Finansborgarrådet Karin Wanngårds (S) svar på vårt (SDs) upprepade krav i stadshuset nyligen på folkomröstning med alternativen Nya Slussen och Plan B var en grotesk uppvisning av svamlig, motsägelsefull och slapp retorik, som åter obarmhärtigt avslöjade den beklämmande svagheten i kulturarvsskövlarpartiernas argumentation för denna nya betongextravagans.
Under sin tid som oppositionsborgarråd ledde Wanngård motståndet mot Nya Slussen. “Det har”, skrev hon 2011 i SvD under rubriken ‘Slussen värd ett bättre öde’, “kommit in fler synpunkter på detaljplanen för Slussen än på någon annan detaljplan i vår stad. Det är ett ärende som är stort och som berör. För oss socialdemokrater förpliktigar det faktumet. Som politiker i Stockholm kan vi inte strunta i att lyssna.”
“Även för den mest optimistiske matematikern”, fortsatte hon, “bör det stå klart att det kommer att så mer än 10 miljarder på skattebetalarnas slutnota. En del bedömare talar om 15 miljarder. Det är, hur vi än vrider och vänder på orden, ett gigantiskt stadsbyggnadsprojekt för gigantiska summor. Så vad får vi då för pengarna?”
Wanngård förklarade de välkända problemen. Nya Slussen löser i själva verket inte alls de växande trafikproblemen. Den bara leder trafiken “via den åttafiliga bilvägen ned i Gamla Stan, rakt in i Stockholms medeltida kulturarv”. När man satsar på ett projekt av denna dimension borde tvärtom “idén om att omringa Gamla Stan med tung biltrafik omprövas…Då borde vi fundera på hur vi vill ha Slussen och Gamla Stan om 50 år”.
“Vi socialdemokrater”, avslutade hon i överensstämmelse med SDs linje, “kommer att föreslå att stadens förvaltningar tar fram en plan för hur Slussen kan underhållas och vattenfrågan lösas på kort sikt. Under tiden kan andra förslag arbetas fram. Dessutom kan planeringen för tunnelbanan utvecklas och en utbyggnad till Nacka stå klar till år 2020-25. En sådan trafikutveckling skulle ge oss andra förutsättningar att tänka nytt kring Slussen, bortom 50-talets bilism och framåt mot en grönare och modernare stad. Det vill vi göra tillsammans med stockholmarna.”
Wanngård gav i denna fråga intryck av att vara en klarsynt och sympatisk politiker. Men hon visade sig vara av annan sort. Som finansborgarråd har hon ynk-svängt, och hon är nu själv den som genomdriver sin företrädare Sten Nordins (M) förstörelseprojekt.
Betongpartierna uppvisar därmed åter den samsyn som möjliggjorde den katastrofala rivningsvågen från 1950- till 70-talen. Liksom Nordin väljer Wanngård utan betänkligheter att skriva in sig i samma mörka kapitel av vår huvudstads historia som Hjalmar Mehr, Joakim Garpe, och en rad högerpolitiker under samma period.
Till att börja med avfärdade Wanngård i sitt svar alla “trevliga” alternativa förslag som ogenomförbara eftersom de inte höll sig inom några ekonomiska ramar, och eftersom det efter tjugo år var viktigt att “komma fram” i frågan.
För att förstå tomheten och tanklösheten hos den här typen av politiker är det bra att ibland titta på deras fullständiga, exakta formuleringar. Jag återger därför Wanngårds svar in extenso. Så här kommer tydligen kulturarvsskövlarnas slutord i Slussenfrågan se ut. De kan inte bättre.
“Ja”, började finansborgarrådet, “Slussen är verkligen en fråga som väcker engagemang hos en del, och det är en fråga som verkligen har stötts och blötts i den här salen och i den mediala debatten. Många har gjort sina röster hörda, och vi har verkligen från politiskt håll försökt sammanväga olika idéer och förslag och ståndpunkter. Det har ju också varit en väldigt stor arkitekturtävling kring hur kan man utforma Slussen och många utav de förslag som har kommit in är ju väldigt trevliga, alltså det finns ju när man inte har några ekonomiska, vad ska man säga, några ekonomiska ramar så är det ju väldigt trevligt när man ser förslag som exempelvis gräva ner tunnelbanan och binda ihop Gamla Stan och Slussen till en tunnelbaneperrong och det finns ju många idéer som har gått. Men till syvende och sist, när de här idéerna kokar ner, när politiken till slut ska fatta sitt beslut, så måste vi ändå se till vad handlar Slussen om? Slussen är en trafiklösning i Stockholm, det är en vattenreglering mellan sött och salt, mellan Mälaren och Saltsjön, och det är någonting där tusentals stockholmare passerar varje dag för att det är en sådan knytpunkt. Det är viktigt att komma fram i Slussenfrågan. Efter tjugo år av Slussendiskussion så är jag oerhört glad, stolt, lättad, tacksam att vi nu går till beslut.”
Allt detta var givetvis i samtliga avseenden totalt ovidkommande, eftersom vår fråga alltså gällde en folkomröstning med alternativen Nya Slussen (Plan A) och Plan B.
Margareta Haglunds replik var dräpande effektiv i sin lapidariska precision: ”Plan B kostar hälften så mycket, går dubbelt så fort, och är tio gånger så bra.”
I detta läge kände sig det sällsynt haltlösa finansborgarrådet inte förhindrat att utan att blinka svamla vidare med rakt motsatta argument:
”Ja alltså det finns nog inte så mycket och tillägga när det gäller Slussendiskussionen utan jag hoppas verkligen att du ser till utvecklingen av Stockholm och att det kommer ännu fler stora projekt i Stockholm framöver. Och är det någonting som i alla fall jag bär med mig som socialdemokrat det är ju att alltid jobba i framkant och jobba framåt för stadens utveckling och då handlar det om att våga bygga ny infrastruktur, våga bygga nya bostäder, våga ta steget till en bättre skola och en bättre välfärd, för Stockholm är en levande och dynamisk stad. Då kan vi inte vara kvar och älta gamla frågor utan tänk lite framåt.”
Till att börja med således: ekonomiska ramar! Detta två dagar före en enig kommunstyrelses förberedelse av det “reviderade genomförandebeslut” som nödvändiggjorts av att Nordins ständigt upprepade bluff om åtta miljarder avslöjats som sådan, och skattebetalarnas nota behövt justeras uppåt med över 50%. Staden ska faktureras på löpande räkning, och anbudshandlingarna är sekretessbelagda.
Och omedelbart därefter: våga satsa på utvecklingen av Stockholms utveckling genom ännu fler stora infrastrukturprojekt! Att våga satsa på nya stora projekt ligger ju helt i linje med det hon 2011 själv med rätta pekade på som den enda verkliga, långsiktiga lösningen för Slussen och Gamla Stan. Men den fråga som oundvikligen inställer sig, när budgetramarna plötsligt tillåter det, är: varför då inte den just nämnda nedgrävningen av tunnelbanan, eller exempelvis Österleden i tunnel? Detta vore det ju verkligen värt att satsa pengarna på. Varför kasta bort dem just på den uppenbara, enbart kulturarvsskövlande ickelösning som hon själv så tydligt avslöjade 2011?
Den väl genomtänkta Plan B är, som vi i SD bedömt det, den opinionsmässigt realistiska strategin för att stoppa Nya Slussen. Om det verkligen gäller att “komma fram i Slussenfrågan” går det alltså dubbelt så fort med den. Men förutom detta, och förutom att den tillfredsställer funktionalismvurmarna som ser ett stort kulturhistoriskt värde i nuvarande Slussen, är en av poängerna med Plan B att den fortfarande håller möjligheten öppen för bättre lösningar av det antydda större slaget i framtiden: nedgrävning av tunnelbanan och även Centralbron; terminal för Nacka- och Värmdöbussarna vid en ny tunnelbanestation på Nackalinjen på andra sidan Danviksbron, en motsvarighet till Gullmarsplan och Liljeholmen; och inte minst Österleden i tunnel.
Att i stället satsa vad som nu alltså beräknas till över 12 miljarder på Nya Slussen – och inte heller den reviderade budgeten kommer hålla – inte bara ytterligare förstör mycket av Stockholms unika skönhet och historiska karaktär. Den hindrar också dessa tidsenliga, och framtidsorienterade, lösningar. Nya Slussen är värdelös och föråldrad i jämförelse med dessa möjligheter. Det är den som inte är tillräckligt i framkant. Det är betong- och kulturarvsskövlarpartierna som inte tänker framåt. De ältar, och ska nu påtvinga stockholmarna, ett gammalt och från första början uppenbart feltänkt projekt. Men Wanngård drar sig inte för att försöka ge sken av att man “verkligen från politiskt håll försökt sammanväga olika idéer och förslag och ståndpunkter”!
Det reviderade genomförandebeslutet för Nya Slussen som kommunfullmäktige ska rösta om på måndag symboliserar i själva verket hela det gamla trötta politiska etablissemangets sorgliga tillstånd i Stockholm, från vänster till höger. Partiernas definitiva avskiljande och avskärmning från medborgarna. Den blinda, arroganta och dumdristiga vägran att lyssna på protesterna. Den hämningslösa beredvilligheten att köra över även mängder av olika slags experters invändningar och genomarbetade alternativ.
Och alla kritiska röster hos betongpartiernas sex medlöparpartier i stadshuset, inklusive MP och F!, har tystnat. Som i så mycket annat finns det numera bara ett verkligt alternativ, en verklig opposition: SD. Kulturarvspartiet. Det verkliga framtidspartiet. Stadshusets åttaklöver måste ställas till svars för vad den kommer göra på måndag. Tiden fram till nästa val är kort jämfört med byggtiden för Nordins och Wanngårds betongmonster.
Ralph Nader has fought for over fifty years on behalf of American citizens against the reckless influence of corporations and their government patrons on our society. Now he ramps up the fight and makes a persuasive case that Americans are not powerless. In Unstoppable, he explores the emerging political alignment of the Left and the Right against converging corporate-government tyranny.
Antirussische Vorbehalte haben in Deutschland eine lange Tradition und sind in zwei Weltkriegen verfestigt worden. Auch in der Ukraine-Krise lässt sich ihre Wirksamkeit beobachten. Tatsächlich ist aber nicht nur das Verhältnis zwischen Russland, dem Westen und der Ukraine vielschichtiger als es der Medien-Mainstream suggeriert, sondern auch die russische Geschichte seit dem Ende des Kalten Krieges. Es liegt im ureigenen Interesse der EU, Russland als Partner zu haben. Wer diese Chance vertut, riskiert, dass Europa im Machtkampf künftiger Großmächte zerrieben wird.
Olle Bengtsson 