Olle Bengtsson

Alla riksdagspartierna gick tillbaka i söndagens kyrkoval, och bland annat nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan gick framåt. Det skulle kunna ses som ett allmänt framsteg i den märkliga kyrkopolitiken. Jonas Eek förstår det exempelvis i Kyrkans Tidning som en signal från kyrkans medlemmar: kyrkan är “trött på att vara en arena för allmänpolitik” och “längtar efter något annat”. Alltfler inser, konstaterar Frida Park i en ledare i Dagen, “att det är orimligt att sekulära partiers styrelser ska bestämma över ett kristet samfund”. Detta ligger också i linje med ärkebiskop Jackeléns uppfattning om den kyrkliga partipolitikens otidsenlighet.

Även de borgerliga så kallade hybridnomineringsgrupperna, som sägs vara fristående gentemot partierna – Borgerligt alternativ, Kristdemokrater i Svenska kyrkan och Fria liberaler i Svenska kyrkan – gick alla starkt tillbaka. Den stora vinnaren bland dessa grupper var Vänstern i Svenska kyrkan, och även Miljöpartister i Svenska kyrkan vann nya mandat i Kyrkomötet.

Om riksdagspartierna gick tillbaka blev valet i stället en framgång för AfS med prästen Axel W. Karlsson i spetsen, som fick tre mandat, och även en plats i stiftsfullmäktige i Göteborg. Sammantaget blev dock resultatet en tillbakagång för populistnationalismen, såtillvida som SD förlorade mer än AfS vann, fem mandat. Och även i en annan mening. Båda partiernas helt dominerande tema i valkampanjen var motståndet mot vad idéhistorikern Johan Sundéen i titeln på sin mycket uppmärksammade bok från 2017 kallar 68-kyrkan. Men förutom svängen bort från det partipolitiska innebar valresultatet alltså en avsevärd framgång för vänstern, och därmed i stora stycken för just denna 68-kyrka.

Signifikativt nog kampanjade emellertid även Borgerligt alternativ, den obundet moderata gruppen, exempelvis för “vigselplikt” och mot så kallad “väjningsrätt” för nya präster, det vill säga för att prästerna inte längre ska kunna vägra viga homosexuella. Mot denna förändring har dock ärkebiskopen markerat en gräns för de förtroendevaldas uppdrag. Jag gör inte anspråk på att förstå på vilka grunder sådana gränser kan dras i olika frågor, men en gräns för 68-kyrkan är det utan tvekan i detta fall.

Detta innebär dock inte att det finns ett starkt teologiskt, läromässigt motstånd inifrån kyrkan mot politisering, mot sekulära partiers inflytande, mot kyrkan som “arena för allmänpolitik”, ett motstånd som tillbakagången för partigrupperna nu skulle stärka. Svängen bort från det partipolitiska innebär i sig ingen tillbakagång för vänstern. Som Simon O. Pettersson konstaterar på Insikt24 kan “prästerskapet ibland…vara mer politiskt än kyrkopolitikerna”. Detta ligger förstås i linje med Sundéens analys. “Politiseringen”, fortsätter Pettersson, “är inte, i alla fall inte enbart, ett resultat av politikers inflytande. En frikyrka som Equmeniakyrkan brottas med motsvarande problem, utan politiker, utan kyrkoval och utan en historia som statskyrka.”

Pettersson betonar i vilken ringa utsträckning det överhuvudtaget är möjligt för kyrkan att undandra sig tidens allmänna sekulära och politiska inflytande. Det gör att det blir en ren illusion att tro att gruppen Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och de andra “så kallat” opolitiska grupperna är något alternativ till politiseringen. “POSK, ÖKA [Öppen kyrka] och Frimodig kyrka är alla i varierande grad påverkade av vår tids politiska uppfattningar. POSK och ÖKA på ett mycket uppenbart sätt, men också det mera konservativa Frimodig kyrka saknar inte sådana drag – de är på ett tydligt sätt påverkade av multikulturalismen.”

Kritiken mot partigrupperna för att bedriva allmänpolitik i kyrkan drabbar naturligtvis även SD och AfS, och blir i deras fall ännu starkare på grund av kritikernas ogillande av just deras allmänpolitik. De vill, heter det i allmänhet, göra kyrkan till ett instrument för nationell fostran, och åtminstone i AfS’ fall utestänga HBTQ-personer. Såvitt jag kan se är denna kritik till stor del orättvis. Att betona kyrkan som en kulturhistoriskt viktig del av den svenska identiteten är ju ingalunda främmande för kyrkan, eller har åtminstone inte varit det före 68-kyrkan, och såtillvida finns ingen motsägelse mellan deras allmänna partiprogram och deras specifika kyrkopolitiska. I viss mån har jag ett intryck av att de också tagit upp problemen med politiseringen i allmänhet, och betonat den specifikt kristna, inomkyrkliga verksamheten och tron. “På ett paradoxalt sätt”, påpekar Pettersson riktigt, “kan politiska partier med konservativ eller nationalistisk prägel i vissa fall på ett bättre sätt genomskåda den politiskt korrekta ideologin och därmed agera mera konfessionellt än icke-politiska nomineringsgrupper.” 

Men det kan inte förnekas att detta genomskådande, detta motstånd mot vänsterpolitiseringen, formulerats i starkt politiska termer, som en avsikt att driva ut just den politiska vänstern – och inte minst den i allmänhet, trots gränsen mot vigseltvånget, starkt inomkyrkligt politiskt-korrekta Jackelén – ur kyrkan. Och när resultatet stod klart var det också den allmänpolitiska innebörden för partiet självt som lyftes fram av AfS – den allmänpolitiska innebörden även bortom kyrkan. Framgången var, fastslog Gustav Kasselstrand, ett “nationellt genombrott”. Det stämmer förstås, såtillvida som de nu är invalda i en rikstäckande parlamentarisk församling. Eftersom kyrkomötet formellt är en parlamentarisk församling i största allmänhet äger resultatet en allmän parlamentarisk-politisk betydelse.

Vilket oundvikligen leder oss över till frågorna om populistnationalismen i den allmänna parlamentariska politiken, och närmast förhållandet mellan SD och AfS. Om valresultatet utan tvekan är en allmän framgång för AfS, gör SD:s förbluffande dåliga resultat – detta är det första valet överhuvudtaget i vilket de går tillbaka – alltså att det inte är en framgång för populistnationalismen som helhet. En huvudlinje i den i “alternativmedia” vanliga mellanposition som stödjer både SD och AfS, tydligt artikulerad av Erik Almqvist i valrörelsen 2018 och därefter programmatiskt fasthållen av flera populistnationalistiska opinionsbildare, är att det är rätt av SD att anpassa sig till högern inom ramen för det konservativa blocket och på den vägen vinna avgörande inflytande och slutligen ingå i en regeringsbildning – eftersom det som därmed uppges kommer ersättas i riksdagen av det icke-kompromissande AfS. I stor utsträckning delas denna synergistrategi av AfS själva: samtidigt som SD fortsätter att totalt avvisa dem som extremister, har AfS, trots sin likaledes skarpa men annorlunda kritik av SD, i samband med kyrkovalet – liksom även tidigare – sänt signaler av stöd till dem, uppmanat väljarna att rösta på dem där de inte själva kunnat ställa upp. AfS motsätter sig inte generellt SD:s högerblockstrategi – även deras retorik handlar i stor utsträckning om ett nationellt enande i konservatismens tecken mot vänstern och “sosseriet”.

Jag ifrågasatte med viss utförlighet den av Almqvist formulerade linjen, alldeles innan AfS radikalnationalistiska vägval blev uppenbart genom vad jag kallade det “avståndstagande från avståndstagande” från partiledningens sida inför den antisemitiska incident och omfattande radikalnationalistiska aktivistanslutning som kom att dominera valrörelsens slut. Jag var ännu medlem i partiet och hoppades fortfarande att det skulle bli det “nya tredje”.

Den stora och svagt grundade optimismen inom partierna 2018 vändes i besvikelse när båda gjorde långt sämre val än förväntat. AfS visade sig då, och även i Europaparlamentsvalet året därpå, vara rent marginella, ett promilleparti, vilket i verkligheten naturligtvis ingalunda var förvånande i ljuset av deras i valrörelsen ådagalagda orientering. Mina protestinlägg – Om ideologisk gränsdragning och AfS och det nya tredje – alldeles i slutet av valrörelsen kunde inte göra något för att ändra det intryck väljarna hunnit få, visa att det fanns andra krafter i partiet. SD gick visserligen framåt, men många procentenheter mindre än i tidigare val och vad man även denna gång hoppats på. Valresultatet talade inte för att synergikalkylen stämde.

AfS kvarhåller i stort de ståndpunkter som gjorde att jag stödde det gamla SDU och följde dem även till AfS (trots att jag lämnade SD på grund av avvisandet, från några av SDU:arnas kvarvarande anhängare i Stockholmsstyrelsen, av den enhetslinje jag även efter SDU:s uteslutning försökte driva, och inte minst, i samband med detta, den oacceptabla partikultur som då avslöjades – inte som protest mot uteslutningen): främst det alternativa Europasamarbetet, kritiken av neokonservatismen och den allmänna amerikansk-imperialistiska krigsinterventionismen, den mer balanserade hållningen gentemot Ryssland. Dock tycks de, att döma av några diskussioner jag haft med dem, tyvärr ha backat när det gäller den motsvarande balanserade hållningen i Israel-Palestina-konflikten. De har oförändrat bra ståndpunkter även i några andra frågor, som skol- och vårdpolitiken, och även förstås när det gäller det centrala, de nationella och kulturkonservativa värdena.

Men allt detta ramponeras av att de har förblivit ett radikalnationalistiskt parti, det radikalnationalistiska parti de till min förvåning visade sig vara 2018, när det mesta av det SD-ledningen sagt om dem, och som de tidigare förnekat, plötsligt bekräftades av dem själva. Med fast beslutsamhet har de fortsatt längs den väg de då slog in på, och utvecklat och fördjupat samarbetet med de mer extrema radikalnationalistiska grupperna. De har även vunnit avsevärt stöd från den nya vänsternationalismen, som i och med detta närmande i sig visat sig ha en ganska stark radikalnationalistisk orientering. De inlägg jag skrev även efter förra riksdagsvalet, Ett begripligt valresultat, Enhetslinjens slut och Förslag till AfS, har lika litet som de jag skrev före valdagen kunnat ändra någonting. Nu har AfS, i “kyrkopolitiken”, vuxit på SD:s bekostnad. Inte heller detta nya valresultat tyder på att den synergiska kalkylen stämmer, att den synergiska strategin fungerar.

Jag har förespråkat en alternativ synergi. Om den har jag ingenting nytt att säga. Den var vad som definierade redan den enhetslinje jag före uteslutningen av SDU 2015 försökte driva i SD Stockholms stad och i många inlägg inte bara från den tiden, utan ännu, i reviderad form, våren 2018, efter AfS bildande, och i valrörelsen samma år. Idag skulle den kräva att AfS uppger radikalnationalismen och att SD uppger högerfusionen.

Jonas Nilssons nya dokumentär med Karl-Olov Arnstberg, Jan Tullberg och Ingrid Carlqvist om hur Sverige blev en mångkultur är, med undantag för några detaljer, en professionell produkt, och den innehåller mycket kritik som utan tvekan är sakligt viktig. Det gäller även dess kontroversiella fokus på judiska individer och organisationer som verkat för den radikala mångkulturen, ett ämne som också jag själv tagit upp.

Samtidigt visar den tydligt vad som är felet med denna radikalnationalistiska kritik. För det första är den ensidig, i det att nästan hela tonvikten läggs på den judiska aktivismen och denna inte belyses i ett tillräckligt historiskt och idéhistoriskt perspektiv. För det andra saknar den de begreppsliga instrument som i mycket följer av ett större perspektiv även i allmänhet, och som tillåter en mer omfattande och djupgående analys. För det tredje medför denna brist en fullständig frånvaro av realistiska utblickar mot en möjlig lösning av problemen. Nilssons film gör visserligen inte anspråk på att svara på mer än vad dess titel utsäger, ‘Varför är Sverige en mångkultur?’. Men förutom att svaret är ofullständigt blir i just detta polemiskt radikalnationalistiska sammanhang denna anspråkslöshet problematisk.

Invändningarna kan förstås sammanfattas som att felet med den radikalnationalistiska kritiken helt enkelt är att den är just radikalnationalistisk. Radikalnationalismen i sig närmast definieras så att säga av ensidighet, otillräckliga perspektiv och analytiska redskap, och frånvaro av tillfredsställande lösningsförslag. Endast om kritiken, eller valda delar av den, frigjordes från detta sammanhang och inordnades i ett nytt politiskt och ideologiskt sådant skulle den kunna få verklig betydelse.

Ett enormt engagemang, stor sakkunskap, hårt arbete och väl numera också avsevärda ekonomiska resurser investeras av radikalnationalisterna i studiet av mångkulturen och massinvandringen, formuleringen av kritiken av dem, och framför allt den mediala kommunikationen av denna kritik. Men det finns en disproportion mellan allt detta och den primitiva, torft-nationalistiska politiken och ideologin. Det sakligt viktiga går hela tiden i opinionsbildningsmässigt avseende förlorat just av det skälet att det blir en del av radikalnationalismen med dess av de flesta lätt uppfattade fel och begränsningar. Det sjunker ned och försvinner i det radikalnationalistiska moraset. Det hjälper inte att sunkbunkern putsas upp.

Nilssons Palaestra Media säger sig dock (med en språkligt märklig formulering av den typ som den nya besökaren kanske inte väntar sig som det första hon ser på nätsidan i en kort presentationstext på 18 ord – eller är detta sådant som ingen längre bryr sig om och få ens noterar?) vara “en Sverigevänlig kanal som betecknas frihetligt höger”. Det visar både det karaktäristiska libertarianska inflytandet, i vars termer friheten numera förstås inom den svenska radikalnationalismen, och det sätt på vilket denna radikalnationalism vill presentera sig som en respektabel del av den gamla vanliga högern – en borgerlig strategi som, vill jag minnas, också användes av den nu upplösta organisationen Nordisk Ungdom. Även radikalnationalisterna vill, för vissa syften, acceptansens syften, framstå som en del av det “konservativa blocket”, och välkomnar detta block som ett steg i rätt riktning.

Två saker är att säga om detta. Dels att det är en svaghet och ett fel i sig att ansluta sig till denna höger, dels att självbeteckningen inte fungerar eftersom det är uppenbart för alla att man i verkligheten ändå bara är radikalnationalister och ingenting annat. Om man verkligen ville bli en del av den vanliga högern skulle man ju inte som i Nilssons film samarbeta med Det Fria Sverige, som inte tvekar att beteckna sig som fascister. Man skulle inte oavbrutet vara en central del av den formlösa radikalnationalistiska scenen med dess många överlappande och samarbetande grupper, en del av den miljö som bland annat alstrar populistnationalismens hatsvans och avslöjande anonymitetskultur på nätet. Ja, man skulle så att säga vinnlägga sig om att inte vara Jonas Nilsson, sedan länge en av de mest kända och på några punkter mer extrema företrädarna för radikalnationalismen i Sverige och för den fascistisk-libertarianska syntesen.

Men om Nilsson verkligen på allvar anslöt sig till den frihetliga högern sådan denna normalt förstås, den gamla vanliga högern som under nyliberalismens epok alltid haft ett libertarianskt inslag, om Nilsson tydligt markerade detta genom att ta avstånd från sitt fascistiska och nationalsocialistiska förflutna, eller till och med bara började på rätt sätt och i tillräcklig utsträckning problematisera det med kritisk urskillning, skulle det vara fel att peka på något trovärdighetsproblem. Det är givetvis fullt legitimt att ändra sig, och det är också ursäktligt att ha haft fel. Man skulle bara behöva insistera på att inte heller denna höger äger någon förståelse eller tillhandahåller någon lösning av de problem Nilsson dokumenterar, utan tvärtom i stor utsträckning är deras orsak. Ibland ser radikalnationalisterna denna orsak tydligare än den icke-radikala populistnationalismen, men de drar aldrig några adekvata slutsatser av det. I den nya filmen finner vi ingetdera.

Det största problemet med den radikalnationalistiska kritiken är kanske bristen på lösningsperspektiv. Indirekt kan man visserligen av vad som sägs i Nilssons film sluta sig till något litet som äger relevans på detta område. Ingrid Carlqvist utbrister mot slutet plötsligt rakt upp och ned att en och en halv miljon invandrare helt enkelt måste återvandras. Men även om återvandring förvisso inte är omöjlig, snarare stärker än motverkar detta ofullständiga och icke närmare utvecklade förslag, framfört på detta sätt, intrycket av brist på lösning.

I synnerhet när kritiken i sådan utsträckning fokuserar på just det judiska inflytandet leder denna brist dessvärre till att många sluter sig till sådant som inte äger relevans. Detta är, återigen, något som följer enbart av det faktum att det är radikalnationalister, tidigare och nuvarande fascister och nazister och personer som ansluter sig till dem i projekt som dessa, som står för kritiken. Det är därför bristen i lösningsfrågan, tystnaden i lösningsfrågan, blir så allvarlig. Det blir så att säga fritt fram att dra slutsatsen att en allmän nazistisk politik är vad som behövs, och att åtminstone en avsevärd del av nazismens typ av åtgärder mot judarna är den icke uttalade men avsiktligt implicerade lösningen, slutlösningen.

Radikalnationalismen håller inte. Men det gör för den delen inte den icke-radikala populistnationalismen heller, eller nationalismen, nationalkonservatismen, konservatismen överhuvudtaget sådana de idag ser ut. Förvisso finns för radikalnationalismens del dess alldeles egna faktorer som gör att den inte håller. Men oaktat skillnaderna har alla dessa idag genom kopplingen till den existerande högern, och därmed åtminstone passivt och indirekt till den transnationella intressekonstellation som den är en del av, också gemensamma sådana. De är alla bundna av en hopplös primitivism på vissa centrala politisk-teoretiska områden.

Det blir på särskilt sätt uppenbart i radikalnationalismen, och en av de olyckliga konsekvenserna är att många stöts bort och därför kvarstannar i eller till och med för första gången ansluter sig till en likaledes ohållbar vänster. En de överordnade värdenas konservatism är mer oundgänglig än någonsin. Men kanske är det signifikativt att det var en socialist med genuin arbetarbakgrund, idéhistorikern Ronny “Mitt förnamn är Ronny” Ambjörnsson, som en gång lanserade denna term. Såväl vänsterns sedan länge dominerande postmarxistiska och postmoderna transmutationer som de radikalmodernistiska felen och blindheterna i socialismens äldre, i övrigt rikt utvecklade och vittförgrenade teoretiska tradition alltifrån 1800-talet, gör det nödvändigt att dröja vid alla dessa riktningar som nu sitter fast i högern. Deras sanningar måste bevaras, frigöras, nyformuleras och förflyttas till ett nytt och större sammanhang bortom såväl den höger som den vänster vi idag erbjuds.

Det gäller alltså även de sanningar och den kritik som uttrycks av dem för vilka det nu tyvärr är naturligt – eller till och med framstår som den enda möjligheten – att sugas ned i radikalnationalismen. Endast i ett sådant större sammanhang kan de perspektiv och analytiska resurser tillhandahållas som måste inte bara komplettera och modifiera denna, utan helt enkelt ersätta den på det sätt som är nödvändigt även för att rädda nationens och nationalitetens värden.

Den tidiga alternativhögern i USA såg ut att kunna bli något intressant: en åtminstone partiell amerikansk motsvarighet till den europeiska “nya högern”, som samtidigt anknöt till den spontana och autentiska populistnationalismen. Den definierades på lovande sätt av insikten om nödvändigheten av övergivandet av teaparty-libertarianismen och den av de neokonservativa dominerade etablissemangskonservatismen, “Conservatism Inc.”. Paul Gottfried ställde upp i redaktionen för Richard Spencers nätpublikation AlternativeRight.com. Det hela pekade mot en reviderad och intellektuellt vidareutvecklad paleokonservatism: en post-paleokonservatism.

Tyvärr gick det inte så. Denna post-paleokonservatism för vilken potential såg ut att finnas, gick under Trump-yran förlorad i total urskillningslöshet, fascistiskt symbolspråk, smaklös memetik. På samma sätt gick det med den svenska alternativhöger som lanserades först i och med trumpismen. Men den amerikanska alternativhögern hade alltså åtminstone en intressant begynnelse. En viktig fråga kvarstår därför: förstod den svenska alternativhögern någonsin denna begynnelse? Inte minst viktigt: förstod den innebörden av det definierande övergivandet av libertarianismen?

Jag tror inte det. Förutom att den gamla radikalnationalismen medsläpades fanns här också ett mycket starkt libertarianskt inflytande fortfarande kvar. Några ville tona ned det, men många gamla rena libertarianer var såvitt jag kunde se också med. Det var därför svårt för den svenska (eller “nordiska”) alternativhögern att bli mycket mer än gammal vanlig individualistfrihetlig höger plus lika gammal och vanlig radikalnationalism, om än med ny, fascistisk memetik som vid behov kunde förklaras vara endast humoristisk. Och förstås Trump, Trump, Trump.

Under Trumps tid som president tycks det dock, liksom inom den amerikanska alternativhögern, ha varit flera inom den svenska som fick anledning att ompröva sitt entusiastiska stöd 2016. Men inför valet 2020 verkade de flesta inom den radikalare del av populistnationalismen i Sverige till vilken den nordiska alternativhögern hör vilja glömma skälen till besvikelse. Man försökte, litet ansträngt, blåsa liv i kulten igen. Det hängde förstås samman inte bara med den bristande tillägnelsen av alternativhögerns ursprungliga ideologiska ansats, utan också med den allmänna, ofta extrema amerikanismen.

Podden Vita Pillret hade visserligen inte glömt de tvivel på Trump som uppstått under de föregående fyra åren. Men dessa tvivel berodde enbart på den gamla vanliga radikalnationalismen. Christoffer Dulny har rentav sagt sig inte längre vara alternativhöger. Vita Pillret innehåller mycket som belyser varför alternativhögern utvecklades som den gjorde, både i USA och Sverige. Men de långa avsnitten gör detta material svårtillgängligt, och podden är alltså inte heller längre representativ för alternativhögern. Det var väl också länge sedan någon text publicerades på Nordisk Alternativhögers hemsida, som åtminstone just nu överhuvudtaget inte är tillgänglig och kanske inte ens finns kvar.

Det är beklagligt att alternativhögerns ansats att utvecklas till en post-paleokonservatism gick förlorad i radikalnationalismens och libertarianismens numera allt närmare förenade återvändsgränder. När populistnationalismens huvudströmning själv, som en gång i sig såg ut att kunna utvecklas till en ny socialkonservatism bortom höger och vänster, är på väg att gå förlorad i högerblockets fusion, behövs verkligen ett alternativ. Vid sidan av SD finns idag bara ett marginellt moras av mer eller mindre nära samverkande “radikala” grupper, som inte minst men alls inte enbart genom sin formlöshet numera nog på goda grunder kan som helhet betecknas som fascistiskt, och där fascism inte sällan även används som självbeteckning.

Det grundläggande problemet, som framträder allt tydligare, orsaken till alternativhögerns misslyckande, är att den överhuvudtaget identifierade sig som en höger. Eftersom den fortfarande var höger kunde den helt enkelt inte bli ett tillräckligt alternativ. Trumpkulten gjorde detta nästan löjligt uppenbart. Alain de Benoists “nya höger” är också ett otillräckligt och delvis problematiskt alternativ, men han gjorde rätt i att redan från början invända mot just denna av media tillhandahållna beteckning, “den nya högern”. Det blir alltmer uppenbart att den meningsfulla konservatismen, de överordnade värdenas konservatism, idag endast kan räddas och förnyas genom att frigöras från högern. Det är inte en alternativ höger som behövs, utan ett alternativ till högern.

–

Alternativhöger och post-paleokonservatism

Identitär Idé

Tillbaka till frågan om neofascismen

Alternativhöger och neofascism

Nordisk alternativhöger i Charlottesville

Kulturirrelevans och troglodytnationalism

Scandza Forum

Invandringspolitik och världspolitik, 1

Invandringspolitik och världspolitik, 2

Behovet även för Europas del av en grundlig, i utvecklad mening socialkonservativ stabilisering och uppbyggnad av de länder en huvuddel av migranterna kommer från, och som i några fall de europeiska regeringarna själva i sin ovärdiga angreppsallians med den imperialistiska atlantkapitalismen bidragit till att förstöra, är tämligen akut. På det mest allmänna planet är invandringsproblematiken helt enkelt följden av nyliberalismens och imperialismens negativa effekter på den ekonomiska, politiska och kulturella uppbyggnaden i den globala södern överhuvudtaget. Men även på andra sätt än den förnyade fattigdomen och de flyktingproducerande krigen har detta system självt skapat problemen: genom direkt uppmuntran och stöd till migration; genom lönedumpande och välfärdsunderminerande arbetskraftsimport och abstrakt fri rörlighetspolitik; genom direkt multikulturell politisk-korrekt ideologi, tillhandahållen av den postmarxistiska och postmoderna pseudo- eller överbyggnadsvänster, vad Maupin kallar den “syntetiska vänster”, som den använt i sin tjänst.

Det är inte minst resultaten av allt detta, sådana vi först nu i deras fulla omfattning kan se dem, som tvingar oss till en ny granskning av hela utvecklingen under den av nykapitalismen präglade epoken, till en ny kritik av högerns politik och ideologi. Det gör för övrigt hela utvecklingen även i väst. Det empiriska underlaget för nyliberalismens tro på monopol- och finanskapitalismens förblivande överlägsenhet när det gäller ekonomisk utveckling, välståndsskapande och allmänna framsteg, efter de sammantagna och konkret erfarna historiska förändringar den åstadkommit både i syd och nord, försvagas sedan länge dramatiskt; dess primitiva och föråldrade grunddrag kan inte längre döljas. Och hur har den liberala demokratin, marknaden, NATO, “väst” i allmänhet, överhuvudtaget, sedan 1989, eller ens 1979, befrämjat de högre värden som, specifikt, konservatismen säger sig försvara, inom samhällsgemenskapen, moralen, religionen, konsten, utbildningsväsendet, livsstilen, kulturen i allmänhet?

De främsta konservativa tänkarnas positiva, traditionsinspirerade samhällsvisioner äger ett centralt och bestående värde i många avseenden, men eftersom de inte motsvarar någon samtida verklighet blir dessa tänkares mest betydelsefulla insats deras negativa kritik av just den samhälleliga, kulturella och andliga nedgång jag talar om – och av vilken migrationskaoset bara är en del. På alltmer radikaldestruktivt sätt förflyktigar kapitalismen i dess nuvarande stadium allt fast, bryter den ned de traditioner, värden, band, lojaliteter och gemenskaper som hindrar monopolföretagens, bankernas och fondernas fortsatta och utvidgade vinster och kontroll. Centralt här är förstås att detta förflyktigande verkligen inte längre enbart, eller överhuvudtaget, drabbar återstående feodala strukturer, utan sådana som utgör den helhetliga modernitetens egna landvinningar.

Och socialdemokratin, de postkommunistiska vänsterpartierna och de vänsterintellektuella har i ideologisk och allmänmänsklig förvirring ställt upp och nitiskt förverkligat nykapitalismens program, i tron att det handlar om något humant och rättvist, något progressivt och radikalt. “Ni för krigen, vi tar emot flyktingarna”, som Anders Borg formulerade programmet ifråga om just invandringsfrågan (och han torde i historieskrivningen inte bli ihågkommen för någonting annat). Någon parlamentarisk vänster som en populistnationalism som anammade det här diskuterade, motsatta programmet skulle, för syftet av dess förverkligande, kunna bilda block och fusioneras med i stället för högern, finns för närvarande varken i Sverige eller i övriga Europa. Hur dagens postsocialistiska vänster skulle ställa sig framgår av vad jag redan sagt: även den skulle vara mot denna “stadsbyggarnas” lösning. Den syntetiska vänstern med sin ständigt utvidgade kulturella agenda önskar den helt enkelt inte.

En del av den radikala vänstern sätter sin tilltro till precis samma destruktionsprocess som globalkapitalisterna, men i tron att den i stället för att gynna dem kommer befrämja socialismen, sådan de förstår den – en sant sinister motivation. Liksom för kapitalet är det för dessa krafter mycket viktigare med massinvandring till Europa än att invandrarnas ursprungsländer utvecklas, men de förnekar inte bara, som de direkta kapitalisterna, att massmigrationen medför stora problem som kräver en radikal lösning, utan befrämjar den för dess egen skull, oaktat dess fördelar för kapitalet. Ja, vänstern rymmer en riktning som möjligen i någon mening kan sägas vara egentligt revolutionär, men som ersatt inte bara Marx’ utan även Lenins och Maos förståelse av vad en revolution är med en alltigenom primitiv, simplistisk och irrationell så att säga kvantitativ-migrationistisk förståelse. I dessa nihilistiska uppenbarelseformer av vänstern finner vi några av de värsta “vandalerna” i vår tid. En vänster som inte har någon känsla för eller kontakt med vare sig populismen eller nationalismen, som ju båda haft oerhörd betydelse även i socialismens egen historia och har det än idag, eller för den delen inte kan känna igen några som helst väsentliga värden i kulturtraditionen, finns det anledning att betrakta med den största misstänksamhet även när den inte tjänar kapitalet. Denna nedrivningsvänster tillhör i verkligheten vår tids mesta reaktionärer, i den meningen att den både motsätter sig de framsteg som faktiskt är möjliga och omintetgör sådana som redan är verkliga. För invandringsfrågans lösning krävs lika mycket att socialismen frigörs från vänstern som att konservatismen frigörs från högern.

De tongivande svenska vänsterintellektuella tycks dock, liksom givetvis många amerikanska, verkligen inte tro på någonting mer eller annat än – Joe Biden. Det finns något löjligt, ja nästan stötande över detta från ett mer autentiskt konservativt perspektiv, inte minst som inga hämningar längre hindrar dem att instämmande citera de ledande amerikanska neokonservativa som dirigerade George W. Bushs unipolärt-hegemoniska krigspolitik. Eftersom dessa neokonservativa i sin tur gått över till – eller snarare, i ett historiskt perspektiv, gått tillbaka till – Demokraterna på grund av Trump, som åtminstone såg ut att försöka gå emot deras politik, har de nu funnit varandra. Man erhågar sig paleokonservative George Szamuely, som redan på Clintons tid drevs så långt i förtvivlan över de neokonservativas inflytande att han utbrast: “It is clear that neither laws nor any sense of fair play will stop this rampant U.S. arrogance. The time may soon come when we will have to call for the return of the spirit of the man who terrified the United States like no one else ever has. Come back Stalin – (almost) all is forgiven.”

– – –

Vänstern har vunnit massinvandrarna som nya väljare, till priset av en, tills vidare, utvidgad skattefinansierad välfärd som storkapitalet visserligen motsätter sig men inte betraktar som alltför kostsam för att av detta skäl stoppa den invandring som dock är vad som till slut ska omöjliggöra just välfärden. Men samtidigt har vänstern börjat förlora sina gamla arbetarväljare till högern, som genom blott några smärre tillmötesgåenden nu kan vinna över dem – inte minst när populistnationalismen integreras som en del av den, och det därför inte längre finns någon annanstans för vänsterns gamla väljare att gå. Dessa tillmötesgåenden är på intet sätt sådana att de ställer i utsikt en verklig lösning i invandringsfrågan. Det gör givetvis inte heller det faktum att vänstern kompenserar bortfallet genom att gå vidare på vägen av omställning till den postsocialistiska identitetspolitiken, övergå till att ägna sig åt kön, sexuell läggning, och inte minst antirasism och invandrarnas etniska minoriteter.

Tankesmedjan Oikos skapades för att befrämja fusionen mellan populistnationalism och etablissemangskonservatism i ett alltigenom atlantborgerligt block. Dess närmaste uppgift, inför nästa val, är att invagga de missnöjda gamla vänsterväljarna i övertygelsen att Boris Johnson verkligen slagit in på en ny väg och att Ulf Kristersson nu faktiskt är deras man. En växande del av de gamla borgerliga media är förstås med på denna kampanj. Men framför allt är nya Bulletin tänkt att gå i spetsen för denna borgerliga omställning. Den avslöjar visserligen den gamla liberalkonservativa ideologins hopplösa svaghet genom sina groteska motsägelser och interna konflikter, men har karaktäristiskt nog redan värvat SD:s amerikaniseringsrobot Ronie Berggren som ledarskribent, vilket säger allt inte bara om deras politiska inriktning utan också om mycket annat. Patrik Engellau har länge genom sin publikation Det Goda Samhället indirekt dragit ombord många av populistnationalismens bästa skribenter på sin typiska nyliberala 80-talstankesmedja, Den nya välfärden. Även om de röstar på SD är det högern de missnöjda gamla vänsterväljarna nu kommer rösta på, och så ser även SD på saken, i bjärt kontrast till Mattias Karlssons alla gamla programformuleringar: Sverige, representerat av fusionsblocket, reser sig i enad kamp för att i Konservatismens tecken “stoppa sosseriet”.

Givetvis har skribenterna i dessa till populistnationalismen anpassade liberalkonservativa organ ofta rätt. Men deras historiska och världspolitiska perspektiv är snäva och konventionellt-borgerliga, åtföljda av den vanliga, i sin disproportionalitet dubiösa moralism till förmån för en oanalyserad, odikotomiserad demokrati, som inte minst fungerar som en legitimering eller kanske snarare ett döljande av just denna snävhet och konventionalism. Vad de har rätt i är främst den oändliga – och förvisso välmotiverade – symptombeskrivningen, i alternativmedias efterföljd. Orsaksanalysen är under de givna förutsättningarna långt mer otillräcklig, liksom, och i ännu högre grad, de lösningsförslag som framställs. Den ofta slående rättheten på symptomnivån förleder läsarna att överse med eller hindrar dem rentav att överhuvudtaget se svagheten och tomheten, ja det inte sällan direkt felaktiga och därmed i sig problemalstrande på orsaks- och lösningsnivån. Eftersom dessa högermedia nu tydligt uttalar den så att säga omedelbara sanningen om det som alla så påtagligt och plågsamt berörs av, inte minst när det gäller följderna av massmigrationen, uppfattas det som att de också måste ha de rätta svaren på frågorna om vad det beror på och vad som ska göras åt det. Men bortom den sakfrågemässigt nya, populistnationalismen tillmötesgående orienteringen är de på det området, genom sitt självklara kvarhållande av den gamla vanliga högerideologin, ofta sämre än de gamla alternativmedia, som i detta avseende åtminstone var mindre uppbundna av de vanliga borgerliga lojaliteterna.

Vad jag talar om här är inte vad som kanske skulle kunna ses som den konservativa mikronivån, med frågor om moralisk karaktär och arbete mot välfärdsvegeterande, bildningsarv mot politisk-korrekt kulturradikalism, hårdare straff mot fritidsgårdar, krav- och kunskapsskola mot flumpedagogik. Jag talar om den nivå som utgörs av den internationella politiken. För så snart man kommer in på den avslöjas obarmhärtigt den samtidigt banala och fatala sanningen om högerblocket. Fastän många SD:are fortfarande, av de skäl jag nämnt, tycks vara ointresserade av den och rentav mena att partiet inte behöver, ja inte bör fokusera så mycket på den, handlar i verkligheten deras kärnfråga, invandringsfrågan, primärt om just den internationella politiken, världspolitiken.

I den SD-tillmötesgående delen av den gamla högern presterar Engellau ibland en djupare, problematiserande reflektion på detta område, men i övrigt blottläggs, oavsett nyanser och tonvikter, hela tiden den grundläggande, enkla pro-amerikanska och pro-“västliga” hållningen, idag definierad av hetsen mot Ryssland, Kina och Iran, som en för alla gemensam default-position. Och SD blir ständigt alltmer villiga att här identifiera ett område av samsyn med högern, samsyn som underlättar och befrämjar en ny regeringskoalition; att visa sig duktiga i denna den aggressiva trångsynens gemensamma och för det egna partiets kärnfråga kontraproduktiva sak, ja att rentav, som numera ibland Mattias Karlsson och Björn Söder och som alltid Ronie Berggren, gå längre än sina tilltänkta allianspartners. De vill själva bli en del av ett “kompromisslöst antikommunistiskt ledarskap”, men tycks inte kunna adekvat hantera det faktum att det ju även finns andra än kommunister som motsätter sig atlanticismens regim. De senaste åren har vissa i ledningen börjat uppvisa ett nytt drag av brutalitet i sin beredvillighet att slå hårt mot atlantimperialismens motståndare. Det är här som en populistnationalismens verkliga fascistiska potential tyvärr avhöljs.

Men den dysfunktionella politiska ordningen har alltså länge omfattat den parlamentariska politikens hela av nykapitalismen bestämda spektrum, såväl som dess publicistiska motsvarighet. Vänstern i dess typiska, dominerande form har inte utgjort något alternativ. Ingenstans har en verklig, grundlig lösning i invandringsfrågan kunnat skönjas sedan populistnationalismen börjat kompromissa bort sin unika profil och potential. Överallt har vi rört oss inom de gemensamma ramar som helt enkelt inte tillåter någon utväg. Att förstå migrationsproblematiken är att förstå dess verkliga orsaker. Och att på djupet förstå dessa orsaker leder också till en förståelse av dess lösning: en förändring som möjliggör ett överskridande av de ramar systemet uppställer. Invandringsproblematiken måste leda oss till världspolitiken.

– – –

Den nya uppbyggnaden av Maupins typ är tvärtemot SD:s strategi ett projekt, eller vore, för Europas del, en ny, generell politisk agenda, av just det slag som en självständig, på rätt sätt socialkonservativt vidareutvecklad och modifierad populistnationalism skulle driva: en central, positiv, konstruktiv programpunkt i dess definierande politiska fråga. Lösningen av migrationsproblemet i form av uppbyggnad av detta allmänna slag skulle också vara ett utmärkt program för att ena de populistnationalistiska partierna i Europa, bland annat i en gemensam storgrupp i Europaparlamentet. Genom sin nödvändiga internationella samarbetskaraktär och ekonomisk-politiska nyorientering skulle den på välgörande sätt samtidigt bidra till nedtoningen av det primitiva och skadliga i nationalismen och populismen. Vad den kräver är kunniga, utvecklade och vidsynta ledare, kosmopoliter i högre mening, som förstår livets värden och förmår tänka i termer av en kvalificerad universalism; den mer precisa förståelsen av denna karaktärs- och bildningsmässiga faktor är ofta mycket bristfällig. Men idag ser vi hur SD tvärtom går i spetsen för att hindra och stoppa populistnationalisternas europeiska enhet överhuvudtaget – till och med när den eftersträvas av det starkt atlantorienterade och antiryska regeringspartiet i Polen, Lag och Rättvisa – på grund av sin anslutning till den mot europeiska och inte minst svenska intressen direkt stridande antiryska hetsen.

Även för andra frågor, inom Sverige, blir faktiskt en uppbyggnad av samma allmänna, moderniserat socialkonservativa slag mer och mer nödvändig. Maupin och hans tänktank Center for Political Innovation har ett sådant program också för USA. Efter årtionden av nykapitalismens och nihilistvänsterns ekonomiska, militära och kulturella härjningar behövs i stor utsträckning en uppbyggnad av samma slag som i invandrarnas ursprungsländer också i västvärlden – vad som till att börja med måste bli en återuppbyggnad. Och dess i flera grundläggande avseenden konservativa innebörd är uppenbar. SD borde, i linje med de alltjämt gällande programformuleringar som man nu agerar stick i stäv mot, ja populistnationalismen i hela västvärlden borde självständigt och med långt större kompromisslöshet driva en långsiktig linje av sådan utvecklad socialkonservativ rekonstruktion, på ett sätt som gör att varken högern eller vänstern med tiden har någon annan möjlighet än att närma sig och slutligen, i åtminstone tillräcklig utsträckning, ansluta sig till den: den borde tvinga både högern och vänstern med sig. I så stor enhet som möjligt borde den låta kraften i sin legitima protest mot globalkapitalismens – inklusive den samtida vänsterns – följder kanaliseras på ett intelligent och kreativt sätt genom att kompletteras med och modifieras av den adekvata ideologiska förståelse som möjliggör politisk klarsyn och det effektiva politiska handlande som förmår angripa de djupaste orsakerna till problemen.

Trots alla in- och utrikespolitiska problem och oklarheter tycks i alla fall en sak stå klar när det gäller den Joe Biden vänstern tror på: hans administration försöker i åtminstone vissa avseenden ta steg utöver nyliberalismen, bort från arvet från Reagan och därmed även från sina av samma svenska vänster likaledes omhuldade föregångare Clinton och Obama – även om det återstår att se hur mycket som går att baxa genom kongressen, eller hur snabbt. Det är givetvis ett skifte som fortfarande inte bara ryms inom utan dikteras av de mer allmänna statsmonopolistiska systemramarna; det sker också i ett tillstånd av samhällelig och kulturell nedgång, och dess ideologiska styrning förstärker ytterligare omvandlingen av den “liberala demokratin” i totalitär riktning. Likafullt förklaras det också av en process av objektiva historiska förändringar av ekonomiskt, teknologiskt och sociologiskt slag, som i sig kräver mer politiskt nytänkande än den nyliberalt formaterade debatten – som ju rentav innefattat en hel del av libertarianismens halsbrytande ohistoriska regression till 1700-talets i sig ohistoriska modeller – klarar av att begreppsligt hantera. Produktivkrafternas utveckling äger förvisso ingen automatik och leder verkligen inte till någon realiserad utopi, men det är ett faktum att de i hög grad framtvingar förändringen.

Bernie Sanders blev aldrig president, men i vissa ekonomisk-politiska avseenden tycks det vara i hans riktning som Biden nu delvis går – såtillvida har Mattias Karlsson rätt. Men det innebär att utvecklingen även i USA, av alla länder, kan bidra till att göra vad som i grunden förblir ett svenskt ekonomiskt högerblock, om än delvis med ny nationalkonservativ fasad, till en anakronism. Definitionen av konservatismen – den konservatism som populistnationalismen i detta block ska fusioneras med och därmed även i stor utsträckning själv representera – på den gamla högerns sätt är ju nämligen bestämd av den av monopol- och finanskapitalismens radikala transformationer aldrig rubbade generella och statiska tron på de gamla teserna om frihetens beroende av ägandet, definierat i den okritiskt och som helhet bejakade “marknadsekonomis” termer. Friheten anses därför så att säga inte kunna försvaras på annat sätt än att hela det kapitalistiska systemet, hur det än utvecklas, också försvaras. De förmenta hoten mot den på detta sätt förstådda friheten är sådana att det rentav är nödvändigt att tona ned, överse med, dölja, ja förneka även kapitalismens allmänt insedda – ja som alltmer fatala insedda – brister.

Men de gamla borgerliga teserna på detta område har för länge sedan, och inte bara på grund av den “liberala demokratins” tilltagande frihetsinskränkningar och rättsväsendets förändringar, utan lika mycket på grund av konsekvenserna av det ekonomiska systemets utveckling i sig, förlorat sin common sense-appeal. Själva penningsystemet har genom kapitalismens komplexa sentida förvandlingar vid det här laget förlorat all verklighetsrelaterad, realekonomisk logik. Vad många uppfattar är att högerns på ägandet grundade frihet för de flesta – och även för staterna – förvandlats till en skuldbaserad illusion, och i sin helhet blivit beroende av marknadsfluktuationer vilkas generella överblickbarhet och genomskinlighet i många fall knappt ens är teoretiskt möjliga. Det förhållandet att de bank- och finansväsendets manipulationer som styr detta maskineri alltjämt förblir begripliga på ett allmänt plan såsom bestämda av kapitalismens mest grundläggande irrationella drivkrafter och funktionssätt förlänar det knappast någon legitimerande rationalitet.

Definitionen av konservatismen i den gamla borgerliga högerns föråldrade termer riskerar därmed, genom arten av kapitalismens egen utveckling, att göra den som helhet irrelevant. Vi ser det även i USA, där den till populistnationalismen anpassade högern med Trump, och i synnerhet Trumps slut, den bisarra “stormningen” av Capitolium i januari, närmade sig ett slags reductio ad absurdum. Som Pedro Gonzalez koncist sammanfattade det: “To be a conservative today is to be a member of the proletariat and champion the oligarchs.” Det hela är ytterst beklagligt, givet de politiska och kulturella problem som etablissemangets alternativa och dominerande, vänsterliberala ideologi ger upphov till. Dessa kan endast hanteras av en konservatism. Men det måste vara en annan konservatism än den högern ibland säger sig bekänna sig till: en ny socialkonservatism, som utöver sin socialpolitik också på intelligent och nyskapande sätt kan föra vidare essentiella moraliska och kulturella värden och traditioner inom ramen för en balanserad modernitet.

– – –

Strategisk ekonomisk uppbyggnad i Mellanöstern och Nordafrika kräver alltså en mycket större satsning än en motsvarande i Centralamerika. Men hindret för den är detsamma: det i väst rådande ekonomiska systemet. Lösningen i invandringsfrågan kräver därför det som i allmänhet ligger bortom sentida västerländska generationers hela mentala konfiguration, den tankehorisont som blivit osynlig genom en ny, ohistorisk reifikation av det förhandenvarande samhällets centrala ekonomiska mekanismer som får dem att framstå som tidlösa självklarheter, som orubbliga naturlagar: detta systems grundliga ifrågasättande och genomgripande reformation. Uppbyggnaden måste vara av nytt slag och på bestämt sätt kontrollerad av en statsmakt som i sig kontrolleras av nya politiska krafter. Den måste ske genom ett samarbete som involverar åtminstone EU (som idag främst populistnationalisterna, om de enades och tog rätt ställning, skulle kunna politiskt omforma, och vars storlek då ger en potentiellt avgörande makt gentemot banksystemet och “marknaden”), Ryssland (som länge sökt motverka atlantimperialismen i dessa delar av världen) och Kina (som redan är involverat genom sina Belt and Road-satsningar). Även Iran, som ju länge tvingats verka, så långt det kunnat, för stabilisering av sina omedelbara grannländer, vore en naturlig samarbetspartner, även om också detta land ju i stor utsträckning har skadats av amerikanska angrepp och sanktioner. Indien kunde omvändas till denna väg; även dess nuvarande regering har vacklat i sin geopolitiska orientering. Turkiet kunde lämna NATO och återfinna en civiliserad, internationalistisk – i betydelsen högre-kosmopolitisk – väg i harmoni med denna politik. De gynnsamma effekterna av uppbyggnaden kunde också förlängas söderut på den på naturresurser rika afrikanska kontinenten, och konstruktivt hantera bland annat dess pågående befolkningsexplosion och den kommande klimatkris som tycks väntas.

Många miljoner subsahariska afrikaner förutsägs såvitt jag förstår på grund av dessa faktorer inom kort nödgas komma till Europa. På vilka ideologiska eller moraliska grunder skulle det nuvarande EU eller något enskilt europeiskt land kunna motsätta sig det? Vi vet ju att varken högern eller vänstern accepterar några sådana. En av de främsta orsakerna till populistnationalismens dramatiska växt – i Sverige under, säg, de senaste 15 åren – är den otroliga verklighetsfrånvändhet och extremism som invandringsproblematiken för första gången avslöjade hos vad som inte minst av detta skäl mer och mer kom att ses som ett enhetligt etablissemang, omfattande inte bara de gamla partierna, utan hela media- och opinionsapparaten. Ingen förståelse av den faktiska och reella svenska delen av skulden till förhållandena i migranternas hemländer är tillräcklig för att ursäkta denna extremism, som under lång tid formade politiken och fortfarande gör det. Invandringsfrågan tillhandahöll en veritabel katalys inte bara av vänstern utan även av borgerligheten. I det hysteriskt överdrivna, osakliga förfasandet över det i ett internationellt perspektiv högst måttfulla, uppstigande populistnationalistiska partiet visade sig politiker, ledarskribenter, debattörer, forskare och intellektuella som man tidigare uppskattat vara otillräkneliga, ibland närmast från sina sinnen. De visade sig vara helt andra människor än man hade trott.

All invandring var enbart berikande, såväl kulturellt som ekonomiskt. Invandringen skulle rädda välfärden. Det enda problemet var rasism, fascism, främlingsfientlighet. Det fanns ingen anledning att bekymra sig för den nya invandringen eftersom vi alltid hade haft invandring till Sverige, det vill säga, den nya massinvandringen var av samma slag som den under tidigare århundraden, inget nytt, inget problem. Annie Lööf öppnade för trettio miljoner fler invandrare. Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt skrev boken Migrationens kraft: Därför behöver vi öppna gränser, utgiven av forumet Migro. Reinfeldt tillstod att hans regering inte skulle ha råd med någonting annat än invandring, men det medförde bara att han vädjade om att vi skulle öppna våra hjärtan. Han flög över den svenska landsbygden och såg att där fanns “oändliga fält och skogar” där invandrarna kunde bo. Den totala frånvaron av korrekt uppfattning av sakfrågorna såväl som av begreppsliga redskap för att hantera dem, i förening med den fullständiga oförbereddheten på SD:s politiska motstånd, ledde till ett kollektivt intellektuellt haveri i hela samhällsdebatten, utan historisk motsvarighet. Och det blev ännu mycket värre genom det oavbrutna, utstuderat provokativa ideologiska bombardemanget från kultursfären och akademin av varje uttryck för nationalism, mot själva begreppen svenskhet och svensk kultur, och propagandan från samma håll för multikulturalismen i dess otaliga manifestationer – allt efter amerikanskt mönster. Den opinion som spontant reagerade mot detta var en sund och legitim opinion, populistisk och nationalistisk i högre mening.

Efter Syrienkrisen 2015 började alla i viss mån plötsligt åtminstone i någon mån ändra sig, helt ologiskt utifrån den tidigare mångåriga, hatiska och på den som det tycktes mest granitfasta övertygelse byggande argumentationen. Det borde ju bara varit bra att det nu kom ännu fler invandrare – ju fler desto bättre. Men nu var det plötsligt begränsningar, avvisningar, ökat avslående av asylansökningar och icke-beviljande av uppehållstillstånd och medborgarskap som gällde. Med alla de gamla ståndpunkterna fortfarande inte bara ekande ur det allra närmaste förflutna utan av många tröga debattörer ännu upprepade, framstod motsägelsefullheten och bortkommenheten i själva grundhållningen i den mest obarmhärtigt skarpa belysning. Och tvärtemot vad man nu ville ge sken av, förblev i verkligheten invandringens och särskilt anhöriginvandringens omfattning mycket stor. För Ylva Johansson har det i hennes roll som kommissionär för EU:s gränser primärt handlat om att skapa säkra och lagliga vägar till Europa. Den gamla argumentationen har för henne verkat fortfarande gälla. Om några icke-upplysta östeuropeiska länder av irrationella skäl fortsätter vägra ta emot migranterna, borde ju, enligt denna argumentation, de andra länderna bara vara tacksamma över att få fler?

Vad ska detta etablissemang göra om alltså många miljoner afrikaner för den rena överlevnadens skull anses behöva komma till Europa? Det skulle ju vara en gigantisk humanitär kris. Då måste väl tvehågsenheten från senare år bort? Måste politikerna då inte återgå till alla de gamla positionerna? Ingen skulle ju längre kunna ha några invändningar. Varje begränsning vore ju direkt omänsklig. Kommer vi då inte åter sägas kunna lätt ta hand om denna utvidgade fria rörlighet, långt större än den man nyss ville minska? Wir schaffen das. Redan Anders Borg talade om Europas afrikanska framtid som något samtidigt oundvikligt och okontroversiellt. Eller kommer man stå fast vid de senaste årens accepterande av att det finns problem med invandringen, vid den nu egna argumentationen för varför den måste begränsas – och ändå godta en mycket större än någonsin? Hur skall då politikerna presentera den hållningen för väljarna? Det kommer de knappast kunna. Kanske kommer de överhuvudtaget inte förklara den nödvändiga, ånyo ändrade politiken. Kanske kommer inte bara all debatt om sådana antinomier, utan all debatt överhuvudtaget sänkas ned och tystas i ett historiskt oöverträffat mörker av repressiv totalitarism.

Men inte minst inför utsikten av denna nya afrikanska invandring, som av vissa lyfts fram i ett triumfatoriskt tonläge, med innebörden att den kommer leda till att invandringskritikerna slutligen måste ge upp, tvingas vi också fråga oss vad dessa kritiker, populistnationalisterna och de högerkonservativa som av de skäl jag här diskutarat närmat sig dem, kommer göra? Vad står i deras program? Vilka tankar smider Oikos? Svaret är det jag redan angivit. Där finns ingenting tillnärmelsevis tillräckligt. Vad Oikos i stället är upptagna med får man en uppfattning om när man läser det försvar de nyligen publicerade, från en av det “i Edmund Burkes anda” verkande Konservativa Förbundets styrelseledamöter, av Jeff Bezos’ rymdprojekt. Denna satsning var ett uttryck för – noblesse oblige! Detta är vad vi kan vänta från högerblocket. Man anar något lätt krampaktigt verklighetsförnekande här, samtidigt som det ju klart visar vad de faktiskt tror på, var deras lojaliteter ligger. Amazon-Bezos representerar ju en extrem och hänsynslös globalkapitalism, ja det är nästan svårt att tänka sig något som ligger längre bort från socialkonservatism och nationalism, ja, även när han inte är ute i rymden, från οἶκος i den mening man skulle framlyfta. Caitlin Johnstone förklarade i en utmärkt artikel vad Bezos’ rymdfärd egentligen handlade om.

Nej, här finns ingen väg ut; invandringskritiken upphävs av den av världsekonomin bestämda världspolitiken. Därför är det i stället dessa senare som måste ändras om den förra ska kunna omsättas i ett realiserbart program. Först med en tillräckligt storskalig ekonomisk, primärt infrastrukturell uppbyggnad, inklusive sådant som skolor och sjukhus, ledd av “governments of action”, och en med den förenad politisk stabilisering, fri från den globalimperialistiska kapitalordningens intressenter, kunde migrationsproblemet börja lösas, det vill säga massmigrationen upphöra och den större eller mindre återvandring som kan anses nödvändig eller önskvärd bli mer spontan och naturlig för alla parter. En hög grad av fred, välstånd och kulturell blomstring i Mellanöstern och Nordafrika skulle långsiktigt ekonomiskt gynna alla i samarbetet involverade, eftersom dessa inte skulle inkludera västkapitalismens megamonopol och finansmanipulatörer. Givetvis är stabilitet i dessa regioner också ett säkerhetsintresse för Europa, liksom stabilitet i Centralamerika är det för USA.

Och skulle USA en gång välja Maupins väg kommer ju dess brutala, globala sabotageverksamhet, som pågått sedan långt före nyliberalismen, upphöra i sin helhet, och dess kvarvarande kraft alltså kunna frigöras och förnyas för goda syften. Verklighetens tryck gör att Biden, i motsats till Karlssons bild av det amerikanska politiska läget, ser ut att i några fall mildra Trumps aggressiva politik; ett återställt avtal med Iran kan exempelvis vara på väg. Såtillvida som Trumps tariffpolitik gentemot Kina knappast fallit väl ut kan delar av den amerikanska affärsvärlden själv komma att kräva ett nytt handelsavtal med detta land, samtidigt som det ser ut som om just här Biden – givetvis under inflytande av en annan del av den ekonomiska makten – förstärker konfrontationspolitiken, som om han förskjuter den dit, från Mellanöstern och Afghanistan. Det är oklart hur länge det blotta Trumphatet under dessa omständigheter kommer räcka för att vidmakthålla de neokonservativas stöd för Biden. Paleokonservativa som Pat Buchanan fortsätter hursomhelst insistera på möjligheten av en imperialismens begränsning från höger, en höger – och man förstår verkligen hur naturlig och näraliggande termen alternativ höger för inte länge sedan var – som accepterar en fredlig samexistens med länder med andra politiska och ekonomiska system, medan paleokonservativa Chronicles, nu under Paul Gottfrieds redaktörskap, allt oftare och alltmer fördelaktigt kontrasterar paleosocialismen mot kapitalets postmoderna vänsterliberalism.

Den amerikanska imperialismen och atlantsystemet skadar även, och inte minst, USA självt. Det ekonomiska, sociala och kulturella läget har snabbt förvärrats, och därmed har den amerikanska opinionen förändrats. Men ännu är det mer näraliggande att Europa satsar på en linje av Maupins slag än att USA gör det. Även här förhindras dock dess lösning i invandringsfrågan inte minst av att just invandringskritikernas politik inte tillåter den.