisk urskillning, av den så kallade nya högerns tänkande, som finns lätt tillgängligt även i flera populariserande framställningar.

Listan kunde göras längre. Men det jag här nämnt räcker långt. Det är i flera fall fråga om centrala och historiskt betydelsefulla intellektuella traditioner. Den ideologiska nyorientering de på naturligt sätt erbjuder vore tillräcklig för att lyfta SDU:arnas parti upp ur populistnationalismen och göra det till ett på helt nytt sätt intressant och relevant politiskt alternativ för Sverige och Europa, ett “nytt tredje” efter den hittillsvarande radikalnationalistiska och liberalt anpassade oppositionen. Ja, denna utveckling och fördjupning är faktiskt ganska akut nödvändig för alla Europas populistnationalistiska partier. Utsikten av ett maktövertagande från deras sida i de respektive länderna är nämligen ingalunda entydigt hoppingivande, sådana de idag ser ut. Populistisk nationalism kan naturligtvis inte i sig vara ett tillräckligt alternativ till den rådande hegemonin. Men att dessa partier ännu saknar tillräcklig ideologisk och politisk mognad för att ersätta den blir framför allt uppenbart när man beaktar frånvaron av en gemensamt utarbetad politik för det alternativa Europasamarbetet inom ramen för den Europeiska Unionen. Här behövs rent generellt långt mer av kvalificerad idédiskussion.

Den nya, nödvändiga ideologiska inspirationen kan lätt formuleras på för AfS’ nuvarande partiprogram lämpligt anpassat sätt, och därmed låta de sakpolitiska ställningstagandena och avsiktsförklaringarna, insatta i ett större sammanhang, framstå i ett nytt och långt mer trovärdigt och övertygande ljus. De skulle då ses som direkt springande ur en fördjupad och konsekvent historisk, kulturell, moralisk och andlig förståelse. Partiet skulle kunna förvandlas till det levande idéparti som är vad som idag behövs.

Men i detta ljus måste också, föreslår jag vidare, några av de sakpolitiska programpunkterna ändras. Utifrån den åskådningsmässiga helhet som redan en mycket begränsad tillägnelse av de nämnda tankeströmningarna låter växa fram, blir det nämligen tydligt att partiet uppvisar en brist även i förhållande till SD: en otillräcklig assimilation av socialkonservatismen. Det är inte så att det helt saknas inslag av den i det nuvarande korta programmet. De finns där exempelvis i skol- och vårdpolitiken. Men det som kanske främst av allt utmärker detta program är att det går mycket längre än SD i den liberala anpassningen på den ekonomiska politikens område. Detta kompromissande med liberalismen, eller, mer exakt, med nyliberalismen, är, trots en oundviklig men sällan konsekvent och systematiskt artikulerad kritik av banksystemet och transnationella företag, ett mycket vanligt fenomen hos de populistnationalistiska partierna i Europa. Det är, hos SD, en del av vad jag kallar det “gamla andra”, som sakpolitiskt tar sig ett flertal uttryck.

Hos SD finner vi paradoxen att denna anpassning ägt rum samtidigt som de velat ideologiskt omdefiniera sig i termer av socialkonservatism. Av allt att döma stämmer den kritik som säger att man böjt sig för lobby-tryck från näringslivets organisationer. En förändring är tydligt skönjbar med Oscar Sjöstedts framlyftande som ekonomisk-politisk talesperson. Ändå kvarhåller partiet synbarligen mer av socialkonservatism än AfS. Hos det nya partiet finner vi en långt mer extrem kontrast mellan å ena sidan stenhårda attacker mot globalismen, och å andra sidan en frånvaro av all djupare förståelse och kritik av det under de senaste årtiondena framvuxna finanskapitalistiska system som är vad som möjliggjort den och i materiellt avseende driver den. Gustav Kasselstrand arbetade såvitt jag förstår för Sjöstedt på SD:s riksdagskansli, och med samma ekonomiska utbildningsbakgrund tycks han åtminstone i mycket gå vidare i dennes fotspår. Enstaka ledande företrädare, som Erik Berglund, tycks ansluta sig till libertarianismen och den österrikiska skolan, om än i den riktning som å sin sida, i gengäld också stödjande AfS, närmar sig fascismen via Nordisk Alternativhöger.

Denna frånvaro av medvetenhet om den faktor som mer än någon annan orsakat de förhållanden partiet vänder sig mot är den populistiska nationalismens mest uppenbara ytlighet. Obefintligheten av beskrivning och analys av och adekvat politik rörande detta ekonomiska system som sådant är det som tydligast och mest konkret visar dess otillräcklighet, och det är just här en fördjupad tillägnelse och en vidareutveckling av socialkonservatismen som intellektuell riktning är allra mest angelägen.

En annan för mig avgörande modifikation av programmet gäller förstås, i linje med vad jag skrev ovan i samband med ideologin och med vad jag tagit upp i många tidigare inlägg om både SD och SDU:arna och deras nya parti, Europapolitiken och Sveriges förhållande till EU. Det är knappast nödvändigt att upprepa något av det här. Jag går, som framgått tidigare i denna serie med förslag till AfS, så långt att jag menar att partiet bör byta namn för att signalera att man nu gör detta till sin viktigaste fråga. Det är betydelsen av den frågan, insikten att den är avgörande för Sverige såväl som för alla andra europeiska nationer, som gör att utöver populismen även nationalismen måste tonas ned. Populistnationalismen spelar förvisso en viktig roll i kritiken av det nuvarande EU. Men om detta EU faller och bara populistnationalismen återstår, är risken stor att den blir ett allvarligt hot. Det är ansvarslöst att vara enbart populistnationalist. SD börjar nu äntligen gå i rätt riktning i denna fråga, och AfS måste gå längre. AfS kan rädda sin framtidsrelevans genom att bli ett svenskt Europaparti.

Och det är inte minst här som det sjätte ideologiska komplementet jag föreslog ovan är aktuellt: den selektiva tillägnelsen av den nya högern. Det har alltid funnits ett beklagligt glapp mellan dess tänkande om Europa å ena sidan och Europas populistnationalistiska partier å den andra. Och det är främst de senares fel. Detta glapp måste bort, den nya högerns Europavision måste, under urskillning och i modifierad form, bli en del av deras program. Och detta kan bara ske genom en nedtoning och i väsentliga avseenden en avveckling av den populistiska nationalismen som sådan (jag måste nog snart börja använda en förkortning för populistisk nationalism av den där typen som var vanlig i Sovjetunionen: “popnat”). Här skulle AfS kunna gå i spetsen – för både Sveriges och Europas skull.

Många relevanta texter på detta område finns av den nya högerns grundare och första stora namn, den alltjämt centrale och obrutet produktive Alain de Benoist, som under denna riktnings tidigaste fas var redaktör på Le Figaro. I dem analyseras de flesta aspekterna såväl av det nuvarande EU:s felaktiga uppbyggnad, ideologi och funktion, som av den rätta Europaenheten och dess nödvändighet. För de modifikationer hans tänkande även på detta område behöver – i enlighet med den kritiska urskillning jag nämnde ovan och alltid betonar när jag talar om den nya högern – finns de erforderliga korrektiven lätt tillgängliga i de övriga ideologiskt komplementära riktningar jag räknade upp.

Det finns mer i AfS’ program som behöver justeras i ljuset av det större ideologiska perspektivet. Men det är viktigt att betona även det som i samma ljus förblir bra och riktigt, och vad jag finner särskilt betydelsefullt av detta har ju framgått av många tidigare inlägg.

Är då de förslag jag framfört tillräckliga för att i framtiden – och redan i vårens Europaparlamentsval – ge SDU:arnas parti den framgång de inte nådde i årets svenska riksdagsval? Jag tror inte att omedelbar parlamentarisk framgång är viktig. Att sådan framgång överhuvudtaget är möjlig är självklart nödvändigt. Men partiet valde att satsa på den minimala “framgång” de redan nu kunde vinna. De gick på ett sätt som var både sakligt fel och strategiskt kortsynt tillbaka till det “gamla första” och tog på så sätt över ND:s och SvP:s minimala väljargrupp och de SD-väljare som egentligen tillhör den. Varför de gjorde det är fortfarande delvis höljt i dunkel; Trump-yrans påverkan känns inte helt tillräcklig som förklaring av en omdömeskollaps av denna omfattning. Hursomhelst samlade man alltså på detta sätt de promille den väljargruppen erbjöd. Men därmed är det stopp. Man har nått slutet av en återvändsgränd. Några nya väljare finns av all svensk politisk erfarenhet att döma överhuvudtaget inte att nå på denna väg, och ingen opinionsbildning har hittills lyckats skapa dem.

MED vände sig inte till dessa väljare och kunde därför inte få riktigt lika många promille som AfS. Men just därför att de inte vände sig till dem, med allt det innebar för AfS i termer av gamla hopplösa extremistparafernalier, har de åtminstone gjort parlamentarisk framgång principiellt möjlig i en framtid. Partiet är ett potentiellt framgångsprojekt helt enkelt eftersom det potentiellt har stora väljargrupper. Detta är den allmänna väg som även SDU:arna skulle ha valt.

Det innebär inte att de borde accepterat MED:s politik. Den är i centrala frågor sämre än deras. Det primära och helt avgörande är inte bara att ha en politik som har möjlighet att bli framgångsrik, utan också att denna politik är rätt politik, att man erbjuder den politik som är nödvändig. När så är fallet är det inte bara meningsfullt att tålmodigt och långsiktigt arbeta, och välja lämpliga strategier, för de önskade resultaten i parlamentariska termer, utan man kan då också åstadkomma mycket genom opinionsbildning redan innan de uppnåtts, på vägen dit. Det är till denna elementära punkt SDU:arna enligt min mening nu måste hitta tillbaka.

Efter dåliga valresultat är det ju normalt i partier att kräva en ny ledning eller åtminstone stora förändringar i ledningen. AfS’ resultat var visserligen, som jag framhållit, faktiskt inte dåligt i jämförelse med de partier som man trots icke obetydliga faktiska skillnader av olika slag valde att framställa sig som att man var av samma typ som, nämligen ND och SvP. Men det var uppenbart uselt i jämförelse med de egna förväntningarna och den explicita planen att följa Ny Demokratis och Junilistans strategiska exempel: efter en lansering bara några månader före valet skulle man få massor av medial uppmärksamhet, stiga som en raket, och omedelbart nå ända in i riksdagen. (I Junilistans fall gällde framgången Europaparlamentet.) Hela upplägget, ja kanske hela partiidén byggde på detta. Hur man tänkte sig att det skulle vara möjligt med den valkampanj man genomförde är omöjligt att förstå.

Den normala reaktionen att föreslå att ledningen byts ut är dock knappast realistisk i AfS’ fall. Partiet är för litet, det finns inte tillräckligt många andra kvalificerade företrädare som kan ersätta den. Dessutom är det oklart hur det skulle gå till: mig veterligen har ännu ingen partistämma annonserats, eller ens något medlemsmöte. Partiet lanserades mer som ett nytt företag än som ett nytt parti. Något konstituerande möte, där styrelse valdes, hölls exempelvis inte. Troligen var detta helt avsiktligt: man tänker sig, i Ian Wachtmeisters efterföljd, partiet mer som just ett företag, eller en flexibel organisation av ny typ, som på nya, innovativa sätt kan ta sig an det svenska parlamentariska systemet, snarare än ett traditionellt framvuxet och uppbyggt parti.

Men det är tyvärr inte lätt att se hur den nuvarande ledningen ska kunna föra partiet till framgång efter den valkampanj de nu oundvikligen kommer förknippas med. Och inte heller hur de ska kunna bli det parti som behövs och som de skulle kunnat bli: inte bara en personell förändring krävs, de misstag som förklarar valresultatet rör en stor del av hela partiets inriktning. Det är samtidigt orealistiskt och nödvändigt med en ny ledning, eller åtminstone tillräckligt ny.

Till det som gör det orealistiskt, ja gör att det framstår som närmast omöjligt, hör emellertid också det förhållandet att ingenting tyder på att några andra i partiet, om ens någon enda, önskar det. Såvitt jag förstår har många från de grupper och organisationer som SD:s partiledning kritiserade SDU:arna för att samarbeta med, såväl som från ND, SvP och Nordisk Alternativhöger, inte bara, som NMR, satt sin prägel på torgmötena, utan också upptagits som medlemmar och engagerats i kampanjarbetet. Ingenting har hörts om att någon i partistyrelsen eller bland medlemmarna skulle haft några invändningar mot detta. Den inriktning som gjort det dåliga valresultatet oundvikligt tycks ha stöd av hela partiet.

Jag kan fortfarande inte bedöma det svenska opinionsläget i dess helhet, och ännu mindre hur det kommer utvecklas i framtiden. Men åtminstone att döma av den allmänna svenska politisk-historiska erfarenheten innebär denna nu valda inriktning och stödet för den bland medlemmarna att partiet inte har någon framtid. Och om det nuvarande politiska, ekonomiska och mediala vanstyret av landet skulle få till resultat att denna erfarenhet inte längre blir giltig och relevant, något som inte kan uteslutas, vore det av flera skäl inte mindre problematiskt om AfS därför trots, ja på grund av sin nuvarande inriktning har en framtid.

Kasselstrand och de andra är verkligen inte enbart dåliga, det har de visat i flera intervjuer och ofta exempelvis i podden Den Kokta Grodan, såväl som i mitt tidigare samarbete med dem i SD. De har också gjort mycket bra med sitt AfS-initiativ, som jag förstås fortfarande stödjer. I ett enligt de här antydda riktlinjerna uppstyrt parti skulle de utan tvekan kunna ha fortsatt viktiga roller. Det är bara det att “återvandringsturnén”, som i verkligheten ofta kom att framstå som “ut med packet”-turnén, inte gjorde dem rättvisa. Den visade dem i stället från deras sämsta och ensidigaste sida, eller mer exakt, den avslöjade sidor av dem som åtminstone jag aldrig tidigare sett. Det är obegripligt att man kan framstå som så relativt nyanserad och balanserad som Kasselstrand fortfarande ofta gör i andra sammanhang, och samtidigt vara en drivande kraft bakom denna simplistiska och stundom brutaldemagogiska kampanj.

Som det nu är, som det nu plötsligt står klart att det är, måste ledningen åtminstone i möjligaste mån bytas ut och ersättas av personer av annat slag. Nya ansikten och nya hjärnor. (För undvikande av missförstånd: jag själv står inte till förfogande och gör inte anspråk på att vara den typ av person som behövs.) När jag föreslog att SDU:arna skulle starta ett nytt parti – även de själva var redan då fullt upptagna med planeringen av det – tänkte jag mig att de borde börja med ordentliga sonderingar inte bara bland missnöjda SD-företrädare, utan även andra politiker både till höger och vänster. SD hade redan visat hur folk från båda dessa håll kunnat rekryteras, och den teoretiska möjligheten av och rimligheten i det kunde, i synnerhet i vår tids politiska läge, lätt inses utifrån den socialkonservativa ideologin. Nu fanns det bevisligen en rad kvalificerade personer som var potentiellt intresserade av att ansluta sig till ett parti som gick längre i SD:s egen riktning, som vidareutvecklade dess i en helt egen dimension belägna “mittenposition”, klart skild från den vanliga mitten.

I synnerhet var detta fallet på grund av de viktiga ställningstaganden och riktningsangivelser SDU redan kommunicerat ifråga om Europa, NATO, neokonservatismen och annat. Dessutom fanns nu de nya småpartierna MED och KVP (Kristna Värdepartiet), och kanske ytterligare något, med vilka man också borde kunnat försöka få till stånd diskussioner. Ingen enhet råder internt om MED:s allmänt neokonservativa linje, ja den förnekas rentav officiellt, och hela KVP skulle kanske ha kunnat slörpas upp med en hel del av dess familjepolitik, ett område som nu är helt frånvarande i AfS’ program, samtidigt som det är omöjligt som “enfråga” för det nya kristna partiet. SDU:arna borde, tänkte jag, ta den erforderliga tiden för grundliga samtal med företrädare för alla dessa partier. Hade de tydligt markerat att de avsåg att bli det “nya tredje”, borde samgående inte varit omöjligt.

Nu, efter den samtidigt spektakelhäpphäppiga och alltför ofta kloakbrölande kampanjen, är det väl omöjligt. Men det är förstås just på grund av denna kampanj som det nu skulle krävas att nya personer värvas till ledningen, som kan modifiera och komplettera den begränsade och på egen hand ohållbara populistnationalismen. Personer som kan bidra till att utvecklingen utöver SD, samtidigt som den definitionsmässigt äger rum i SD:s egen ideologiska dimension, också verkligen leder utöver SD, blir något nytt och bättre, till att partiet blir det “nya tredje”. För detta syfte finns ett behov även av personer som saknar bakgrund i SD och står fria från hela det populistnationalistiska stuket, om jag får uttrycka mig så. Det finns ingenting i den lägre meningen populistnationalistiskt i den nya, avancerade socialkonservatism jag skulle vilja se och som Sverige och hela Europa behöver.

Vad AfS förtjänstfullt gjorde var att rekrytera folk – främst till riksdagslistan – som såvitt jag förstår för det mesta helt saknade tidigare koppling till politiken. En lång rad namn från kvalificerade yrkesområden ställde upp. Det var ett utmärkt grepp, även om det naturligtvis måste balanseras av den specifikt politiska sakkunskapen och erfarenheten. Men det var ett grepp som primärt motiverades av den populistiska kritiken mot “politikerna” i allmänhet, en punkt som det finns mycket att säga om (“Den svenska politiken har gått från att präglas av folkrörelsepartier till små bidragsförsörjda etablissemangspartier. I dag är det inte ovanligt att riksdagsledamöter och kommun- och landstingspolitiker aldrig haft ett jobb utanför politiken, och överhuvudtaget knappt ägnat sig åt något annat än politik. Detta har skapat en från övriga folket isolerad grupp yrkespolitiker – en politisk oligarki – som företräder sig själva och inte folket”). Det har hittills synbarligen inte resulterat i några tillskott ifråga om den typ av kunskap och intelligens som behövs just för den ideologiska och politiska fördjupningen och vidareutvecklingen. Alla rekryter som inte tillhörde det gamla SDU eller SD tycks bara ha enrollerats för och ställt upp på ledningens kortfattade “sunt förnuft”-program. Många av dem är säkert utmärkta, men det är svårt att se att förvärvet av det andra slags personer jag efterlyser, och för vilket förutsättningarna initialt verkade goda, ens har påbörjats.

Men en sådan rekrytering från utanför politiken framstår nu som lika omöjlig som rekryteringen från andra partier. Och det tråkiga med bådaderas omöjlighet är att det finns ett uppenbart och ständigt alltmer påträngande behov av ett parti av “nya tredje”-typ, att det finns en helt central politisk uppgift, ja en uppgift av avgörande historisk betydelse, som måste fullgöras, och som man trodde att SDU:arnas parti skulle kunna åtminstone börja försöka ta sig an.

Anledningen till att det skulle vara problematiskt även om de nådde framgång med den profil och strategi de i stället satsade på, är att ett parti av den typ de därmed blev, ett parti av det “gamla förstas” slag, inte alls är vad som behövs, att det tvärtom är ett hinder för den oundgängliga politiska förändringen. I Sverige går det inte att se hur ett sådant parti överhuvudtaget skulle kunna nå politisk framgång, och endast en av det senaste valresultatet att döma oförändrat minimal nätopinion tror fortfarande på det. Men vad inte bara Sverige utan hela Europa behöver är i stället partier som, utan att förneka det giltiga i dess högre former, förmår börja höja sig över det visserligen beprövade och ofta avsevärt framgångsrika men likafullt i sig otillräckliga populistnationalistiska paradigmet. Här brister hittills även de partier som genom att röra sig bort från det “gamla första” i vid mening blivit stora och även i konkreta politiska makttermer framgångsrika.

Det är just där SDU:arna skulle ha kunnat komplettera SD och göra en pionjärinsats, och inte bara i Sverige. Med rätt personell besättning hade deras nya parti kunnat börja visa hur de obekväma antietablissemangsfrågorna kan och måste drivas inom ramen för en ny, utvecklad och fördjupad ideologisk, politisk och kulturell helhet – allt det jag trodde att SDU:arna i åtminstone någon utsträckning höll på att planera, eller i varje fall var i hög grad beredda att beakta, när jag föreslog att de skulle bilda ett nytt parti.

Jag ska återkomma till detta. Poängen här är bara att denna förändring, ja redan den elementära ideologiska gränsdragning av SD:s typ – om än inte exakt samma – som är oundviklig om det överhuvudtaget ska vara meningsfullt att driva partiet vidare, kräver en tillräcklig förnyelse i partiets ledning. Jag kan aĺltså inte säga att denna förändring är möjlig. Bara att den är nödvändig. Jag har inte förtroende för Hagwall-styrelsen.

Tyska AfD har som partisymbol en pil som pekar snett uppåt till höger. Ursprungligen var den en uppåtpekande linje i ett diagram, en framgångskurva. Men denna antog i slutet, på sin högsta punkt, formen av en pil, som indikerade fortsatt utveckling i samma positiva riktning. Nu har denna pilsymbol elegant stiliserats till en förenklad, kraftigare pil.

Det är en bra symbol. Om SDU:arnas nya svenska parti skulle övertagit något från det tyska partiet var det enligt min mening en symbol liknande denna, inte partinamnet. Eller snarare, bara den generella idén med en pil pekande i denna riktning. Pilen är en ny och fräsch partisymbol som inte används, eller mig veterligen ens tidigare använts, av något svenskt parti. Det är som jag ser det avgörande att det nya partiet får en helt ny och annorlunda framtoning som svarar mot en ny och annorlunda politisk substans, det “nya tredjes” substans, och en pilsymbol av detta slag bidrar starkt till det.

Visserligen är det naturligtvis, i största allmänhet, svårt att tycka illa om den svenska flaggan i hjärtform. Intentionen är givetvis god. Vi älskar Sverige. Men jag tror inte, för detta viktiga syfte, på användningen av någonting från det gamla nationalistiska symbolspråket. Och inte bara för att det inte förmedlar något av den nya, centrala Europaorientering jag efterlyser. Det fungerar överhuvudtaget inte som partisymbol, i synnerhet inte i Sverige. Det slår an fel ton. SD gjorde rätt i att byta symbol från flagg-facklan till blåsippan. Som symbol för just detta nya parti som nu heter AfS förmedlar flagghjärtat tyvärr bara det begränsade gamla nationalistiska eller radikalnationalistiska budskapet, det “gamla förstas”. Detta beror förstås främst på vad som efter valrörelsen tyvärr framstår som partiets direkta föregångare i denna partipolitiska division, som frekvent använde flaggan, om än inte som just partisymbol. Hjärtflaggan får bara partiet att framstå som en förutsägbar och ointressant återlansering av ND eller SvP.

Men anmärkningsvärt nog lyckas den som partisymbol både, genom flaggan, ge de felaktiga associationerna till dessa partiers misslyckade exempel och problematiska politik, och, genom hjärtat, framstå som alltför “snäll”, ja som litet töntig till och med. Dess övertydlighet går över gränsen till det banala. Den ger ett kitschigt intryck, som en nyckelringsbricka i en billig souvenirbutik på Västerlånggatan.

Det förslag jag föreslog när detta diskuterades förra året var en blå kvadrat med en enda stor, kraftig gul pil som började i nedre vänstra hörnet och pekade snett upp mot höger, utan att nå ända fram till det övre högra hörnet. Alternativt, eller komplementärt (och särskilt lämpligt som nål), en blå cirkel med samma pil. Pilen hade bestämda matematiska proportioner som bland annat gjorde att det blev lika mycket blått som gult i kvadraten respektive cirkeln. Linjerna från pilens spets var parallella med två av kvadratens sidor, och underkanten av pilens huvud låg på kvadratens ena diagonal. Det var viktigt att färgerna blev de rätta, djupt klarblå respektive nästan orange – det vill säga andra färger än de som på senare tid standardiserats för flaggan. Detta har partiledningen redan förstått och tillämpat i den nuvarande symbolen, men man kan möjligen gå ännu längre i denna riktning, med ytterligare något mörkare och varmare färger.

Mitt förslag var bara en förenkling av ett som de själva tagit fram för diskussion: tre gula pilar, varav – som jag minns det – två kortare och en längre, som pekade på samma sätt snett uppåt höger, mot blå bakgrund. Min variant kan således inte ligga särskilt långt från vad de själva tänkt sig som möjligt.

Till höger om denna symbol kunde man, föreslog jag, i vissa sammanhang ha texten med partinamnet, men förstås, enligt mig, det nya: Svenska på en rad och Europapartiet på en annan under, i samma blå färg som i kvadraten/cirkeln (så blev det också med det nuvarande namnet Alternativ för Sverige till höger om flagghjärtat). Alternativt kunde texten förekomma under pilen. Även förkortningen SEP kunde användas i samma placeringar. (Jag upprepar att jag inte på allvar tror att partiet skulle kunna bringas att överväga detta namn, men att jag ändå vill gå så långt som att föreslå det för att tydligt markera vikten av en ny Europaorientering.) Den blå kvadraten kunde möjligen också förlängas till höger eller nedåt till en rektangel, med plats för både pilen och texten i samma gula färg. Bokstäverna borde få en åtminstone något mer “kvadratisk” karaktär av ett enkelt och rent slag som mer motsvarar kvadraten och pilens former, men den närmare utformningen här kunde diskuteras.

Överhuvudtaget kan den närmare utformningen av pilsymbolen diskuteras. Mjukare och rundare former, som AfD:s nuvarande pils, är också möjliga, men jag tror att en mer så att säga beslutsam pil av det beskrivna slaget vore bäst. Det viktiga i detta förslag är hursomhelst att det är en enkel och tydlig pil, som pekar i den beskrivna riktningen, och att den är gul mot blå bakgrund. Denna symbol är ny, bestämd, offensiv och entydig i svensk politik: framåt, uppåt och (i socialkonservativ mening) till höger.

Och framåt, uppåt och till höger för Sverige i Europa. De bibehållna blå och gula färgerna är fullt tillräckliga för de nationella syftena. Men samtidigt är ju blått och gult också den Europeiska Unionens färger. Pilen visar vägen även för Europa. Den är en symbol för det nya tredje. För den Europaorienterade ideologiska utveckling och fördjupning som alla de nuvarande populistnationalistiska partierna behöver, och som kan ge dem den mognad och klarsyn som sätter dem i stånd att samarbeta, i och utanför Europaparlamentet. Och för den tyngd och långsiktiga stabilitet som möjliggör för dem att med tiden överta en avgörande del av makten såväl i sina respektive nationer som i unionen.

Allt detta kan det nya svenska partiet försöka bidra till. Pilen blir en symbol för det parti som förstått att nationalismen nu måste modifieras och kompletteras, ja i vissa former helt enkelt ersättas av det alternativa Europaengagemanget. För det parti som förstått att detta är så avgörande, även för Sverige och Sveriges framtid, att man gör det till den för hela partiet definierande huvudfråga som bestämmer även det nya partinamnet.

Denna kritik mot den nuvarande symbolen innebär inte att partiet aldrig överhuvudtaget kan använda den svenska flaggan. Men detta bör ske endast i smakfullt begränsad utsträckning, endast vid de allra viktigaste tillfällena, där den värdigt exponeras – som vid några av SD:s landsdagar jag minns (2011?). Endast då blir dess användning effektfull, icke-trivial, kraftfull – inte som del av en partisymbol som förekommer överallt.

En av följderna av “västs” problematiska agerande mot Ryssland alltsedan Sovjetsystemets fall, ofta drivet till ren antirysk hets, är ju att Ryssland närmat sig Kina i stället för Europa. Denna utveckling har nu gått mycket långt.

Men som jag också har framhållit i tidigare inlägg står vi även inför frågan om Kinas ställning och roll i sammanhanget av de mer renodlat globalistiska – i den “lägre” problematiska meningen – ekonomiska, politiska och ideologiska krafter som bestämt mycket av politiken gentemot Ryssland, och som gör att jag ofta fått anledning att sätta “väst” inom citationstecken.

Hittills har dessa krafter såvitt jag vet inte intagit något som kommer ens i närheten av samma kritiska inställning till Kina som till Ryssland. Tvärtom tycks Kina, alldeles oaktat det i centrala avseenden oförändrade kommunistiska systemet, ha tänkts tilldelas en särskild uppgift just för den globala ordning de länge planerat och eftersträvat.

SvT:s Dokument Utifrån sänder en viktig dokumentär som i original sägs heta “The World According to Xi Jinping“. Den visar mycket av Kinas strävanden – som specifikt kinesiska –  under Xi:s ledning, och kommer kort in även på förhållandet till Putin.

Men den större och yttersta frågan om Kina och globalismen berörs ej – frågan om förhållandet till den globalkapitalism som i verkligheten är mer än en kapitalism, som snarare är en specifik, ny radikalmodernistisk maktordning som historiskt, i processen av sin framväxt, ofta understött kommunismen, eller maktutövning i kommunismens namn, när det varit fördelaktigt. Och som siktat mot en ny ideologisk syntes.

Det är knappast bara så att Kina under de senaste årtiondena lyckats ensidigt utnyttja världskapitalismen för uppbyggandet av sin ekonomi och makt inom ramen för sin egen kommunism.

Ryssland och globalismen (2014)

Över ett år före lanseringen av partiet meddelade vad som redan då åtminstone informellt konstituerats som dess ledning under ett trevligt evenemang för en begränsad krets vad som skulle bli dess namn: Alternativ för Sverige. Den första av de radikala åtgärder jag nu – som helt perifer och i det formella partiarbetet icke-engagerad medlem – efter valet föreslår att man vidtar är att ändra detta namn.

Dess brister var, menar jag, från början uppenbara. Givetvis ville man ansluta sig till tyska AfD som förebild och inspiration. Men namnvalet gav huvudsakligen intryck av osjälvständig imitation. Inte minst om man i enlighet med min främsta förhoppning skulle ha det alternativa Europasamarbetet som huvudsaklig inriktning, framstod namnvalet som generande. Alla samarbetspartners på kontinenten måste ju enbart tänka “svenskar – osjälvständiga epigoner”. Besvärad av detta kände jag mig efter lanseringen i mars tvungen att skriva ett långt inlägg som, i den mån det var möjligt, rättfärdigade namnvalet: Hem till Tyskland? Jag angav där i allmänna drag mycket av det jag ville att partiet skulle bli, men det kunde inte hjälpas att tolkningen blev något ansträngd och konstlad – inte minst i beaktande av att partiets främsta inspiration i själva verket, och med alltmer påträngande övertydlighet, kom inte från det tyska partiet utan från Donald Trump och Ian Wachtmeister.

Skillnaderna mellan AfS och AfD är ganska djupgående. Inte minst har AfD jämförelsevis enorma kulturella och inte minst akademiska resurser – en anmärkningsvärt lång rad av disputerade företrädare har exempelvis satt sin prägel på politikens formulering och presentation. Detta är förvisso ett ideal för AfS – man betonar gärna sina företrädares akademiska meriter, och att man har fler med sådana än SD. Inte heller saknas, som jag tidigare framhållit, inslag av de nödvändiga utvidgade kulturella och historiska horisonterna i vissa intervjuer och ibland i Kasselstrands och Berglunds podd “Den kokta grodan”. Men sådant partiet framträdde i valrörelsen, blev skillnaderna ändå plågsamt tydliga.

AfD är liksom SD ett parti som självklart ägnar sig åt den nödvändiga ideologiska och övriga gränsdragningen, och vid behov utesluter medlemmar. Det har också en annorlunda, icke enbart nationalistisk bakgrund och historia som skiljer det även från SD, och som i åtminstone vissa avseenden gör att de ligger närmare en tysk version av det “nya tredje” som jag argumenterat för att både SD och, efter den nu definitiva och ohjälpliga splittringen, även AfS borde bli i Sverige. Men vad AfS kom att likna var i stället det mycket gamla men ständigt hopplöst minimala, radikalnationalistiska NPD, Nationaldemokratische Partei Deutschlands. Avståndet till AfD visade sig i flera avseenden vara så stort att dessa väl rimligen närmast måste finna det svenska partiets namnval besvärande.

Namnet AfS är nu som jag ser det räddningslöst belastat av den för NPD – eller tidiga SD, ND och SvP, för att åter nämna de svenska motsvarigheterna – karaktäristiska typ av profil som man hittills uppvisat. Det kommer, är jag rädd, alltid förknippas med den primitiva, frånstötande och på högsta nivå näsklistringsuppbackade “ut med packet”-kampanjen och de stödtrupper man, på ett sätt som vore AfD helt främmande, under denna inte dragit sig för att engagera.

Slutligen skulle jag vilja påstå att “Alternativ”-namnet överhuvudtaget inte är optimalt, hur akut angeläget det än är att Tyskland, Sverige och hela Europa i sak väljer en alternativ politik. Det är möjligt att det med sin abstraktion och neutralitet fungerar bra i dagens Tyskland, och i synnerhet bättre än allt som innehåller “national”. Men generellt kan dessa egenskaper knappast sägas utgöra en styrka. Ett partinamn bör förmedla något av den positiva och specifika politiska visionen.

Den på grundlig omprövning byggande nystart som jag tror är nödvändig om Kasselstrand och de andra ska fortsätta i politiken måste alltså, enligt min anspråkslösa uppfattning, av alla dessa skäl börja med att man ger partiet ett nytt namn. Det går inte att vinna med det nuvarande namnet. Men det är lätt att skapa nya och attraktiva partinamn – många andra bra mönster för detta finns i dagens Europa.

Mitt eget namnförslag, Svenska Europapartiet, SEP, följer inget sådant mönster, utan är något helt nytt. Jag förstår att det är helt orealistiskt att partiet skulle anta detta förslag, och det finns många andra utmärkta och för mig lika acceptabla namn som kan väljas. Men jag vill ändå gå så långt som att framföra detta förslag för att åtminstone med största möjliga tydlighet markera hur viktigt jag menar att det är med en ny profil och sakpolitik i ett europeiskt sammanhang, att komma bort från vad som nu närmast framstår som en karikatyr av den genomsnittliga populistnationalismen.

Jag har redan nämnt det som begrepp i inlägget Europapartiet – Sverigedemokraternas framtid, och som partinamn i Den populistiska nationalismens otillräcklighet. De sakpolitiska grunderna för förslaget ska jag inte gå igenom här. Kort bör dock sägas att eftersom det ju knappast inom överskådlig tid är möjligt att helt komma bort från AfS:arnas, det vill säga till stor del de gamla SDU:arnas, nationalism, eller ens populistnationalism, det första ledet, “Svenska”, utöver vad givetvis även jag själv vill värna av svensk egenart och så vidare, ger utrymme för just den, i en högre form och såsom balanserad, modifierad och även i sig själv fördjupad av det andra ledets “Europa”. I enlighet med bland annat den Europagemensamma nya höger som jag partiellt vill försvara, som anpassad till de övriga, huvudsakliga traditioner jag försökt anknyta till, anger detta led vad som för framtiden borde bli den viktigaste större politiska och kulturella orienteringen.

I mitt korta inlägg Varför jag har försvarat SDU, skrivet strax innan ungdomsförbundets ledning och därmed också vår ordförande i SD Stockholms stad uteslöts av SD våren 2015, nämnde jag ifråga om sakpolitiken bara Europa- och övervakningsfrågorna. “Jag har, som framgår av flera inlägg här i bloggen”, skrev jag, “tyckt att SDU har bättre allmänna programpunkter än moderpartiet om Europa och om den svenska kulturen och identiteten i förhållande till Europa. Även i övervakningsfrågorna har jag föredragit SDU:s position.”

Det var alltför litet, orättvist litet. Jag borde lagt till deras kritiska inställning till neokonservatismen och de interventionistiska krigen i Mellanöstern, NATO-motståndet, frånvaron av russofobi. Kanske läste jag in allt detta i vad jag ville urskilja som deras vision för det alternativa Europasamarbetet. Kanske tyckte jag att “moderpartiet” ännu inte hade börjat vackla så mycket på dessa punkter att de förtjänade nämnas som särskilt utmärkande för SDU. Att i verkligheten allt detta utgjorde skäl för mitt stöd för SDU har väl ändå framgått med stor tydlighet genom åren, men det nämnda inlägget är inte den rättvisande sammanfattning som dess rubrik kunde förleda läsaren att vänta sig. Dock fortsatte jag med några mer allmänna orsaker till mitt stöd:

“Dessutom har jag haft intrycket att de drar till sig ungdomar utan sunkig grobiannationalistisk eller annan problematisk bakgrund, som i stället har de sociala, kulturella och utbildningsmässiga kvalifikationer som krävs för att, med Jimmie Åkessons ord, ta SD till nästa nivå.

De har i mina ögon därför stått för mindre problematisk nationalism, mindre populism, mindre radikalism, mindre extremism än moderpartiet, och mer mottaglighet för den stora, klassiskt humanistiska europeiska kulturtraditionens essentiella insikter såväl som för större och bredare historiska och intellektuella inflytelser från den konservativa idéströmningen.

Det styrelseförslag för Stockholms stad som William Hahne presenterade blev för mig ännu ett bevis för detta, för vad jag uppfattat som innebörden av det ‘nya tredje’ som han och Gustav Kasselstrand talat om, skilt från såväl ‘bunkern’ som alltför långtgående liberal anpassning. Detta ‘nya tredje’ är den enda orsaken till att jag försvarat SDU:arna.”

På denna allmänna nivå sammanfattade inlägget på tillfredsställande sätt orsakerna till mitt försvar. Detta, i förening med de sakpolitiska ställningstagandena såsom ovan kompletterade, har alltid, ända fram till och med AfS’ bildande och valrörelse, varit hela anledningen till mitt ställningstagande. Den viktiga poängen var just att det var hela anledningen. Jag avslutade därför inlägget med följande ord: “Om jag har fel, om det verkligen finns annat, reella och sakligt betydelsefulla grunder för den för mig obegripliga konflikten med moderpartiet, vill jag inte ha någonting med det att göra. Jag vill inte bli indragen i det.” Det vill säga, om partiledningens anklagelser om ideologiska avvikelser och kopplingar till “radikala” grupper av den typ även jag finner oacceptabla faktiskt skulle vara riktiga, trots att inga bevis för dem presenterats, så hörde dessa avvikelser och kopplingar inte till det jag stödde; jag tog i så fall avstånd från dem.

Mycket hade varit vunnet om den enhetslinje jag försökte förespråka haft framgång, om uteslutningarna hade kunnat undvikas. Även om jag också kritiserade det uppskruvade offentliga tonläget från SDU:arnas sida, handlade det då, 2015, för mig nästan enbart om att de skulle ha kunnat hålla SD på rätt kurs i de nämnda sakfrågorna och tillföra partiet de nämnda allmänna resurserna inför ett kommande generationsskifte – inte omedelbart, men kanske inom några år, exempelvis vid 2019 års landsdagar – i ledningen. Så sent som i maj i år försvarade jag, i inlägget Enhetslinjen idag, en uppdaterad version av linjen i form av en vision av synergi mellan SD och AfS. Ja, fortfarande besluten att vänta med kritik tills efter valet, trots onda aningar väckta av vad jag vid det laget sett av torgmötena, vidhöll jag ännu i augusti i inläggen Om grunderna för optimism och Den obegripliga konflikten enhetslinjens giltighet i den nya versionen, och att ingen saklig grund fanns för splittringen.

Nu måste det tyvärr i stället handla om just sådana grunder. Av mina inlägg Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje, som jag beklämmande nog ändå blev tvungen att skriva före valet, och Ett begripligt valresultat, min egen eftervalsanalys, framgår varför. Det står idag utom allt tvivel att de gamla SDU:arna ideologiskt avviker från SD på det sätt partiledningen hävdade 2015, och att de har just de problematiska kopplingar de anklagades för. Som för att bekräfta och illustrera allt det jag blev tvungen att konstatera i dessa inlägg lade samarbetspartnern Svegot, som partiledaren beviljade en intervju på valnatten, ut ett separat klipp på YouTube med vad de tydligen vill lyfta fram som ett särskilt värdefullt inslag från AfS’ kampanjfinal i Kungsträdgården:

“Episkt ärorikt”, skulle väl – att döma av Christoffer Dulnys av Erik Berglund i hans och Kasselstrands podd Den Kokta Grodan hyllade framfart mot en ensam tjej vid torgmötet på Stureplan i maj – Nordisk Alternativhögers järntempelgäng säga om denna behandling av några småtjejer med en prideflagga.

Den politiska omdömeslöshet och enkelspårighet som inom kort blev tydlig hos hälften av Hahnes styrelse för SD Stockholms stad, har genom AfS’ sant extrema strategi av principiellt “avståndstagande från avståndstagande” stegrats till rent politiskt vansinne. Det parti som jag i inlägg efter inlägg hoppats skulle stå för den diametrala motsatsen, en ideologiskt vidareutvecklad och europeiskt orienterad typ av socialkonservatism, byggd på en seriös, selektiv tillägnelse av det bästa i den europeiska nya högerns tänkande såväl som de filosofiska traditioner jag försökt försvara, blev i sin offentliga framtoning inte bara närmast en karikatyr av demagogisk populistnationalism, utan gjorde sig helt enkelt till kloakens parti. Det lierade sig med den gamla grobiannationalismen med alla dess tröttsamt välbekanta attribut. 

Hade jag därför fel om SDU:arna 2015? Kanske. SD:s partiledning förtjänar erkännande åtminstone såtillvida som en potential i den riktning som nu aktualiserats i AfS måste ha funnits hos dem redan då. Men jag har fortfarande inte sett några bevis för att den potentialen skulle ha varit förverkligad vid den tiden. Såvitt jag kan se är det den nya beundran för Donald Trumps bullrande framfart 2016 som fått SDU:arna att tappa koncepterna – en beundran som går långt utöver Trumps hoppingivande sakpolitiska löften under presidentvalskampanjen. Detsamma skedde med dem som med delar av nyhögerkretsarna i Sverige, som kunde ha blivit ett värdefullt ideologiskt stöd. Trump och hans altright-stödtrupp fick dem alla att avvika från den rätta väg jag tidigare tyckte att de befann sig på, släppa alla spärrar, tro att allt var tillåtet, blotta tidigare osynliga avgrunder. Förfallet är en följd av ännu en förfelad amerikanisering.

Vad jag därför nu tänker kunde ha vunnits med enhetslinjens framgång är lika mycket att “moderpartiet” skulle ha kunnat hålla SDU:arna på rätt kurs som tvärtom. SD har ju inte dragits med i den vulgärpopulistiska Trumpkulten. Med den bevarade enheten hade SDU:arna tvingats hålla sig inom de ramar partiet uppställt i andra avseenden än de enstaka sakfrågorna, och därmed hindra den banala regression vi nu sett. Detta skulle ha varit ett lika viktigt moment i den förening, den syntes jag tänkte mig av SD:s partilednings nödvändiga uppstädning och vad jag ville se som SDU:s mer hållbara politik.

Det är tråkigt att behöva skriva det här, och det finns också en personlig dimension. Jag gillade verkligen Kasselstrand, Hahne, Berglund och de andra jag lärde känna eller åtminstone träffade. De har aldrig någonsin, åtminstone mig veterligen och offentligt, ställt sig avvisande till mig eller mina idéer och analyser. De har enbart uttryckt positivt intresse och stor uppskattning. De har bjudit in mig till många av AfS’, och det blivande AfS’, möten och evenemang. De erbjöd mig vänligen en plats på riksdagslistan. Jag trodde på dem. De sakpolitiska positioner jag inledningsvis beskrev, såväl som de egenskaper jag läste in hos dem, förblir av helt central betydelse. Det finns inte heller något principiellt fel med exempelvis deras återvandringspolitik i sig. Det är enbart invandringen, med de lätt identifierbara krafter som orsakat den, som är extrem och orealistisk. Sverige har, liksom hela Europa, en moralisk skyldighet att genomföra en rimlig återvandringspolitik inte minst som åtgärd mot invandringens bakomliggande intressen.

Men med strategin av avståndstagande från avståndstagande, de allianser den tillät, och de följder detta givetvis omedelbart fick, svek de mångas förtroende. Och eftersom de tydligen inte har några rådgivare som förklarar dessa saker, måste jag åta mig det. Om man inte har något att säga om att torgmöte efter torgmöte domineras av troglodytnationalister som vrålar “ut med packet” och ger sig på enstaka protesterande småtjejer, om man nästan låter likadant själv i sina tal, om man klistrar antisemitiska näsmärken på tunnelbanan och låter sig filmas med kommentarer av det slag en styrelseledamot och riksdagskandidat gav, om man samarbetar med alternativmedia som hyllar en sådan aktion – då har man, liksom exempelvis organisationen Nordisk Ungdom som hällde grisblod på Raoul Wallenberg-monumentet i Stockholm, ställt sig utanför den civiliserade parlamentariska politiken och politiska debatten. Under de få månader som gått sedan partiet lanserades har AfS lyckats skaffa sig just det jag trodde att de skulle ha fördelen att sakna: en belastande historia av det slag SD ägnat årtionden åt att befria sig från.

När AfS kör i avgrundsdiket på det här sättet förlorar vi en viktig kraft som skulle kunnat hålla SD på rätt kurs. Liksom 2015 års genom SDU tillkomna Stockholmsstyrelse i SD medels de egna felgrepp som jag, på grund av dess otroliga anonyma kalumniering, blev tvungen att ta upp i tidigare inlägg, omöjliggjorde den påverkan på partiet som jag och många andra hoppades den skulle kunna utöva, har AfS genom de här beskrivna och långt allvarligare misstagen förlorat motsvarande möjlighet. SD började visserligen anpassa sitt budskap under valrörelsen för att inte förlora väljare till AfS, vilket visar att de effekter som var den modifierade enhetslinjens mål är möjliga. Men samtidigt tog Mattias Karlsson naturligtvis fasta på den flagranta näsaffären, och såg sin gamla kritik i rikaste mått bekräftad. Sunknationalistiska partier är helt enkelt inte framgångsrika i Sverige. AfS’ valresultat gör att ingen fortsatt sakpolitisk efterföljd från SD:s sida är att vänta. Snarare torde de ha fått ytterligare ett incitament att fortsätta röra sig i fel riktning.

Vad krävs nu för att rädda AfS? Vad måste nu till för att de ska kunna bli det parti som faktiskt skulle behövas? Svaret är: så stora förändringar att det är nästan otänkbart att partiledningen kommer genomföra dem. Skulle det i förhållande till kampanjretorikens förväntningar mycket dåliga valresultatet kunna göra att de nu besinnar sig och självkritiskt omprövar? Att de läser, lyssnar på och tar intryck av sådana som delar de här framförda uppfattningarna?

När det visar sig att de under alla dessa år inte gjort det i större utsträckning än att det vi sett under valrörelsen blivit möjligt, är det inte sannolikt. Och hittills tyder heller ingenting på det. Tvärtom. Man anser sig ha gjort allt väsentligt rätt, och bara behöva på samma sätt fortsätta “framåt, framåt, framåt”, som det heter i titeln på första avsnittet av Kokta Grodan efter valet. Kasselstrand säger där att han är “otroligt stolt och nöjd med allt vi har gjort det här året”, och att han inte känner “att vi kunde gjort så mycket annorlunda”. Berglund påstår till och med att “ingen har pekat på något konkret fel eller misstag vi har gjort”!

Om detta är AfS’ eftervalsanalys har enhetslinjen nått sitt slut. Det går då inte längre att se hur den skulle kunna uppnå sitt mål, inte ens sådant jag tvingats omformulera det som en opinionsbildningsmässigt och parlamentariskt fördelaktig dynamik mellan SD och AfS. Men som del av en fortsatt och nu rent apologetisk förklaring av mitt hittillsvarande ställningstagande ska jag ändå försöka återkomma om åtminstone några saker som det nya partiet enligt min mening skulle behöva göra.

Antaios, 2017

Seit Jahrzehnten kursiert ein Begriff, der nur selten klar definiert wird: Querfront. Zu ihren Akteuren zählen mittlerweile so viele Personenkreise, daß man keinen gemeinsamen Nenner mehr finden kann. Was hat es also auf sich mit der Querfront: historisch, politisch, ideell?

Benedikt Kaiser fordert eine undogmatische Herangehensweise und eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis.

–

Benedikt Kaiser ist Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Sein Forschungsschwerpunkt gilt den Faschismus- und Totalitarismus-Studien, der geopolitischen Lage in der Levante sowie dem Themenkomplex der “sozialen Frage”.

Kaiser unterstützt die redaktionelle Arbeit der Zeitschrift Sezession, publiziert regelmäßig in der österreichischen Quartalsschrift Neue Ordnung und arbeitet als Verlagslektor.

Sein Band Querfront erschien 2017 in der reihe kaplaken; in diesem fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den mannigfaltigen politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Jungeuropa Verlag, 2018

Buchbeschreibung

Karl Marx ist zurück! Und er überrascht viele seiner heutigen Leser. Denn noch immer sind viele der von ihm aufgeworfenen Fragen aktuell, noch immer finden sich in seinen Schriften Problemstellungen, die im 21. Jahrhundert besonders relevant werden.

Obwohl anlässlich des 200. Geburtstag des Philosophen im Jahr 2018 kein Mangel an neuer Marx-Literatur herrscht, wird doch deutlich: Die Linke kommt ihrem Auftrag als Verwalter des großen Werkes nicht mehr nach. Sie verliert sich in Detailstudien und ideologischen Sackgassen.

Alain de Benoist, Benedikt Kaiser und Diego Fusaro machen sich deshalb auf, unkonventionelle Fragen zu stellen und nonkonforme Antworten zu geben: Marx von rechts – das heißt Abschied vom Marxismus, ohne dem Neoliberalismus auf den Leim zu gehen.

Der Marxismus ist tot, es lebe Marx?

Mit einem Vorwort von Philip Stein.

Über die Autoren

Benedikt Kaiser:

Benedikt Kaiser, Jahrgang 1987, studierte in Chemnitz Politikwissenschaft mit europaspezifischer Ausrichtung (M. A.). Er arbeitet als Lektor für den Verlag Antaios (Schnellroda), ist Teil der Redaktion der rechtsintellektuellen Zeitschrift Sezession und schreibt regelmäßig für weitere Periodika des In- und Auslands wie Tekos (Belgien) und Neue Ordnung (Österreich).

Kaisers Forschungsschwerpunkte gelten den Faschismus- und Totalitarismus-Studien; er ist deutschsprachiger Experte für Pierre Drieu la Rochelle und paneuropäische Konzepte. Kaiser widmet sich zudem seit einigen Jahren dem Themenkomplex der “sozialen Frage”. Auf diesem Feld sorgten seine Veröffentlichungen wiederholt für Aufsehen. Sie gelten Beobachtern als Auslöser eines sozialpolitischen Bewusstseinswandels innerhalb der deutschen Rechten.

Bereits in dritter Auflage liegt Kaisers Buch Querfront (Schnellroda 2017) vor. In diesem kontrovers diskutierten Band der reihe kaplaken fordert er eine Neujustierung politischer Theorie und Praxis im Sinne einer dialektischen Aufhebung von “rechts” und “links”. Nur so könne die “Neue Rechte” ideenpolitische Synthesen auf der Höhe der Zeit zustandebringen, die den politischen, wirtschaftlichen und gesellschaftlichen Herausforderungen des frühen 21. Jahrhunderts genügen.

Kaiser ist dem Jungeuropa Verlag verbunden und hat bereits an mehreren Veröffentlichungen mitgewirkt.

Alain de Benoist:

Alain de Benoist, geboren 1943 in Saint-Symphorien (heute zu Tours gehörend), studierte Verfassungsrecht, Religionswissenschaften und Philosophie. Als Kopf hinter der 1968 formierten Denkfabrik GRECE gilt er als Gründer der französischen Nouvelle Droite (Neue Rechte).

Benoist lebt als Publizist und Philosoph in Paris. Er ist Herausgeber der traditionsreichen Buchzeitschriften Nouvelle École und Krisis, außerdem ständiger Autor des Zweimonatsmagazins éléments. Seine über 90 Bücher wurden in zahlreiche Sprachen übersetzt; die wichtigsten Werke sind dabei das zweibändige Opus Aus rechter Sicht, das europäische Manifest Aufstand der Kulturen sowie die nun erstmals seit Jahrzehnten wieder vorliegende Kulturrevolution von rechts; eine Schrift, deren Ideen für eine fundamental erneuerte Neue Rechte des 21. Jahrhunderts unverzichtbar ist.

In diesem Sinne der metapolitischen Erneuerungsarbeit wirkt Benoist bis heute als Leitfigur einer gesamteuropäisch ausgerichteten Denkrichtung, die die klassischen Links-rechts-Gegensätze nicht verschleiert, aber in Richtung neuartiger Synthesen “aufhebt”. Das Ziel ist dabei so klar wie weitreichend: die Überwindung des neoliberalen Denkens mit all seinen politischen, ökonomischen und gesellschaftlichen Paradigmen.

Diego Fusaro:

Diego Fusaro, Jahrgang 1983, studierte Philosophie in seiner Geburtsstadt Turin und promovierte in Mailand. Er lehrt dort Geschichtsphilosophie am Istituto alti studi strategici e politici (IASSP, Institut für strategische und politische Studien).

Fusaro, der als Schüler des marxistischen Forschers Constanzo Preve (1943–2013) gilt, beschäftigt sich seit Jahren mit nonkonformen Ideen jenseits klassischer politischer Trennlinien; großes Interesse bringt er Hegel, Fichte, Marx, Gramsci und Gentile entgegen. Vor allem auf dem Gebiet der klassischen deutschen Philosophie und in Bezug auf Marx ist Fusaro ein anerkannter Experte, dessen Wirken zunehmend auch außerhalb Italiens Rezeption erfährt.

2016 hielt Fusaro ein Gramsci-Seminar an der Harvard University ab, 2018 erschien erstmal ein Werk aus seiner Feder in deutscher Sprache: Schon wieder Marx. Die Wiederkehr der Revolution wurde im Westend Verlag (Frankfurt am Main) verlegt. Fusaro ist überdies Gründer der in Italien wichtigen Netzseite filosofico.net und Verfasser diverser Bücher, zahlreicher Aufsätze in Tageszeitungen und Fachzeitschriften sowie gern gesehener Gast in italienischen TV-Sendungen und Talkrunden.

SD:s nya ungdomsförbund Ungsvenskarna drev under valrörelsen en kampanj på temat “Stoppa sosseriet”. Ungdomarna avbildades i stora grupper med tröjor med denna text i ljusblått mot mörkblå bakgrund. Kampanjen kändes märkligt påklistrad och oäkta. Den var, tror jag, ett symptom på en central problematik i partiet som har med dess grundläggande inriktning och kultur att göra.

Jargongen och attityden av generellt förakt för “sosseriet”, “sossarna”, hör historiskt hemma inom den verkliga unghögern, vad som idag heter Moderata Ungdomsförbundet. Det är en hållning som växte fram hos ungdomar med utpräglat och renodlad borgerlig bakgrund och identitet. Sedan 80-talet finner vi den inte minst bland vulgära libertarianer. Den framstår ofta som klassbetingat högdragen och arrogant. En anti-sosse är smart och stark, finare och bättre.

Men SD-ungsvenskarna har fortfarande utan tvekan till största delen en bakgrund i arbetarklassen i vid mening, även om de nu identifierar sig som nationalister. Därför skorrar kampanjen falskt.

Förvisso finns mycket i “sosseriet”, såväl idag som i dess historia, som bör stoppas. Arbetare behöver definitivt inte vara vänster på det sätt marxismens alltför enkla historiesyn föreskriver. Men den borgerliga kapitalismens höger är, från ett filosofiskt-normativt perspektiv, en lika abnorm förvrängning av det mänskliga samhället och kulturen. Till stora delar var socialismen, i olika former, en oundviklig och begriplig reaktion. Som folkrörelse uppnådde den också, och inte minst i Sverige, resultat av bestående värde, exempelvis på folkbildningens område, men också ifråga om vissa andra reformer.

För SD har det varit grundläggande att selektivt erkänna och bygga vidare på detta socialdemokratins arv, att skilja det som är av värde från den generella kulturradikalismens falskhet, den emancipatoriska progressivismens enfaldiga skenlösningar. När selektiviteten brustit har det kunnat leda till en problematisk folkhemsnostalgi med otillräcklig förståelse för socialdemokratins och hela modernitetens avgörande, mer djupliggande skikt av idéer och historiska krafter. Bilden har förmedlats att allt var bra på 50- och 60-talen. Men alternativet till sådan folkhemsnostalgi är inte billig nyliberal anpassning och missklädsam moderatkulturell imitation.

När Tobias Anderssons SD-ungdomar helt enkelt försöker framställa sig som ungmoderater känns det på intet sätt autentiskt. I viss mån kunde denna tendens iakttas också i Gustav Kasselstrands SDU där en distinkt “Handels”-profil började växa fram, samtidigt som man faktiskt förblev genuint kritiska till och med mot det övernationella banksystemet, även om denna kritik tyvärr inte tog sig uttryck i några programmatiska formuleringar. “Stoppa sosseriet”-kampanjens anda överensstämmer helt enkelt inte med den typ av socialkonservatism och nationalism som definierar SD som självständig politisk och ideologisk kraft i samtiden.

Kanske är den dissonanta kampanjen ett direkt påbud från partiledningen? Även Mattias Karlsson lät sig fotograferas i tröjan. Det nya ungdomsförbundet skapades ju av partiledningen efter att det gamla SDU avskilts från partiet. Trots SDU:s relativt sett mer borgerliga linje, var det endast de som fortsatte göra entydigt och kompromisslöst motstånd också mot sådana ofta grundläggande element i dagens förfallna, simplistisk-liberala svenska borgerlighet som amerikansk neokonservatism, försvar för interventionistiska krig i Mellanöstern, NATO-närmande och russofobi. Karlsson kritiserade felaktigt 2015 års styrelse för SD Stockholms stad för en avvikelse åt höger som han menade gick utöver partiprogrammet. Nu låter hans nya Ungsvenskar plötsligt minst lika ekonomiskt borgerliga som gamla SDU. Med stor sannolikhet är deras kampanj ett led i SD:s nya strategi att närma sig Moderaterna för att bli accepterade i en regeringskoalition redan nu. I TV i valrörelsen placerade Jimmie Åkesson på helt nytt sätt sitt partis symbol alldeles intill Moderaternas på en visuell politisk skala.

Jag tror inte på den strategin. SD måste fortsätta växa och bli så starka att det i stället blir M – och andra partier – som anpassar sig till dem. SD måste vidareutveckla och fördjupa sin distinkta socialkonservatism, oberoende av höger-vänsterskalan. Partiet måste odla sin socialt vittomspännande egenart, där inte minst arbetar- och låginkomstmedlemmarna och -väljarna utgör en stor och viktig del. Man måste fortsätta med gemenskapsbyggande folkbildning utifrån ett vidareförande av ett klassöverskridande kulturarv. Med andra ord, allt det som Karlsson brukar försvara.

Men när Socialdemokraterna själva sedan länge svikit sina bästa traditioner och bland annat – men långtifrån enbart – genom accepterandet av diktaten om massinvandring och principiell multikulturalism underordnat sig den globalistiska kapitalism som de tidigare åtminstone delvis erbjöd ett alternativ till, är det naturligtvis svårt för SD-ungdomarna att kvarhålla eller ens urskilja de bästa inslagen i deras historia.

Det är svårt även för SD-ledningen. Och det gör att det i alltför stor utsträckning är en enkel liberal anpassning snarare än en genuin socialkonservatism som kommit att ersätta den gamla radikala nationalismen. “Stoppa sosseriet”-kampanjen förefaller mig avspegla en omognad och en felutveckling både i SD:s partikultur och i dess sakpolitik.

Det är svårt att förstå dem som menar sig med stor exakthet kunna förutsäga valresultat. Och inte bara individuella amatörer. Jag måste erkänna att jag inte förstår hur de förment professionella opinionsmätningsinstitutens metoder ens gör det teoretiskt möjligt. Det normala är ju att deras resultat visar sig i hög grad felaktiga, vilket inte skulle vara fallet om metoderna var tillförlitliga. De resultat de kan ge är inte meningsfulla. Jag tror att detta snarare än statistisk vetenskap är endast en tvivelaktig affärsverksamhet som möjliggörs av medias behov – likaledes till stor del ekonomiskt – av att dramatisera den parlamentariska demokratin, ja att i hög grad göra den till ren underhållning. Tidigare har SD underskattats, och ofta kraftigt. Den här gången överskattades de lika kraftigt – till den grad att många tror att omfattande valfusk förekommit.

Inför det här valet har många talat om en politisk jordbävning, att SD skulle nå omkring 25% eller rentav mer, att de skulle bli största parti. Många har också sagt att AfS med stor säkerhet skulle komma in i riksdagen. Så radikalt skulle opinionen ha svängt i dessa partiers frågor. För egen del tror jag att de samhällsförändringar vi ser på intet sätt gör en utveckling omöjlig eller ens osannolik, där partier som driver dessa frågor når sådana resultat. Såtillvida har de nämnda opinionsspekulatörerna även enligt mig redan nu delvis kunnat ha rätt, och deras resultat har givetvis utnyttjats maximalt av båda partierna i valrörelsen. Men hur läget faktiskt ser ut idag i detta avseende, och för just dessa partier, är i verkligheten osäkert. Nu har det också visat sig att de nämnda förutsägelserna varit felaktiga. Såväl SD:s som AfS’ resultat blev betydligt mer blygsamma.

Detta är fullt begripligt. Och huruvida det i verkligheten, bortom spekulationerna (vilket var vad det var), innebär misslyckanden är på intet sätt klart. Det förefaller mig i lika hög grad som valresultatet vara prognoserna som behöver diskuteras, problematiseras och förklaras. Även med den utveckling i linje med de för partierna optimistiska förutsägelserna som jag i sig och på sikt, och på gott och ont, ser som realistisk, är det naturligtvis omöjligt att SD:s hittillsvarande kurva med fördubblad andel av rösterna och riksdagsmandaten vid varje val kan fortsätta. Nu ökade man dock än en gång mest av alla partier; den kraftiga växten fortsatte. AfS’ exakta resultat känner vi ännu inte; vi vet bara att de ligger en bra bit under kategorin “övrigas” samlade resultat på cirka 1,5 procent, om inte de ännu oräknade utlands- och förtidsrösterna medför större förändringar av gårdagens siffror.

Detta resultat är än mindre förvånande än SD:s. AfS valde nämligen att helt avvisa det som varit huvudnyckeln till SD:s framgång, rörelsen bort från den radikala nationalism och allmänna politiska kultur, eller okultur, som vad jag kallat “sunkbunkern” stod för. Denna förändring är SD:s nuvarande partilednings stora förtjänst. Fjärmandet från detta “gamla första” medels bl.a. en ideologisk förskjutning från nationalism till socialkonservatism, och en kommunikationsplan med tydliga kriterier för acceptabelt och oacceptabelt beteende, har till stor del lyckats. Att det löpt parallellt med en problematisk liberal anpassning i flera frågor får inte överskugga detta avgörande framsteg. Det är fråga om två samtidiga men olika processer. Hos många partiföreträdare såväl som utomstående iakttagare har de dock kommit att framstå som en enda. Så tycks de också ha uppfattats av AfS’ ledning, som ju till största delen utgörs av det gamla SDU:s. Det är mycket beklagligt. Det innebär nämligen att de i förkastandet av den liberala anpassningen, det “gamla andra”, helt enkelt bara återvänt till det “gamla första”, nationalismen, sunkbunkern.

I det väsentliga har de valt att gå i den tidigare utbrytningen Nationaldemokraternas fotspår. Skillnader finns. Den ekonomiska politiken är långt mer höger. Man har ett märkligt samarbete med libertarianerna, som tydligen i stora skaror dragits till AfS, och där några numera tycks stå nära fascismen. Men framför allt är AfS till skillnad från ND ett ickeideologiskt, ja antiideologiskt parti, som i detta avseende mer liknar Ny Demokrati. Man bygger på “sunt förnuft”, konkreta sakfrågor, praktiska lösningar, häpp-häpp-spektakel. Det medför visserligen fördelen att man inte gett sig in på alla de problematiska teoretiska formuleringar rörande nationalismen som SD dragits med. Men det innebär också att ett fullständigt tomrum ifråga om teori och djupare analys och förståelse gapar i programmet. Och när det gäller retoriken, symbolspråket och den allmänna framtoningen, följer AfS helt och hållet ND:s gamla och gång på gång som otillräckligt och ohållbart bevisade koncept. Gustav Kasselstrands retorik är, trots att han har förutsättningar att variera den och i andra sammanhang, exempelvis i sin podd Den kokta grodan, visar helt andra sidor och förmågor, i sin grundläggande ödes- och alarmtonalitet svår att skilja från SD:s förste partiledare Anders Klarströms, som för övrigt just, med dålig timing, utgivit en apologetisk bok om sin tid som sådan.

AfS vill helt enkelt bara, i icke-ideologisk tappning, kvarhålla den radikalnationalism som SD med inte bara den liberala anpassningen utan också socialkonservatismen övergav. Den är AfS-ledningens hela politiska horisont. De är uppvuxna i och formade uteslutande av SD:s gamla mall. Deras sätt att tänka och fungera politiskt är genomgående bestämt av populistnationalismen i en tidigare upplaga än SD:s nuvarande. Deras vilja att ta till sig andra ideologiska och politisk-filosofiska perspektiv är inte större än SD:s. Och med den förnyade radikala populistnationalismen har på nästintill oundvikligt sätt följt också det gamla sunkeriet. De gamla SDU:arna som nu är AfS:arna har i en förblindad, historie- och kontextlös beundran av Donald Trump och hans framgångar tagit avstånd från avståndstagande, som jag uttryckt det, och inte bara indirekt utan ibland också direkt, i total urskillningslöshet, bejakat alla de kopplingar till radikalnationalister av olika slag som de tidigare förnekade och som var SD-ledningens skäl för att utesluta dem.

De har upptagit eller inlett samarbete inte bara med gamla ND:are, utan också med de tidigare företrädare för Svenskarnas Parti – en ombildning av Nationalsocialistisk Front – som nu är verksamma i Svegot, och med Christoffer Dulnys nya vulgärprovokativa memfabrik Nordisk Alternativhöger, som är mycket nära förbunden med nationalsocialistiska Nordiska Motståndsrörelsen. Därmed har de redan från början förkastat SD:s hela framgångsrecept. I stället för att fortsätta framåt på SD:s rätta väg med kommunikationsplan och ideologisk gränsdragning, under undvikande av de problematiska liberala kompromisserna, har man gått bakåt till det som SD på så imponerande sätt övervunnit.

I ljuset av detta måste AfS’ valresultat troligen ses som en framgång. De har alltså valt att på det hela taget bli samma typ av parti som ND och SvP. Ja, de har uppvisat en ännu grövre retorik, och styrelseledamoten och riksdagskandidaten Martin Hagwalls offentliga, demonstrativa klistrande av Nordisk Alternativhögers antisemitiska näsa på tunnelbanan i Stockholm, som partiledningen fortfarande håller tyst om, är ett agerande som jag tror skulle varit helt främmande och oacceptabelt för dessa andra partier, och kanske till och med för NSF och NMR – något de omedelbart skulle tagit avstånd från och vidtagit adekvata åtgärder mot.

I de sista valen ND och SvP ställde upp i innan de lades ned fick de bara några tusen röster. Det är dessa partier AfS ska jämföras med. Genom att välja att bli i stort samma typ av parti som dessa, ja, med frånvaron av ideologi, med häpp-häppismen och med samarbetet med Nordisk Alternativhöger till och med på avgörande områden ett sämre parti, omöjliggjorde de ett bättre resultat än det som kunde utläsas igår kväll. De har flyttat sig själva ned i en lägre division än SD. Allt detta var naturligtvis katastrofalt. Jag hade ju hoppats att de i stället skulle bli det “nya tredje” som jag i flera år försökt förespråka, det nya tredje som den svenska och europeiska politiken desperat behöver, och som jag, inte minst på basis av gamla SDU:arnas generella begåvnings- och utbildningsnivå och deras vilja att verka för det alternativa Europasamarbetet, trodde att de hade bättre förutsättningar än SD för. Ett parti som drev de oförändrade centrala sakfrågorna, men fritt från sunknationalism, i ett annat ideologiskt och politisk-kulturellt sammanhang. Allt det som gör att jag är medlem i AfS.

Men givet allt detta katastrofala är det faktiskt inte alls osannolikt att valresultatet objektivt sett är en framgång. De kan ha fått betydligt mer än bara några tusen röster. I så fall är de det första partiet av detta slag som lyckas med det på mycket lång tid. (SD vid mitten av 90-talet? Tidiga ND?) En större framgång än den som håller sig inom den nu redovisade “övriga”-kategorins resultat, för att inte tala om den framgång partiet hoppades på, hade varit oroväckande såtillvida som det skulle varit en framgång för den valda inriktningen och strategin, och med all säkerhet skulle ha tolkats av partiledningen som en bekräftelse av dess riktighet. Vi hade bara fått se ännu mer av det “gamla första”. Den stora frågan nu är hur de tolkar det givna resultatet. Utifrån de, som det visat sig, grundlösa förhoppningarna, är det givetvis en besvikelse. Samtidigt är resultatet kanske inte ett rent fiasko, inte så dåligt att de ger upp. Vad man i detta läge kan hoppas är att det s.a.s. är tillräckligt dåligt för att de nu slutligen ska ompröva den linje de tyvärr bestämde sig för.